När det gäller att göra usla affärer för staten och våra skattepengar, är det nog få som kan tävla med Maud Olofsson, Centerns partiledare 2001 till 2011, vice statsminister i Reinfeldts regering 2006-2010 och näringsminister 2006-2011. Inte illa! Hon svepte in som en frisk fläkt i svensk politik, men idag minns vi henne nog dessvärre som kanske den kostsammaste politiker Sverige haft. Likaså kommer vi ihåg henne för att hon vägrade att låta sig utfrågas av Konstitutionsutskottet om Nuonaffären. De miljardnotor hon lämnat efter sig till oss skattebetalare efter sina affärer i Nuon och PostNord är hisnande.

Till skillnad från vår Herre, som vilade med jämna mellanrum, när han skapade människan och jorden, vilade dåvarande näringsminister Maud Olofsson inte på hanen, när hon 2009 stressade igenom sin skapelse PostNord. Kraftig kritik både från opposition och flera remissinstanser hejdade inte hennes framfart. Hon förklarade stolt och segervisst att genom denna sammanslagning tog posten steget ut i Europa. Men posten är ett nationellt ansvar.

Innan sammanslagningen bad Riksrevisionen 2008 att få granska PostNords verksamhet och förorda revisor i bolaget, men Olofsson sa nej. En granskning av Riksrevisionen hade kanske kunnat förhindra sammanslagningen och Olofssons köp av grisen i säcken. Danskarna hade nämligen ’glömt’ att informera om att danska postmarknaden skulle reduceras kraftigt, när alla myndigheter genom den snabba digitaliseringen avskaffade snigelposten. De ’glömde’ också att säga att det skulle innebära 3 000 danska arbetslösa brevbärare, många med avtal som ger dem rätt till tre årslöner vid uppsägning.

PostNord har på tre år gjort en förlust på 3 miljarder och återkommande skapat rubriker p g a tappade paket och försändelser samt massiva klagomål från alla missnöjda kunder. 2019 noterade Post- och telestyrelsen ’all time high’ ifråga om klagomål mot PostNord. Eftersom problemen tycks vara värst i Danmark, skrev den tidigare finansministern Allan Larsson (s) nyligen på Facebook:

– Låt Posten gå i konkurs – köp sedan ut Svenska Posten!

-Det finns ingen anledning för svenska staten och svenska skattebetalare att fortsätta att finansiera underskotten i den danska verksamheten.

I intervju med AB (19/1-20) säger Larsson att man skulle ha tackat nej till affären redan från början:

-Det kan även ett barn se att man gör ett företag som ger årliga stora underskott och att underskotten ligger på ena sidan. Det är väl alla väldigt medvetna om nu.

Idag svarar Maud Olofsson inte på frågan om hon informerade statsministern och de andra partiledarna om sammanslagningen.

Nu var tyvärr PostNord inte Olofssons största och sämsta affär. Det var däremot Nuon-affären. 2009 köpte dåvarande statliga kassakon Vattenfall holländska gas-, kol- och vindkraftsjätten Nuon för svindlande 95 miljarder kronor, den största kontantaffären i svensk historia. Vattenfall blev därmed ett av Europas största energibolag men enl Vattenfalls egen kvartalsrapport hösten 2014, betalade de ett överpris på hela 53 miljarder för Nuon (SvD 30/10-14). Hur var det möjligt?

Affären har kallats för Sveriges sämsta affär någonsin och orsakade en politisk storm, när det stod klart att köpet av kolkraftsbolaget var ett praktfiasko. Redan 2013 hade fiaskot kostat 37,5 miljarder. På ynka 5 år förvandlades Vattenfalls köp av Nuon från tidernas affär till Sveriges sämsta affär någonsin. Vattenfalls dåvarande VD Øystein Løseth avgick hösten 2014 på egen begäran.

När det blev dags att utkräva ansvar hänvisade Fredrik Reinfeldt (m) till ”ansvarigt statsråd” och försökte därigenom lägga skulden på Maud Olofsson, som vid den tiden lämnat politiken. Per Bolund (mp) anmälde Olofsson till KU för hennes hantering av Nuon-affären. Hon kallades ett antal gånger till KU men vägrade infinna sig. Det hade jag inte förväntat mig av henne.

Ansvaret för Nuon hamnar också på många andra högt uppsatta personer, både politiskt tillsatta och tjänstemän, som likt Olofsson smiter från sitt ansvar. Tyngst faller dock ansvaret på Reinfeldt och Anders Borg, som borde ha vetat bättre och stoppat näringsministerns miljardrullning. I KU (okt 2015) hävdade Reinfeldt och Borg, att de inte kände till affären i förväg. Det rimmar illa med det interna dokument som TV4 senare presenterade. Det visade att Reinfeldt godkänt affären och t o m diskuterat den med övr partiledare i Alliansen 11 feb 2009. Så skämmigt att inte kunna erkänna detta och att lägga över hela ansvaret och skulden på Olofsson! Men vilka var hennes motiv till att inte avslöja sanningen? Där vilar en hel hundkyrkogård. Sanningen lär bara de inblandade partiledarna och politikerna känna till. Notan för Vattenfalls utlandsäventyr känner vi skattebetalare till.

Nu är Maud Olofsson plötsligt ute på banan igen. I AB 23 jan kritiserar hon Kristersson (m) och Busch Thor (kd) för omoget beteende:

– Svenska folket har rätt att kräva att det finns ordning och reda i riksdagen. Det är jag uppvuxen med, att det finns regler som följs. Det skapar stabilitet. I de länder där inte ansvarsfullheten finns, så går det i regel inte bra, säger hon.

Svenska folket har också rätt att kräva att partierna genomför den politik de gått till val på. Centern gick till val på att bilda en alliansregering, men bildade istället ett JÖKbo tillsammans med S och Mp. C och L styr dessutom politiken från en bekväm och ansvarslös läktarplats. Idag har vi en regering som driver en politik som inte ens deras egna väljare röstat på. Hur moget och stabilt är det och hur mycket ordning och reda i riksdagen och politiken innebär det?

Olofsson tror att Kristersson och Busch Thor nu försvårar ett återskapande av Alliansen:

-Det kommer ju inte att underlätta, jag vet inte vad M och KD har att vinna på det här.

-Och V är beredd att göra upp med SD, det är så mycket konstigt som händer nu.

Magstarkt! Det märkligaste är att hennes egen partikamrat Annie Lööf hjälpt S och Löfven att splittra Alliansen och behålla makten trots att JÖKboet saknar majoritet i riksdagen och trots Lööfs löfte långt innan valet 2018 att hellre äta upp sin högra sko än att bli ett stödhjul åt Löfven.

JÖKboets främsta syfte var att stänga ute ’ytterkantspartierna’ V och SD från politiskt inflytande. Nu kritiserar Lööf dessa partier för att ge M och KD det stöd och inflytande som hon själv nekade M och KD. Att hon innan valet lovade att stödja Kristersson som statsminister i en ny alliansregering betydde tydligen inget. Maktspelaren Lööf om någon vet hur man maximerar det politiska spelet. Hur  kan hon förvänta sig att de partier hon odemokratiskt utestängde från politiskt inflytande, och som tillsammans är i majoritet i riksdagen, ska avstå från att använda sitt inflytande av hänsyn till henne och JÖKboet?

Det är lätt att hålla med Magdalena Andersson, dåvarande finansministerkandidat (s), som 2013, när S inte röstade igenom Alliansens budget, sa:

-Det är inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar.

Nu, när hon ingår i en minoritetsregering, som inte får stöd i riksdagen för sin budget, är det förstås annat ljud i Anderssons skälla. Då kämpar hon för att vinna budgivningen om välfärdsmiljarderna.

Det vore klädsamt av Maud Olofsson att hålla god min i elakt spel. Det aktuella budgetsamarbetet mellan V, SD, M och KD är en följd av JÖKboet.  En konsekvens av att dagens regering är en minoritetsregering är att den inte får igenom sina förslag, om en riksdagsmajoritet ogillar dem. Det är glädjande att demokratin fungerar, trots att Lööf och Olofssons parti gjort allt för att minimera den med JÖKboet.

Hur JÖKboet ska överleva kommande samarbete mellan de 4 oppositionspartierna återstår att se. Tvingas Lööf kanske mot sin vilja bjuda in ’ytterkantspartiet’ V till samtal för att rädda JÖKboet, något som skulle riskera hennes trovärdighet och politiska karriär? Blir det kanske till sist V, som avgör Lööfs polìtiska öde? Den som gräver en grop åt andra…