Statsministerns tal direkt till nationen var ett sätt att visa på ledarskap. Han har under sina år som statschef oftast hållit sig undan i det längsta och istället skickat fram någon av sina ’underhuggare’ i regeringen eller en myndighetschef. När nu bakgrunden till talet avslöjas, förtar det effekten av det.

Löfven bjöds in till Svt:s Agenda 22/3 för att delta i direktsändning och svara på frågor, men han sa nej. Statsministern vill inte gärna ställa upp i direktsända TV-program. Han föredrar att tala ostört utan frågor. Även hans närmaste medarbetare torde föredra att han gör så, eftersom hans direktsända uttalanden under regeringsåren tvingat dem till skademinimering. Nu blev hans Tv-framträdande därför en kompromiss. Istället för att bli utfrågad fick han hålla ett indirekt tal till nationen, ett förinspelat tal där ett antal kameraklipp antyder att han fått göra uppläsningen flera gånger.

Flera kommentatorer har berömt hans tal, men i ärlighetens namn, vem skulle inte klara av att framföra ett indirekt tal till nationen skrivet av talskrivare? Berömmet torde vara ett tecken på att vi numera förväntar oss så litet av Löfven.

Så vad nytt hade hans talskrivare att delge oss? Inget. Detta var endast en uppehållande manöver. Krönikören Johan Hakelius på tidskriften Fokus ställer följande relevanta fråga:

-Varför hölls det här talet? Fanns ingen tanke med vad det borde leda till? Eller finns inget intresse för de negativa effekter som de här extrema åtgärderna har på vårt samhälle?

I talet sa Löfven bl a följande:

-Det kommer några få, avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor, och för vårt land. Den stunden är nu. Den dagen är här. 

Nu är inte ansvar den rödgröna regeringens paradgren. Tvärtom! Jag instämmer helt i Malcom Kyeyunes krönika i GP (21/3):

-Människor i offentliga positioner i Sverige är inte överdrivet vana vid att ta ansvar. Våra politiker har likaså vant sig vid att kunna göra vad som helst, förskingra vad som helst, men ändå gå helt ansvarsfria till nästa toppjobb. Så beter sig inte experter; så beter sig ett frälse.

-Detta kan vi inte längre acceptera. Har man de löner, den prestige och de titlar som regeringsmedlemmarna innehar, då måste man också leva upp till innehållet i uppdraget: ta ansvaret – hela ansvaret. Visa ledarskap!

Ledarskap visar man inte genom att ständigt skicka fram eller gömma sig bakom experter. Regeringen är ytterst ansvarig för landet. Ta hela ansvaret för detta innan ni går ut och kräver att vi andra ska ta ansvar och göra uppoffringar!

Hur många gånger har vi hört Löfven slå fast att asylsökande utan skyddsskäl måste lämna landet?

–De som har fått ja ska in i samhället så snart som möjligt men de som fått ett nej måste lämna landet. Annars har vi ingen trovärdighet i flyktingmottagandet, har Löfven slagit fast.

Nu konstaterar Riksrevisionen i en ny rapport, Återvändandeverksamheten – resultat, kostnader och effektivitet (RiR 2020:7) att arbetet med återvändande är djupt dysfunktionellt. Färre än hälften av dem som fått avslag på sin asylansökan lämnar landet frivilligt. Riksrevisor Helena Lindberg talar om ”stora brister” i effektivitet. En majoritet av de ärenden som granskades 2013-2014 överlämnades till polisen och Riksrevisionen visar att ”de flesta av dessa” klarar av att stanna i landet. Nästan hälften av de ärenden som hamnar hos polisen preskriberas. Är det regeringsfrälsets sätt att ta ansvar för landet? Undermåligt, respektlöst och skämmigt!

Mot bakgrund av dagens svåra situation p g a Covid-19 och en mycket dyster ekonomisk utveckling för Sverige vill jag veta hur och när det politiska frälset tänker ta sitt fulla ansvar för de uppskattningsvis 100 000 människor som vistas illegalt i Sverige. Hur tänker man klara en situation, där coronaviruset sprids bland människor som vistas i Sverige olagligt och oregistrerat? Hur tänker man lokalisera dem? Hur informerar man alla dem som inte förstår svenska?

Ledaren påpekade att det nu krävs att vi alla ska göra uppoffringar. Låt mig påpeka att invandringen kostat landet och verklighetens folk oräkneliga miljarder och neddragningar inom sjukvård, trygghet, välfärd m m. Låt mig också påminna om att vi väljare aldrig fått rösta om den okontrollerade invandringen. Däremot har vi tvingats vara med och bekosta den.

Frälset har länge sagt att man inte får ställa grupp mot grupp. Så hur kommer man att prioritera när läget med coronaviruset blir riktigt akut och det inte finns intensivvårdsplatser ens för verklighetens folk? Kommer jag som 70+ person att offras, om vården tvingas välja mellan mig och t ex en 27-årig illegal invandrare utan rätt att vistas i Sverige men med rätt till vård som inte kan vänta? Regeringsfrälset har det fulla ansvaret för att informera oss om sina prioriteringar. Det duger inte att gömma sig bakom experter i denna fråga. Jag kräver snarast ett rakt och tydligt svar på denna fråga.

Regeringsfrälset, den offentliga förvaltningen och politiker på olika nivåer har utvecklat ovanan att utreda, kvalitetssäkra, prata, genuscertifiera, utveckla värdegrund och jämställdhetsplaner m m framför att ta tag i konkreta problem och ta fram hållbara lösningar. Istället för att rekrytera sjuksköterskor och annan vårdpersonal, skyddsutrustningar, vårdplatser m m har man anställt kommunikatörer. Att kommunicera har prioriterats framför att agera, prat framför verkstad.

Covid-19 har med all önskvärd tydlighet avslöjat de felprioriteringar frälset på olika politiska nivåer och förvaltningar länge gjort. Resultatet är att vi idag saknar både en fungerande krisberedskap, tillfredsställande krishantering och pandemiplaner. Det finns m a o stora möjligheter för frälset på olika nivåer att göra konkreta och stora förbättringar.

Spåren avskräcka dock. Tsunamikatastrofen, Estoniakatastrofen och bränderna i Västmanland fick det politiska frälset att framstå i all sin ynkedom. Med tanke på de utredningar och haverikommissioner som gjorts och presenterats efter dessa katastrofer, borde ansvariga politiker och myndigheter ha lärt sig av misstagen och genomfört stora och konkreta förbättringar inom krisberedskap och krishantering. Dessvärre tycks de inget ha lärt. Nu står de där tomhänta, fulla av floskler och bortförklaringar eller gömmer sig bakom experter. Ynkligt!

Det är dags för ett ansvarsutkrävande värt namnet, återinfört tjänstemannaansvar och framtagande av en fungerande samhälls- och krisberedskap. Hur kommer chefen för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, myndighetsmarodören Dan Eliasson, att bidra till detta med de 10 miljoner han just fått för genusforskning?