Nooshi Dadgostar, V, accepterar inte Jökboets ’kompromiss’ att låta de s k parterna förhandla om hyressättningen i nyproduktion fram till 1 sept. Om parterna inte lyckas, kommer punkt 44 i januariavtalet att träda i kraft; en gisslansituation enl Dadgostar. Om inte punkt 44 stryks, kommer hon att använda misstroendevapnet mot regeringen. Det är aldrig fel att rösta bort en misslyckad regering. Dock har en statsminister aldrig tidigare fällts i en misstroendeomröstning.

Som vanligt är Löfven snabb att lägga ansvaret för en /regerings/kris utanför sig själv och regeringen. Änglamakerskan Lööf likaså. De skuldbelägger nu Dadgostar och V för att orsaka en regeringskris ”mitt i pandemin”, som nu är på tillbakagång och hanteras av regioner och myndigheter, inte av enstaka partier. Hur kan Lööf f ö hävda att V har det fulla ansvaret för en regeringskris? Lööf har skriftligen i Jöken utestängt V från politiskt inflytande.

Är det någon som har ansvar för denna regeringskris är det Annie Lööf genom att plötsligt vända allianspartierna ryggen och liera sig med L, S och Mp. Löfven var efter valet villig att göra avkall på sitt eget partis politik och det resulterade i januariavtalet; 73 punkter som måste genomföras för att regeringen ska kunna regera. För att tillfredsställa änglamakerskan Lööf och få behålla makten har den rödgröna regeringen tvingats ta ett ordentligt steg till höger och driva en politik som många av Löfvens väljare inte känner igen eller ställer upp på och som är ett hot mot demokratin.

Vidare har de fyras gäng utestängt både SD och V från politiskt inflytande under denna mandatperiod. Jökboets övergripande mål denna mandatperiod har varit att se till att V och SD inte ska ha något politiskt inflytande, trots att dessa partier tillsammans fick en fjärdedel av alla röster 2018. Både decemberöverenskommelsen (2014) och januariöverenskommelsen (2019) är det konkreta beviset på att politikerna bakom dessa sätter makten före folkets bästa. De utestänger därmed en fjärdedel av folket från politiskt inflytande. Varför röstar man på så odemokratiska partier?

Stefan Löfven må ha stora problem inför morgondagens misstroendeomröstning, men det inser han. Han har helt enkelt lovat en sak till Centern och Liberalerna och en helt annan (?) till Vänstern. Han har dessutom i flera år förödmjukat Vänstern genom att utnyttja deras stöd samtidigt som han uppfyller Centerns och Liberalernas krav på att utestänga Vänstern fr politiskt inflytande. Fullständigt oacceptabelt! Märkligt att Vänstern inte satt ner foten tidigare, men Sjöstedt vågade inte göra det den nytillträdda Dadgostar nu vågar. Heder åt Dadgostar, som vägrar att fortsätta som JÖKboets dörrmatta! Hon kommer garanterat heller inte att nöja sig med en socialdemokratisk statsminister med en politik som på viktiga punkter dikteras av Centern och som rundar både partier och väljare.

Lööf har också stora problem, men det inser hon inte/låtsas hon inte om. Hyresregleringen är tillsammans med LAS den skalp som rättfärdigar Centerns övergång till det rödgröna blocket. Den kan hon inte backa ifrån. Hon har dessutom bundit upp sig för frågan om att utestänga ytterkantspartierna. Hennes förhandlingsutrymme krymper dag för dag och hon kan inte vika en millimeter utan att riskera det maktkapital hon byggt upp sen 2018. Hon står så hårt surrad vid JÖKens mast att hon riskerar följa med den ner i det nyliberala djupet. Centerns relation till Vänstern har blivit kärnan i svensk politik och är helt och hållet en konsekvens av de val och beslut som Annie Lööf och hennes parti gjort och JÖKboet godkänt. Hon hånar nu V för att de ”krokar arm med SD”. Snart kan kanske Lööf hånas för att ”C krokar arm med V”.

Lööf och C vill inför nästa riksdagsval profilera sig som ”det tydligaste mittenpartiet” och målar upp en bild av framtiden där ”mitten” är det enda legitima regeringsalternativet är C, som råkar utgöra just denna mittpunkt. Vad innebär detta? Vilken politik ska hon driva där? Mycket tyder nu på att C blir ganska ensamma i mitten, eftersom vi antagligen får ett ’vänsterblock’ med S, V och Mp och ett ’högerblock’ med M, SD, KD och L. Lööf tvingas då välja mellan pest och kolera, d v s V och SD. Blir en röst på C en röst som ger V ett avgörande politiskt inflytande eller en röst som ger SD ett avgörande politiskt inflytande? Eftersom hon säger en sak före ett val och gör tvärtom efter valet är det nog säkrast att inte rösta på C.

Lennart Daléus, en av hennes företrädare som partiledare för C, gick förresten till val med affischer om Mittens rike? Han försvann innan han nådde dit. En politisk mittenposition är knappast någon valvinnare ens för Lööf. Hennes bäst-före-datum kan i själva verket redan ha passerat liksom hennes politiska dragningskraft. Då kan hon ägna ännu mer tid åt att testa semlor, visa sina klädkombinationer och med sina fladdrande händer ”ge kraft åt varje människa” på sin videokanal.

Jag avslutar med en ypperlig passage ur P J Anders Linders krönika Misstroende för Förtroende  (Axess 17/6):

Alliansregeringen 2006–2010 hade en politik och drev den. Alliansregeringen 2010–2014 varken hade eller drev någon politik. S-MP-regeringen 2014–2018 hade en sorts politik men kunde inte kunde driva den, och sedan januari 2019 har vi en regering som Alliansregeringen 2006–2010 hade en politik och drev den. Alliansregeringen 2010–2014 varken hade eller drev någon politik. S-MP-regeringen 2014–2018 hade en sorts politik men kunde inte kunde driva den, och sedan januari 2019 har vi en regering som som ska driva politik den inte har. Däremot har den stödpartier som gärna vill ha inflytande men helst inget ansvar.