Jakten på Makten XI

I björkstagruppen fortsätter nedbrytningen och hotar nu att leda till en riktig härdsmälta. Karl Lööv, Partistdirektören, tvingas i januari 2002 att ta sig till Björksta för att försöka gjuta olja på vågorna. Hans enda syfte med resan visar sig direkt vara att få folk att ”sluta älta och jobba framåt till valet”, som han uttrycker det; uppifråndirektiv istället för underifrånperspektiv.

Han inleder med att säga att allt gått helt rätt till i medlemsprovvalet och att det hela bara handlar om en personkonflikt. Hans slutsats är att några starka personer slåss om makten. Utan att ha talat med någon av de personer som upptäckt att det förekommit en hel del oegentligheter i samband med provvalet och nomineringsmötet hösten 2001, är han helt säker på sin sak. Eller snarare, just därför är han helt säker på sin sak. Många i gruppen är efter besöket också säkra på sin sak; mörkandet och myglet kommer att fortsätta tack vare Karl. Han utgör en grundförutsättning för att fusket lyckats.

Ivar och Ingemar blir oerhört irriterade och upprörda av hans respektlösa och enfaldiga uppifrånperspektiv.

-Varför är han så ovillig att se objektivt och förutsättningslöst på situationen? undrar Ingemar upprört. Borde han inte tänka på Partiets bästa?

-Man kan undra vems ärenden han går, säger Ivar.

-Men det vet vi ju redan, säger Fredrik, som fått en del värdefull information.

-Vänta er ingen objektiv eller begåvad analys av den mannen, fnyser Kristina. Jag har börjat lägga ihop saker och ting jag hört i Stockholm och inser därför vilka som förser honom med information. Eftersom han inte är speciellt smart, nöjer han sig med att bara dricka ur en källa och den är både full och förgiftad. Honom kan vi lugnt bortse ifrån. Han har ingen tanke på att göra en insats för Partiet här. Hade han varit en juste person, hade vi inte hamnat i allt det här eländet, för då hade Hux Fluxklanen inte kunnat hålla på med allt dom gjort. Karl är en del av deras säkerhetssystem. Så illa är det. Jag har dessutom blivit informerad om att han går omkring och säger att jag inte är klok, att jag är maktgalen och bråkig, att jag inte kan acceptera att jag inte vann provvalet, att jag är mytoman med mera. Honom vet jag var jag har. Med såna partikamrater behöver man inga fiender.

 

Karl Löövs besök blir bara ytterligare ett fiasko. Härdsmältan fortskrider och slutförvaring hotar. För att undvika detta kallas Gustav Sondell, aktiv kommunpartist i regionen, till Björksta med den otacksamma uppgiften att få igång maskineriet igen.

Gustav är inte så känd i björkstagruppen, men han inger till att börja med ett visst förtroende. Ryktet säger att han kuppats bort ur Regionrådets valberedning av Allan. Det skulle kunna innebära att han inte går Allans ärenden.

Ett av förslagen, som kommer upp på ett av krismötena, är att gruppen några helger under våren ska genomgå ’team building’. En konsult från inlandet nämns som lämplig att sköta uppdraget.

Fredrik anar oråd när han hör namnet, som han tycker sig känna igen. Han ringer ett samtal och hans farhågor besannas.

-Den mannen är aktiv Partist och det innebär att han är beroende av Klanen, om han vill komma nån vart i Partiet, säger han varnande till Ingemar

-Jag är inte förvånad, svarar Ingemar, men vi väntar och ser. Om jag känner det här gänget rätt, kommer det inte att bli nån ’team building’. Det är bara tomt snack för att vi ska hålla oss lugna så att tiden rinner iväg.

Pratet om ’team building’ blir mycket riktigt inget annat än prat i kvadrat, men det ger den värdefulla förhalning som Klanen behöver just nu.

-Får vi bara litet tid på oss, kommer allt att fixa sig, säger Allan. Dom tröttnar snart.

-Men kommer inte Gustav att kräva att det verkligen görs nånting? frågar

-Han kan ju försöka. Nej, han är inget problem. Honom kan jag fixa också den här gången, säger Allan övertygande.

-Då tycker jag du ska göra det, säger Ante. Jag vill inte ha dessa ständiga konfrontationer. Du vet att jag inte är bra på att handskas med besvärliga människor som Kristina.

-Hon kommer snart att inse, vem som bestämmer, säger Allan leende.

-Var inte så säker på det du, säger Ante varnande. Ingenting tycks ha kunnat stoppa henne hittills.

-Då får vi ta till kraftåtgärder, svarar Allan belåtet. Jag har hanterat besvärliga kärringar förr.

-Ja, men om du gjort det med nån större framgång vet jag inte, svarar Ante ironiskt.

-Nähä, och vad är alternativet? frågar Allan sarkastiskt. Att du skulle hantera henne? Du håller dig alltid undan så fort det gäller att hantera besvärliga personer och situationer.

Ungefär samtidigt är det dags för Partistföreningarna att ha sina årsmöten. Gunnel kan knappt vänta tills hon får bort Kristina som ordförande i en av föreningarna.

-Visst tänker du avgå som ordförande i din Partistförening? Jag har redan pratat med Bengt Krans i din förening och han har accepterat att ta över som ordförande, säger Gunnel. Det är viktigt att man inte sitter för länge. Alla måste få chansen att sitta ordförande.

-Men Ante har ju just blivit omvald, fast han redan suttit i fem år, svarar Kristina häpet.

-Jag har ingen aning hur länge han suttit, svarar Gunnel irriterat.

-Jag tänker i alla fall sitta över valet. Det kanske är bäst att du snarast möjligt meddelar Bengt Krans det, svarar Kristina lugnt.

Senare på kvällen tycker tydligen till och med Gunnel att hon gått litet väl långt, vilket inte innebär litet. Hon ringer därför Kristina och försöker förklara, varför hon skaffat en ny ordförande. Kristina, som börjar se mönstret, håller god min och säger att det är OK.

När Kristina i maj blir vice ordförande i Partistkvinnorna, innebär det också att hon kommer att delta i Partiststyrelsens möten. Första Partiststyrelsemötet råkar sammanfalla med ett kommunfullmäktigemöte i Björksta.

-Men du är ju bara ersättare i Partiststyrelsen, påpekar Gunnel syrligt.

-Jag är stadgeenligt adjungerad och alltid med på deras möten, svarar Kristina.

-Du måste ha missförstått det där, säger Gunnel avfärdande.

-Nej, jag har just fått kallelsen, säger Kristina.

-Då vill jag se den, säger Gunnel befallande.

Kristina känner sig som en elev inför en auktoritär rektor.

-Hälsa dom att det är min förtjänst att du sitter där, men jag blir förbannad om du åker, säger Gunnel när hon läst kallelsen.

Kristina ser på henne och känner medlidande.

-Hur mår man, när man beter sig så där? tänker hon.

En vecka senare träffar Kristina ett par herrar från den lokala maktens korridorer.

-Jag vet vem som blir gruppledare efter Allan. Det blir inte du, säger den ene.

-Gunnel säger att det är så gott som klart, vem som efterträder henne, säger den andre.

Kristina tycker att detta mer och mer liknar en politisk satir eller ’polisåpa’.

-Hur kan Gunnel säga så? Vi har allmänna val till hösten. Hur kan dom redan ha gjort upp om hur dom ska fördela makten? tänker Kristina. Vilket övergrepp på demokratin! Vilket ’kameraderi’! Vem vill bli slav i ett rike styrt av en enväldig maktelit, som härskar över marionetter utan egen plattform och pondus och vars välgång och ve står och faller med några mäktiga och korrupta småpåvars välvilja och nyckfullhet?

Ingemar är ansvarig för Partistkvinnorna i regionen. För att värva fler medlemmar planerar han och Kristina, som är vice ordförande för landets Partiskvinnor, att skriva ett brev tillsammans och skicka ut till alla regionens Partistkvinnor i januari 2002.

Allt som har med medlemsregister att göra är på grund av sekretess så hemligt att bara ett fåtal personer i regionen har tillgång till registren. Ingemar kontaktar därför Katarina och ber om en förteckning över alla Partistkvinnor i regionen för att kunna skicka ut brevet.

Ella Grenlöf hade ansvaret för länets Partistkvinnor före Ingemar och hon har låtit honom förstå att Partistkvinnorna och jämställhetsfrågor för en mycket tynande tillvaro i regionen. För att råda bot på detta och för att motverka grabbigheten har Ella därför försökt ordna speciella utbildningar och aktiviteter för regionens Partistkvinnor. Kristina har deltagit i dessa och haft nytta av dem.

Kristina skriver ihop brevet och skickar det vidare till Partiskvinnoansvariga i andra regioner, där hon är mentor och Ingemar bestämmer sig för att ta ledigt från sitt jobb en dag för att göra utskicket. Dagarna innan har han utan framgång flera gånger bett Katarina att få medlemsförteckningen. När han slutligen åker till Partistkontoret för att ta itu med utskicket, är Katarina inte där. Ingemar blir arg, för han och Katarina har gjort upp om att han ska ta semester för att vara där just denna dag. Ingemar väntar, men Katarina dyker inte upp. Han kopierar upp brevet och viker utskicken men måste till slut åka därifrån, då Katarina inte behagar komma. Eftersom han inte har tillgång till medlemsförteckningen förrän Katarina ger honom den, kan han inte göra utskicket klart.

Nästa dag får han äntligen tag i Katarina på telefon och frågar varför hon inte dykt upp dagen innan som de hade kommit överens om. Katarina säger att hon blivit tvungen att åka iväg i ett brådskande ärende.

-Då kommer jag nu istället, säger Ingemar.

-Men jag har inte hunnit göra i ordning medlemsregistret, svarar Katarina snabbt.

-Göra i ordning medlemsregistret? Du har ju haft flera dagar på dig, påpekar Ingemar kort. Varför måste det göras i ordning? Är det inte bara att printa ut det från datorn?

-Nej, jag måste gå igenom det för att se att inte fel personer får brevet, svarar Katarina.

-Fel personer? Gör det något, om det skulle råka hamna hos en kvinna för mycket? frågar Ingemar.

-Det finns medlemmar som inte vill ha post från Partiet i sina brevlådor, säger Katarina.

-Jaha, hur lång tid tar det där då? frågar Ingemar.

-Några timmar, svarar Katarina.

-Några timmar? utbrister Ingemar klentroget. Det handlar faktiskt bara om Partistkvinnorna i vår egen region.

Ingemar känner att han inte kommer längre, så han ger Katarina ett par timmar. Sen åker han till Partistkontoret, där han möts av en stressad Katarina.

-Jag har inte hunnit göra alla ändringar än, säger Katarina.

-Jag börjar med dom som du har gjort, svarar Ingemar.

Eftersom rensningen av registret tagit så lång tid, är det snart dags för Katarina att stänga och gå hem.

-Hur länge till kommer det att ta för dig? frågar hon.

-Några timmar men jag har ju nyckel, så du kan lugnt åka hem. Jag släcker och låser efter mig, säger Ingemar.

-OK. Lägg alla utskick i korgen vid dörren, innan du går, säger Katarina.

-Dom tar jag med mig och postar direkt, svarar Ingemar.

-Det går inte. Du får inte posta dom. Det måste jag göra, säger Katarina irriterat.

-Det var det dummaste jag hört. Självklart postar jag dom. Så många timmar som du tycks ha lagt ner på det här utskicket, är det inte mer än rätt att jag postar dom på vägen hem, påpekar Ingemar.

-Nej, jag måste posta dom, insisterar Katarina.

-Då får du väl vara kvar några timmar till då, säger Ingemar.

När det gått någon timme tröttnar Katarina och beslutar sig för att ändå fara hem och låta Ingemar posta utskicken själv.

En dag senare blir han uppringd av Allan.

-Jag har hört av Katarina att du inte accepterar att du inte får se Partistkvinnornas medlemsregister, säger Allan i myndig ton.

-Det är inte sant. Det jag inte accepterar är alla konstigheter kring än det ena än det andra, svarar Marianne irriterat. Jag känner mig kränkt av all denna misstro, som om jag inte går att lita på. Har jag nånsin visat att jag inte kan ta ansvar eller sköta ett förtroendeuppdrag?

-Du vet att medlemsregister är sekretessbelagda och inte får spridas, säger Allan kort.

-Tror du jag tänkte skicka ut medlemsregistret till Partistkvinnorna i regionen? frågar Ingemar syrligt. Det känns som om jag var med i nån jäkla klan, där bara vissa personer har tillgång till information, medlemsregister och gud vet vad. En politisk förening ska fungera som vilken ideell förening som helst. I alla andra föreningar brukar det inte vara nåt hemlighetsmakeri kring vem som är medlem. Där brukar varje medlem till och med få ett medlemsregister. Är en golfklubb lika hemlighetsfull med medlemsregistren?

-Nu är det Partiets medlemsregister vi diskuterar och jag vill bara att du gör klart för dig, vad som gäller, avslutar Allan irriterat.

Ingemar känner sig misstrodd och upprörd. Just då kommer han ihåg att han hört att Allan fått kritik för att han gått ut och använt medlemsregistret för en av de klubbar han tillhör för att skicka ut sitt personvalsmaterial.

-Jag vet banne mig mycket mer än Allan om allt som gäller stadgar och regler och sekretess, säger han uppretat för sig själv. När det gäller honom själv, då går det minsann bra att göra avsteg och överträdelser.  Är det Partiets nya ideologi att inte ha konkurrens på lika villkor?