Miljöpartiet har just valt nytt språkrör efter avgångna Isabella Lövin. Märta Stenevi, partisekreterare i mp fram tills nu, är nu Per Bolunds nya parhäst. Till skillnad från Bolund och Lövin sitter Stenevi inte i riksdagen. Men kommer hon till skillnad från Bolund och Lövin att kunna lyfta partiet?

Trots byte av språkrör, ’omstuvning’ av ministrar och stort medialt utrymme backar Mp i senaste Väljarbarometern (feb 2021) ner till 3,6% (=under riksdagsspärren). Vidare har partiet misslyckats med att kapitalisera på den s k ’Gretaeffekten’, vilket flera av deras europeiska systerpartier lyckats med. Beror partiets usla opinionsläge på att ju mer väljarna får veta om partiet och dess politik, desto mindre villig är man att rösta på dem? Kan Stenevi ändra på detta?

Med sin nuvarande bråkdel av väljarna i ryggen har Mp ändå lyckats styra Löfven och Co framför sig sedan 2014, men det har uppenbarligen inte stärkt Mp:s väljarstöd. Hur kan ett så litet parti pressa igenom så mycket av sin kostsamma och sverigefientliga politik och tillåtas besluta så mycket över så många? Förklaringen är såssarnas makthunger och C:s och L:s odemokratiska krav på utestängning av Sd och V från politiskt inflytande genom JÖKen. Däremot har S, Mp, C och L aldrig kritiserat eller vägrat ta emot Sd:s stöd i riksdagen eller nekat att samarbeta med dem i utskotten.

Så vad har Mp åstadkommit under det senaste decenniet? 2005 införde regeringen Persson friåret på Mp:s initiativ. Friåret, en reform som ingen annan är Mp ville veta av, innebar att den som arbetat i 2 år kunde ta ledigt i 3-12 månader med 85% A-kassa, medan en arbetslös gick in som vikarie. Friåret kostade omkring två miljarder per år. En utvärdering från IFAU visade dock att de ’friårslediga’ fick lägre lön, när de återgick till arbetet, medan vikarierna stärkte sin ställning på arbetsmarknaden.

Friåret avskaffades 1 jan 2007, men Mp lyckades i jan 2019 få in ’utvecklingstid’ (en av deras valfrågor 2018) i JÖKboets 73-punktsprogram. Lyckligtvis stoppades denna reform av oppositionspartiernas uppgörelse i jan 2020. Bolund meddelade dock snabbt att partiet vill genomföra reformen under denna mandatperiod, trots att den fått kalla handen från såväl fack (LO och TCO) som Svenskt Näringsliv. Pandemin innebär förhoppningsvis slutet för denna reform.

Skattesubvention på elcyklar var också viktigt för Mp att införa. Vem kommer inte ihåg bilden på Bolund cyklande i stadsmiljö på en holländsk (?) paketcykel hösten 2017? Ca 100 000 personer sökte och fick upp till 25% premie (max 10 000 kr), när de köpte en elcykel. Denna symbolpolitik kostade ca 1 miljard. Cyklat har Bolund f ö gjort inom politiken sedan 2014.

Miljöpartister avskyr plast av princip och socialdemokrater gillar att få in ytterligare skattepengar. Den rödgröna rörans plastfobi har medfört en ineffektiv och kontraproduktiv skatt på 3 kr på plastbärkassar. Plastpåseskatten skulle dra in 2,1 miljarder kronor till statskassan 2020, men enl regeringens budget har den bara genererat en bråkdel av beloppet. Den gör ingen skillnad på vilken typ av plastmaterial som kassarna och påsarna är gjorda av; kassar av förnyelsebar eller återvunnen plast beskattas på samma sätt som en fossilbaserad kasse. Men mer vill ha mer och nu vill Mp också driva igenom nya punktskatter på engångsmuggar och matbehållare av plast. De föreslår dessutom ett regelrätt förbud mot engångsartiklar som plastbestick, plastmuggar och sugrör. I bästa fall sätter pandemin sätter för införandet av aviserade punktskatter på engångsmuggar m m av plast. Plastpåseskatter, höghastighetståg, fler elcyklar, vad vegetarisk korv ska få kallas etc har ingen nämnvärd betydelse för klimatet. Däremot stjäl det fokus från effektiv klimatpolitik.

Ett annat aktuellt förslag från Mp är införsel av ’basinkomst’ eller medborgarlön, d v s bidrag utan krav, för att människor ska få mer fritid. Hur rimmar det med att färre idag tvingas försörja allt fler, inte minst p g a partiets generösa och kravlösa invandringspolitik? Lyckligtvis är Mp det enda riksdagspartiet som vill att man ska ersättas för att man finns till.

Förutom höjda elpriser, import av miljöskadlig kolkraft och aktiveringen av det oljedrivna reservkraftverket i Blekinge, har regeringens senfärdighet, som misstänks vara ett resultat av Mp:s kärnkraftsfobi och förkärlek till väderberoende vindkraft, nu också lett till att det krisar med förvaringen av kärnbränsleavfallet. Slutförvaringen är beslutad att ske i Forsmark, där allt fungerar som det är tänkt. Men regeringen har ännu inte gett klarsignal till start av slutförvaringsanläggningen och mellanförvaringen börjar bli full. Enl Vattenfall är detta nu ett akut problem, som kan medföra att kärnkraftverken tvingas stänga ned redan 2023. Sverige skulle då plötsligt tappa källan till 40% av sin elproduktion. Vinterns elbrist och elpriser skulle fullständigt blekna i jämförelse med en så dramatisk utveckling/avveckling.

Just nu är migrationsfrågan den fråga som dominerar Mp och debatten. Redan våren 2011 blev migrationsfrågan i högsta grad aktuell för Mp. Alliansen II gjorde då en heltäckande ramöverenskommelse med dem om migrationspolitiken. ’Historisk’ kallade Ruinfeldt överenskommelsen:

-Den lägger en långsiktig grund för en human rättssäker och ordnad migrationspolitik, sade han.

Det viktigaste med överenskommelsen var enl Maria Wetterstrand, Mp:s dåvarande språkrör, att Sverige inte skulle tillhöra de länder som skulle försämra asyl- och migrationspolitiken p g a att främlingsfientliga partier kommit in i riksdagen:

-Eftersom regeringen valt Miljöpartiet drar det politiken bort från Sverigedemokraterna (SD).

Även DÖ (decemberöverenskommelsen mellan ett ’sexpack’ bestående av S, Mp, M, C, L och Kd), syftade till att göra våld på demokratin, omyndigförklara väljarna och utestänga Sd (och V) från politiskt inflytande. Påpekas bör att Ruinfeldt och allianspartierna samarbetade med Sd i utskotten. Inte heller kritiserade de eller protesterade mot att Sd röstade för deras förslag i riksdagen. Nöden har som bekant ingen lag. DÖ var tänkt att gälla från dec 2014 till valdagen 2022 men skrotades tack vare Kd redan i okt 2015. I jan 2019 föddes JÖKen, en överenskommelse med 73 punkter mellan regeringen (S och Mp) och samarbetspartierna C och L.

Under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons ledarskap växte och utvecklades ’gräsrötterna’ till ett bredare och mer pragmatiskt parti, var klimat- och miljöpolitik lockade allt fler. Idag uppfattas Mp mer som ett aktivistparti, i synnerhet inom migrationspolitiken, med ett antal posörer och mycket signal- och symbolpolitik. Deras förödande inverkan på invandringspolitiken har gjort den till allt annat än ”en långsiktig grund för en human rättssäker och ordnad migrationspolitik”. Trots att Löfven och såssarna säger sig vilja har en reglerad invandring, låter de Mp tvinga igenom den kostsammaste och vidlyftigaste invandringspolitik Sverige någonsin haft. T o m Migrationsverket ifrågasätter om man kan se regeringens reviderade migrationsförslag som reglerad invandringspolitik. 96,4% av väljarna ogillar Mp:s politik, men med tummen i ögat på såssarna kan Mp bekymmerslöst fortsätta att strö skattepengar också över dem som saknar asylskäl och inte styrkt sin identitet.

L har nu satt ner foten och hotat att lämna JÖKen om inte regeringen återgår till det migrationsförslag som JÖKboet kommit överens om. Löfven säger förstås nej och ’hedrar’ därigenom det omarbetade förslaget. Smart! Mp kan därmed inte anklaga honom för att lämna överenskommelsen. Istället får de nu hoppas att L löser problemet genom att lämna JÖKen. Morgan Johansson med sitt makrobehov av makt förminskar den betydande förändring som lagts till efter JÖKboets överenskommelse genom att kalla den ’ett mikroförslag i marginalen’. För micropartiet L är det en ödesmättad macrofråga. Det borde det också vara för Mp.