I början av juli förra året överfölls den då 9-åriga Luna i Skellefteå brutalt av en etiopisk pojke, som officiellt var 11 år, när hon cyklade hemåt fr sommarfritids. Pojken släpade in henne i skogen, våldtog henne, tog hennes skosnören, försökte strypa henne med det ena och med det andra band han fast henne så hårt vid ett träd att barken skadades.

När polisen hittade henne, var hon så illa skadad att man inte visste om hon skulle överleva. Hon flögs omedelbart till Umeå och Norrlands universitetssjukhus i ambulanshelikopter. På grund av sina svåra skador låg hon nedsövd i närmare 2 veckor. I augusti flyttades hon till Skellefteå sjukhus. Där tillbringar hon fortfarande mycket tid.

Pojkens hänsynslösa försök att strypa Luna har orsakat henne permanenta hjärnskador. Idag sitter Luna i specialbyggd rullstol, kan varken tala eller röra sina armar, inte heller äta själv, får medicin mot epilepsi, hennes rörelser är spastiska och hon lider av oro och ångestattacker. Hennes tidigare drömmar om att ägna sig åt skapande, målning, sång, balett, konståkning m m har brutalt krossats.

Luna har nu hunnit fylla 10 och hennes hjärnskador går inte att bota. När hon äntligen kan flytta hem, kommer hon därför att behöva personlig assistans och tillsyn 24 timmar/dygn, kanske för resten av sitt liv. Både Lunas och hennes familjs liv och frihet kommer därmed att kraftigt begränsas för oöverskådlig framtid.

Kunde detta hemska dåd ha förhindrats? Vem bär i så fall ansvaret för att så inte skett?

Enligt Expressen (28/9-22) kom gärningsmannen från Etiopien 2018 och fick tillfälligt uppehållstillstånd med sin mamma och sina syskon. Han folkbokfördes som 9 år trots att han var 11. Enligt åtalet fanns personal på skolan, som visste att han inte var 9. Ändå korrigerade ingen detta. Är det inte tjänstefel att inte korrigera uppenbart felaktiga uppgifter? En korrigering hade inte hindrats av sekretess, som berörda parter flitigt åberopat i fallet.

Mamman har långa perioder levt ensam med barnen. Barnens pappa har kommit på besök emellanåt. I skolan har pojken fått extra stöd av en elevassistent. Hösten 2019 anmälde en lärare att pojken kallat en flicka för hora i klassrummet. Nästa gång rapporterades det att han slagit en elev på ”rumpan” och strax därefter anmäldes han för att han åter slagit en elev på ”rumpan” och tafsat en flicka på bröstet. Det tog ett helt halvår innan föräldrarna kontaktades, men någon annan åtgärd vidtogs inte. Varför vidtogs inga åtgärder då och vem anmäldes hans sexuella trakasserier till?

I juni 2021 överfölls en kvinna vid en gångtunnel i Skellefteå, men hon lyckades ta sig loss. Hon pekade ut pojken som gärningsman. Hans officiella ålder var då fortfarande 11 år. Trots upprepade incidenter, utfall och överfall vägrade föräldrarna att låta psykologer och kommunens habiliteringsteam utreda sonen redan innan han överföll Luna. Varför tillämpades inte LVU, Lagen om vård av unga? Det hade antagligen hjälpt pojken och hans familj och Luna hade fått leva sitt normala liv.

Polisen avslutade sin utredning och överlämnade ärendet till socialtjänsten, vilket sker när den misstänkte inte är straffmyndig. Socialtjänsten anser att de handlat rätt, grundskolechefen anser att skolan inte gjort något fel trots att de t ex inte korrigerade förövarens ålder och polisen har heller inte tagit på sig något fel. Sekretesshinder anges som orsak till bristen på åtgärder och agerande. Med så många ’vuxna i rummet’ borde inte någon ändå ha reagerat och agerat trots sekretesshindren? Vad hade hänt om någon av dem brutit mot sekretessen? Eftertankens kranka blekhet kanske idag kan få någon av dem att reagera mot de absurda konsekvenser sekretesshindren medfört både i Lunas och i förövarens fall.

Tack vare, eller på grund av, artiklar i media om detta bestialiska dåd har de starka sekretesshindren mellan socialen, polisen och skolan klarlagts. Justitieminister Gunnar Strömmer (m) har nu lovat att de ska rivas. Inte en dag för tidigt. Ansvariga beslutsfattare har underlåtit att förbättra omhändertagandet av psykiskt sjuka och dysfunktionella människor. I synnerhet har de inte lyckats säkerställa det omhändertagande som krävs för de psykiskt sjuka som tagit sig hit från främmande kulturer. Det är inte acceptabelt.