Anna Kinberg Batra har uppenbara problem att tala så att hon når fram till väljarna, fastnar ofta i sina väl inövade repliker och upprepar dem, eller ändrar möjligen ordföljden i dem, hellre än att ge tydliga svar på direkta frågor. Hittills har hon nog snarare varit ett problem än en lösning för de nyare moderaterna. Hur trovärdiga är hennes och andra moderaters erkännanden UPA idag, när det inte kostar dem något att erkänna? Vem tror förresten att stockholmare, som enligt AKB är intelligentare än lantisar, inte visste vilka stora konsekvenser deras migrationspolitik skulle få?

Tobias Billström, migrationsminister i Alliansregeringen, ledde en arbetsgrupp i integrations- och migrationsfrågor och påpekade redan 2013 sambandet mellan volymer och kostnader, något som fick Reinfeldt att gå i taket och läxa upp Billström på ett förödmjukande sätt. Billström valde partipiskan och att inte ta upp volymernas betydelse igen förrän i sin offentliga bekännelse i pressen för ett par veckor sedan. Så kan man alls lita på de nyare moderaterna?

AKB säger sig också dela mycket av svenskarnas oro:

– Det finns ju skäl att oroa sig för att hur ska vi klara vår styrka, när omvärlden förändras. Hur ska vi klara inte minst en enorm integrationsutmaning, när vi redan har ett stort utanförskap? Det är ju frågor som vi är många som ställer och ställer oss. Jag är missnöjd med utvecklingen i Sverige och vill vända den och leda förändring.

Det enda AKB antagligen oroar sig för är hur hon och partiet ska säkra makten i nästa val, inte hur Sverige ska få en regering som är bra för Sverige, som kan ’vända på kuttingen’ och utvecklingen och som kan leda en förändring. AKB har inte ens lyckats leda oppositionen.

När jag lyssnar på AKB får jag känslan att hon ’har tagit del men ej förstått’. I det ovanförskap hon lever och rör sig är alla integrerade – inom sin egen lilla och gynnade krets som inte drabbas i någon högre grad av den misslyckade integrationens konsekvenser. Hon låter sig enl egen uppgift inte påverkas av missnöjda populister; de ’missnöjda populister’ hon har i sitt eget parti vet vi redan hur hon behandlar. Ett tydligt bevis på partiledningens och AKB:s toppstyrning av partiet är att medlemmar och aktiva inom partiet inte tillåts lägga fram egna motioner inför partiets kongress 2017 (bara vänsterpartiet har denna ordning idag). Det innebär troligen mer av samma från det gäng som toppstyrde tillsammans med Reinfeldt.

Hur ser då de nyare moderaternas ”lösningar ut på de samhällsproblem som orsakar missnöjet”? Hur ska de kunna genomföra så mycket som möjligt av sin politik? Och hur ser AKB:s plan ut för att förändra utvecklingen eller avvecklingen i Sverige och lösa de allvarliga problem hon och partiet varit med om att skapa? Som vanligt är hon otydlig i sina svar i intervjun. Min slutsats är att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. En annan slutsats är att partiets fortsatta triangulering och återkommande utspel vittnar om brist på ideologisk kompass.

Om AKB och de nyare moderaterna är seriösa ifråga om sin nya migrationspolitik kan de knappast bilda en ny alliansregering med centern, som i SvD nu gått ut med garantier om att en röst på Alliansen är en röst för en mer generös asylpolitik. Hur kan då moderaterna tro att en allians med centern är ett trovärdigt eller möjligt regeringsalternativ? Att klamra sig fast vid centern och liberalerna bara för att man hade ett framgångsrikt samarbete under några år verkar inte hållbart. Alliansen ser nu snarare ut att övergå i en mesallians.

I AKB:s jultal var förändring den röda tråden:

–Vi måste ompröva det som inte fungerar.

Alliansens framgång byggde bl a på att man undvek allt som kunde skapa konflikter. Migrations- och integrationspolitiken lämnades till SD.  AKB och partiet har nu mer gemensamt med SD ifråga om migrationspolitiken än med centern och liberalerna. Likt SD har hon nu också krävt Dan Eliassons avgång. Men att stödja sig på SD, som AKB kallar ’rasistiskt’, är förstås kontroversiellt för henne. Dock innebär det en möjlighet att få igenom delar av hennes och partiets politik. Kan hon tänka sig en så radikal förändring? ”Sverige kan mer” enligt moderaterna, men kan de och AKB mer?

Aftonbladet/Inizios senaste mätning visar att moderaterna tappar väljarstöd för fjärde månaden i rad. AKB tycks ännu inte ha förstått att väljarna vill ha en tydlig ledare med en tydlig politik, inte en politiker som räds ledarskap och ansvar. AKB har i intervjuer berättat att Margaret Thatcher är en förebild. Tyvärr verkar hon ha mycket litet gemensamt med Järnladyn.

Dessvärre saknar AKB och de nyare moderaterna också det som gjorde Gösta Bohman och de ’gamla’ moderaterna framgångsrika; tydlighet, beslutsamhet, en konsekvent och rakryggad hållning, en hållbar inställning till lag och ordning, förmåga att bedriva oppositionspolitik och vilja att ta ansvar och leda Sverige. Gösta Bohman var en orädd och ideologiskt förankrad och trovärdig politiker, inte en försiktig och otydlig medelmåtta som tagit sig fram genom att trampa så få som möjligt på tårna, som inte utmärkt sig och som gjort varken intryck eller avtryck. Vem kan känna sympati eller förtroende för en sådan politiker?

Det finns många vittnesmål om att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen gjorde Reinfeldt ursinnig och fast besluten att straffa väljarna genom att öppna gränserna. SD:s intåg i riksdagen blev ett streck i räkningen för honom och har fått mycket allvarliga och oöverskådliga konsekvenser för Sverige och migrationspolitiken. För SD var inträdet början på såväl framgång som ’brunstämpling’, politisk mobbning och utfrysning inte bara av de nya moderaterna utan också av de övriga riksdagspartierna. Det torde idag stå helt klart att skambeläggande och brännmärkningar för rasism tenderar att stärka de populistiska krafterna.

Efter valnederlaget är moderaterna det parti som har tappat flest väljare till SD. I en intervju med SvD (15/12-16) hävdar nu Anna Kinberg Batra att ”Moderaterna kunde ha stoppat SD:s tillväxt för länge sedan”. Detta var ju Reinfeldts största ambition så varför gjorde man inte det? Vem hindrade vem? Och varför ser moderaterna SD som ett större problem än det egna partiets avsaknad av en politik som attraherar väljarna? Om SD är symptomet på de nyare moderaternas brist på en tydlig och trovärdig politik, varför tar AKB inte tag i orsaken? Eller är det kanske det man delvis gjort genom att kopiera SD:s migrationspolitik?

AKB säger också att många SD-väljare har känt ett berättigat missnöje med invandringspolitiken. Det är snarast en klen ursäkt som riktar sig bara till kritiker i hennes egna led. Hennes smutskastning och nedlåtande attityd till SD fortsätter däremot oförminskat liksom kopieringen av deras migrationspolitik. Moderaternas mobbning och rasiststämpling av SD och deras väljare är ovärdigt ett riksdagsparti i allmänhet och ett regeringsparti i synnerhet. Det är dessutom oförenligt med politiskt ledarskap i en demokrati.

En av AKB:s slutsatser är att om moderaterna – redan under Fredrik Reinfeldts ledning – hade agerat annorlunda så skulle den svenska varianten av ”trumpismen” ha varit mycket svagare. ”Trumpismen” ser hon som ett utslag av populism. Jämför hon Trumps väljare med SD:s väljare?

Den klassiska populismen innebär att man exploaterar missnöje, men moderaterna låter sig inte påverkas utifrån och ändrar inte sin politik p g a att väljarna är missnöjda:

– Det gör jag inte utifrån något annat parti, och det är ju det som skiljer mig från populister. Den klassiska populismen innebär ju att man exploaterar missnöje.

Vem tror hon att hon lurar? Exploateringen innebär enligt AKB att man använder missnöjet för att få framgångar i opinionen men utan att ha några lösningar på de samhällsproblem som orsakar missnöjet. Men varför lyssnade hon inte ens till alla kritiker som fanns i hennes eget parti? Ansåg hon att också de var populister? Vem är förresten populist om inte alla politiker som ivrigt försökt inbilla oss att gränslös migration är förenligt med bibehållen välfärd?

AKB, som fortfarande ”vill undvika ordet volymer”, var Reinfeldts högra hand i åratal och efterträdde honom utan partiledarstrid. På Fredrik Antonssons skriver blogg I otakt läser jag bl a:

-Gruppledaren Anna höll ordning på den interna debatten i riksdagsgruppen och såg till att alla moderata ledamöter dansade på partilinjen efter Reinfeldts pipa. Gruppledaren Anna piskade upp dem som signalerade att de hade andra synpunkter där och då, sådana synpunkter som Kinberg Batra har gjort till sina här och nu. När Reinfeldt pratade på Norrmalmstorg om ”Öppna hjärtan” klappade Kinberg Batra händerna på ett sätt som hade gjort Nalin Pekgul grön av avund.

Varför ska vi nu lita på hennes snabba omsvängning eller förmåga att leda Sverige efter nästa val? Nej, de nyare moderaternas tal om en ansvarsfull politik är nog bara en läpparnas bekännelse och ett sätt att locka tillbaka förlorade väljare. Moderaterna fungerar inte ens som ett trovärdigt oppositionsparti längre. I Dagens Industri (21/12) sa sig AKB nu vara redo för tuffare tag mot Löfven. Hon anser att ”det är för många tillkännagivanden som inte leder till konkreta resultat” och att nu är det dags för regeringen att leverera. Vi är många som väntar på att AKB ska leverera, men hittills har det varit mer snack än verkstad. Nu är det upp till bevis. Hur ser hennes och partiets plan för ett Sverige som kan mer ut och hur ska de genomföra den?

Gott nytt år!

P S Nationalekonomen Tino Sanandaji är en av få som vågat framföra fakta i flyktingkrisens spår. Just nu aktuell med en ny bok, Massutmaning, där han citerar förre statsministern ”och spinner vidare på Reinfeldts retorik”.  Omslaget visar ett ”Netflix-abonnemang, en flaska rödvin, en kokbok med 291 sätt att tillaga din egen Quattro stagioni, ett öppet hjärta som hänger i granen, en DVD med ”Familjen brunråtta firar jul”, den skönlitterära klassikern ”Mina drömmars kåkstad”, samt barnboken ”Oändliga fält och skogar”.

–Det är referenser till den debatt vi haft det senaste året. Man kan se det som olika diskussionsämnen som man kan ha roligt med familj och vänner under julen.

På www.tino.us kan du läsa mer om boken.  D S

Mellan 2006 och 2014 var Fredrik Reinfeldt statsminister. Under den tiden såg han till att 800 000 invandrare fick permanent uppehållstillstånd eller uppehållsrätt. Likaså såg han till att ett okänt antal illegala migranter utan asylskäl belönades med fri tand- och sjukvård trots utvisningsbeslut. Som ledare för det parti som förespråkat lag och ordning har han i högsta grad och mycket medvetet medverkat till att Sverige blivit ett otryggt land vars ekonomi nu kraftigt försämrats som ett resultat av den gränslösa migrationspolitiken som Reinfeldt och Alliansen införde med Miljöpartiets stöd. Ett annat resultat är det växande utanförskapet och svårigheten att upprätthålla lag och ordning.

I slutet av 90-talet ansåg Fredrik Reinfeldt, Ulf Kristersson och MUF att Sverige borde ha fri invandring. De ’gamla’ konservativa moderaterna stod då fortfarande för ett restriktivt flyktingmottagande. Bo Lundgren, dåvarande partiledare, avslöjade nyligen följande i en uppmärksammad radiointervju:

”Skälet till att Ulf Kristersson och hans del av ungdomsförbundet och många andra hade sin inställning var att man ville krossa det svenska välfärdssystemet. Det ville ju Fredrik också i sin bok ‘Det sovande folket’. Det är lite hemskt att säga det men delvis förespråkade man en fullkomligt fri invandring till Sverige för att vi då inte skulle kunna bibehålla väldigt mycket av de här olika förmånerna. Då skulle människor tvingas att försörja sig själva eller inte klara sig själva.”

2006 vann moderaterna och Alliansen valet och bildade regering. Stora skattesänkningar genomfördes, kommunala och statliga fastigheter, företag och institutioner såldes ut till underpriser.  De nyblivna privata ägarna kunde därefter sälja vidare med bra förtjänst. Detta stämde väl överens med den liberala linje som Reinfeldt och MUF drev på 90-talet.

I juni 2014 säger Reinfeldt i Sydsvenskan:

-SD vill ge sig på invandrare, det vet alla. Därför var det viktigt att göra upp med miljöpartiet om att öppna upp migrationspolitiken. Med asylinvandring och arbetskraftsinvandring har Sverige den utvecklade världens mest liberala regelsystem. Det bidrar till befolkningsökning och att fler får sysselsättning. Jag är beredd att göra det den kommande mandatperioden också.

Senast i Svt:s Skavlan för några veckor sedan upprepade Reinfeldt sina uttjatade fraser om vilken välsignelse öppna hjärtan och invandring varit för Sverige. Han stöder sig på ”forskning om hur Sverige har blivit Sverige”, forskning han aldrig namngett. Så talar en person som är van att vara en auktoritet och ovan att bli krävd på bevis för det han hävdar.

-Sett över min tid har min erfarenhet varit att får de lite mat och värme, blir väl mottagna, startar de om sitt liv, gör nya ansträngningar, lär sig nya språk, och betalar tillbaka till det nya samhälle som har tagit emot dem.

Han gör ingen som helst skillnad mellan gränslös migration och arbetskraftsinvandring. Det gör forskningen.

Fredrik Reinfeldts namn och trovärdighet minskar för varje erkännande om en misslyckad migrationspolitik som hans gamla partikamrater och partikompisar nu gör. De flesta av dem som igår tyckte något helt annat är idag kvar och styr partiet. Anna Kinberg Batra, Tomas Tobé, Tobias Billström, Johan Forssell eller någon annan av Reinfeldts bundsförvanter vägrade i åratal att lyssna. I ’likboden’ skulle alla tycka lika, foga in sig i ledet och lyda partipiskan. De få kritiker som fanns i partiet mobbades och folket kallades främlingsfientliga eller rasister när man kritiserade migrationspolitiken.

Migrationskritiker i allmänhet och SD:are i synnerhet insåg för länge sedan hur galen migrationspolitiken var och fick för detta utstå hån, förlöjliganden, uppsagda kontrakt och kalla handen från vänner och släktingar. Man avfärdades som mindre vetande. AKB, Mikael Sandström m fl i partiledningen uppmuntrade detta. Att ta till skamstämpeln istället för att lyssna till folks oro och frustration vittnar om dåligt ledarskap.

Idag finns facit som ger upprättelse till de hånade men kastar skam över de ansvariga mobbarna och verklighetsförnekarna. På bloggen I otakt läser jag bl a följande:

”Kvar finns Reinfeldt, i det närmaste ensam och övergiven av alla som stöttade honom i vått och torrt när han stod upp för det han fortfarande står upp för. Reinfeldt kommer inte göra avbön. Aldrig. Reinfeldt kommer aldrig att säga förlåt eller ursäkta. Han kommer aldrig erkänna att allt var feltänkt och dömt att misslyckas, att Miljöpartiet var och är extrema – och helt fel umgänge för någon som malde på om att ta ansvar…”

Det är magstarkt av en man som ständigt talat om ansvar att tro att han själv bara kan smita undan ansvaret och utan ett uns av självrannsakan raljera över de allvarliga skador han tillfogat Sverige. Politik ska inte värderas utifrån avsikten utan utifrån de konkreta resultaten.

För ett par veckor sedan riktade den tidigare moderata migrationsministern Tobias Billström hård kritik mot den migrationspolitik som Alliansen förde under hans tid. Han ville minska antalet flyktingar som får skydd i Sverige, men han motarbetades av både sitt eget parti och de andra allianspartierna. Till Aftonbladet säger han bl a följande:

-Det var mycket svårt att diskutera de här frågorna på ett balanserat sätt.

-Nästan varje antydan att man ville förändra eller förbättra möttes med påståenden om att det fanns illvilja.

Inför valet 2014 bad Reinfeldt svenskarna att ”öppna sina hjärtan” trots att reformutrymmet i statens budget begränsades, något Billström nu kritiserar:

-Jag hade inte formulerat mig på det viset. Det man måste rikta kritik mot är att vårt parti inte förmådde att ta den oro som fanns bland medborgarna på allvar. Och att man inte omsatte det i förslag som kunde vinna väljarnas förtroende.

Också Anders Borg ångrar den migrationspolitik som alliansregeringen förde. I Svt:s Min sanning kommenterade han förra veckan hur han ser på att Alliansen tillsammans med Miljöpartiet 2011 öppnade för fler anhöriginvandrare och för att låta barn till papperslösa gå i skolan:

– Det har ju visat sig bli väldigt kostsamt. Hade vi vetat att det skulle komma en miljon människor till Europa, då skulle man ju inte gått i den riktningen. Då skulle man ju redan tidigare tittat på hur man kunnat strama upp regelverken.

– Miljöpartiet har en extrem uppfattning i frågan som inte fungerar i praktiken. Då hade det varit bättre att göra upp med Socialdemokraterna.

– Vår första reaktion ska vara att hjälpa. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom under 2015. Sverige ska göra vad vi kan. Men vi måste ha ordning runt våra gränser, vi måste klara av mottagandet och det måste fungera ute i kommunerna.

– Men det finns en gräns för hur mottagning kan fungera. Det måste man ha en realistisk syn på. Det medför väldigt stora kostnader, inte minst. Det måste vägas av som allting annat.

Borg vann stort förtroende som finansminister både i och utanför Sverige. Han ansågs kompetent, noggrann och trovärdig. Varför ingrep han inte medan han fortfarande satt i regeringen? Det fanns många varningstecken. Att volymen migranter avgör kostnaden för migrationen kan väl vem som helst förstå. Borgs ’sanning’ kan och bör diskuteras för den rimmar illa med verkligheten.

Hösten 2015 tog jag här under blogginlägget I fablernas värld upp att Sverige under alliansregeringen tillskrevs hög tillväxt och rentav Europas starkaste ekonomi. Syftet var att bevisa att Sverige utvecklades i rekordfart och att invandringen gynnade ekonomin. Detta var inte sant. Med facit i hand ser vi att BNP per capita växte med endast 0,3 % mellan 2006 och 2014.

Tino Sanandaji, docent i nationalekonomi, skrev på sin blogg:

”Sju år med negativ BNP-tillväxt saknar motstycke i svensk efterkrigstid. Det finns på samma sätt ingen åttaårsperiod med lägre BNP-tillväxt än åren 2006-2014. Det är ett fascinerande tecken i samtiden att Reinfeldt och Borg tilläts utmåla den sämsta perioden i mannaminne som någon sorts gyllene tillväxtepok. […] Anders Borg skämdes väl för att berätta att tillväxten i BNP per capita mellan 2006-2014 låg på föga imponerande 0.3%. Mätt från 2007 var tillväxten negativ.”

Nu försöker ledande moderater förminska allvaret i åratal av ’brunstämpling’ som resulterat i uppsägningar från arbeten och fackliga uppdrag, mobbning m m när man erkänner att ”kritiker blivit motarbetade eller utfrysta”. Men alliansregeringen och Miljöpartiet har en stor skuld till svenska folket. Det krävs betydligt mer än några enstaka erkännanden gjorda under galgen av några få ”politiska desertörer”.

Det sägs att EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sagt att ”vi politiker visst vet vad som behöver göras, det är bara det att vi inte vet hur vi ska bli omvalda när vi väl gjort det”.

Några av de nya ’toppmoderaterna’ har nu blivit de nyare moderaterna och ’kommit ut’ ur en långvarig förnekelsefas efter ännu en U-sväng eller helomvändning. Först ut var som brukligt i moderaterna ledaren själv, Anna Kinberg Batra, som i flera dagstidningar nu tagit avstånd från sin tidigare uppfattning att Sverige ska ha fri invandring. Likaså har hon under galgen, d v s under hotet av sjunkande opinionssiffror och ett växande SD, erkänt att Reinfeldts ’öppna hjärtan’ inte var en hållbar invandringspolitik.

För 15 år sedan skrev AKB en riksdagsmotion som förespråkade fri invandring. Det har hon också förespråkat under tiden som Reinfeldts kronprinsessa och moderaternas gruppledare i riksdagen. Men nu är det plötsligt opportunt att under galgen gå ut och erkänna att hon ändrat sig. På Reinfeldts ’Öppna era hjärtan’-föreställning på Norrmalmstorg under valspurten 2014 applåderade hon ivrigt hans tal. Så när ändrade hon uppfattning? För några veckor sedan? Eller redan under Reinfeldts toppstyre av ’knapptryckarkompaniet’?

AKB skriver i sin debattartikel ”Därför har jag omprövat Moderaternas migrationspolitik….”. Innebär det att bara hon gjort det eller har hon hela partiet bakom sig? Vidare skriver hon:

”Det är uppenbart att alliansregeringen misslyckades med integrationen”

Efter år av förnekelse hävdar hon att hon plötsligt kommit till insikt om misslyckandet och om att många som försökt förändra den misslyckade migrationspolitiken frysts ut och motarbetats:

”Samtidigt finns det människor som på seriös grund har varnat för en ohållbar situation, men som inte har blivit lyssnade till, ibland rent av motarbetade eller utfrysta. Jag förstår att de känner ilska eller besvikelse.” 

AKB har alltså medvetet och aktivt deltagit i denna utfrysning bara för att blint lyda och behaga ledaren Reinfeldt. Anne-Marie Pålsson, f d moderat riksdagsledamot publicerade för några år sedan boken  ”Knapptryckarkompaiet”. Den är en svidande uppgörelse med moderaterna, Reinfeldt och den makt- och mobbingskultur han skapat i partiet. Tror AKB på fullt allvar att hon kan vinna tillbaka de mobbade partimedlemmarnas förtroende? Och hur ska hon lyckas återfå förtroendet hos alla väljare som övergett partiet p g a den galna migrationspolitiken, Decemberöverenskommelsen, försvarspolitiken m m?

Den skamliga mobbningen och utfrysningen av Finn Bengtsson, moderat riksdagsledamot från Östergötland, har med all önskvärd tydlighet visat att det är långt viktigare att rösta som ledaren än att rösta i enlighet det mandat man fått av sina väljare. Också när ledarens politik leder fullständigt fel. Där har AKB mycket att förklara. Inte minst hur hon ser på demokrati. Hade hon varit ledare för ett företag hade hon fått gå, men politik är det möjligas konst och det omöjligas vetenskap.

Också moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har skrivit en debattartikel (Expressen), där han säger att det är dags att överge identitetspolitiken och börja ta väljarnas oro på allvar. Han säger att man avsiktligt missförstått sin omgivning och att meningsmotståndare anklagats för att vara rasister och främlingsfientliga för att dra uppmärksamhet från ”uppenbara målkonflikter”. Detta gäller i synnerhet invandringsfrågan. Och så erkänner Tobé att de nyare moderaterna ”inte varit tillräckligt bra” på att ”markera” mot denna utveckling och att ”Sveriges etablissemang” nu måste börja se ”verkligheten”. Innebär detta också att Tobé och AKB skulle kunna erkänna att mobbningen och utfrysningen av SD, det tredje största riksdagspartiet, inte hör hemma i en demokrati och är ovärdigt landets näst största parti?

Mikael Sandström, statssekreterare till Fredrik Reinfeldt under hans år som statsminister, har också kommit ut och erkänt haveriet i partiet:

”Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer”

Hur förtroendeingivande är det med makthavare som kör landet i botten utan att ta in fakta, lyssna på argument och analysera konsekvenserna? Varför har det tagit så många år för de nya och nyare moderaterna att se verkligheten och ändra sig? Varför har man vägrat lyssna till de ”insiktsfulla och modiga debattörer” som kritiserat migrationspolitiken? Att nu så här i efterhand och mot bakgrund av allt sämre opinionssiffror gå ut och backa eller be om ursäkt inger inget förtroende.

Politiskt ansvariga måste ha civilkurage att fatta rätt beslut och ryggrad att kunna stå upp för sina beslut. De måste också ha ett kritiskt och rationellt förhållningssätt samt ärligt och öppet kunna ta sig an befintliga problem.  Det duger inte att som döda fiskar följa med strömmen så länge som det går för att sedan komma ut och halvhjärtat ursäkta sig.

Jimmie Åkesson har inte lyckats segla på Donald Trumps valframgångar i USA enligt SvD/Sifos väljarbarometer för november. Den visar att det inte blivit någon Trump-effekt för Sverigedemokraterna. Undersökningen visar heller inga spår av de globala antietablissemangsvindar som antas vara orsaken till Brexit-effekten. Är det någonting som blivit tydligt både ifråga om Trump och ifråga om Brexit är det att de traditionella opinionsinstituten haft dålig koll på läget. ’Mainstream media’ och Public Service har helt enkelt saknat kontakt med verkligheten och verklighetens folk.

Under hela den amerikanska presidentkampanjen hånades Trump och hans chanser dömdes ut av etablissemanget. Hans budskap publicerades bara när det skulle kunna skapa skandal eller skrämma väljare. Hans frisyr förlöjligades, vad han åstadkommit förringades och de som lyssnade på honom var idioter och ”deplorables”. Inte minst det svenska etablissemangets fördömande var både enhälligt och uthålligt. Den som eventuellt trodde att Trump skulle vinna aktade sig för att säga det högt av rädsla för att bli idiotförklarad. Men Trump tuffade på i sin burdusa och okonventionella stil utan hänsyn till etablissemangets hån och fördömanden och vann striden om Vita Huset.

Hillary Clinton däremot sågs av etablissemanget som segrare och blivande president, den första kvinnliga presidenten i USA. Clinton, själv medlem av etablissemanget, kallade Trumps anhängare för ’deplorables’. Här hemma kallar Löfven Sverigedemokraterna för nazister och har oftare gått till personligt angrepp på deras representanter än angripit deras sakpolitik. Vidare har både Löfven och Reinfeldt återkommande talat nedsättande om SD:s väljare. Vem vinner tillbaka förlorade väljare genom att förolämpa dem?

Både när det gäller Brexit och det amerikanska presidentvalet har sociala medier regelbundet presenterat mätningar och analyser som tydligt avvikit från de mätningar och analyser som presenterats av traditionella bedömare och opinionsinstitut. Det politiska och massmediala etablissemanget har envist vägrat överge sin dröm om hur verkligheten borde vara och folket borde rösta och inte velat kännas vid de mätningar som sociala medier presenterat. Nu sitter etablissemanget där med skägget i brevlådan och försöker hitta förklaringar, eller snarare bortförklaringar, till hur folket kunde rösta så ”fel”.

För dem som endast följt nyhetsflödet i de etablerade svenska medierna har det säkert framstått som lika obegripligt att det amerikanska folket kunde rösta för Trump, som att det brittiska folket kunde rösta för Brexit. Att olika former av sociala medier i båda fallen har presenterat mätningar och analyser som pekat på betydande överraskningar har inte noterats. I den mån de nämnts har de setts som populistiska strömningar som kraftfullt fördömts.

SCB:s undersökningar av partisympatier anses av ovanförskapet som tillförlitliga, men dessa undersökningar lyckades inte pricka in Sverigedemokraternas ökningar inför valet 2014. I SCB:s senaste undersökning framgår att SD ökat med över 4 % sedan valet 2014, d v s mer än något annat parti. SD får idag över 17 %. Det norska analysinstitutet Sentio däremot lyckades pricka in SD:s ökning inför valet 2014 och de redovisar i sin senaste undersökning att SD nu ligger på 25 %. Aftonbladet/Inizios väljarbarometer för november visar att SD ligger på 21,5 %. Ovanförskapet ser nog detta enbart som populistiska strömningar och utfall som inte är värda att notera eller ta hänsyn till. Undra på att de blir tagna på sängen av verkligheten!

En färsk undersökning från analysföretaget Inizio visar f ö att 48 % av svenskarna anser att Jimmie Åkesson är den partiledare som bäst förstår vanliga väljares livssituation. Statsminister Stefan Löfven uppnår 29 %, och moderatledaren Anna Kindberg Batra 13 %, strax över Miljöpartiets båda språkrör som endast får 12 %. Så hur framgångsrik har mobbningen och utfrysningen av SD varit? Och hur trovärdigt är fördömandet av SD:s migrationspolitik som flera av 7-klöverns nu kopierat?

Ett stort problem för opinionsinstituten och deras mätmetoder blir nu att återfå folks förtroende. Mainstream media eller ’mörkarmedia’, Public service och det tondöva ovanförskapet har helt enkelt vägrat att lyssna till folkets åsikter eftersom de inte stämt överens med deras eget önsketänkande och egna visioner. I en demokrati är det dock folket och inte medierna eller etablissemanget som avgör valutgången. Åtminstone än så länge.

De nygamla moderaterna kickade för några dagar sedan sin digitala kommunikatör Delmon Haffo snabbt och utan pardon. Detta skedde efter att Haffo kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (s) för hora rakt in i en kamera. Att resa land och rike runt för att lära moderat partifolk opinionsbildning på nätet kräver sin man och den mannen var uppenbarligen inte Haffo. Chefen för partiets kommunikationsavdelning kickades inte. Däremot omplacerades han illa kvickt.

I socialdemokraterna är man mer förlåtande och överseende. Tobias Lundin Gerdås var under valrörelsen 2006 distriktsombudsman för SSU. Under den valrörelsen drev han en blogg där han publicerade en lista på moderater som begått olika brott. Inte nog med det. På bloggen ”Rättvis och balanserad” kallade han dessutom Reinfeldt för pedofil. Hur reagerade Gerdås parti på det? Idag är han pressekreterare hos civilminister Ardalan Shekarabi. Shekarabi sparkades f ö som SSU-ordförande för att han förskingrat förbundets pengar och nu är han statsråd. Vad säger detta om socialdemokraternas partikultur?

Löfven borde kanske inte vara så snabb att nu gå ut och kritisera moderaternas partikultur. Han har betydligt allvarligare att oroa sig för än moderaternas partikultur. Nu tycks han sent om sider i alla fall ha förstått att många av oss känner oro inför vad som sker eller inte sker i Sverige idag. Åtminstone påstår han att han nu har förstått. Å andra sidan var det inte länge sedan han gick ut och kallade det surrealistiskt när människor gav uttryck för sin oro över utvecklingen eller avvecklingen i landet. Hur kan det ta en man av folket över två år att förstå att hans landsmän är oroliga?

-Vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner. Det är det som folket inte riktigt ser nu.

Ge uttryck för vad folket känner? Varför ger Löfven inte uttryck för vad han själv känner? Han har hittills känt alldeles för mycket och tänkt alldeles för litet. Han och regeringen är ytterst ansvariga för att landet hamnat i denna svåra situation. Hur skulle det vara om Löfven tog itu med det som är grunden till folkets oro istället för oron, d v s åtgärda orsaken istället för symptomen?

Hur kan det komma sig att inte Löfven känner oro när han tittar sig omkring? Så sent som igår läste jag att professor Yngve Gustafsson i Umeå skriver att 75 000 åldringar svälter i Sverige (Aftonbladet 19/11). Vad har Löfven att säga till dem? Varför oroas inte Löfven när han varje dag kan han läsa om hur illa vi behandlar våra åldringar, skolans misslyckande eller sjukvårdens svårigheter? Varför oroas inte Löfven av den växande gängkriminaliteten, alla bilar som brinner och alla ’no go zoner’ där polis och ambulanspersonal tvekar att gå in? Varför oroas inte Löfven över alla gruppvåldtäkter, arbetslösheten bland invandrare, den skriande bostadsbristen och den misslyckade integrationen, alla oregistrerade migranter som befinner sig i Sverige och alla som går under jorden när de får avslag på sina asylansökningar?

Endast de som tillhör ovanförskapet kan undgå att oroas över vad som händer i dagens Sverige. I Löfvens elfenbenstorn lyser verkligheten med sin frånvaro. Men det enda Löfven och ovanförskapet oroar sig för idag är att verklighetens folk nu börjat inse att vi inte har något positivt att förvänta oss av dagens etablissemangspolitiker, d v s den politiska 7-klövern. ”Det sovande folket” (Reinfeldts bok) håller på att vakna och inse att ovanförskapet inte har någon lösning på problemen. Ovanförskapet är i själva verket förklaringen eller orsaken till problemen.

-Vi ser en motreaktion mot att partier och medier har satt sig i samma båt och vägrat se villkoren för stora delar av befolkningen. Vi ser en knuten näve i bordet mot att de etablerade partierna villat bort sig i diskussioner om sociala kön, genusteorier och identitetspolitik och därmed har glömt bort de grundläggande frågorna som berör människor i vardagen.

I kölvattnet av Trumps seger medger Löfven nu i en DN-intervju att han insett att de gamla partierna har misslyckats med att fånga människors oro.

–Ja, uppenbarligen är det så. Vi måste erkänna det. Det är inget att hymla om. Vi ska inte tala om folk eller till folk utan från folk, så som folk uppfattar det.

’Schvammel’! För några veckor sedan anklagade Löfven Jimmy Åkesson för att vara nazist. Hur begåvat är det att först förolämpa och ’brunmåla’ Åkesson och indirekt alla hans väljare för att sedan ge dem ett erkännande under galgen? Är det kanske dags också för Löfven att t ex hyfsa språket och debatten? Han vinner varken förtroende eller väljare genom att kalla en fjärdedel av dem för nazister, rasister eller nyfascister. Inte heller genom att ’brunmåla’ meningsmotståndare.

-Populismen är bra på att fånga upp besvikelsen men den har inget svar på frågorna .

Löfven och regeringen har hittills varken fångat upp besvikelsen eller haft ett vettigt svar på frågorna. Att de ändå tillåts sitta kvar beror bara på att oppositionen inte visat sig vara ett gångbart alternativ.

-Vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner. Det är det som folket inte riktigt ser nu. Nu upplever man ett glapp mellan politiker och sig själva.

Varför upplever inte Löfven det glappet? Det är dags för regeringen att äntligen erkänna verkligheten och att sluta upp med att förhålla sig till en önskevärld där Sverigedemokraterna inte finns.

http://motpol.blogspot.com.es/2016/11/nar-privilegierna-hotas.html

Så slog verkligheten och verklighetens folk till och valde Trump till president i USA. Kanske vann Trump just för att Clinton var ännu sämre. Vi har sett många artiklar om att Clinton och Trump är de två mest avskydda amerikanska presidentkandidaterna någonsin. Vad skulle förresten hända i Sverige om valet stod mellan Mona Sahlin och Bert Karlsson som enda kandidater till statsministerposten 2018?

Trump och hans anhängare har, inte minst i Sverige, hånats, idiotförklarats och utmålats som obildade (politiskt korrekt?), ett demokratins bottenskrap. Clinton kallade t ex hälften av Trumps anhängare för ”deplorable” (bedrövliga). Fördomsfullt och kränkande! Hur ser Clintons värdegrund ut? Eller är det bara i Sverige som vi styrs av en värdegrund som ovanförskapet lagt fast? Och hur ser journalistkårens värdegrund ut? Journalister har uppträtt mer som militanta aktivister än som neutrala betraktare och kommentatorer. De har definitivt inte behandlat Clinton och Trump lika. Det är allvarligt. Där finns utrymme för förbättringar.

Samma tendenser som i USA syns nu i Europa. Brexit är ett exempel på folkets misstro mot EU-etablissemanget och politikerna. EU är inte längre så förankrat bland verklighetens folk p g a att de beslut EU fattar fattas i slutna rum högt över huvudet på folket; politiken trycks på uppifrån och ner istället för nerifrån och upp. Det håller inte. Vem kommer t ex inte ihåg hur besviken Göran Persson var när vi svenskar folkomröstade om EMU och röstade ’fel’? Hade han stigit ner från sin piedestal och lyssnat in folket bättre hade han inte förväntat sig ett annat valresultat.

I veckan fick i alla fall de amerikanska ”deplorables” chansen att använda sin demokratiska rättighet och skyldighet att rösta. Att det svenska ovanförskapet bland politiker, kulturnissar, journalister och andra självutnämnda godhetsapostlar och besserwissers ogillar amerikanska folkets val är inte förvånande.  När ska etablissemanget eller ovanförskapet inse att de idag är i minoritet och inte längre kan styra folket? När ska de äntligen börja ta verklighetens folk på allvar oavsett vad de tycker om folkets åsikter?

Det som hände i USA i samband med valet är antagligen bara början på ett folkligt uppror mot ovanförskap och makt i allmänhet. Nu vill vi väljare oavsett land ha den CHANGE som Obama utlovade men inte lyckades genomföra i någon större omfattning. Vi har fått mer än nog av dagens maktelit som främst ser till vad som är bra för dem själva. Det är just politiker som Clinton som grävt sina egna gravar. Hillarys jakt på makt och på pengar bl a till sin valkampanj skapade ett negativt intryck. Inte minst tydliggjorde det hennes band med etablissemanget och makten, något verklighetens folk fått nog av och misstror. Hon framstod helt enkelt inte som någon väljarna kunde relatera till och innebar bara mer av samma.

Det som förvånar är att svenska medier och politiker räknade ut Trump redan på förhand. De ägnade sig åt önsketänkande och lyssnade alldeles för mycket på självutnämnda förståsigpåare, som trumpetade ut sina känslor ifråga om Trump. De lyssnade inte på folket, som ständigt idiotförklaras av etablissemanget och därför aktar sig för att tala om var de står av rädsla för att brännmärkas av MSM, d v s mainstream media. Med största säkerhet kommer vi att se denna tendens även i de kommande valen i Frankrike och i Tyskland, för att inte tala om Sverige 2018. Om inte 7-klövern beslutar sig för att skippa det valet ”av rädsla för att gynna mörka krafter i samhället”.

Både i USA och i Europa finns idag gott om människor som tappat hoppet och tron på det befintliga etablissemanget och därför känner oro inför framtiden. De vågar inte avslöja sina åsikter ens när opinionsmätningsföretag frågar vem de tänker rösta på. Det är det riktiga problemet. Vem vill bli kallad nazist eller rasist av statsminister Löfven eller ”vit arg man” m m av Reinfeldt?

I sin bok Halvvägs slår Reinfeldt fast att det är fel att betrakta SD som konkurrenter till de seriösa partierna. Sverigedemokrater är bara människor som är ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”. De är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som medierepresentanter”. De är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”. ”Deplorables” enligt Hillarys definition.

Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, och Cecilia Hagen, krönikör i Expressen, skriver om  ’bruna råttor’ som måste bort, gärna med gift. Denna ’elit’ eller ovanförskap förblindas av sin egen ’godhet’ och visar förakt för dem som inte delar deras åsikter. Men ’de fina människorna’ som anser sig stå över alla andra borde kanske förbereda sig på styrkan i den grupp väljare med annan agenda som nu växer fram. Brunråttorna är på frammarsch. Eftersom de som röstar annorlunda inte offentliggör vilket parti de tänker rösta på kan valet 2018 bli en riktig rysare för det insuttna ovanförskapet och de förnäma damerna.

Allt fler män som åtalas för våldtäkt hävdar till sitt försvar att övergreppet ska ha begåtts i sömnen och inte ha varit en handling med uppsåt. I många fall leder detta också till en friande dom. SR:s Ekot har granskat 18 sådana fall från de senaste sex åren. I tio av fallen har den åtalade friats, och i fem av fallen sker friandet enbart på grund av att det faktiskt inte går att utesluta att mannen sov under övergreppet.

– Det är en tydlig trend att vi får den här invändningen i våra domstolar, och det är därför väldigt olyckligt när man ser att utgången är så varierad och det är så oförutsägbart i dag hur en sådan här invändning kommer att uppfattas, säger Madeleine Leijonhuvud, professor emerita i straffrätt, till Ekot. Osäkerheten i bedömningar hotar rättsäkerheten, menar hon, där oskyldiga kan fällas och andra frias felaktigt.

Sexsomni är en speciell sömnstörning som drabbar ett fåtal personer, och beteendet är vanligtvis återkommande och sker inte bara en enstaka gång. Carlos Schenk, professor i psykologi vid University of Minnesota och ledande forskare kring sexsomni, menar att det i många fall inte finns något i de friade männens berättelser som stämmer överens med äkta sexsomni. Men domstolen var uppenbarligen av en annan åsikt än professor Schenk. Dags för kompetensutveckling i domstolarna?

Så har Grand Hôtel hamnat i blåsväder för att SD hyrt hotellet och bjudit in ett antal nationalistiska och EU-kritiska partier. På galan skulle bl a ”European Freedom Awards”, ett ’alternativt Nobelpris’ delas ut. Dagens Nyheter vill ha svar av Grands marknadschef varför man åtagit sig uppdraget men varken marknadschefen eller hotellets ledning vill lämna någon kommentar.

Peter Wolodarski på DN vill inte bara uppfostra folket och avgöra vad vi läsare bör få läsa och veta. Nu vill DN också bestämma vilka partier och politiker som får hyra lokaler. Häpnadsväckande och ett hot mot demokratin! Jag skulle tro att Grand kan ta DN:s drev med knusende ro. Deras kunder har förhoppningsvis omdöme och kurage att sätta sig över vad DN med åsiktspolisen Wolodarski, Expressens Karin Olsson, twittrare och Facebookanvändare m fl godhetsapostlar anser. Det är förresten modigt av Grand Hôtel att ha civilkurage nog att inte låta sig styras av åsiktskorridoren. Men det gör man förstås inte ostraffat!!

Det är också anmärkningsvärt att landets tredje största parti, SD, inte får delta i Nobelfesten. Övriga 7-klövern är självskrivna där. T o m vänstern med sitt blodiga förflutna. Tror man fortfarande att SD ska försvinna om man mobbar ut dem? Hittills har SD bara vuxit trots den negativa särbehandling de utsatts för. Mer av samma kommer knappast att förändra SD:s tillväxt. Det bör t o m Fredrik Reinfeldt, om än motvilligt, nu ha tvingats.

Med anledning av SD:s gala på Grand har också Henrik Schyffert fått chansen att ta sig in i rampljuset igen och tydliggöra sin värdegrund. I TV4 attackerar han SD på ett både primitivt och infantilt sätt. Istället för att visa prov på sin omtalade värdegrund ödslar Schyffert och vänstern sin energi på fördömande kommentarer och fruktlösa beteenden. Varför visar de istället inte sitt påstådda engagemang för de svaga och utsatta? Varför tar de t ex inte in en migrant i sina hem, nu när så många migranter saknar bostad i Stockholm? ’Stjärterum’ har de nog, men har de något hjärterum för den grupp de säger sig måna så mycket om? Eller är godhetsapostlarnas värdegrund i själva verket bara en läpparnas bekännelse?

PS Nu har Grand gått ut och meddelat att ”de ångrar att de tillät högerpopulister ha en galamiddag där”. Det bådar inte gott att de tillåter vänsterextremister styra deras val av kunder.

Ledarsidorna.se skriver idag följande:

–Grand Hotel, som första  hotell, har erbjudit en framtid för en svag grupp som annars hade varit dömda till en meningslös bidragsberoende daglig sysselsättning. En grupp  som nu kanske, om Schyffert et al eller SD lyckas i sitt uppsåt ”straffa” hotellets misstag, i framtiden gå in i arbetslöshet.

Att det fria näringslivet låter sig användas som politiskt verktyg är en farlig utveckling.         DS

Infrastrukturminister Anna Johansson har ett statsrådsarvode på 130 000 / månad och åker gratis med tåg, flyg och taxi. Det är en bra ersättning för någon som hoppat av gymnasiet. Men så är hon också efterträdare och dotter till Göran Johansson, som kom att bli Göteborgs starke man.

Anna Johansson är en s k ’SSU-broiler’ och tillhör knappast de vassaste pannorna i regeringen. Nu har hon hamnat i rampljuset p g a att hennes statssekreterare, Erik Bromander, slagit rekord med sina många och vidlyftiga tjänsteresor med flyg i ’business class’ och första klassens boende i fjärran länder. Han har rest och bott för närmare en miljon kronor på bara 2 år. Hur kan en statssekreterare med ansvar för infrastruktur göra sådana lyxresor i tjänsten? Hans ansvar borde vara de akuta infrastrukturproblemen t ex inom tågtrafiken i Sverige. Men där har varken han el Anna Johansson gjort några märkbara insatser under den rödgröna regeringens tid.

Johanssons första kommentar var att ”det är oerhört olyckligt att det här kommer upp” och ”Alla gör fel ibland”! Det säger allt om henne och den kultur hon lever i. Johansson är uppväxt och fostrad i politikeradeln och verksam där nu som statsråd under Löfven. Undra på att hon verkar totalt tondöv för den verklighet som verklighetens folk lever i! Johansson tycks inte ens ha märkt eller reagerat på att Bromander varit borta mer än vad som är rimligt för en statssekretare. Varför har förresten näringsrådet Birgitta Wikmark Carlsson som attesterat Bromanders reseräkningar inte reagerat? Borde inte hon också sparkas?

Den osunda kultur som präglar Johanssons departement där hon är ytterst ansvarig verkar dock inte bekymra henne. Det som däremot bekymrar henne är att vi fått en insyn i hennes bristande omdöme och ansvar. Johansson är ett tydligt exempel på hur skadligt det är när nepotism avgör rekryteringar.

Bromander har nu sparkats efter avslöjandena om hans vidlyftiga ’tjänsteresor’. Han blir därmed av med sin månadslön på 96 400 kronor, men han kan trösta sig med att han nu kan få 2 313 000 kronor i avgångsvederlag. Verklighetens folk tvingas som vanligt stå för fiolerna. Det är fullständigt oacceptabelt att någon som sparkats från sitt jobb ska belönas med miljoner. Vilka signaler ger det? Bromander borde be svenska folket om ursäkt och tvingas redovisa och återbetala allt han kostat som inte hörde ihop med hans jobb.

Bromander är dock inte ensam i sossetoppen om att tänja på gränserna och blanda ihop privatliv och tjänst. Mona Sahlin har nyligen än en gång avslöjats med att ta ut svängarna. Under en tjänsteresa till USA tillsammans med sin f d livvakt stannade hon kvar längre än tjänsteresan krävde och bodde då på ett lyxhotell några dygn för tusentals kronor på skattebetalarnas bekostnad. Visserligen tycker hon att ”det är häftigt att betala skatt”, men hon verkar tycka att det är ännu häftigare att låta andras skatt stå för fiolerna.

Vidare skrev Sahlin bl a ett intyg till ”The Mauler” för att han skulle få visum till USA. Då ”The Mauler” har flera misshandelsdomar bakom sig och suttit över ett år i fängelse behövde han visum för att kunna ställa upp i galor i USA. ’Våran Mona’, som avslöjats med andra intyg skrivna på myndighetspapper, ställde upp även för vännen ”The Mauler”. Som tack fick hon biljetter till hans MMA-gala som ägde rum i samband med Monas USA-besök. En tillfällighet?

Både Johansson och Sahlin är uppfostrade inom SSU. Det är också nuvarande civilminister Ardalan Shekarabi. Han har idag en av Sveriges bäst betalda tjänster betald med skattepengar. 2005 sparkades han som SSU-ordförande för att han förskingrat förbundets pengar. Inom SSU och delar av den nuvarande socialdemokratiska ’adeln’ lär man sig tydligen att brott lönar sig och att det är andra som betalar.

Så här skriver Mathias Bred i en ledarkrönika i GP (28 okt):

–Mona Sahlins tidigare affärer är välkända. Hon har tvingats lämna alla offentliga uppdrag och utreds för brottsliga handlingar. När det gäller Erik Bromander må just hans namn vara nytt för medborgarna, men hans chef infrastrukturminister Anna Johansson (S) har varit aktuell i liknande fall förr. Hon hamnade i hetluften när SVT:s Uppdrag gransknings gjorde ett reportage om korruptionen i Göteborg (6/11 2013). Johansson hade då som ordförande i allmännyttiga bostadsbolaget godkänt kvitton där privat lyxkonsumtion betalades med offentliga medel.

Så varför röstar man då på dessa ansvarslösa, egennyttiga samhällssabotörer utan omdöme? Och varför tillåter vi denna form av korruption att frodas som aldrig förr?