Varför sticker Sverige ut i Europa ifråga om skjutningar och sprängningar? Varför är Sverige så drabbat? Har det att göra med ’särskilt utsatta områden’ kombinerat med ett tafatt rättsväsende med låg uppklarningsprocent? Eller med undfallenhet inom alla områden från straffvärdering och påföljder till frihetsberövanden? Ifråga om unga förövare är detta särskilt märkbart:

– De straffsatser som står i lagboken får inte genomslag i praktiken. Alldeles för ofta blir det i stället skyddstillsyn, exempelvis att träffa en övervakare en gång i veckan. Fokus är alltid att gärningsmannen måste få en chans till.

Så säger Malin Arentoft, tidigare kammaråklagare vid City åklagarkammare i Stockholm med inriktning på brott som främst begås av yrkeskriminella. Åklagare och poliser konstaterar att samma kriminella personer grips om och om igen, men det blir sällan några kännbara konsekvenser. Kan det delvis förklara att den organiserade brottsligheten kunnat växa och ta kontroll över hela bostadsområden?

Timing är viktig. Uppdrag Granskning hade i veckan (18/9) ett reportage om den multikriminelle ’Hassan’. Vi är många som upprörts över hans fall, som var ett utmärkt och skrämmande exempel på att vårt rättssystem inte verkar tro på bestraffning och fängelse. Reportaget tydliggjorde konsekvenserna av detta haveri.

’Hassan’ har varit kriminell sedan 9-årsåldern och har sedan dess åkt ut och in på olika boenden och anstalter. Han anser att ”fängelse är som en fritidsgård där man träffar likasinnade och lär sig att utveckla sin kriminalitet”. Han ångrar ingenting och har inga planer på att leva ett hederligt liv. Att nån gång hamna i fängelse är sånt man måste räkna med säger Hassan ”och den här gången var det min tur”.

Programmet besannar åklagare Arentofts ord och visar med skrämmande tydlighet hur handfallet samhället, rättsstaten och de sociala myndigheterna är, när det gäller att hantera minderåriga brottslingar. Sveriges vänsterliberala kriminalpolitik, som kännetecknas av idéer om sociala insatser, vård och rehabilitering i stället för straff och inlåsning, biter inte på många av dagens unga invandrarkriminella.

Idag har en minderårig person, som begått många brott, flera fördelar ifråga om påföljd. Först räknas halva straffvärdet av tack vare mängdrabatten. Den beryktade straffrabatten för låg ålder reducerar därefter straffet till en tiondel av det totala straffvärdet. Tvåtredjedelsprincipen, som gäller för alla som döms till fängelse eller liknande påföljd, innebär att ytterligare en tredjedel räknas bort. Av de 31,5 månaderna för 13 brott återstår till sist endast 2 månader, en straffrabatt på hisnande 93,7%! Fullständigt vettlöst och orimligt!

Gängkriminalitet, grov brottslighet och ett överflöd av tunga vapen är det nya svenska. Skjutglada kriminella ungdomsgäng underminerar statens våldsmonopol och tvingar fram en tystnadskultur. Vårt nuvarande rättssystem är inte anpassat till den grova brottsligheten. Det tvingar i sin tur fram ett systemskifte inom rättsväsendet och /o/ansvariga partier bjuder nu över varandra ifråga om hårdare tag. Det duger inte längre med politiker som anser att det är viktigare att förneka verkligheten och putsa på ’Sverigebilden’ än att tillhandahålla ett tryggt samhälle.

Morgan Johansson är känd bland justitiedepartementets opolitiska tjänstemän för att inte agera förrän omvärlden reagerar. Hans senfärdighet och ovilja att agera för att möta problem och samhällshot proaktivt har varit ett av problemen. De politiker som år efter år passivt sett på hur denna utveckling kunnat ske är sålunda inte lösningen. De är själva problemet och mer av samma fungerar inte. Statens fundamentala uppgift är att garantera medborgarnas säkerhet. När samhället inte längre känns säkert eller tryggt begränsas vår frihet. Mindre fluffluff och mer konkret och handfast åtgärdspolitik är vad som krävs. Ju förr desto bättre!

Löfvens mantra om att vara tuff mot brottet men också mot brottets orsaker (lånat från den brittiske f d premiärministern Tony Blair) är bara väl inövad retorik och plakatpolitik, som inte knäcker några gäng. Regeringen har haft 5 år på sig att leverera på båda dessa punkter men kapitalt misslyckats. Att regeringen så totalt tappat kontrollen över gängvåldet och gängkriminaliteten var bakgrunden till att moderaterna föreslog en uppgörelse över partigränserna. Samtidigt presenterade de 10 konkreta punkter för att stävja gängbrottsligheten. Regeringen bjöd snabbt in till partisamtal, men uteslöt SD; de rödgröna ”delar inte deras värdegrund”. Demokrati är inte de rödgrönas paradgren. Genom att befria SD från ansvarstagande gjorde regeringen dem till landets enda oppositionsparti.

I fredags under partisamtal nr 3 havererade så 7-klöverns samtal om gängkriminalitet och gängvåld och M, KD och L lämnade samtalen. De ansåg att förutsättningarna för att komma fram till ett gemensamt handlingsprogram för att lösa de problem som gängkriminalitet och gängvåld orsakat inte fanns. Regeringen, som med dessa samtal ville demonstrera handlingskraft, och dess samarbetspartier kallade detta för dålig stil. Det moraliskt överlägsna C uppmanade ’avvikarna’ att ”ta sitt förnuft till fånga”. Särskilt kännbart måste det vara att också samarbetspartiet L lämnade samtalen.

Dagens akuta situation löses inte av något ’quick fix’ eller ’lullull’. Det viktiga nu är att reformera svenska rättsstatens rättstillämpning och att minska gapet mellan allmänhetens rättsuppfattning och domstolarnas domar. Ge därför den rödgröna regeringen lång ’utvecklingstid’, eller ännu hellre kort ’avvecklingstid’!