Finansminister Magdalena Andersson gick i december ut och erkände att integrationen inte fungerar som den ska. Vilket hyckleri! Hur har hon mage att gå ut och säga det efter att hon och makteliten brunsmetat de personer som länge påpekat samma sak? Verklighetens folk har under rätt många år levt i en verklighet som Andersson och makteliten ihärdigt förnekat, men nu närmar sig valet och retoriken har lagts om.

Sverige har tagit emot flest asylsökande per capita i hela EU. Samtidigt är vi sämst på integration inom hela OECD-området. Så lång tid tar det inte i något annat jämförbart land för en nyanländ med uppehållstillstånd att få ett jobb och kunna försörja sig själv. Inte heller är klyftan så stor mellan inrikes födda som har ett jobb och utrikes födda som saknar jobb i jämförbara länder. Vi misslyckas också att erbjuda asylflyktingar med uppehållstillstånd både egen bostad och jobb. Inte heller klarar vi av att avvisa alla de tusentals och åter tusentals asylanter som fått avslag. Idag har vi därför noll koll på hur många som gått under jorden och uppehåller sig illegalt i landet. Hur är detta möjligt i en rättsstat?

Det växande utanförskapet är resultatet av en långsiktigt ohållbar migrationspolitik, politisk inkompetens och rädda politiker. De politiskt ansvariga har bortsett från landets förmåga och möjlighet att ta emot en så stor mängd människor på så kort tid. Att migranterna därtill kommer från länder och kulturer som har ytterst litet gemensamt med vår egen kultur gör situationen ännu mer ohållbar och svårhanterlig. 7-klövern och ’mörkarmedia’ har vägrat att se och erkänna de problem som de senaste åren blivit allt tydligare för allt fler väljare inom allt fler områden. Samtidigt som fler partier nu kopierar SD:s migrationspolitik, tävlar man om att vara det parti som tar mest avstånd från SD. Bara en verklighetsfrånvänd politiker kan tro att detta kan skapa förtroende hos väljarna.

2017 sökte 25 000 asyl. Samtidigt delades hela 135 459 uppehållstillstånd ut. Alla dessa människor ska ha arbete, bostad och del av vår gemensamma välfärd. Magdalena Andersson erkänner nu att det är en omöjlig ekvation. Migrationsverkets prognos för 2018 till 2021 ligger på mellan 21 000 och 46 000 asylsökande årligen. Till detta kommer ett stort antal anhöriga. Det innebär att Sverige fortfarande tar emot långt fler än vad övriga europeiska länder gör. Att Sverige stramat upp invandringen innebär i praktiken inte mycket. I retoriken låter det förstås bra, men maktelitens desperata försök att mörka verklighet och praktik med retorik fungerar inte längre.

Hösten 2015 innebar 163 000 asylsökande, tältläger, systemkollaps och ekonomiskt haveri. Så hur tänkte 7-klövern när de 2015 öppnade landets gränser för så många som saknade asylskäl? Riksrevisionen publicerade i höstas sin granskning av regeringens migrationspolitik och slutsatsen var att regeringen inte tänkt särskilt mycket. Den styrde nästan helt utan konsekvensanalys. Ekonomiska analyser var undermåliga, trovärdiga beräkningar av antalet asylsökande saknades liksom bedömningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting. Där remissinstanser protesterat, valde regeringen att blunda för ev konsekvenser. Riksrevisionen konstaterar att alla långtidsprognoser inom migrationspolitiken har underskattat statens utgifter, under senare år med många miljarder per år.

Invandringen är ingalunda under kontroll och präglas av tvära kast, panikåtgärder och en hotad välfärdsstat.  De politiskt ansvariga har gång på gång hävdat att invandringen är lönsam och att Sverige behöver dessa invandrare för att kunna bemanna t ex vården och äldreomsorgen. Nog måste man vara en ’naiv’ politiker för att tro att en äldre kvinna vill bli torkad i rumpan eller duschad av en ung afghan. Eller för att tro att en ung afghan vill utföra sådana uppgifter. Och vilken muslimsk kvinna skulle vara villig att duscha en äldre man eller torka hans rumpa? Att ta emot invandrare som saknar asylskäl, skol- och yrkesutbildning, som inte delar våra värderingar men vill dela vår välfärd är definitivt inte lönsamt, varken på kort eller lång sikt.

Invandrarna kommer ofta från samhällen som inte tillämpar demokrati. I sin krönika Klan kontra civilisation tar historikern Torben S Hansen upp skillnaden mellan vårt samhälle och ett klansamhälle. Där är det klanen som bestämmer och klanledarna kan leva ett lättjefullt liv tack vare att de ofta har en våldsapparat i sin hand. Synen på våld är väsensskild inom klanen, där förlust av ära bara kan betalas med en enda valuta; våldsutövning. Saker tas hand om inom famljen/släkten/klanen. Idag ser vi många exempel på hedersrelaterat våld i Sverige som bl a avspeglar sig i språket; ’balkongflicka’, ’vardagsheder’, en sorts hedersbaserad övervakning där barn håller koll på varandra för att rätt familje- och klannormer ska kunna upprätthålls. Hur kan de politiskt ansvariga bara stå bredvid och se på när andra ’rättssystem’ tar över delar av samhället?

I klansamhällen är det nästan en förödmjukelse att jobba. Pengar utan arbete ger prestige och status. Det är just det som Sverige erbjuder migranter från klansamhällen utan att kräva någon motprestation. De får sina socialbidrag m m och vägrar att ta jobb som är ’under deras värdighet’. I vårt kravlösa samhälle har de krävt sin rätt utan att först göra sin plikt. Värdegrunden och allas lika värde har satts ur spel och blivit en meningslös klyscha; det som krävts av oss svenskar har inte krävts av invandrarna. Vi ger pengar och rättigheter till grupper vars ideal och beteenden går på tvärs med våra egna. Trots att en majoritet av de unga afghanska ’ensamkommande’ männen saknat asylskäl och ljugit om sin ålder, har de ändå fått full tillgång till vårt välfärdssystem. Vilka signaler ger det att man inte behöver följa landets regler och lagar? Varför permanentar vi ett sådant beteende?

Alla vet hur viktigt det är att den som vill ta sig in på arbetsmarknaden måste kunna språket. Idag vet vi dessutom att SFI-undervisningen varit misslyckad på många håll och att invandrarna inte sällan varit omotiverade att anstränga sig. De får ju ändå sina bidrag och kan leva ett ganska bekvämt liv jämfört med vad de gjorde i hemlandet. Detta är helt oacceptabelt och försvårar integration.

Oacceptabelt är det också att de efter flera år i Sverige måste ha tolk i kontakt med myndigheter etc. Om våra politiker inte var så rädda och släpphänta, skulle de t ex ha krävt att efter tre år ska man kunna svenska så bra att man inte behöver tolk. Om man ändå behöver tolk då, ska man tvingas betala tolkkostnaden själv. Det skulle skynda på språkinlärningen. Vidare borde man lägga ner all hemspråksundervisning och istället lägga pengarna på utökad svenskundervisning. Det är familjernas ansvar att se till att barnen upprätthåller sina hemspråk.

När man flyttar till ett nytt land måste man anpassa sig efter majoritetsbefolkningen. Att t ex införa skilda badtider för pojkar och flickor eller inte tillåta gemensam simundervisning försvårar integrationen. Europadomstolen har nu slagit fast att flickor och pojkar inte ska skiljas åt badhus, skola eller andra delar av samhället. De som valt att komma till vårt land måste anpassa sig efter de regler och värderingar som gäller här. Om de inte vill låta sig integreras eller anpassa sig, bör de överväga att välja ett annat land.

Migrationsfrågan verkar nu hamna högst på väljarnas agenda inför valet och det skapar panik inte minst bland ’såssarna’. Migrationspolitiken innebär ett stort demokratiskt problem. 7-klöverns linje fram till 2015 återspeglade långt ifrån alla väljares åsikter. Nu måste de politiskt ansvariga inse och erkänna att ju fler asylsökande som får stanna, utan att integreras, desto hårdare slår detta mot rättsstatens legitimitet och mot medborgarnas tillit till rättsstaten. Alltför ofta blir resultatet kriminalitet när vi inte kan erbjuda en framgångsrik integration med egen bostad och jobb åt alla invandrare. 7-klövern måste äntligen erkänna att hög välfärd inte är förenligt med hög invandring av lågutbildade migranter utan asylskäl från avlägsna länder och kulturer.