Jakten på Makten XXIX

Framgång har sitt pris

Från 2002 och framåt börjar Allan Lundsjö allt oftare att prata om att han är utsatt för svartmålning, antipersonvalskampanj, förföljelse och hotfulla anonyma brev. Han berättar i Björkstabladet hur en sjuk kvinna har förföljt och trakasserat honom i nästan 3 år. Nu har han lämnat in en polisanmälan och utredning har påbörjats:

-Som offentlig person måste man räkna med påhopp från olika håll, tåla granskning och ifrågasättas, säger han till tidningen. Men att behöva utsättas för grova förtalskampanjer och hot är fruktansvärt och mer än vad till och med en politiker ska behöva utstå.

Allan anser att kvinnan är sjuk och behöver professionell vård och hjälp:

–Hon är besatt av tanken att skada både mig personligen och min närmaste omgivning, fortsätter han.

Han hade inte räknat med att behöva gå till polisen, men det gick till slut för långt, när han upptäckte att transaktioner på hans personliga konton var kända av kvinnan:

–Det är en myt att vi skulle ha banksekretess i det här landet, säger han vidare. Jag trodde inte det var möjligt för någon utomstående person att kontrollera mina konton på banken, mina betalningsströmmar och vilka telefonsamtal jag ringer. Nu vet jag bättre.

Kvinnan har enligt Allan utgett sig för att vara en myndighetsperson, som endera företrätt skattemyndigheten eller kronofogdemyndigheten. Hon har lyckats i sitt uppsåt genom att göra ett trovärdigt intryck:

-Hon är förslagen och intelligent och folk är naiva och tror att hon är den hon utger sig för att vara. Jag känner mig både avklädd och genomlyst av hennes tilltag, säger Allan.

-Du påstår att du vet, vem det är som trakasserar dig. Hur kan du vara så säker på det? frågar tidningen.

-Det kan jag inte närmare gå in på, eftersom det pågår en utredning, svarar Allan. Tänk att inte kunna gå ut utan att vara rädd för att få en kniv i ryggen! Det är mycket obehagligt och påverkar mig i mitt dagliga arbete. Nu vill jag helst lägga allt det här bakom mig och fokusera på det politiska arbetet.

Det framkommer senare i riksmedierna att Allan och kvinnan ifråga haft en nära relation.

Vid ett annat tillfälle intervjuas han av medierna om den bomb som placerats på hans bil utanför hans lägenhet i Björksta. Polisens utredning visar dock att någon bomb inte placerats på hans bil och björkstaborna börjar spekulera om varför han gått ut och påstått detta:

-Han brukar visserligen säga att politik handlar om att synas, men nån måtta får det väl vara på synligheten, säger Fredrik. Annars tappar han den begränsade trovärdighet han fortfarande har.

-Allan balanserar hela tiden mellan att synas i medierna och att slippa synas av medierna, säger Ingemar. Han tror han kan diktera villkoren för alla i sin omgivning. När han gör nåt bra, vill han synas i feta rubriker, men när han gör nåt tvivelaktigt eller dåligt och granskas av medierna, då känner han sig förföljd av dom. Det påminner nästan om ett neurotiskt äktenskap.

Allan upprepar då och då att Börje Rhenman är rättshaverist och paranoid. Han anser att detta är en yrkesskada, som Rhenman dragit på sig i egenskap av f d säkerhetschef och försöker att avfärda honom som yrkesskadad eller rättshaverist. När han vid några tillfällen erbjuds att träffa Rhenman i radiostudion eller TV-studion vägrar han. Detta mönster upprepas gång på gång:

-Allan klarar inte av raka, direkta diskussioner eller konflikter, säger Kristina. Han och jag har aldrig haft en diskussion. Han skulle aldrig klara av att argumentera med mig. Det vet han och därför väljer han istället att anfalla genom bakhåll. Han är både feg och konflikträdd. Större än så är han inte. Det är den bistra verkligheten.

I många intervjuer i medierna berättar Allan att han är utsatt för en antipersonvalskampanj och att det pågår en maktkamp, som drivs framför allt av Kristina Nord, Ivar Sonesson och Ingemar Jonsson. Han varierar sig ibland genom att använda ordet personkonflikt. Denna omskrivning får många att tro att det bara rör sig om små oviktiga bråk, som bara berör de direkt inblandade. Han tycker att han omges av några onda partikamrater, vars enda ambition är att göra livet surt för honom och ta ifrån honom makten.

Allt eftersom tiden går, börjar han också anklaga medierna för att förfölja honom. Han känner sig utsatt för ett ’mediadrev’. En kväll i november 2005 ställer Allan därför upp på länets Mediaklubb för att gå till rätta med sina belackare:

-Det är Björkstabladet som förstört min politiska karriär, hävdar han.

-Det är säkert synd om dig men skyll inte på budbäraren! svarar en av tidningens representanter. Man kan diskutera enskilda rubriker och nyanser i vår bevakning, men du har varit en offentlig person och därför får du finna dig i att granskas.

-Från 1999 har jag blivit systematiskt misskrediterad av tidningen, inte minst av artiklarna om mina ekonomiska förehavanden, resor som politiker och det stora interna bråket inom björkstapartisterna inför valet, fortsätter Allan. Ni har därmed också påverkat den demokratiska processen och det är mycket allvarligt.

-I det uppdrag vi har från våra ägare står det klart och tydligt att vi ska granska makthavarna, säger en annan av Björkstabladets företrädare. Intresset att granska makthavare och människor i samhällets topp har ökat och det finns inga tecken på att den utvecklingen kommer att avta. Tvärtom. Jag tror att granskningen kommer att bli ännu tuffare i framtiden.

–Visst ska vi granskas men granska dom politiska besluten istället! Jag välkomnar en reflekterande debatt, men medan ni reflekterar har offret dött, säger Allan och syftar på det faktum att han numera har lämnat den politiska arenan.

Ingemar och Kristina läser Björkstabladet. Trots att de känner Allan och väntar sig nästan vad som helst från honom, förvånas de ändå över att han har det dåliga omdömet att gå till Mediaklubben, journalisternas eget territorium, och anklaga dem för att de har gjort sitt jobb.

-Nu håller hans hårddisk på att paja, säger Kristina.

-Ja, mycket omdömeslöst har han gjort sig skyldig till i sina dagar, men det här måste väl ändå vara bland det dummaste han tagit sig till. Tror han att han kan väcka deras sympati? säger Ingemar.

-Men vem skulle se honom som ett offer efter allt han gjort mot så många? frågar Kristina. Vet du vad jag tror? Jag tror att han försöker avleda uppmärksamheten från sin egen förföljelsemani genom att anklaga andra personer för att vara paranoida och lida av förföljelsemani. Han kanske verkligen är illa däran. Han upplever antagligen att vi alla förföljer honom och driver kampanjer mot honom.

-Jag slår vad om att Ante och Ted gnuggar händerna nu, fortsätter Ingemar. Dom kan bara lugnt sitta och se på, hur han gör bort sig. Dom vet att dom snart är av med honom för gott.

-Fortsätter han med sina omdömeslösa utspel, kommer ingen heller att tro på honom, om han en dag väljer att gå ut och berätta vad han vet om provvalet och Antes och Teds huvudroller i det. Allan vet mer än vad som är bra för ett antal personer, men vem kommer att tro honom, även om han säger sanningen? Ante med sin oskyldiga uppsyn kommer med hjälp av Teds bedyranden att ta hem segern i den trovärdighetstävlingen, säger Kristina. Det ska bli intressant att se vad Allan gör härnäst.

-Han säger ju att han ska flytta från stan, svarar Ingemar.

-Vem tror på det? frågar Kristina. Vart ska han ta vägen? Och hur ska han försörja sig nu, när den politiska arenan stängts för honom?

-Han sa förresten för några veckor sen att han nu skulle skriva färdig den där boken som stals för ett par år sen, och tävla med den i en romantävling. Vinner han den får han kanske kosing, säger Ivar.

-Han dyker säkert upp nån annanstans, kanske i nåt annat parti, svarar Ingemar. Han tycks alltid återuppstå, precis som gubben i lådan.    

-Kanske, men folkdemokraterna har då deklarerat att han inte är välkommen där, trots att han vill att länspartisterna ska rösta på deras riksdagskandidat, påpekar Ivar. Inget annat parti har heller sagt sig vilja rekrytera honom.

-Han påstår ju att han är en entreprenör, så han försöker kanske starta ett eget parti, säger Ingemar.

-Säkert, svarar Kristina. Den som lever får se. Nåt spektakulärt kan vi nog vänta oss i alla fall. Så stora förändringar lär han inte genomgå. Han ser inga fel hos sig själv och har därför ingen anledning att ändra sitt koncept. Det är alla vi andra som är fel och oss kan han ju välja bort.

-Han saknar motstycke, säger Ivar. Han anser på fullt allvar att om nån fuskare får personligt obehag av sitt fusk, då ska den som avslöjar fusket ställas inför rätta.

-Det känns tryggt att veta att högmod ofta går före fall, säger Kristina.

-Ja, vilken tur att hut går hem! utbrister Ingemar. Rätt vad det är har sanningen och verkligheten hunnit ikapp.

-En jäkla tid har det då tagit, konstaterar Ivar.

-Sein Kampf lär fortsätta, konstaterar Kristina.