Allsköns funderingar om politik

Vård i världsklass?

Hur står sig den svenska sjukvården i jämförelse med sjukvård i andra länder? Svenskar i allmänhet, de politiskt ansvariga i synnerhet, hävdar att svensk sjukvård är i världsklass. Det stämmer nog, när man väl får tillgång till den. Den s k vårdgarantin (https://www.vantetider.se/veta-mer/vardgaranti/)     innebär att du har rätt att få kontakt med primärvården, t ex vårdcentral, samma dag som du kontaktar den och att inom 3 dgr få en medicinsk bedömning av legitimerad personal.  Till den planerade specialistvården ska man få en tid för besök inom 90 dgr, med el utan remiss. Efter beslut om behandling, t ex operation, ska man få en tid för den inom 90 dagar. Akut vård berörs inte av vårdgarantin. Blir man akut sjuk eller skadad, ska vård ges så snart som möjligt. Det kan med dagens pressade situation på många akutavdelningar ändå innebära orimligt lång väntetid.

Förvånansvärt många av oss har dålig koll på vad vårdgarantin innebär och köar kanske därför helt i onödan i månader. Det har medfört att t ex cancerpatienter i kö för en livsviktig behandling eller operation, hinner dö, innan de får hjälp. Det är både upprörande och fullständigt oacceptabelt, inte minst med tanke på den höga skatt (11% av BNP) vi betalar för att få tillgång till en likvärdig vård i tid.

Sedan några år tillbaka har det skrivits mycket om NKS, Nya Karolinska Sjukhuset (Solna och Huddinge). Uppmärksamheten har inte handlat om dess moderna och högspecialiserade vård utan om problemen och underskotten, som aldrig verkar ta slut.

NKS är Europas största sjukhus (?) och har kostat miljarder p g a div skenande kostnader, cancersjuka personer som avlidit i vårdkö, en hårt ifrågasatt finansieringsmodell som slukar miljarder m m. Trots detta kan de inte ta emot lika många patienter som billigare och mindre sjukhus i Europa. Operationsköerna till NKS uppges nu ha vuxit till nästan 9 000 personer. Hur är detta möjligt? Vad får invånarna i Region Stockholm för pengarna? Nu har sjukhuset just varslat 250 läkare och 350 undersköterskor, eftersom de räknar med ett underskott på 1,6 miljarder (!) i år och inte kan räkna med några extrapengar. Enbart hyreskostnaden (beräknas till 2,087 miljarder för 2019) utgör drygt 10% av totalkostnaden. Både planeringen och finansieringen av NKS är ett skräckexempel på hur det blir när politiker och tjänstemän styr och ställer utan att involvera dem som arbetar där. Det visar också hur dyrt det kan bli med OPS-finansering (Offentlig-Privat-Samverkan).

Eftersom jag ibland vistas i Spanien har jag tittat litet på spansk sjukvård, som det senaste decenniet gjort stora förbättringar och framsteg. Nationella Institutet för Offentlig Sjukvård (INSALUD) ansvarar för att tillgodose medborgarnas behov. Moderna sjukhus har byggts och utrustats med avancerad, högteknologisk utrustning. Ca 99% av befolkningen har idag rätt till fri sjukvård i ett skattefinansierat system, som är ett av de bästa och modernaste i Europa och erbjuder avgiftsfri sjukvård vid behov. Det förekommer inga extra patientavgifter för sjukvård inom den offentliga sektorn, men man måste betala ca 40% av priset på receptbelagda mediciner. Är man pensionär eller arbetslös, är receptbelagda mediciner ännu helt gratis.

Spanska regeringen uppmuntrar även utvecklingen inom den privata sektorn genom skatteavdrag till dem som tecknar privata sjukförsäkringar, ca 15% av spanjorerna (ca 6,5% i Sverige). Nästan 2/3 av alla sjukhussängar finns på offentliga sjukhus, där 80% av sjukhusvården sker. De privata sjukhusen är oftast mindre. Om de offentliga sjukhusens kapacitet brister, kan de teckna avtal med privata inrättningar för avlastning. För att minska väntetiden för operationer har den spanska regeringen valt ut ett antal sjukhus som ombetts utöka sitt totala antal operationstimmar, även på kvällstid. Alla offentliga sjukhus har f ö en akutmottagning öppen 24 timmar om dygnet. Inom varje regions förvaltning finns det minst ett större offentligt sjukhus med utbildad personal och utrustat med avancerad teknik för förstklassig specialistvård. Alla spanjorer har rätt att fritt välja läkare på vårdcentralen och nästan alla kan inom ett dygn boka tid på vårdcentralen. ’Din doktor’ på vårdcentralen är skyldig att göra hembesök vid akutfall, och är även den person som skriver ut remisser till specialistläkare (utom obstetrik eller optiker).

Som EU-medborgare har jag rätt till nödvändig sjukvård i Spanien (och andra EU/EES-länder) mot uppvisande av EU-kortet, det europeiska sjukförsäkringskortet. Något skeptisk tog jag kontakt med min närmaste vårdcentral i Spanien. Jag visade upp mitt EU-kort och ett dokument skrivet på spanska utfärdat av Försäkringskassan. Personalen såg aningen förvirrad ut och min otillräckliga spanska räckte inte till för att svara på vad de ville veta. Som tur var, fanns det en person i kön bredvid som kunde engelska och kunde reda ut frågetecknen. Personalen tog kopia på mitt pass, mitt EU-kort och dokumentet från Försäkringskassan. Inom några minuter var jag inskriven och fick ett kort med namnet på ”min läkare, min sjuksköterska’, deras telefonnummer och nummer på deras besöksrum. Det kallar jag effektivt! Eftersom jag var där bara för att registrera mig och få reda på vad som gäller, om jag behöver sjukvård, testade jag inte hur systemet fungerar mer konkret.

Så var får man mest vård för pengarna? Den amerikanska nyhetsbyrån Bloombergs rankar varje år sjukvården i närmare 200 länder genom att skapa ett ’health-efficiency index (HEI)’. Indexet säger inget om vilken kvalitet som är högst, men väl var man får mest vård för pengarna, vilket naturligtvis också säger en hel del om kvaliteten. Spanien är främsta land i Europa enligt HEI, följt av Italien (4), Norge (11), Finland (19) och Sverige (22), När vården mäts i effektivitet ligger spansk sjukvård m a o i absolut världsklass; bäst i Europa och trea i världen. Singapore och Hong Kong intar ledarplatserna. Grattis! Att Sverige hamnar så långt ner kommer som en överraskning för mig, även om jag länge misstänkt att vi i Sverige inte får mest vård för pengarna. Spanjorer betalar 33,5% skatt av BNP medan vi svenskar betalar 44% skatt av BNP. Vi betalar alltså 33% (!) mer i skatt utan att ha en sjukvård som kan tävla med den spanska i effektivitet. Hade vi haft samma skattetryck som Spanien hade vi fått in drygt 500 miljarder mindre att satsa på sjukvård.

Varslen av läkare och undersköterskor inom Region Stockholm är ett resultat av att vården inte varit effektiv. Vilka underliggande faktorer som finns bakom detta torde det finnas delade meningar om. Att NKS, Europas största sjukhus (?), som kostat miljarder och åter miljarder och dras med stora underskott (1,6 miljarder 2019), inte klarar av att leva upp till vårdgarantin och ge dem som söker sig dit vård i tid (nästan 9 000 i vårdkö där) är synnerligen anmärkningsvärt och oroväckande. Både politiskt ansvariga och tjänstemän där borde inse att de inte klarat av att ta det ansvar som deras positioner och arvoden/löner kräver.

Att ombilda Sveriges landsting till regioner är inget som förbättrat vårdens förutsättningar. Tvärtom om man ser till dagens situation. Det enda som skulle kunna förändra situationen är ta bort de politiska nivåerna och minska tjänstemännens/byråkraternas inflytande och makt. Politiker ska ange mål för vården men absolut inte ha något med hur den organiseras eller utförs att göra. Parallellen mellan regeringens ovilja att lyssna på folket och lita på deras omdöme motsvaras inom vården av landstingens/regionernas ovilja att lyssna på vårdpersonalens synpunkter och inse att de vet vad de talar om.

Dags att ’riva pyramiderna’, göra om och göra rätt!

15 kommentarer

  1. Jonsson

    Är spansk vård mer renodlad jämfört med den svenska? I Sverige bidrog ju Landstingen tidigare till bland annat finkultur och tågtrafik. Själv har jag inte främst saknat eller behövt kultur när jag varit nyopererad eller under konvalescens. Jag har inte heller orkat kuska runt med tåg då 😉

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Den spanska sjukvården styrs ju av spanska staten så jag antar att den inte handhar kultur, länstrafik mm. Den svenska sjukvårdskostnaden avser nog också bara sjukvård, inte hela landstingskostnader.

      • Brorson

        Sjukvården, inkl. Folktandvården som är en egen förvaltning inom landstingen /regionerna, förbrukar ungefär 85 % av landstingens budget. Detta har lett till att till landstings- /regionpolitiker har rekryterats personer med alltför dåliga kunskaper om landstingens övriga verksamheter, samtidigt som den stora andelen sjukvårdsanställda bland dessa politiker har lett till att landstings- /regionpolitiken har blivit en tummelplats för fackliga särintressen, främst då för läkare och sjuksköterskor. Det är faktiskt bättre med politikernas kompetens på den kommunala nivån, eftersom kommunalpolitikerna styr över flera stora utgiftsområden, varför en kommunalpolitiker måste vara mer ”allround” och flexibel i sin intresse- och kunskapsprofil,

        För hundra år sedan var utbildningen över folkskolenivån landstingens största utgiftspost, då landstingen var huvudmän för de flesta folkhögskolorna och yrkesskolorna, de senare i hög grad inriktade mot lantbruket, eftersom en mycket stor andel av arbetskraften jobbade inom lantbruket. Personligen har jag alltid tyckt att landstingen borde vara huvudman för gymnasieskolan, åtminstone inom de mindre kommunerna, eftersom endast de större kommunerna har tillräckligt stort elevunderlag för alla programmen inom gymnasieskolan.

        När jag var S-medlem framförde jag detta till vår representant i partiledningen, som svarade att man faktiskt hade övervägt den lösningen i partiledningen. Det enligt min mening felaktiga beslutet i partiledningen, att göra kommunerna till huvudmän för gymnasiet, ledde fram till de på många sätt olyckliga kommunsammanslagningarna, som inte alls löste problemet med att många kommuner var för små som huvudmän för gymnasieskolan. Eftersom det fortfarande finns många ”för små” kommuner för egna gymnasier. I stället uppstod ett nytt problem, att även kommunpolitikerna fjärmades från sina väljare.

        Sjukvården kan p.g.a. sin natur inte drivas på marknadsmässiga villkor. Bra vård bör ju leda till färre och inte till fler patienter. Kollektivtrafiken är däremot en klart konkurrensutsatt verksamhet, vars mål givetvis gör vara fler passagerare men också större vinster (även om det i praktiken handlar om minskning av underskotten. Med det region- och landstingsägda tågbolaget Öresundståg, som driver interregional tågtrafik i fem sydsvenska län samt i Danmark, som förebild vill nu regionpolitikerna i sex län i östra Svealand bilda ett gemensamt tågbolag, som redan på planeringsstadiet ska gå med underskott på flera hundra miljoner. per år.

        Man vill alltså omvandla lönsam SJ-trafik, som idag inbringar flera miljoner i ren vinst till ägaren, staten, till olönsam ”region”-trafik, som ska konkurrera med sjukvården om skattemedlen. Förebilden, Öresundståg, som nyligen har tvingats anlita SJ som entreprenör, har genom åren dragits med stora problem p.g.a. inkompetent ägare.

        • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

          Att blanda in politiker på olika nivåer och områden leder snarare till ökade kostnader och mindre framgångsrik verksamhet.
          Både sjukvården (inkl tandvården) borde ligga under staten, som ska ansvara för att sätta upp mål och fördela medel för detta. Jag är emot olika politiska nivåer med tillhörande fartblindhet och slöseri.
          Kommunerna kan man ha kvar, men kommuninvånarna borde vara mycket mer aktiva och ifrågasätta de politiker och nämnder som inte följer uppsatta mål och som överskrider budget.
          Att rösta vart fjärde år på ett begränsat urval kandidater som godkänts av sina resp partier innebär inte ”fria val” och full demokrati. Dagens personval, där knappt några kandidater når över spärrarna som krävs för att kryssas in, är ett skämt med de ansvariga eller innanförskapet vill absolut inte införa helt fria val. De har för mkt att förlora på det.

  2. Brorson

    Mycket intressant. Men inte oväntat. Låt mig börja med att knyta an till tidigare diskussioner. Som svensk EU-medborgare kan du alltså få snabbare och bättre sjukvård i Spanien än i Sverige utan att ha dubbelt (både svensk och spanskt) medborgarskap. EU-medborgarskapet räknas inte som dubbelt medborgarskap, eftersom det snarare är en komplettering av de nationella medborgarskapen. EU-medborgarskapet ger även andra förmåner i andra EU-länder än det egna, både önskvärda (som vi vill ha i andra EU-länder) och icke önskvärda (som vi önskar att andra EU-medborgare inte hade haft i Sverige).

    Som du skriver, gäller förmånerna även i EES-länderna, som har långtgående avtal med EU. Jag gissar att problemen i Brexit-förhandlingarna handlar om detta. Emellertid finns även andra exempel än EES-länderna på speciella förmåner för icke EU-medborgare i EU eller vissa EU-länder. Ett av de länder utanför EU, som har ett specialavtal med EU, är Marocko – vilket tyvärr kan locka illegala invandrare till EU att utge sig för att vara marockanska medborgare.

    Alltnog, oavsett vad vi må tycka om det svenska EU-medlemskapet, så ger EU-medborgarskapet så stora förmåner i andra EU-länder, så att de dubbla nationella medborgarskapen inom EU, exempelvis både svenskt och spanskt inte behövs utan bör avskaffas . Och vad beträffar dubbla medborgarskap med länder utanför EU. exempelvis både svenskt och irakiskt, så har vi ju sett vad det leder till. SD förtjänar kritik för kappvändning i medborgarskapsfrågan. Och detta när andra partier (som SD vill samarbeta med) har börjat ifrågasätta de dubbla medborgarskapen. Samtidigt som SD försöker göra sig rumsrent, gör sig SD till en obehövd samarbetspartner.

    Anders Lindberg, som gör allt för att visa sig behövd (för att rädda regeringen) har lagt ut en reklamsnutt för brittiska Labour, där en ”rasist” pekar på någon som heter Ali och säger ”Det är hans fel. På frågan vad ont Ali har gjort, svarar ”rasisten” att pengarna som han får hade behövts till sjukvården. Varpå Ali svarar ”Jag är läkare”. Den svenska sjukvårdsdebatten i ett nötskal. Utan invandringen hade vården kollapsat. Skäms de inte, dessa socialdemokratiska politruker, som beskriver det egna folkslaget som orkeslösa och obildbara?

    Vad jag vet, har svenska läkare fortfarande den lägsta produktiviteten, mätt i antal patienter per avlönad läkartimme i EU. Därtill kommer det dyrbara och ineffektiva hyrläkarsystemet, som beror på de ytterst förmånliga läkaravtalen (unika på arbetsmarknaden) som ger landstingsanställda läkare massor med fritid, som de kan använda till extraknäck hos andra landsting. Resultat av allianspartiernas fjäsk för denna höglönegrupp – och numera även ett resultat av nuvarande regerings oförmåga att göra annat än prata. Skyller fortfarande, efter fem år, alla problem på alliansen.

    Med EU kom ett konstigt ord, subsidiaritetsprincipen, som helt enkelt betyder att beslut ska tas på lägsta effektiva nivå. Landstingspolitikerna började drömma om att ta över uppgifter från staten och ombildade landstingen till ”regioner” med målsättningen att bilda sex-sju storregioner, som bl.a. skulle ta över tågtrafiken. I den debatten framhöll jag att den idén övergavs i Tyskland redan år 1920, när de olika delstateras ”länderbahn” slogs ihop till Deutche Reichsbahn. Erfarenheten visar att när regionpolitiker tar över ansvaret för den mer långväga kollektivtrafiken, drabbas densamma av stora och onödiga underskott.

    Jag tycker att landstingen behövs som en mellannivå mellan staten och kommunerna, med ansvar för bl.a. länsdelssjukhusen och missbrukarvården i anstalt. Samt den regionala kollektivtrafiken – till skillnad mot den kollektivtrafik som berör flera län. Men finns det en enda utredning, som har slagit fast för vilka uppgifter inom sjukvård, missbrukarvård, kollektivtrafik och utbildning som landstingen verkligen är lägsta effektiva nivå?

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Intressant inlägg som vanligt! Tack!
      Betr dubbla medborgarskap har jag heller inte förstått varför det skulle behövas när man är EU-medborgare. För medborgare utanför EU har nackdelarna med dubbla medborgarskap inte varit någon fördel för oss i Sverige. Har inte satt mig in i SD:s ’kappvändning’ här men de kanske vänder en gång till för att slipa av ’kantigheterna’ inför ett ev konservativt block.

  3. Brorson

    Så hittade vi äntligen en fråga, som vi inte är överens om, nämligen antal folkvalda beslutsnivåer och rikets indelningar i både landsting och kommuner, eller enbart kommuner. Moderaternas linje, när du var M-politiker, var om jag minns rätt att landstingens uppgift som sjukvårdshuvudman skulle renodlas genom att de andra uppgifterna överfördes till kommunerna, varefter landstingen skulle avskaffas och staten ta över sjukvården. Kommunaliseringen av tidigare uppgifter för landstingen stöddes av och genomfördes i praktiken av sossarna.

    Detta fick till följd bl.a. att landstingen fick i förhållande till deras praktiska verksamhet en till stora delar övertalig byråkrati utan vettiga uppgifter. ”Regionernas Europa” blev det nya slagordet för landstingsbyråkraterna och deras nickedockor bland landstingspolitikerna. Nationalstaterna skulle avskaffas och ersättas av ”regioner”, sex – sju regioner i Sverige, som i vissa fall skulle vara gränsöverskridande, t.ex. Skåne i Sverige och Själland i Danmark. Man startade en hätsk kampanj mot den suveräna staten Sverige och ”nationalist” blev ett skällsord. Svårt att förstå SD:s opinionsmässiga framgångar- och Liberalernas nedgång – om man inte känner till detta.

    Jag vill alltså gå den motsatta vägen och behålla nationalstaterna och landstingen och ge landstinget ansvaret för verksamheter som är för små eller alltför geografisk differentierade för staten, men för stora och / eller alltför komplicerade för kommunerna. att bestämma över. Det handlar inte bara om politikernas kompetens, utan även om kommunaltjänstemännens kompetens, vilka tjänstemän med expertkunskaper inom olika områden som en liten kommun har ekonomiska resurser att anställa.

    Med färre nivåer, som utses i allmänna val, blir det fler indirekta val, där politikerna väljer varandra. Regionerna är det senaste tillskottet. Vi har vidare länsstyrelserna, vars uppgifter borde övertas neråt av landstingen eller uppåt av de centrala statliga myndigheterna, som f.ö .i allt större utsträckning själva har delegerat beslut till sina egna, regionala enheter. Samt kommunalförbunden, som är lösningen för små kommuner som inte längre klarar av att ha egna förvaltningar. Riktigt odemokratiskt blir det med de gemensamma ”myndighetsnämnderna”, vars ledamöter väljs av de deltagande kommunerna – utan möjlighet för en enskild kommuns väljare att påverka.

    Jag menar alltså att om landstingen avskaffas, kommer vi inte att få färre beslutsnivåer på mellannivån, utan snarare fler – men utan demokratisk styrning genom politiker, som utses direkt av folket i allmänna val. Men det behövs bestämda gränser för de olika nivåernas befogenheter. Jag ser också gärna en översyn av privatiseringarna och deras effekter, men kom inte och påstå att privatiseringarna enbart har varit av ondo.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Jag är positiv till privatiseringar, men det kräver tydliga regler som måste följas upp, ngt som Alliansen missade i sin privatiseringsiver. De hade antagligen slarvat med konsekvensanalysen, nog så vanligt i politiska sammanhang.
      Jag anser f ö att ju färre politiker som blandar sig i, desto bättre.
      Byråkrater som styr politiker framför sig är jag också starkt kritisk till; vi ska inte ha så lättstyrda och okunniga politiker oavsett nivå.
      Med tanke på att Umeå slår sig för bröstet, tycker sig vara MER och att vara Norrlands huvudstad, är nivån bland aktuella toppolitikerna inom kommun och region inte imponerande. Umeå borde kunna bättre och MER!

  4. Glesbygden

    Tyvärr har okunniga landstingspolitiker kostat åtskilliga pengar. inköp av värdelösa datorer ”historia nu men en av vårt landstingspolitikers bravader. Vad jag förstår är den Spanska sjukvården statlig och fungerar betydligt bättre och mera jämlikt än den Svenska. Detta talar för att Staten borde ta över landstingen. Tyvärr har jag en uppfattning om att landstingspolitiker ej håller högsta kompetens. Utan politiskt obekväma ,eller exekutivt ej av toppnivå. De bästa stannar hos kommunerna i på toppnivå där.
    En annan god sak med att skippa landstingen är att lågpresterande och kostnadskrävande politiker besparades sitt arvode .

    * Landstingen bör skrotas för ökad jämställdhet i landet vad gäller vårdresurser.

    *Mera kostnadseffektivitet med en skippad politikernivå ”.Stora besparingar.”
    * Exempel från utlandet ex,vis Spanien med flera talar för denna organisation.

  5. Brorson

    Vet du ens namnet på den EU-kommisionär, som ansvarar för glesbygdsfrågorna i Europa, i Syditalien och i Nordsverige? Du har antagligen röstat i EU-parlamentsvalet, men vet du hur de som du har röstat på har motiverat valet av EU-kommisionär? Jag tycker det är besynnerligt att någon, som kallar sig Glesbygden, vill flytta makt från landstingspolitiker, som glesbygdsborna själva har röstat fram,, till centralbyråkrater i Stockholm. Som har handplockats av andra centralbyråkrater i Stockholm, utan att några väljare haft ett ord med i laget. Varför inte flytta makten direkt till Bryssel? Där vet de bäst hur många ambulanser, som behövs i Sorsele.

    Om någon trodde att jag fick, så att jag teg, trodde den personen fel. Jag har varit upptagen med andra debatter, bl.a. om det ökande drogberoendet, där jag anser att den tunga missbrukarvården bör flyttas tillbaka till landstingen. Nu bedrivs vården av staten eller privata behandlingshem, som saknar befogenhet att hindra vårdtagarna att ta ”permission” för att köpa droger, som de tar med in. På kommunernas bekostad. Kommunerna väljer det billigaste alternativet, vilket i väldigt många fall betyder att pengarna är helt bortkastade och att missbrukarna dör i onödan. Av insmugglade överdoser.

    Andreas Lundgren, S, har på sin vk-blogg förklarat krig mot knarket i Umeå, utan att med ett ord nämna behovet att hindra missbrukare, med ett icke ringa begär efter droger, att söka upp langare och köpa. Alltså är ”kriget” dömt att misslyckas. Centralbyråkraterna i Stockholm, har redan ålagt sjukvården ute i landet att hjälpa missbrukarna att vidmakthålla sitt missbruk genom att tillhandahålla sprutor och injektionsrum. Innehållet i sprutorna får de skaffa själva och ta med.

    Jag hade tänkt skiva min nästa kommentar om de iatrogena sjukdomarna, som växer lavinartat, med eller mot landstingspolitikernas vilja. Iatro är gammal-grekiska för läkare. Men de iatrogena sjukdomarna drabbar inte främst läkarbarn, eftersom ordet genetisk egentligen betyder ursprung eller orsak. Alltså sjukdomar som orsakas av sjukvården.

    Sydeuropa leder över Nordeuropa vad gäller ökningen av de just nu värsta iatrogena sjukdomarna., nämligen sjukdomar som orsakas av antibiotikaresistenta bakterier. Hög tillgänglighet till sjukvård betyder tyvärr ofta hög tillgänglighet till antibiotika även mot lindrigare krämpor. Drogberoende, som orsakas av narkotikaklassade mediciner, är naturligtvis också en iatrogen sjukdom. Med illegala droger, som injiceras på sjukhus, med tystnadsplikt för personalen mot både den övriga sjukvården och missbrukarvården, kommer vi att få en snabb ökning av denna sjukdom.

    En iatrogen sjukdom, som måste dras fram i ljuset och fördömas kraftigt, är de s.k. könskorrigerande behandlingarna. Det handlar både om irreversibla ingrepp, amputationer av fullt friska och normalt fungerande kroppsdelar, bröst hos kvinnor som vill bli män och penisar hos män som vill bli kvinnor, och hormonbehandlingar som måste fortsätta resten av livet för att hindra återgång till det medfödda könet. De långsiktiga skadeverkningarna av denna hormonbehandling vet vi inget om, och likaså ytterst om överdriven manlighet hos före detta kvinnor. Media har i det längsta lyckats dölja att Järntorgsmördaren, som hade dödat en afghansk knarklangare, var en f.d. kvinna.

    Jag förnekar inte alls att det behövs centralt beslutade förbud mot sjukdomsframkallande behandlingar, men när sådana behandlingar i stället tvingas fram från central nivå. vore det bra med landstingspolitiker, som stoppar patientmisshandeln. För misshandel är vad det är. Det var regel på de statliga mentalsjukhusen, som överfördes i landstingens regi under 1960-talet. Det blev visserligen inte bra i landstingens regi heller, men dock bättre. Många patienter, som egentligen aldrig hade varit sjuka, kunde skrivas ut.

  6. Brorson

    Hur jag resonerar, när jag säger att landstingen behövs? I första hand för att rensa i floran av politiskt sammansatta organ, som inte väljs direkt av folket. I andra hand för att begränsa byråkratin. Och i tredje hand för att minska avståndet mellan väljare och valda, genom att det kommer att gå färre väljare per politiskt förtroendevald, genom mindre kommuner, vilket förutsätter att stora kommuner delas – och att landets idag minsta kommuner får leva vidare. De måste då befrias från uppgifter, som de inte längre har tillräckligt befolkningsunderlag för att klara av. Bl.a. därför behövs landstingen.

    När jag läste statskunskap 1969 studerade vi effekterna av kommunsammanslagningarna och fann att de var förödande för demokratin. 1950 hade Sverige 7,0 miljoner invånare och över 150.000 politiskt förtroendevalda. Idag har Sverige 10,3 miljoner invånare och 35.000 förtroendevalda. Väljarna misstror eller rentav föraktar sina politiker, dem som de har röstat på, och politikerna är rädda för sina väljare, som de tror allt möjligt ont om.

    Hur kunde Sverige, som var ett fattigt land 1950 ha råd med så många politiker. Förklaringen torde vara att de flesta kommunalpolitikerna hade inga eller ytterst små arvoden och att antalet heltidsanställda kommunalpolitiker var få. Att vara kommunalpolitiker var då ett förtroendeuppdrag, som sköttes ideellt, ett hedersuppdrag och ingen födkrok. För sin försörjning jobbade kommunalpolitikerna på samma arbetsplatser, i samma fabriker, etc, som sina väljare. Och var väl underrättade om vad väljarna tyckte, Dessa kommunalpolitiker var samtidigt en länk mellan väljarna och politikerna på de högre nivåerna, i landstings- och rikspolitiken.

    Jag har kommit fram till att Sverige behöver en ny indelning i landsting och kommuner, nämligen 30 landsting och 900 kommuner, att Gotland ska förbli ett eget län /landsting och att landskapet Lappland ska bli ett nytt län /landsting. Länsstyrelserna och regionerna ska avskaffas och så även de flesta kommunalförbund och gemensamma nämnder.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      ”… de flesta kommunalpolitikerna hade inga eller ytterst små arvoden och att antalet heltidsanställda kommunalpolitiker var få. Att vara kommunalpolitiker var då ett förtroendeuppdrag, som sköttes ideellt, ett hedersuppdrag och ingen födkrok. För sin försörjning jobbade kommunalpolitikerna på samma arbetsplatser, i samma fabriker, etc, som sina väljare. Och var väl underrättade om vad väljarna tyckte,”
      Jag är stor motståndare till den politiska broileruppfödningen och till att politiker struntar i sina väljare förutom på valdagen. De betraktar oss mest som valboskap.
      ”… Länsstyrelserna och regionerna ska avskaffas och så även de flesta kommunalförbund och gemensamma nämnder.”
      Helt överens med dig men jag vill att professionen ska organisera sjukvården och politiker ska ange mål, fördela pengar och skapa regelverk samt följa upp hur det fungerar.

  7. Brorson

    Fördelningen av ansvar och befogenheter mellan politiker, tjänstemän (administratörer och ekonomer) och den medicinska professionen – även hur sjukvården ska organiseras – torde vara ett av de svåraste kapitlen inom ämnet samhällets organisation. Att vara landstingspolitiker torde därmed vara ett av de svåraste politiska uppdragen och inget som politiska broilers ska syssla med.

    Detta är likväl en sak som jag har funderat mycket på, eftersom jag är intresserad av organisation. Mitt första riktiga jobb var ju inom en genomorganiserad och regelstyrd verksamhet, järnvägstrafiken. Där krävs en mycket tydlig ansvarsfördelning och inga revirstrider. Kan erfarenheter från en så teknisk verksamhet överföras till vården av sjuka människor? Både ja och nej. Men jag läste ju bl.a statskunskap, som till stor del handlar om samhällets organisation och hur politiska beslut växer fram, sedan jag slutat vid SJ. Den modell för sjukvården, som jag för närvarande tror mest på. är:

    1. Kommunerna tar över ansvaret för primärvården / vårdcentralerna, detta eftersom det finnsminst en vårdcentral i varje kommun och dessutom en hel del hemsjukvård.
    2. Landstingen behåller huvudansvaret för sjukhusvården, länsdelssjukhusen och i vissa fall även centralsjukhusen (ett i varje län).
    3. Staten tar över ansvaret för den högspecialiserade vården, som bedrivs bara på ett fåtal platser i landet, samt universitetssjukhusen, där grundutbildningen av läkare bedrivs.
    4. Jag har också funderingar på att inrätta ett Statens akutkirurgiverk, som ska vara arbetsgivare för alla kirurger, som utför avancerade akutoperationer, som kan pågå under flera timmar utan möjlighet till raster eller ens kortare pauser. Dessa akutkirurger ska ha sin huvudsakliga arbetsplats på länets centralsjukhus eller universitetssjukhus. men ska – speciellt vid större olyckor med många skadade – kunna utnyttja operationssalarna vid länsdelssjukhusen och vissa större vårdcentraler. Med försvarets fältsjukhus, där många sårade soldater kan tas om hand, som förebild. När kirurgavdelningar vid mindre sjukhus töms, töms även operationssalarna på sin utrustning, vilket jag tycker är fel.
    5. Socialdemokraterna i Norge, men inte sossarna i Sverige, anser att privata kliniker klarar enklare rutinmässiga operationer av bl.a. knäleder.
    6. Folktandvården ska bestå som en särskild förvaltning inom landstingen, med uppgift att upphandla tandvård från privata bolag samt från ett statligt tandvårsbolag, som ska överta nuvarande landstingsägda tandkliniker. Gratis tandvård för vissa åldersgrupper, som fyllt 20, avskaffas och pengarna används i stället för gratis tandundersökningar för alla vart 5:e år, eller tidigare efter beslut av Folktandvården efter rekommendation från senast behandlande tandläkare.
    7. Landstingen ska, som jag skrivit tidigare, ta över finansieringen av den tunga missbrukarvården från kommunerna och det praktiska genomförandet i låsta anstalter från staten. Missbrukarvård ska absolut inte bedrivas inom psykiatrin. Det har förekommit att abstinenta missbrukar har löpt amok på psykavdelningar bland svårt traumatiserade patienter (bl.a. våldtäktsoffer) medan personalen har låst in sig på toaletten.

Lämna ett svar till Brorson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.