Liberalernas landsmöte, som nyligen gick av stapeln, var tänkt att vara en kick-off inför EU-valet men utvecklades istället till rena brakfesten eller bråkfesten.  EU-parlamentarikern Cecilia Wikström meddelade då rödgråten och rasande att hon inte ställer upp för omval till EU-parlamentet i maj.

För några veckor sedan avslöjade Svt att Wikström numera är styrelseledamot i två börsnoterade företag (jfr L:s tänjbara värdegrund, mitt blogginlägg 24/2). Fram till landsmötet var det förenligt med partiets värdegrund och Wikströms ’sakrala’ förflutna att tjäna Mammon, gynna ekonomiska särintressen och låta sig belönas med månatliga styrelsearvoden för de kontakter och kunskaper hon förvärvat på arbetstid och rikligt avlönats för av EU. Dessa kontakter och kunskaper kan hon nu återanvända för att främja ekonomiska särintressen och årligen få styrelsearvoden på nästan lika mycket som hon får för sitt arbete i parlamentet; förtroendekapital förvandlat till reda pengar.

Det har varit känt sedan något år tillbaka både för partiledningen och valberedningen att hon haft dessa styrelseuppdrag. Det har hittills inte föranlett några invändningar och för 4 veckor sedan valdes Wikström enhälligt till första namn på EU-valsedeln. Plötsligt går det nu enligt partistyrelsen inte att förena mandatet i EU-parlamentet med styrelseplatserna eftersom det kan ifrågasättas vems intressen man då företräder. Detta sena uppvaknande förklaras sannolikt av den mediala uppmärksamheten kring hennes dubbla stolar. (Vad el vem fick media att plötsligt blåsa upp detta?)

Majoren meddelade nu att Wikströms styrelseuppdrag och omfattningen av hennes styrelsearvoden inte är förenliga med hennes uppdrag som EU-parlamentariker:

– Det reser frågor om lojaliteter och fokus i arbetet, sa han.

När det för något år sedan blev känt att hon fick dessa uppdrag, gratulerade man henne istället till uppdragen, som kan ge sidoinkomster som totalt kan mer än fördubbla hennes arvode som parlamentariker. Nu, när media uppmärksammat hennes dubbla stolar, är det plötsligt annat ljud i partiets skälla. Klandervärt och ett veritabelt magplask!

-Vi har gjort ett misstag, men nu rättar vi till det. Det borde ha gjorts en etikprövning redan förra året, sa majoren.

Partistyrelsen gav Wikström därför ett ultimatum.

-Vi har vädjat till henne att stå på vår lista och avsäga sig uppdragen, men hon har valt att behålla uppdragen, sa partisekreteraren, Maria Arnholm, till TT.

Wikström köpte inte den beskrivningen.

-Jag är avsatt, jag har inte valt det ena eller det andra. Jag vill understryka det, sa hon.

Wikström kallade partistyrelsens agerande för ”moralpanik”. Likt en ’drama queen’, hävdade hon upprört att hon blivit avsatt av partiledningen; en sanning med modifikation. Hon erbjöds att välja och prioriterade börsbolagen framför politiken trots att hon visste att det innebar att hon skulle petas från EU-listan. Trodde hon kanske att man inte skulle göra allvar av sitt hot?

Hon påpekade att hon är en mycket duktig och framgångsrik EU-parlamentariker, att hon ”blivit en maktfaktor i parlamentet” och att det vore ”oseriöst” att lämna styrelseuppdragen. Hon ser märkligt nog heller inga problem med att sitta på dubbla stolar eller att få tiden att räcka till.

-Jag kommer jobba 100 procent för mina väljare. Jag har hög arbetskapacitet och har efter tio år i EU-parlamentet fått sådan rutin att jag kommer klara av detta också. Det är helt förenligt med mitt uppdrag som EU-parlamentariker.

Partiets etikkommitté har nu gjort en utredning, som de borde ha gjort när hon meddelade att hon skulle ta dessa styrelseuppdrag. Kommittén slår fast att Wikström borde ha avstått från att ta på sig uppdragen och rekommenderar att hon nu bör lämna dem.

-När det gäller förtroende kan man ibland inte bara förlita sig på regelverket. Vår bedömning är att Cecilia Wikströms uppdrag kan leda till en förtroendeklyfta. 

En styrelseledamot är skyldig att sätta företagets bästa framför allt annat. Wikström kan hamna i situationer, där hon måste välja mellan att bryta mot aktiebolagslagen eller att låta sin roll som folkvald stå tillbaka för ett enskilt företags intressen. Det är obegripligt att Wikström inte förstår att det är ohållbart att sitta på dubbla stolar och ständigt balansera mellan dessa två parter. Som lagstiftare ska hon undvika alla situationer, där det är oklart vems ärenden hon går och intressen hon representerar. Att vara förtroendevald förpliktigar.

Att Wikström, med partiets godkännande, dessutom vägrar lämna ut reseräkningar och annan dokumentation (som annars utgör offentliga handlingar) för att underlätta granskning och möjliggöra transparens gör inte saken bättre. Inte heller att hon sätter två bolag före alla andra bolag på en europeisk marknad. Wikström och partiet uppträder därmed som korrupta och giriga globalister snarare än som svenska väljares förtroendevalda. Hon verkar heller inte förstå att väljarna saknar förtroende för politiker som använder sin förtroendepost till att skaffa sig personliga fördelar.

Så kan Wikström av taktiska och strategiska skäl ha valt bolagsstyrelserna istället för EU-listan? Varför skulle Wikström lämna sina välbetalda styrelseuppdrag för att kandidera för ett parti som kanske inte får någon plats i EU-parlamentet? Efter all negativ uppmärksamhet partiet dragit på sig under senare tid, riskerar Wikström att inte väljas in för en tredje mandatperiod. Trots sin höga svansföring är hon kanske inte heller någon riktig kryssmagnet. I det senaste EU-valet övertalade partiet sin verkliga kryssmagnet, Marit Paulson, att ställa upp igen trots att hon redan hade avgått dessförinnan. Detta gav partiet två platser i parlamentet. I detta EU-val har Paulson beslutat sig för att inte ens rösta på liberalerna utan på centern! Här ligger en hund begraven.

Det skulle kunna vara både strategiskt och taktiskt klokt av Wikström att lämna nu med EU-flaggan i topp och ekonomin tryggad resten av livet. Hon kommer att uppbära ansenliga pensioner både från riksdag och EU och dessutom välbetalda styrelsearvoden och förmodligen aktier i båda Beijer Alma och Elekta.  Å andra sidan är det kanske tveksamt om börsbolagen skulle se henne som en värdefull tillgång i styrelsen om hon försvinner från EU och därmed förlorar sitt inflytande där.

Med den stora arbetskapacitet hon säger sig ha, den framgång hon haft, de värdefulla nätverk hon skapat som EU-parlamentariker och sin ’svada’, torde hon utan större ansträngning kunna gå från förtroendevald till välbetald lobbyist i parlamentet. Då slipper hon bekymra sig om partiledning, väljare, förtroendekapital och moralisk kompass. Hon kan också vikariera som präst nu och då för att stärka såväl ekonomi som själ. Inte minst får hon tid att ägna åt alla migranter hon bidragit till i Sverige.

Partiledningen med majoren i täten mediterar f n under största möjliga tystnad i ’the walk of shame’. Jag väntar med spänning på nästa akt av liberalernas härdsmälta.