För nån vecka sedan skickade Annie Lööf, (C), och hennes vikarie, Anders W Jonsson, en inbjudan till Ulf Kristersson (M). Ja, skickade och skickade. Hon publicerade den på DN Debatt. Vågar hon kanske inte lita på PostNords tjänster, ett bolag som hennes föregångare, f d näringsminister Maud Olofsson, betalade miljarder för att skapa? Lööf förnekar sig inte; grandiost ska det vara. Att överlämna inbjudan när partierna ses på utskottsmöten såg hon tydligen inte som ett alternativ.

Lööfs syfte med att bjuda in M till överläggning med regeringen och övr JÖK-boet var att i kristid skapa ”bred politisk samling” kring framtida krisåtgärder. Hon refererar till krisuppgörelsen under 90-talskrisen, då den borgerliga regeringen samarbetade med S, det då största oppositionspartiet. Uppenbarligen vägrar hon själv fortfarande att inse att hon knäckte borgerligt samarbete för lång tid framöver genom att sätta sig på regeringsläktaren i JÖK-boet, ett demokratiskt haveri och en respektlös omyndigförklaring av väljarna.

Hennes skäl för att bjuda in just Kristersson var att M ”agerat ansvarsfullt och konstruktivt”. Lööf stiger plötsligt ner från sina höga moraliska hästar och in på scenen för att högmodigt klappa Kristersson på huvudet för att han uppfört sig väl. Så nedlåtande och osmart att göra det så publikt! En drottning skulle möjligen kunna ta sig denna rätt men skulle knappast göra det. Annie Toinette gör det som en självklarhet och från en ’nationalscen’. Vad har hon idag att erbjuda M, eller Sverige för den delen? Och varför skulle de lita på henne igen?

JÖK-boet bildades för att utestänga V och SD, de s k ”ytterkantspartierna”, från politiskt inflytande (Lööfs krav för att ”säkerställa” Löfvens fortsatta maktinnehav). Om Lööf nu vill skapa ”bred borgerlig samling”, varför bjuder hon inte in även KD? Sannolikt för att hon helt enkelt inte har någon direkt ’användning’ för dem just nu; det räcker med M för att ”säkerställa” riksdagsmajoritet för JÖK-boets förslag. Dessutom är Ebba Busch med sin naturliga charm och retoriska förmåga en svår konkurrent till Lööf.

Att bjuda in bara M skulle också omöjliggöra den oheliga allians som V och M nyligen bildade. Den lyckades med stöd av SD tvinga JÖK-boet till förödmjukande reträtter ifråga om Arbetsförmedlingen, pengar till välfärden och arbetskraftsinvandringen. Då denna hastigt uppkomna, oheliga allians ville finansiera sina egna förslag till ökade utgifter för landets bästa, lyckades den också sätta stopp såväl för Mp:s friårsvariant som för C:s ingångsavdrag, som var tänkt att ge sänkt avgift för arbetsgivare som anställer ”nyanlända”. De två ’ytterkantspartierna’ SD och V, som enligt Lööfs diktat skulle hållas utanför allt inflytande, har gjort stora framsteg och bl a visat Lööf var skåpet ska stå. Dessutom har väljarna idag högre förtroende för Sjöstedt och Åkesson än för Lööf, vars arrogans, floskler och bristande respekt för demokratin uppenbarligen inte imponerar på väljarna. Lööfs valspråk Framåt (jfr Macrons En Marche!) klingar allt mer inaktuellt.

Den nu föräldralediga Lööf saknar antagligen den adrenalinkick som den segslitna regeringsbildningen gav henne. Hon tilläts under lång tid hålla landet och politiken som gisslan och spelade taktiskt ut sina kort för att förverkliga sina personliga maktambitioner. Hon förnedrade t ex Löfven genom att rösta för moderaternas budget och därefter svek hon Kristersson i sista omröstningen om Löfven som statsminister. Fem i tolv kungjorde hon att hon inte kunde acceptera en alliansregering. Att hon vecka efter vecka innan upprepat sitt mantra ”jag vill ha en alliansregering och Kristersson som statsminister” betydde inte ett dugg. Det var bara politisk teater och taktik för att själv få spela huvudrollen.

Redan innan valet 2018 gav hon exempel på sina väl inövade förnedringföreställningar; först skarp kritik t ex mot Peter Hultqvist och förespeglingar om att rösta med oppositionen i misstroendomröstningen mot honom, i sista minuten nedlagda röster. Samma visa ifråga om den rättsvidriga ’gymnasieamnestin’, som den ”juristubildade” Lööf med fördömande ord förklarat rättsligt undermålig och som är så illa skriven och tänkt att den inte går att tillämpa. I sista minuten valde hon att släppa igenom den. När M riktade misstroende mot dåvarande socialminister Annika Strandhäll för att hon betett sig klandervärt när Försäkringskassans dåvarande GD, Ann-Marie Begler, avsattes, var Lööf skarpt kritisk och förespeglade att hon skulle rösta med oppositionen. Det hindrade henne ingalunda från att i sista minuten ändra sig; nedlagda röster i vanlig ordning.

Lööfs egentliga syfte med ovanstående inbjudan är inget annat än ett lumpet och klumpigt försök att än en gång splittra det lilla som finns kvar av den forna Alliansen. Kristdemokraterna och moderaterna har efter JÖK-boets tillkomst samarbetat bra och dessutom kunnat samtala med sverigedemokraterna, något som Lööf absolut inte kunde nedlåta sig till eller ens tillåta andra partier att göra. Antagligen är hon också rädd för att SD, V, KD och M skulle kunna gå ihop och lyckas fälla förslag som regeringen lägger fram. Lööf är sinnebilden av en maktmänniska, en produkt skapad av ett ungdomförbund, där hon lärt sig både politiskt spel och taktik och att underskatta sina motspelare i samma utsträckning som hon överskattar sig själv.

Löfven och S betalade ett orimligt högt pris för Lööfs insatser i JÖK-boet. Partiet slits nu sönder inifrån och hade fram till för någon vecka sedan (när coronaviruset drabbade landet och den tafatta regeringen) de sämsta opinionssiffrorna på årtionden. De trogna S-väljarna känner inte längre igen sitt parti, som numera för en mer borgerlig politik än vad t o m Alliansen gjorde.

Lööf försöker ge sken av att C är ett oppositionsparti trots att hon är ett tydligt stödhjul för den rödgröna regeringen. Är det på eget bevåg eller på regeringens uppdrag Annie Toinette nu bjudit in Kristersson och M? Drömmer hon fortfarande om att få leda en mittenregering eller mittenkoalition?

Kristersson svar på inbjudan var f ö både vuxet och väluppfostrat: ”Vi ses på utskottet”.

Ridå!