Liberalernas partiledare Johan Pehrsson intervjuades nyligen i ’Fördomspodden’ och där visade han tecken på mundiarré. Är det en politisk tillgång att han babblar på hela tiden och att han villigt svarar på de frågor han får? Jag gissar att han är stressad för att partiet har låga opinionssiffror och vill framstå som folklig, men kan hans svada i podden vinna nya sympatisörer? Och varför rubbar han balansen mellan personligt och privat?

Pehrsson säger bl a att ”jag har sällan, som det brukar heta, gråtrunkat”, besvarar frågan om han praktiserar ”fylleonani” – och berättar hur hans ansikte förvrids när han får orgasm. Hur vet han förresten det?

–Jag har inga speglar i sovrummet, framför allt inga i taket.

”That’s more information than I need” som engelsmännen säger. Vill vi väljare verkligen följa med honom in i sovrummet? Vad säger Pehrssons särbo om dessa intima avslöjanden? Är hon bekväm med hans gränslöshet ifråga om Johans och hennes samliv? Är deras resp barn bekväma med hans avslöjanden? Vågar han inte lita på att liberal politik kan locka fler sympatisörer?

Jag har svårt att tro att Kristersson eller Åkesson skulle använda denna ’kampanjteknik’. Visserligen har Kristdemokraterna nyligen avslöjats med fyllefester och anklagelser om sexuellt ofredande i samband med EU-valet 2014, men jag tvivlar på att Busch skulle torgföra några intimiteter för att locka fler väljare. Jag tvivlar t o m på att dessa partiledare skulle besvara programledarens gränsöverskridande och respektlösa frågor. Varför valde Pehrsson att svara på dem?

Det är sant att väljarna numera vill komma nära människan bakom politikern. Det får mig att tänka på Annie Lööfs podd, där hon tog oss in i sin garderob och berättade om sin stylist, som hjälpt henne sätta ihop garderoben. Hon lockade dessbättre inga nya väljare med detta. Istället trampade hon ner sig i den breda mitten för att sedan avgå. Det gäller att sluta när man är på topp, men det är inte många som klarar det.

Intervjun med Pehrsson får mig att tänka på en intervju med en tidigare partiledare i samma parti (fast då hette partiet Folkpartiet). För mer än 20 år sedan intervjuades Lars Lejonborg i TV3:s program Silikon (1998-2001), där han fick frågan om han rakade pungen. Filterlöst och ytterst privat! Han svarade dock att det gjorde han inte. Intervjun fick stor uppmärksamhet, antagligen större uppmärksamhet än många av punkterna i partiets andra frågor och förslag vid den tiden. Men plötsligt vändes partiets motgång till framgång.

Lejonborg drev i valet 2002 frågan om införande av språktest som krav för att få svenskt medborgarskap. Detta krav fanns redan i många andra europeiska länder. Frågan blev en riktig valvinnare för partiet, som var mer eller mindre uträknat efter valfiaskot 1998, och Lejonborg döptes till ”Lejonkungen” efter valframgången. Men säg mig den glädje som varar beständigt! Folkpartiet och Lejonborg kritiserades av andra partier för att ”fiska i grumligt vatten” och för att vara främlingsfientligt. Trots valsuccén lades språkkravet på is ända tills nyligen. När verkligheten nu hunnit ikapp, bereds frågan i Regeringskansliet, men det är oklart när lagförslaget kommer.

Balansen mellan personligt och privat är säkert inte lätt att upprätthålla när en plats i solen, eller stolen, kan ge poäng. Tänker med saknad på Gösta Bohman. Han skulle aldrig ha nedlåtit sig till att ragga väljare genom att bli privat. Saknar också den karismatiske och humoristiske Ulf Adelsohn. Dagens karriärpolitiker fostrade av och i ungdomsförbunden har en lång väg att gå, för att nå Bohmans och Adelsohns nivåer.

Att lyckas ta sig fram till den politiska toppen idag förutsätter att du inte är för karismatisk, eller kompetent, att du inte sticker ut så att ’nollorna’ blir osynliga, att du lyckas samla ett antal lojala ’hovnarrar’ runt dig som hjälper dig att ta dig framåt och uppåt mot löften om kommande politiska uppdrag, att du lärt dig att fixa och trixa, att jonglera med sanningen och att behärska de vanliga flosklerna. Däremot är /arbets/livserfarenhet inte längre ett krav för dagens karriärpolitiker. Undra på att många idag tappat tron både på politiken och politikerna!