Forskarna bakom Linköpingsrapporten, Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning, har intervjuat 37 anställda och f d anställda vid BRÅ, justitieministrar samt flera från BRÅ:s insynsråd, ett tämligen bra underlag för en forskningsrapport.  Av rapporten framgår att BRÅ ”i vissa fall snedvrider politiskt känslig forskning och anpassar resultaten efter beställarens önskemål”.

Reaktionen på forskningsrapporten lät inte vänta på sig. Public service och annan media gav mycket utrymme till dem som kritiserade rapporten. Att ifrågasätta BRÅ:s opartiskhet och tillförlitlighet är en het potatis, inte minst bland dem som kände sig granskade. Bland de första ut att misskreditera rapporten var själva sinnebilden för BRÅ, Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi på Stockholms universitet, tidigare forskare och även utredningschef på BRÅ:

-På den tiden jag satte betyg på saker och ting, så skulle jag inte godkänna det här som en C-uppsats.

Det är kanske tur att han inte längre ”sätter betyg på saker och ting”.

Gunnar Sandelin, författare och journalist, gjorde 1989 ett program om invandrare och brottslighet för Norra Magasinet (Svt). Där påpekade Sarnecki, dåvarande chef för BRÅ, vikten av att utreda förövarnas etnicitet och se vilka nationer de kom ifrån:

-Det är helt givet att vi måste titta på olika etniska minoriteter.

Han tog också upp den politiska oviljan att beröra frågan om invandrares kriminalitet:

-Man har bedrivit strutspolitik!

Sedan dess har Sarnecki gjort ett antal U-svängar och själv intagit strutsposition. Utan att tveka skruvar han verklighet och fakta och har överlevt sitt bäst-före-datum samt tappat sin trovärdighet.

Också kriminologer och forskare på Stockholms universitet reagerade starkt mot att de lyftes fram som ”ideologiska påverkansfaktorer”. Felipe Estrada Dörner, professor i kriminologi där, har tidigare varit chef för BRÅ:s enhet för forskning och utveckling och känner inte igen bilden av den tystnadskultur som studien tar upp. Han kommer nu att skicka en formell skrivelse till Linköpings universitet:

-Vi ställer oss undrande till hur de vet att vår institution är ideologisk och hur vi påverkar Brå i en speciell riktning. Jag skulle aldrig göra en sådan beskrivning av en annan institution. Jag skulle inte våga, baserat på så här tunt underlag, säger Estrada Dörner. –

En som däremot ger stöd åt forskningsrapporten är beteendegenetikern Amir Sariaslan, senior forskare i psykiatrisk epidemiologi vid Helsingfors universitet. Han säger att BRÅ länge bara rekryterat från Stockholms universitet och bara de lojala där. Hans forskning har visat att det i själva verket inte finns något orsakssamband mellan socioekonomiska faktorer under uppväxten och kriminalitet. Sariaslan anser att BRÅ ensidigt fokuserar på sociologiska förklaringsmodeller för kriminalitet, t ex uppväxtmiljö, familjens ekonomi och att växa upp med en ensamstående förälder.

Att de som granskats nu försöker skjuta budbäraren och avfärda 37 anställdas/ fd anställdas erfarenheter av arbetet på BRÅ som ett ”tunt underlag” övertygar inte. Om bara hälften av vad de intervjuade berättar skulle stämma, visar det att BRÅ är en politiserad myndighet som misslyckats med sitt uppdrag. De intervjuade tar upp att man av politisk hänsyn tonar ned fakta och statistik, informerar på ett sätt som inte leder till politiska kontroverser samt överdriver eller underrapporterar beroende på sin politiska agenda. Både regering och ansvariga myndigheter missar därigenom relevanta underlag för sin verksamhet och gapet mellan ”verkligheten och den politiska verkligheten” växer.

Morgan Johansson anser att rapporten är ”svepande”. Han och osanningsministeriet har länge gjort allt för att slippa ta fram aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn.  Han hävdar med en dåres envishet att den rapport som publicerades i ämnet 2005 är tillräcklig och avfärdar behovet av nya rapporter så här:

-Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället.

Sverige idag och Sverige 2005 är helt skilda världar. Vi är många som skulle vilja veta varför ’förnedringsbrott’ och gruppvåldtäkter både mot kvinnor och unga män blivit allt vanligare, varför kniv allt oftare används som mordvapen, varför klanväldet tillåts växa i landet m m. Ge oss fakta så vi slipper spekulera och se till att åtgärda problemen istället för att förneka den skrämmande samhällsutvecklingen och ’brunsmeta’ alla som vågar påtala eländet!

Jag misstänker att den främsta orsaken till Johanssons ovilja att ta fram statistik över invandrares representation i olika brottskategorier de senaste 15 åren är att det skulle kunna gynna ”mörka krafter i samhället”, d v s SD, samt blottlägga hur fundamentalt tidigare regeringar, där Johansson bl a själv suttit, misslyckats med asyl- och immigrationspolitiken. BRÅ motiverade sin rapport 2005 så här:

-/…./ en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs.

Trots denna motivering av BRÅ 2005 avfärdar också Stina Holmberg, enhetschef på BRÅ, behovet av en ny undersökning om invandrares brottslighet. Statsminister Löfven å sin sida hävdade i Svt:s Agenda i slutet av nov att ingen koppling finns mellan invandringen och det grova gängvåldet:

-Om du sätter dit människor som är födda i Sverige under samma förutsättningar så får du samma resultat.

Vilket vetenskapligt underlag baserar han det på? Har han lyssnat för mycket på Sarnecki, som inför valet 2018 hävdade att populistiska krafter skulle bygga sin skrämselpropaganda på invandrares brottslighet. Varför vägrar då Johansson, Sarnecki, Holmberg m fl att ta fram en aktuell och ”kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet”, som gör det omöjligt för populistiska krafter att ”bygga sin skrämselpropaganda på invandrares brottslighet”? Är det kanske för att Johansson, Sarnecki m fl vet att verkligheten ser annorlunda ut än den ’politiska verklighet’ som den politiska tvättomaten BRÅ och Johanssons osanningsministerium presenterat?

Den politiskt /o/ansvarige propagandaministern Johansson (f ö ordf för BRÅ 1999 – 2002) uppdrog dock i höstas till Statskontoret att utvärdera de satsningar som gjorts på BRÅ sedan 2013 (Ju2019/02929/KRIM). Syftet är att ta reda på om BRÅ levt upp till sin roll som kunskapscentrum för rättsväsendet. Om BRÅ inte lyckats ska Statskontoret ”beskriva vilka interna eller externa faktorer som kan förklara detta”. Var Johanssons uppdrag till Statskontoret kanske ett sätt att förekomma Linköpingsrapporten?

BRÅ har nu fått en ny generaldirektör, en händelse som ser ut som en tanke. Hon heter Kristina Svartz och råkar ha varit kanslichef i Justitieutskottet under Johanssons tid som dess ordförande. Hon vet förstås hur hon ska jobba för att göra Johansson nöjd och glad eftersom de känt varandra länge.

Redan i början av 2000-talet diskuterades BRÅ:s trovärdighet bland forskare och professorer. Man hävdade att BRÅ:s ledning bara försökte få resultat som passade regeringen. Sten Levander, professor i psykiatri och på den tiden medlem i BRÅ:s vetenskapliga nämnd, kommenterade läget:

-Det är katastrof överallt på BRÅ. Rapporterna som de gör är filtrerade, det utövas censur. BRÅ:s uppdrag är att serva regeringen med forskning och kunskap. Det gör de inte. BRÅ tillhandahåller istället önskad information på beställning av justitieministern och departementet.

Det är lätt att hålla med Sven-Erik Alhem, pensionerad åklagare och rättsdebattör (SvD 17/12-19):

-Det kommer alltid finnas misstankar om politiskt anpassade forskningsresultat på Brå, och därför borde stora delar av myndighetens arbete skötas av universiteten i stället.