Allsköns funderingar om politik

Provocerande snedrekrytering

SD kan konsten att skapa rubriker och uppmärksamhet. Inte minst hjälper statsministern till att rikta strålkastarna mot dem. Veckans stora ämne var SD:s förslag att kalla in de ansvariga cheferna på Public Service till Konstitutionsutskottet för att svara på frågor om sin verksamhet. Förslaget avslogs dock av utskottet.

-Det går inte att understryka hur viktigt det är att public service inte tystas eller upplever sig hotade av politiska makthavare. I länder där dessa principer bryts ned är demokratin illa ute. Politiska makthavare som tar kritiska medier i örat är något vi förknippar med auktoritära regimer, skriver Löfven.

Vi behöver en mångfald av fria medier i Sverige, i hela landet. Vi behöver dem för en fri åsiktsbildning, fritt utbyte av idéer och för att makten ska granskas”, skriver han på Facebook.

Hur rimmar detta med att regeringen sedan 2018 drevat mot yttrandefriheten och krävt censur av s k  ”hat” på plattformar som Google, Twitter och Facebook? Resultatet är att flera regimkritiska mediekanaler stängts ned. S-regeringen och Morgan Johansson gör nu allt för att tukta och styra sociala medier och plattformar i enlighet vänsterns krav. Auktoritär regim? Förra veckan fortsatte regeringen sin strid mot det fria ordet genom att föreslå att företag ska kunna straffas för hets mot folkgrupp.

Enligt etablissemanget inom medier, politik och akademi är det helt i sin ordning att politiker styr upp de medier som inte finansieras av staten och som inte har en vänsterdominans. Att styra upp de medier som finansieras med enorma 8 MILJARDER av oss skattebetalare borde vara ännu mer i sin ordning. Men samma etablissemang protesterar högljutt när ett riksdagsparti i kulturutskottet vill fråga ut de medier som får 8 skattemiljarder, trots att deras vänsterpräglade utbud inte följer sändningsavtalet, som kräver balans och opartiskhet.

Annika Strandhäll, f d socialminister och medlem i ”smarta tjejgänget”, gick som vanligt ut på nätet innan hon hunnit koppla in hjärnan: Så här skrev hon på Facebook:

-NOG NU SD, SVERIGE ÄR INTE NORDKOREA ELLER DET DÄR LANDET I ÖSTEUROPA ERA LEDANDE FÖRETRÄDARE BRUKAR HYLLA.

Vi har nu sett att SD i kommuner där de tagit makten ger sig på kulturpolitiken. I Sölvesborg gav de sig på biblioteken. I Täby skulle man stoppa samtal med författare om HBTQ frågor. Och tyvärr finns många fler exempel….men…Igår passerades en gräns då SD begärde att chefer på SVT och SR skulle kallas in till riksdagens kulturutskott. Detta på grund av innehåll och uttalanden i specifika program.
Det rör sig om ett studiosamtal om ungdomsbrottslighet i SVT:s Morgonstudion och Sveriges radios program ”P3 med Rebecca och Fiona”.

I Sverige ska det fria ordet vara fredat från politiken. Oberoende aktörer ska kunna granska oss politiker och makthavare utan rädsla för replissarier/bestraffning.

Strandhäll borde snarast påpeka för Morgan att ”i Sverige ska det fria ordet vara fredat från politiken”. Hennes kommentar avslöjar både hennes avsaknad av konsekvens och hennes bristande värdegrund; alla har i hennes ögon inte ”lika värde”. Riksdagens kulturutskott utfrågar regelbundet ledningarna för olika kulturverksamheter som lever på skattemedel, men Strandhäll anser tydligen att kulturutskottet ska göra ett undantag från detta för Public Service.

Hanna Stjärne, Svt:s VD, verkade närmast förnärmad över SD:s förslag:

-Det är anmärkningsvärt och jag har inte hört talas om något liknande i Sverige. Vi har ett system med en Granskningsnämnd dit synpunkter kan framföras. Det gäller alla, även politiker.

Det är förstås fritt att kritisera, diskutera och ogilla det SVT gör. Men politiker har ett ansvar för att respektera systemet och hålla armlängds avstånd till oberoende medieföretag som har i uppgift att granska dem.

-SD använder nu den hårda beslutsmakten i folkvalda församlingar för att ge sig på institutioner som medieföretag, bibliotek och museer, de överskridit en gräns och jag hoppas Sveriges samlade journalistkår reser ragg. Jag gör det. Sverige är inte Nordkorea.

Tillhör hon kanske också ”smartaste tjejgänget? Hon borde välkomna en granskning. Jag instämmer helt med Johan Westerholm, som 30/10-19 skrev följande (ledarsidorna.se):

Men Public Service största fiende är vare sig en allt mer missnöjd politisk opposition eller finns heller hos nyetablerad fri media. Fienden finns på insidan gestaltad av SVT:s Jan Helin och Helena Olsson som är oförmögna att se sitt eget ansvar och hur de själva agerar.

Westerholm skriver där också att Svt:s Anna Hedenmo vitsordar dessutom att redaktionerna har särbehandlat de olika partierna. Hon medger att det fanns en tid när SD inte behandlades som andra partier av nyhetsredaktionerna.

-men i dag ges partiet samma utrymme och uppmärksamhet, och utsätts för samma kritiska granskning som övriga riksdagspartier.

Undrar om SD håller med om detta.

Kent Asp, professor på JMG, institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet, är den som forskat mest om journalistkårens partisympatier. I hans studie 2012 kan man se att 70% av journalisterna inom Public Service sympatiserar med de två vänsterextrema partierna Mp och V. 54% av journalisterna uppgav att de sympatiserade med Miljöpartiet. På Sveriges Television var den siffran 52% och i dagspressen 40%. Enligt Asp gör de ökade sympatierna för Mp att partiet får en gräddfil i medierna. Är det rimligt mot bakgrund av Mp:s stöd på ca 4% av väljarna?

Det nya bantade Public Service måste bli bättre på att rekrytera folk som speglar olika ideologier och uppfattningar bland allmänheten. Det får vara slut med vänsterextrema och moraliserande ideologier utan bred folklig förankring. Självklart spelar journalistens egna värderingar in när det gäller vilka aspekter av en nyhet som lyfts fram och vilka personer man intervjuar. Har t ex president Trump någonsin lyfts fram på ett sakligt och opartiskt sätt av Public Service? Hedenmos erkännande att ”det fanns en tid då SD inte behandlades som andra partier av nyhetsredaktionerna” är häpnadsväckande. Hur förklarar Stjärne detta? Det får åtminstone mig att ”resa ragg”.

Public Service får 8 miljarder för sitt samhällsuppdrag att ”opartiskt och sakligt rapportera sanningen”.  Svt och SR har till uppgift att företräda alla medborgare, inte att driva en politisk agenda. Att över 50% av medarbetarna sympatiserar med Mp är helt orimligt med tanke på att motsvarande sympatier hos allmänheten ligger på ca 4%. Medveten snedrekrytering? Är representation viktigt bara vid tillsättning av högre tjänster? Här krävs en förklaring av cheferna på Public Service, som har ”balans, opartiskhet och saklig rapportering” som ledord. Medarbetare som misslyckas med att hålla isär jobb och egna partisympatier hör inte hemma på P S.

Den tredje statsmaktens roll är att granska makten åt folket. Numera granskar den folket åt makten. Det är ”fullständigt oacceptabelt” att göda Public Service med 8 miljarder trots att de missköter sitt samhällsuppdrag. Riksdagen måste nu ta sitt fulla ansvar och kräva att ansvariga chefer i alla skattefinansierade verksamheter säkerställer en balans som speglar riksdagens sammansättning. Provocerande, medvetna snedrekryteringar av myndighetschefer och tjänstemän med rätt partibok och som låter sina egna partisympatier påverka jobbet måste upphöra.

Läs också https://ledarsidorna.se/2020/02/sa-skadar-kraven-pa-att-ge-journalister-en-sarstallning-respekten-for-media/

21 kommentarer

  1. Brorson

    Så roligt att du är tillbaka. Jag har saknat dig. För att förstå problemet med ”public service” måste man erkänna att Olof Palme GJORDE rätt utifrån sin tids förutsättningar, men HADE fel i en icke tidsbunden fråga. Man bör också känna till annonsörernas styvmoderliga behandling av den socialdemokratiska pressen sedan ett drygt halvsekel bakåt. Det förekom regelrätta bojkotter från annonsörernas sida. S-tidningarna hade under lång tid inte kunnat investera i nya tryckpressar, med följd att många S-tidningar höll en usel kvalitet tekniskt. Övervikten för den borgerliga pressen ökade, men gav de sanningen?

    Palme var övertygad om att med oberoende medier, oberoende av både privata ägare och annonsörer, skulle sanningen fram och att sanningen gynnade socialdemokratin. Under Palmes tid fanns inga tekniska möjligheter att hindra personer, som inte hade betalat för sitt tittande, att se på TV. Valet stod mellan en avgiftsfinansierad statlig, formellt fristående TV, och en fri TV vars innehåll bestämdes av ägare och annonsörer – inte av tittarna. Det parti, som du har tillhört (M) föredrog så vitt jag minns det sistnämnda alternativet, men majoriteten föredrog det förstnämnda, som förutom avgiftsfinansiering gjorde det straffbart att inte betala den obligatoriska avgiften, som var bunden till själva innehavet av en TV-apparat.

    Men tiderna förändras, och det som kanske var rätt under Palmes tid är helt fel nu. Och dessutom hade Palme fel redan då i sin tro att det kan finnas en opartisk från staten formellt fristående sanningsmyndighet, som bara säger sanningen och inget annat. En paradox är också att socialdemokratin under lång tid har varit illa behandlad av majoriteten av landets journalister, oavsett om de varit anställda av privata eller socialdemokratiska tidningsföretag eller av ”public service”. Det har varit regelrätta drev både mot socialdemokratin och mot enskilda S-politiker – i synnerhet mot socialdemokratiska invandringsministrar, som velat reglera invandringen.

    S-politikers närmast nostalgiska tro på public service’s förträfflighet och journalisters opartiskhet, om de bara befrias från privata ägarintressen, har lett till ett ömkligt kryperi för media från S-politikers sida. De har inte vågat stöta sig med media och journalister – vilket är tydligt inte minst i debatten om public service. Nostalgin lyser igenom i Strandhälls försvar av en institution (public service) som är en av de värsta sosse-ätarna, som funnits. Sossar är livrädda för journalister.

    SD har däremot förstått att utnyttja den negativa reklam, som partiet fått av public service och andra mediaföretag. Nu ser vi dock en omsvängning p.g.a SD:s ökande inflytande i den förvaltningsstiftelser, som bl.a. styr tillsättningen av chefer i public service. Partiställningen i denna stiftelse speglar mandatfördelningen i riksdagen under FÖREGÅENDE mandatperiod, nu 2014 – 2018. Oavsett hur det kommer att gå för SD i valet 2022, kommer SD att öka sin makt över public service – och de ”oberoende” journalisterna på public service anpassar sig redan efter de kommande makthavarna. Ynkligt

    Public service måste läggas ner, men idag finns inget riksdagsparti som kräver det. Sossarna är fortfarande livrädda för att säga ett kritiskt ord om public service. Och SD vill inte avstå från det maktmedel, som partiet har serverats på guldfat av nostalgi-sossar, som lever kvar i en gången storhetstid. .

      • Brorson

        Ja, SD var mot den nya skatten, om jag minns rätt. Men det är ju inte detsamma som att lägga ner public service, utan i bästa fall låta public service långsamt tyna bort. Vet någon vad SD egentligen vill med Public service? Det torde vara väldigt frestande för SD att inte använda den makt över public service, som de har fått och kommer att få ännu mer av – som var avsedd för regeringspartierna. Den, som gräver en grop åt andra ….

        Märkligt att sossarna aldrig lär sig, Den undersökning, som du refererat till, visar en mycket kraftigt övervikt av partisympatier för MP och V bland landets journalister. Och att övervikten för dessa två partier, och särskilt för MP, är ännu större bland public service-journalisterna jämfört med journalister i genomsnitt. Vilka partier ligger då i botten? Jo, S och M, d.v.s. de partier som det går riktigt dåligt för.

        Sossarnas försök att rädda public service, utan att ställa minsta krav på opartiskhet och saklighet, är ett rent självskadebeteende hos S. Förutom att S framställs som ett ännu sämre parti än vad S är i verkligheten, får S-politikerna en falsk verklighetsbeskrivning, som de fattar sina beslut utifrån.

        I Danmark har DFP drivit fram kraftiga nedskärningar av anslagen till public service. Och i Storbritannien aviserar Boris Johnson nedskärningar av anslagen till BBC. Frågan kvarstår alltså: Vad vill SD: Utnyttja den propagandaresurs, som de håller på att få av sina politiska motståndare – , eller lägga ner, eller åtminstone hårdbanta eländet,

        • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

          Jag vet inte riktigt vad SD vill, men personligen anser jag att P S inte ska konkurrera med bolag/kanaler som inte är statligt finansierade. Ska P S ha skattepengar ska de göra sådant som andra inte gör och som skattebetalarna vill ha. Jag vill ha ett hårdbantat P S som inte har en vänsterdriven agenda och som inte försöker uppfostra folket!

  2. Brorson

    SVT-chefen Eva Hamilton, med flera fina utmärkelser som årets mäktigaste kvinna, etc, försökte styra vilka partier som ingår i vänsterblocket, när Håkan Juholt var S-ledare. Det vägrade Juholt gå med på och bestraffades med ett mediadrev utan lika. Flera f.d. S-ministrar, tillhöriga Mona Sahlin-gänget och ett socialdemokratiskt kommunalråd tillhörig samma gäng, deltog i drevet mot Juholt. Kommunalrådet ertappades senare med en bygglov-skandal, då en invandrarförsamling fick bygga en egen kyrka i utbyte mot röster på S. Jag vill minnas att församlingen fick köpa marken för 1 kr. Kommunalrådet hyllades för sin prestation att vinna val i en borgerligt dominerad kommun.

    De f.d. ministrarna var bl.a Tomas Östros, senare lobbyist för Svenska Bankföreningen, och Björn Rosengren, som slog sönder de statliga affärsverken och lurade pengar av aktiespararna med sin övervärderade Telia-aktie, om sjönk som en sten efter börsintroduktionen. Liksom av en slump råkade interna SMS-kommunikation mot Juholt komma till allmän kännedom. Resultatet blev ju att stödet för S sjönk som en sten, varför han tvingades bort som S-ledare, trots att stödet inte var lika lågt som nu, när ingen tvingas avgå.

    Ville de nämnda ”högersossarna” verkligen att Juholt skulle ta aktivt stöd av SD, kompromissa och kohandla med SD, för att avsätta alliansregeringen, vilket SVT försökte påskina genom placeringen av SD på samma sida som S, V och MP i partiledardebatten? Juholt krävde att SD skulle placeras för sig, som ett tredje block, vilket blev fallet. Juholt hade hotat med att sälja sändningsrätten till TV4, med sändningsrätterna till idrottsmatcher som förebild. Och anklagades av Hamilton för försök att styra innehållet i TV-programmen.

    Som om partiledardebatterna vore TV-teater med TV:s egna programledare som regissörer. Och så fungerar ju partiledardebatterna idag, när programledarna både bestämmer laguppställningen, ämnena och ställer direkta frågor till partiledarna. För att jämföra med idrotten: Som om TV skulle beställa laguppställningen och vilka spelare som får göra mål i matcher, om sänds i TV.. Inser ingen att public service har blivit ett direkt hot mot demokratin? Inte ens Stefan Löfvén, som ständigt tycks vilja diskutera välfärden, när programledarna har bestämt andra ämnen?

    Om SD, eller något annan parti, hade tvingat Löfvén att tala om invandringen, hade det varit en annan sak. Men det ska inte vara TV-teater. Det ska inte vara ett underhållningsprogram i stil med Melodifestivalen. Partierna borde arrangera partiledardebatterna själva, och sälja sändningsrätterna till högstbjudande. Juholt hade rätt, men hans förslag var alltför svårsmält för rädda nostalgi-sossar. Se bara hur illa det gick för Juholt, när han vägrade böja sig för SVT-chefen Eva Hamilton och själv bestämma vilka andra partiledare han ville bilda regering med. ör.

    En bra journalist är en reporter, inte en regiss

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Intressant info! Ja, varför tar inte partiledarna större ansvar för partiledardebatterna. De skulle ju kunna sälja dem till TV4! Vilket jäkla liv det skulle bli! Public Service har blivit alldeles för mäktigt och självbelåtet. Feta, mätta kattor ska man se upp med!
      Juholt gjorde inte alla rätt men det gjorde inte Sahlin heller och Löfven gör inte mkt rätt idag. Inte hans regering heller.

  3. Jonsson

    Svt:s Trump-rapportering är mycket avslöjande för deras medarbetares politiska sympatier.
    Opinionsbildaren Strandhäll vore en lämplig ny S-ledare, för då skulle partiet nog kunna rasa till 10-15 procent. En feministisk regering bör ju ha en drottning och inte enbart … drönare, så att säga.
    Kändisar blandar sig gärna i politiken likt Kjell Bergqvist inför valet 2018, då han försökte använda en idrottsmans varumärke.
    Dags- och kvällspressen brukar ha en öppen politisk profil i motsats till PS ”opartiska”. Förhoppningsvis fortsätter SD att markera mot PS.
    Nepotism är ett annat ord som jag ibland tänkt på i samband med PS och övriga TV-kanaler.

    Journalisten Chris Forsne, har nämnt något om att i Frankrike kan man avböja finansering av deras motsvarighet till PS.
    För övrigt håller jag med Aksel Sandemose, som redan i ”Flyktingen”, skrev att media söker sensation och att chocka läsare.
    Svt var från början ägt av LO, och såklart såg Palme därmed politiska möjligheter.
    Med tanke på Svt:s bedrövliga utbud hittills, så instämmer jag med den fiktive antikhandlaren och deckaren Homan, att företaget troligen styrs av främmande makt. Men, kanske inte precis Nordkorea eller Ungern som smarta Srandhäll oroas över 🙂

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Ja, vilket bra förslag att lansera Strandhäll som ny partiledare i S! Det borde vara dags för en kvinna där nu. De håller ju hårt på kvotering. Hon kan säkert räkna med hjälp fr övr medlemmar i ”smartaste tjejgänget”. Bråk kan hon också räkna med, inte minst fr Bali.

  4. Brorson

    I tidigare kommentarer har jag beskrivit det socialdemokratiska självskadebeteendet, när man försvarar SVT-journalisternas maktmissbruk, hur SVT försökte gifta ihop S och SD, när Juholt var S-ledare. Vad S tycker om SD vet vi. Vad SD tyckte om tilltaget fick vi inte veta, men de var förstås glada för den negativa reklamen.

    Och nu är det tydligt att nostalgisossarna, som lever kvar i fornstora dagar, har rullat ut röda mattan för SD rakt in i förvaltningsstiftelsen, som tillsätter public service-chefer. Man skulle kunna fortsätta med en granskning av hur public service har påverkat sossarna politiska inriktning. Som numera snarare är att behaga medlemmarna i Svenska Journalistförbundet inom TCO än LO-medlemmarna.

    Sossarnas självskadebeteende nådde nya höjder, när den nytillträdde ledamoten i förvaltningsstiftelsen Linus Bylund, SD, föreslog att enskilda public service-journalister ska kunna straffas som en yttersta konsekvens, om de bryter mot kravet på saklighet och opartiskhet i avtalet mellan public service och staten. Nostalgisossarna skriker i högan sky att ”det är media som ska granska oss journalister och inte tvärtom” och kulturminister Amanda Lind, MP, säger att man inte ska göra någon skillnad mellan public-service journalister och andra journalister. Hon glömde att public service-journalisterna avlönas med en särskild skatt, som alla måste betala.

    Men för all del, många andra journalister får ju också lönebidrag från staten, trots att de inte har nedsatt arbetsförmåga eller eljest står långt från arbetsmarknaden, vilket är kriterier för lönebidrag till andra grupper. Och hur höga löner kan de få med hjälp av lönebidraget? Bylunds förslag att slopa presstödet, har fått nostalgisossar, som har glömt varför presstödet infördes, att prata om Nordkorea – där alla journalister torde få sin lön från staten. Som i Sverige, men ännu värre.

    Om TV-skatten avskaffas, denna gigantiska subvention till de tre public service-föregetagen SVT, SR och UR, minskar behovet av presstöd till de privata medieföretagen – och kan alltså avskaffas eller åtminstone reduceras. Presstödet infördes senast under Olof Palmes tid, eventuellt tidigare, för att kompensera de lägre annons-intäkterna hos de socialdemokratiska tidningarna, jämfört med de borgerliga. Presstödet var / är fastän avsikten var att stödja S-pressen, formellt partipolitiskt neutralt, vilket fick till följd att numera Skibstedt-ägda Svenska Dagbladet, M, genom åren fått mycket mer prisstöd än någon annan tidning.

    Presstödet var från början avsett att hålla de tidningar som inte hade den största upplagan (och de största annonsintäkterna) på orten under armarna, de s.k. andra-tidningarna. DN. inte SvD. är största morgontidning i Stockholm. SvD-chefredaktörerna, och särskilt Mats Svegfors, har kämpat frenetiskt – mot den moderata partilinjen – för att behålla presstödet som det varit sedan Palmes tid. Presstödet är idag helt otidsenligt, eftersom de flesta av de S-tidningar som skulle räddas, har lagts ner. Eller köpts upp av sina borgerliga konkurrenter och efter en tid lagts ner.

    Flera första-tidningar, som i flera fall är enda kvarvarande tidning på utgivningsorten, särskilt inom ”liberala” Mittmedia-koncernen, har idag presstöd. Krisen för Mittmedia beror på att ägarfamiljen gjorde enorma vinstuttag i början på 2000-talet, i stället för att investera i ny teknik. En i stort sett enig tidningsbransch och journalistkår drev kampanjer för nya statliga subventioner. för att rädda Mittmedia från konkurs och ev. försäljning till nya ägare.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Jag vill ha ett Public Service som ägnar sig bara åt sådant som kommersiella kanaler inte gör. Det är helt galet att göda dem med 8,5 miljoner.
      Misstänker att SD tackar för den uppmärksamhet Bylund fick. Tänk att ’skrikvänstern’ ständigt går i fällan!!

      • Brorson

        Mig veterligt har SVT aldrig ägts av LO, som däremot köpte då nazianstuckna nu nedlagda Stockholmstidningen och Aftonbladet under 1940-talet. I början av 2000-talet sålde LO 9 /10-delarna av aktierna i AB till Skibstedt-koncernen, men behöver kontrollen över ledarsidan, som ständigt skämmer ut LO och bidrar till SD:s framgångar bland LO-medlemmarna. Skibstedt äger även SvD, som alltjämt har det högsta presstödet av alla tidningar.

        Radiotjänst, som var föregångare till dagens Förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR, ägdes tidigare av tidningsföretagen gemensamt (även S-tidningarna?) och hade lagstadgat monopol på radioutsändningar. Monopolet användes av ägarna för att förhindra effektiv konkurrens från radion med tidningarna. Olof Palme inrättade TV2 för att motverka de borgerliga kraven på reklam-TV för att åstadkomma konkurrens. TV1 Och TV2 var då åtminstone formellt fristående från varandra.

        Public service är ett engelskt uttryck, som inte alls betyder fri från reklam (typisk SVT-lögn) utan är en benämning på ett TV-företag, som har ett speciellt avtal med staten, att sända öven ”smala” program, i utbyte mot exklusiva rättigheter, att tilldelas de bästa frekvenserna etc. Naturligtvis skulle svenska staten kunna ingå sådana avtal med privata TV-bolag, om nuvarande public service läggs ner eller fråntas skattefinansiering.

        Jag måste erkänna att även jag kommer på mig själv med att inte våga föreslå en total avveckling av public service p.g.a osäkerhet om vilka konsekvenserna skulle bli. Men jag anser dock ganska bestämt att TV2 bör säljas till folk rörelserna och de politiska partierna, om de vill köpa. TV1 skulle i så fall lyda direkt under staten, exempelvis Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, för att användas för avgiftsfri krisinformation till allmänheten. Som nu, hur man skyddar sig mot coronaviruset.

        • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

          Bevare mig väl för MSB som bas över TV1! Med generaldirektörer som Eliasson vore det en katastrof. Han har inte lyckats någonstans som generaldirektör eller chef!

          • Brorson

            Jag har nog tänkt samma tanke, men generaldirektörer kommer och går. Och jag hade nog inte tänkt att TV1 ska fortsätta att producera TV-program som hittills efter en avveckling av public service i nuvarande form. Underhållning, kultur, sport och politiska analyser ska inte ingå i public service, som huvudsakligen ska vara nödvändig krisinformation, som alla måste ta del av på ett enkelt sätt och utan att betala avgift till något bolag. Ett alternativ är att myndigheten betalar för reklamtid hos något kommersiellt bolag. Men ska i så fall ordinarie program utgå för att myndigheten behöver sändningstiden?

            En vanlig invändning mot att avskaffa public service i nuvarande form, är att många tycker att de gör de bästa programmen. Fattas bara annat, med de stora anslagen till public service av skattemedel.

          • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

            Med så stora anslag (8,5 miljoner) kan fler bolag göra bra produktioner.
            Problemet när staten finansierar ngt är att man inte sätter upp tydliga regler för verksamheten och att man inte följer upp och utvärderar verksamheten med jämna mellanrum. Stjärne visade med all önskvärd tydlighet hur hon ställer sig till att bli granskad av politikerna som tilldelar henne och Public Service alla dessa miljoner!

  5. Jonsson

    ”Under en lång tid har Sveriges Radio AB och dess programföretag ägts av:
    * folkrörelserna (genom KF, LO, TCO, frikyrkorna m fl)
    * pressen (genom ett fyrtiotal olika tidningsföretag)
    * näringslivet (genom bl a SAF och LRF).”, källa: Zenit Samhällskunskap, 1994.
    Riksdagen bestämde 1992 att om någon ägare går ur, då tar staten över dess aktier.
    Sponsring av enskilda program har varit tillåtet, enligt PS avtal med staten, medan kommersiell reklam varit förbjudet.
    Jag räds ifall staten får monopol på kriskommunikation! Deras information riskerar bli politiskt och ekonomiskt färgad. Jag tar hellre en snigel på ögat.
    Just nu ifråga om sars-viruset, så hörsammar jag helst läkare som har kunskap och trovärdighet. Folkhälsomyndigheten och Hallengren, svamlar mest bara. A och O för oss svenskar som vänstermarinerats genom PS och Palmes läroplaner – är att börja tänka själva.
    Dan Eliassons musikaliska uttryck – i ungdomen -var märkliga, även om genren var punk. Kvinnor stod inte högt i kurs. Lättare att göra politisk karriär än att dominera musikscenen?

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Ja, bevare oss väl fr statens monopol på krishantering! Och fr MSB:s krishantering åtminstone så länge som Eliasson styr där!
      Hallengren har ingen egen medicinsk kunskap så henne litar jag heller inte på.

  6. Brorson

    Har någon här föreslagit att stat och kommun ska ha monopol på krisinformation och krishantering? Jag har inte föreslagit det. Men jag vet åtminstone vad jag talar om. Och jag talar om verkliga kriser, inte om små ”katastrofer” som inträffar då och då. Jag råkar också känna till skillnaden mellan endemiska och epidemiska sjukdomar. Folk dör hela tiden i endemiska sjukdomar, utan att samhällets grundläggande funktioner hotas. Jag råkar också veta att staten på sätt och vis redan har monopol på krisinformation. Såvitt jag vet, finns inget parti som har velat ändra på det.

    Vill ni veta mer om hur myndigheterna släpper ut krisinformation i mindre portioner åt gången – för att undvika panik – bör ni läsa Ledarsidorna.se och lyssna på Henrik Jonsson (klicka på länken på Ledarsidorna.se).

    Det kan också vara bra att veta vem som äger public service idag, innan man går ut med föråldrade uppgifter. Jag kan inte bemöta uppgiften att LO m.fl. har varit delägare. Det kan naturligtvis kontrolleras, men jag har inte tid med det just nu. Vad jag vet, är att det som numera kallas public service från starten ägdes av tidningsbranschen, och LO var ju då delägare i flera tidningsföretag. Om LO och andra folkrörelser har haft direkt ägande i public service, måste det ha varit efter den tiden, men före nutid, när public service-företagen ägs av en stiftelse.

    Stiftelser är en bolagsform för bolag, som saknar ägare som fortfarande lever och ej heller ägs av andra bolag (som i sin tur kan ha ägare i livet). Stiftelser har däremot en styrelse, och public service-företagen SVT, SR och UR ägs av förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR. Denna stiftelse har en styrelse, som är politiskt tillsatt och förutsätts inte ta partipolitiska hänsyn vid tillsättning av chefer i public service. Denna opartiskhet tror jag inte fungerar i praktiken.

    När jag har föreslagit att TV2 ska säljas till folkrörelser och / eller politiska partier, så har jag inte föreslagit att dessa ska få detta bolag gratis, och ej heller att bolaget efter försäljningen ska få del av skattemedel eller ha rätt att ta ut någon obligatorisk avgift av andra än de, som tittar på kanalens program. Om ingen folkrörelser vill eller får köpa, ska bolaget utbjudas till kommersiella mediaföretag.

    Vad slutligen beträffar krisinformationen, måste det finnas beredskap även för det fall, då det mest osannolika ändå har inträffat, såsom ett haveri i ett svensk kärnkraftverk med stora radioaktiva utsläpp som följd, MSB måste i så fall, oberoende av vem som är GD, snabbt gå ut med kartor över områden som måste evakueras. Risken är annars att vägarna korkas igen av folk, som inte bor inom riskområdet, så att det blir långa, stillastående bilköer med livsfarliga omkörningar och full panik som följd.

  7. Brorson

    ” Nyheter från TT”(= Tidningarnas telegrambyrå). Vi som är gamla nog, minns de klassiska orden, som inledde radions nyhetssändningar. Det var alltså korta nyhetstelegram. Den som vill veta mer eller ha politiska analyser eller kommentarer, fick köpa någon tidning. Det fanns två eller fler tidningar att välja mellan och ingen låtsades vara partipolitiskt neutral. Radiotjänst, som ägdes av tidningsbranschen, hade lagstadgat monopol på radioutsändningar i Sverige, var syfte var att skydda tidningarna från konkurrens från det nya mediet (radion).

    Men det fanns konkurrens från IBRA Radio, som ägdes av pingströrelsen och sände från Marocko, om jag minns rätt, och Radio Nord, som sände populärmusik från en båt i Östersjön under några år under 1960-talet. Detta retade upp både statsmakterna och Radiotjänst och dess ägare (tidningsbranchen)till vansinne. På något sätt, som jag inte minns, lyckades monopolförsvarana till höger och vänster stoppa ”piraten”. För att förekomma allmänhetens protester startades P2, som kallades Melodiradion, i monopolradion.

    Sedan kom P3 och P4, som var sossarnas svar på den accelererande nedläggningen av S-tidningar, som alltså inte hejdades av presstödet. Som jag tidigare skrivit, hade S-tidningarna länge dragits med en låg teknisk kvalitet, eftersom man inte kunnat investera i nya tryckpressar p.g.a för små annonsintäkter. Men det hade man gjort sedan presstödet införts, men tidningarna kunde med få undantag ändå inte räddas, till stor del p.g.a undermåliga företagsledningar och delvis också p.g.a motsträviga journalister, som vägrade ge läsarna, det som de ville ha.

    Det var då ett stort idrottsintresse inom arbetarklassen, som vill ha mer sport. Journalisterna (frasvänstern) ville däremot ha politisk indoktrinering för hela slanten. Så det gick som det gick, större delen av den socialdemokratiska landsortspressen gick i graven. . Ingen vill läsa ”Grönköpings Pravda”. Public service kom alltmer att uppfattas som halmstrået som skulle rädda socialdemokratin. Jag har två gånger i mitt liv, försökt få S-partiet att ta lärdom av utvecklingen, att partiet förlorade de egna kanalerna för att nu ut.

    1. Jag försökte lansera idén om en läsarägd socialdemokratisk lokaltidning med fem utgivningsdagar per vecka Prenumerationsavgiften, som skulle vara 5 / 7-delar av den borgerliga konkurrentens, för det första halvåret skulle gälla som en ägarandel. Ordföranden i journalistklubben på den borgerliga tidningen, vilken var S-medlem, var stenhård motståndare till förslaget.

    2. För knappt tio år sedan föreslag jag på portalen S-bloggar att S skulle starta en egen webbtidning, som man skulle kunna läsa gratis. men däremot ladda ner mot avgift. Men i stället för att själv gå in i webbtidnings-branschen slår man (S) vakt om public service som en motvikt mot befintliga webbtidningar, ,och stämpar dem som putinstyrda troll och allt möjligt.

    Jag måste här säga att jag väldigt sällan har invändningar mot det, som Johan Westerholm & Co skriver på Ledarsidorna.se och att det omdömet också gäller ett par andra webbtidningar. S har skjutit sig själva i foten.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      S har skjutit sig själva i foten även på en del andra områden.
      Jag läser Ledarsidorna varje dag. Tack vare Westerholm får vi info om vad som pågår i såssarnas inre liv. Fler borde ta del av detta.

  8. Brorson

    Folk hamstrar munskydd, men en läkare varnar för att felaktig användning kan bidra till att öka i stället för att minska smittspridningen. Det borde finnas en TV-kanal, som visar inte bara kartor över riskområden, utan även hur man använder personlig skyddsutrustning. I ställer får vi se utfrågning av olika experter, typ ”varför har ni inte…?” Ibland ganska meningslöst.

    SVT, SR och UR ägs alltså av en stiftelse, som har till uppgift att – utan konkurrens – ingå avtal med staten att producera och sända program mot betalning från staten, som tar in en särskild skatt för detta? Märkligt att ett privat företag kan tilltviina sig avtal med staten och t.o.m tvinga staten att ta in en särskild skatt för att finansiera det privata företagets verksamhet. Alla stiftelser är privata företag. Inga stiftelser ägs av stat eller kommun.

    En stiftelse har nämligen ingen ägare. Stiftelsen äger sig själv. En stiftelse har däremot en styrelse, som har att följa en stiftelseurkund, som kan vara ett testamente eller ett gåvobrev. En känd stiftelse är Nobelstiftelse, vars stiftelseurkund är Alfred Nobels testamente. Stiftelser brukar äga stora förmögenheter. Det finns också insamlingsstiftelser, som inte har någon stor förmögenhet som har donerats av någon rik person, utan lever på bidrag från personer, som vill stödja stiftelsens ändamål.
    Förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR är därmed mest att likna vid en insamlingsstiftelse.

    Avsikten med att göra Public Service till en stiftelse har troligen varit att ställa PS utanför demokratisk kontroll och också att göra det omöjligt att ändra bolagsformen en gång till. En stiftelseurkund kan upphävas eller ändra bara genom ett myndighetsbeslut, men i stort sett endast om ändrade samhällsförhållanden har gjort att stiftelsen inte kan verka för sitt ursprungliga ändamål OM pngarna från staten till public service uteblir måste de tre stiftelseägda PD-företagen sälja av tillgångar för att undvika omedelbar konkurs.. Alternativt driva verksamheten vidare med reklamintäkter eller frivilliga avgifter (betal-TV) från tittarna.

    Vad har jag då föreslagit? Observera att mina förslag är mina privata förslag, De, som inte gillar mina förslag, kan ju komma med egna förslag,
    1. TV1 behålla eller säljs till staten för livsnödvändig brådskande information från myndigheterna till medborgarna vid allvarliga kriser.
    2. TV2 säljs till en ny privat ägare., i första hand folkrörelser och politiska partier (samtlga riksdagspartier tillsammans).
    3. Radions P! behålls eller säljs till staten för användning till samma ändamål som TV1.
    4. P2, P3 och P4 säljs till nya privata ägare.
    5. UR säljs till en ny ägare, som genom avtal förbinder sig att produdera utbildningsprogram ungefär som tidigare. Den nya ägaren kan vara ett privat företag eller en offentlig läroanstalt.- eller flera sådana tillsammans.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Ja, det är ytterst märkligt ”…att ett privat företag kan tilltvinga sig avtal med staten och t.o.m tvinga staten att ta in en särskild skatt för att finansiera” sin privata verksamhet. Dessutom är det oacceptabelt att PS gjorts till en stiftelse, där man inte har någon insyn. Det är verkligen odemokratiskt. Antingen blir man transparent och demokratisk och får tillgång till miljarder i skattepengar eller också är man en stiftelse utan insyn och som finansierar sin verksamhet utan skattepengar.

Lämna ett svar till Åsa Sundh Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.