Johan Pehrson, ”killen vid grillen” och partiledare för liberalerna sedan förra helgen, har balanserat på glödande kol och grillats ordentligt av media den senaste veckan. Orsaken är hans mundiarré, en åkomma som partiet ofta drabbas av och som inte sällan resulterar i partimedlemmars läckor till media.

På ett internt möte med sitt parti och med journalisten Anna Gullberg från Expressen närvarande, raljerade Pehrson med att han stoppat en massa ”sjuka saker” som SD ville ha med i Tidöavtalet. Vidare kallade han regeringens samarbetspartner SD för ”extrempopulister” och deras historia för ”en brun sörja”. Han förtydligade detta med att SD bildades av ”ett ganska sorgligt gäng” och att ”några var till och med påstått nazister”.

Man kunde förvänta sig att Pehrson (och hans närmaste) noggrant borde ha förberett sig inför förra söndagens utfrågning i Agenda, men där verkade han tämligen oförberedd och ’svamlig’. Trodde han kanske att hans omtalade folklighet och fryntlighet skulle hjälpa honom? Han påpekade att ”Man måste kunna jobba med olika språk för olika tillfällen” och att hans kritiserade uttalanden tagits ur sina sammanhang.

Agendas programledare frågade också om Pehrson bett SD om ursäkt som SD sagt att han gjort. Denna raka fråga vägrade Pehrson att svara på. Han snärjde istället in sig ännu djupare. Hans påstående, när han intervjuades om sina uttalanden om SD i Svt:s morgonprogram veckan innan, klingar falskt: “Jag är noga med att försöka säga saker som de är.”

Innan utfrågningen i Agenda visades ett avslöjande inslag av Agendas Mari Forssblad. Hon tog upp svängningarna i liberalerna, hur många av dem som vägrat samarbeta med SD men som nu nu tvärvänt och accepterat verkligheten. Partiets Gulan Avci och Lina Nordquist, som för inte länge sedan vägrat samarbete med SD, hade nu ”gått vidare”. Kanske snarare ”gått bort sig eller gått ner sig”? Hur förtroendeingivande är detta? Kan man lita på L, när det verkligen gäller?

Liberalerna ser sig gärna som förnuftets röst i en ond och dum omgivning, men de har svårt för att enas och hålla sams och verkar inte sällan se sina närmaste partikamrater som ”en ond och dum omgivning”. Deras interna, politiska självskadebeteende för tankarna till ”Robinson”. Att bråka har blivit som en autonom sjukdom i partiet. I deras egen färska valanalys dras slutsatsen att ”partiets största svaghet” är den interna partikulturen. Liberalernas stora problem är liberaler, som behandlar varandra illa.

Deras tidigare partiledare Bengt Wästerberg röstade i senaste valet på C. Det gjorde också Birgitta Olsson, mångårig, aktiv liberal toppolitiker. De är dessutom konkreta exempel på hur partimedlemmar skadar partiet genom att prata ut i media. Med sådana partikamrater behöver man inga yttre fiender. Inte minst var partiets behandling av Nyamko Sabuni klandervärd.

Liberalerna utgör knappt en tiondel av dagens regering och kom över riksdagsspärren tack vare ett antal stödröster. SD är fem gånger så stora som L. Utan SD:s framgång i valet hade varken Kristersson, Busch eller Pehrson kunnat bilda regering. För att denna regering ska kunna arbeta och leva vidare är det viktigt att liberalernas dåliga interna partikultur inte får fäste i regeringssamarbetet.

SD bedömdes vara ett omoget och icke regeringsdugligt parti. Vad vi hittills sett och hört från liberalerna övertygar knappast ifråga om regeringsduglighet och mognad. Klarar de av det ansvar och arbete som Tidöavtalet innebär? Åkesson sa i en TV-intervju före valet att han litar på Pehrson men inte på hans parti. Undrar om han skulle säga det idag?

Behövs förresten Liberalerna? Ja, om de försvinner spricker regeringen och S och de rödgröna återtar makten. Utifrån det perspektivet är L det minst dåliga alternativet.