Vi har länge hört de politiskt ansvariga hävda att man inte får ställa grupp mot grupp. Värdegrunden och allas lika värde ska styra. Nu, när coronaviruset drabbat oss, är det plötsligt tillåtet, rent av nödvändigt, att prioritera bland de grupper som drabbats hårdast av coronaviruset. Triage, sortering eller bortsortering, är vad som nu ska gälla, om det inte inofficiellt gällt redan tidigare. Det innebär att man bestämt vem som får tillgång till intensivvårdsplatserna i vårdapparaten och vem som sorteras bort; är du 65plussare och har kort förväntad livslängd kvar, riskerar du att sorteras bort. Tillgänglig statistik visar ett lågt antal intagna 80plussare på intensivvårdsplatser. Kan det möjligen förklaras av att dessa patienter prioriterats bort redan på ett mycket tidigt stadium, d v s innan Socialstyrelsen hunnit utfärda sina nya riktlinjer för vårdens prioriteringar?

Vänsterprofilen och läkaren Agnes Wold påpekade i Skavlan (27/3) att coronaviruet nästan bara dödar äldre ”som tur är”. Undrar om hon inkluderar sig själv i den gruppen. Är det kanske därför hon nu griper varje tillfälle att i tid och otid uttala sig?

Tydliga riktlinjer för prioriteringar inom vården har saknats, men under den gångna veckan (26/3) offentliggjorde Socialstyrelsen nya etiska riktlinjer för hur intensivvårdsresurserna ska användas i en ”extraordinär resurssituation”. Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Linköpings universitet, har lett arbetet för att ta fram de nya riktlinjerna för vårdens prioriteringar:

”På högsta prioriteringsnivån ligger de patienter som har hög sannolikhet att överleva. Och måste man välja mellan patienter som har liknande sannolikhet att överleva så får man välja de patienter som har längst återstående förväntad livslängd” säger Lars Sandman.

I Socialstyrelsens guide står bl a följande:

”Regioner är skyldiga att erbjuda vård utifrån den enskildes medicinska behov och i enlighet med de prioriteringsgrunder som gäller inom hälso- och sjukvården samt i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta gäller alla som vistas i Sverige och som har ett medicinskt behov av vård.”

Rent krasst kan detta innebära att om terroristen Akilov, som under många år levt illegalt i Sverige och mördade flera människor i ett terrordåd i Stockholm för några år sedan, skulle smittas av corona och behöva intensivvårdsplats, kan han prioriteras framför en äldre svensk medborgare. Plötsligt är det allvar och den humanitära stormakten, som lagt enorma belopp bl a på en tämligen okontrollerad invandring av migranter utan asylskäl och ID-handlingar, kan inte rädda sina medborgare, som slitit och betalat skatt i årtionden. ”Fullständigt oacceptabelt”! Och oförsvarbart!

Den rödgröna röran har inte prioriterat krisberedskap. Däremot har den satsat miljoner på genusstudier, värdegrundsutveckling, hbtq-certifiering, bidrag till islamistiska studieförbund m fl, dyrbara miljöprojekt utan effekt m m. När coronaviruset drabbar det rödgröna Utopia, saknas t ex skyddsutrustning för vårdpersonal, som för att undvika den värsta smittorisken, tvingas ta saken i egna händer och köpa in nödtorftig utrustning på byggvaruhus eller på nätet.

WHO rekommenderar att man testar, testar och testar, men Sverige har lagt miljoner på att ta fram div styrdokument och värdelösa utredningar, inte på att köpa in testkit eller laboratorieutrustningar. Följden är att vi inte kan följa WHO:s rekommendationer. Det tragikomiska i sammanhanget är att regeringen nyss gett WHO 40 miljoner till virusbekämpning, pengar vi själva kunde ha använt t ex för inköp av testkit, skyddsutrutning till vårdpersonal eller respiratorer till svårt sjuka personer. Men regeringen ”såg det inte komma”.

Med tanke på att alla kostnadskrävande regioner och antalet regionpolitiker, tjänstemän och administratörer ständigt tycks öka, borde man kunna kräva avsevärt mycket bättre planering och beredskap. Men i Sverige är ansvar inte längre en prioritering och ansvarsutkrävande förekommer sällan på politisk nivå, trots att man ofta anför utökade ansvarsområden som grund för krav på högre arvoden och löner. Återinför tjänstemannaansvar och utkräv ansvar av politiker på alla nivåer NU!

I ett gästinlägg i SvD (27/3), Etiken måste vara glasklar när prioriteringar krävs, skriver Hans Bergström, docent, tidigare chef- redaktör för DN, bl a följande:

”De villkor som råder i situationsetiken har till stora delar skapats av tidigare beslut och underlåtenheter. För dessa råder också politiskt ansvar. Vem lät bli att planera för en beredskap, så att det under en pandemi finns skydd för vårdpersonalen i form av ansiktsmasker och skyddsdräkter. Vem underlät att i normala tider säkra extra kapacitet från företag för att leverera andningsapparater för en kris? Vem beslöt att lägga ner de 35 fältsjukhus som Sverige hade och låta de förberedda bergrummen förfalla?”

Han skriver också att den Katastrofkommission som bildades efter tsunamikatastrofen 2004 visade att avsaknaden av ett effektivt centrum för krishantering i regeringskansliet var en central orsak till misslyckandet:

”Ledningsansvar kan inte förläggas till ett departement eftersom det svårligen kan styra myndigheter under andra departement.”

Kommissionen rekommenderade därför att centrum för krishantering borde ligga i Statsrådsberedningen, den redan starkast samordnande kraften i Regeringskansliet, d v s nära statsministern. Det ger auktoritet gentemot de fackdepartement som berörs av en kris. Fredrik Reinfeldt följde denna rekommendation, men det första Löfven gjorde, när han blev statsminister 2014, var att styra över kriskansliet till ett fackdepartement, något vi ser i dagens coronkris.

Sverige har varit insvept i en tjock slöja av otydlighet, förvirring, motstridiga budskap och rädsla för elefanter i rummet. Vem kan ha tillit, eller förtroende för, så bristfällig krishantering och uselt ledarskap? I sitt tal till nationen pekade Löfven tydligt ut att ”du” har ansvar, medan Boris Jonson, Englands premiärminister, i sitt motsvarande tal använde ”we”. Hade Löfven fullföljt sin svetsarutbildning, hade kanske han också använt ”vi” för att svetsa ihop sitt folk.

Eftersom äldre personer med kort förväntad livslängd inte ska få tillgång till intensivvårdsplats, om någon yngre person behöver den, borde regeringen omedelbart se till att en stor del av de skattekronor vi pensionärer betatat in till en sjukvård, som enl nya etiska riktlinjer ska svika oss i nödens eller dödens stund, är det inte mer än rätt att vi får tillbaka en stor del av den skatten. Då kan vi själva skaffa en syrgasutrusning. Att t ex 80-åringar i mer än 10 år dessutom betalat högre skatt än de som arbetar, gör den kommande ’ättestupan’ ännu värre. Va’ fa’n fick de för pengarna?