Just nu pågår slaget om Islamiska statens fäste Mosul och EU:s säkerhetskommissionär Julian King varnar för risken att Europa därför snart kommer att drabbas av återvändande jihadister. Man uppskattar att ca europeiska 2500 IS-krigare befinner sig runt Mosul. Hur många av dem som söker sig till Sverige är okänt, men oavsett hur få det skulle handla om innebär det ett hot.

På Säpos hemsida betonar man att återvändande jihadister ofta har hög status, erfarenhet av strid och ett brett och internationellt kontaktnät. Under sommaren har det förekommit terrordåd som utförts av personer med koppling till IS så läget är m a o allvarligt.

Ännu allvarligare är att våra makthavare inte verkar ta några som helst initiativ för att stoppa dessa krigsförbrytare vid gränsen och åtala dem. Tvärtom vill man återanpassa dem till svenska samhället. I t ex Lund förbereder kommunen nu särskilda program för IS-avhoppare. Återvändarna ska få hjälp med körkort, bostad, arbete m m. Motiveringen är att de har samma rätt till välfärdssamhället som vi andra. Man tror knappt det är sant. Dessa jihadister hade aldrig anslutit sig till IS om de varit anpassade till svenska samhället. Dessutom undergräver det demokratin då en majoritet av Sveriges befolkning är emot att krigsförbrytare belönas medan vi som sköter oss ska betala dessa belöningar och gräddfiler. Och hur rimmar detta med alla människors lika värde? Vi svenskar får varken gratis körkort eller förtur till bostad! Moralisk kompass har sannerligen blivit moralisk kollaps.

IS har gjort sig känt för fruktansvärda brott mot mänskligheten. Det är inte bara naivt utan direkt enfaldigt att tro att man kan behandla IS och jihadister som vanliga kriminella eller ligister. Sverige måste tydligt klargöra att det inte finns någon gräddfil för återvändande jihadister utan att de som försöker ta sig tillbaka till Sverige kommer att ställas till svars för sina krigsbrott. Oavsett om det handlar om krigande jihadister eller personer som hjälpt IS på andra sätt ska de ställas till svars. Kommuner och myndigheter ska inte använda våra surt inbetalade skattepengar till att gynna dessa krigsbrottslingar. Sverige måste nu börja ta ansvar för att skydda sina medborgare istället för att skapa särskilda förmåner för jihadister.

Omkring 140 svenskar har hittills återvänt efter att ha anslutit sig till våldsbejakande grupper i Syrien och Irak. Problemet blir att försöka upptäcka IS-medlemmar som kommer hit under förevändning att de är flyktingar. Den 1 april i år trädde en ny lag som kriminaliserar terrorresor i kraft. Den innebär bl a ett särskilt straffansvar för den person som reser eller påbörjar en resa till ett annat land än det land där personen är medborgare, i avsikt att begå eller förbereda eller att ge eller ta emot utbildning avseende bl.a. terroristbrott. Straffet är fängelse i max två år.

Både kommuner och myndigheter i Sverige vet vad IS är för organisation. Det är en organisation där både lagen om terrorresor och ramlagen mot terrorism bör tillämpas. Ramlagen har ett lägsta straff om minst två till fyra år och medger att den misstänkte häktas med omedelbar verkan vid återkomsten till Sverige. De kommuner och myndigheter som får kännedom om klienter som kan misstänkas för terroristbrott begår en brottslig handling i enlighet med terroristlagstiftningen om de inte rapporterar detta till polis eller åklagare.

Ett samhälle som belönar återvändande islamistiska terrorister som halshuggit, eldat upp, våldtagit eller torterat människor till döds har förverkat medborgarnas förtroende. Återvändarna avsa sig sina rättigheter när de av egen fri vilja lämnade Sverige. De har inget här att göra. Skulle de ändå släppas in, är det fängelse som gäller.

För två veckor sedan våldtogs en 33-årig rullstolsbunden kvinna i Visby. Den polisanmälda gruppvåldtäkten har väckt mycket starka reaktioner i Sverige i allmänhet, på Gotland i synnerhet.

Den 33-åriga kvinnan delade taxi hem från en restaurang med en man hon inte kände. Hon följde med till den villa där mannen bodde eftersom hon behövde gå på toaletten. Mannen tog chansen att förgripa sig på henne på toaletten. Inte nog med det; flera andra män dök plötsligt upp och tillsammans våldförde de sig på den handikappade kvinnan. Hon chockades svårt och hade ingen möjlighet att komma undan. Utan rullstol var hon dessutom helt hjälplös.

Chockad och skräckslagen lyckades kvinnan till sist fly från villan och polisanmäla gruppvåldtäkten. De skyldiga greps och anhölls men släpptes eftersom kammaråklagare Mats Wihlborg ansåg att den våldtagnas version inte överensstämde med våldtäktsmännens version. Tror jag det! Hennes version var ”inte så pass robust att den kan ligga till grund för en häktning”. Men vem av oss skulle kunna prestera en ”robust’ redogörelse efter att ha utsatts för ett så vidrigt övergrepp?

Polisen har bedömt läget som akut och klassat det som en “särskild händelse”. Specialstyrkor har kallats in från fastlandet för att skydda bl a kammaråklagare Mats Wihlborg som dragit på sig gotlänningarnas ilska för att han släppte de fem misstänkta förövarna som suttit anhållna för gruppvåldtäkten. Däremot har inga extra poliser kallats in för att skydda gotländskor och andra kvinnor från fler våldtäkter.

Wihlborg motiverade frisläppandet så här:

-Själva gärningen baseras inte på våld eller hot utan på att man utnyttjat målsägarens speciella belägenhet. Hennes berättelse är inte så pass robust att den utan vidare kan ligga till grund för en häktning. Den avviker så mycket från de misstänktas berättelse. Även om det finns skäl att ifrågasätta deras berättelser på vissa punkter också.

– Det finns helt enkelt inte sannolika skäl för den här brottsmisstanken.

Enl uppgift i DN (14/10) har Wihlborg nu lämnat fallet.

Kvinnan däremot har inte kunnat ”lämna fallet”. Hon har sökt vård, mår fruktansvärt dåligt och är rädd för att inte bli trodd. Hon vårdas nu både för sina fysiska skador och för sitt psykiska trauma. Hur tar man sig överhuvudtaget vidare efter en så vidrig och traumatisk upplevelse? Hur kan man någonsin förstå varför samhället skyddar förövarna mot folket istället för folket mot förövarna? Vilket ansvar har ’mörkarmedia’ och Public Service för att det har blivit så här? Eller polisen som inte finns där för att skydda en utsatt och försvarslös person? ”Tafsa inte”-armband löser inte problemet med gruppvåldtäkter, som är ett växande problem.

Till sist; var är alla partiledare och det politiska etablissemanget? Varför tiger de? Ska vi verkligen acceptera politiker som drivs av rädsla och som varken reagerar eller agerar? Varför lägger de så mycket tid och energi på förutsägbara partiledardebatter utan substans, meningslöst ’käbbel’, tomma löften, SD:s vara eller inte vara, populistiska utspel och åt vem som tar vem efter nästa val istället för att ta tag i allt som omgående behöver åtgärdas i Sverige?

Vart är Sverige på väg när det verkar ha blivit OK för medlemmar i det s k etablissemanget att uttrycka sig grovt och rasistiskt mot riksdagsledamöter m fl? Det är säkert många av er som sett och läst att förra veckans huvudperson här på min blogg, Anne Ramberg, på sin blogg på Advokatsamfundets hemsida skrivit mycket nedsättande om den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali. I sitt försök att ”hyfsa debatten” skrev Ramberg bl a så här:

”Det finns förstås de som inte delar mina åsikter. Det är givetvis alldeles i sin ordning. Att invandrarfientliga grupper och andra i den stora undervegetationen på sociala medier ägnar sig åt hot mot meningsmotståndare är däremot inte acceptabelt. Det hat som där framskymtar mot flyktingar och människor i nöd och mot dem som driver flyktingarnas sak är kväljande. Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor.

Bedrövligt är också att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen”

Rambergs inlägg orsakade stor upprördhet i sociala medier. Det avskräckte ingalunda Cecilia Hagen, som agerade nyttig idiot åt Ramberg genom att följa upp med en vidrig krönika i Expressen (29/9). Där försvarar hon Rambergs blogginlägg och går t o m ett steg längre; hon undrar om inte dessa ”bruna råttor” bör utrotas med gift.

Hagens frågar i sin krönika i Expressen:

Hur ska man bli av med mänskliga brunråttorna?

I krönikan säger Hagen att hon klarar av att se ”riktiga råttor”, men:

– Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna. Dem som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrivit om i sina senaste bloggar.

– Mina lokala råttor är intelligenta och faktiskt sympatiska till skillnad från de Rambergska brunråttorna.

Hur ser Hagens värdegrund ut när hon i en av landets stora dagstidningar publicerar en krönika som ger vissa associationer till en mycket mörk period i historien? Hur ska hon kunna återskapa någon trovärdighet när hon kallar andra människor för ”bruna råttor” eller rasister? Varken Advokatsamfundet eller Expressen har gått ut och beklagat inläggen. Innebär det att den som tiger samtycker? Är detta deras nya ’ansikten’?

Tolerans är inte Rambergs och Hagens egenskaper. De verkar störas av meningsmotståndare så till den grad att de själva spårar ur och beter sig som de människor de själva angriper. Det finns nog idag rätt många svenskar, kanske upp emot halva befolkningen, som Ramberg och Hagen skulle stämpla som ”bruna råttor” och gärna tysta just för att de inte delar damernas värdegrund och intolerans mot oliktänkande.

Så länge alla tycker lika är det frid och fröjd, men idag börjar allt fler människor tycka olika, åtminstone olikt Ramberg och Hagen. Och tur är väl det! Bör t ex Alice Teodorescu (GP), Per Gudmundson (SvD), Jan Tullberg (docent i ekonomi på Handelshögskolan), Tino Sanandaji (nationalekonom och forskare) m fl tystas för att de vägrar mörka en obehaglig verklighet och uttrycker åsikter som inte stämmer överens med Rambergs och Hagens verklighetsuppfattning och uppifrånperspektiv? Vems ”taltrattar” är Ramberg och Hagen?

Man kan angripa en meningsmotståndares åsikter men att kalla en folkvald riksdagsledamot för ”bruna råttor” är fullständigt oacceptabelt. Ramberg och Hagen angriper främlingsfientlighet samtidigt som de själva visar prov på just detta. Det är ”kväljande” för att använda Rambergs egna ord.

Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, intervjuades för en vecka sedan (18/9) i Söndagsintervjun i P1 om vår flyktingpolitik. Ramberg ser en tydlig målkonflikt mellan invandring och välfärd, något som etablissemanget länge förnekat. Den åsikten har ansetts kontroversiell. De politiskt ansvariga har länge påpekat hur lönsam invandringen är för Sverige. Nu börjar det bli annat ljud i skällan.

Regeringen stramade som bekant upp invandringen förra hösten när en systemkollaps hotade. Fram till dess hade man vägrat prata om volymernas betydelse för bärigheten i vår möjlighet att ta hand om alla migranter. Ingen fick eller vågade nämna målkonflikt och grupper fick inte ställas mot varandra.

En stor och ganska oreglerad invandring, en generös skattefinansierad välfärdsstat och en statsbudget i balans har visat sig svåra att få ihop. Att statens finanser ska vara i balans är en ganska rimlig förutsättning. Många av oss som jobbat och betalat skatt i årtionden anser också att välfärden ska finnas där för oss när vi behöver den. Gör din plikt och kräv din rätt heter det ju och då är det rimligt att vi får ta del av det våra skattepengar gått till. Är det då självklart att vi nu ska stå tillbaka p g a att våra politiskt ansvariga förra året tappade kontrollen över invandringen?

Är man förresten en godare människa om man satsar på att hjälpa migranter som valt att ta sig till Sverige för att få ett bättre liv än om man ser till att välfärdssystemet räcker till för våra äldre och övriga behövande medborgare? Och ska vi verkligen ge alla som saknar asylskäl och nekats uppehållstillstånd gratis vård, tandvård som inte kan vänta m m? De begår i själva verket ett brott varje dag de håller sig undan istället för att lämna landet när deras asylansökan avslagits.

Anne Ramberg var i alla fall tydlig med vad hon anser. Så här sa hon i Söndagsintervjun:

-Jag kan reagera över att politiker, och det tror jag är ifrån alla partier faktiskt, säger att vi måste värna vår välfärd, och det är klart att vi måste göra och jag inser också att alla dom gamla människor som har jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla dom flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt, men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.

Hennes empati, kunskap och förståelse för och med dem som betalat allt hon har är allt annat än imponerande. Hon sitter där i sitt elfenbenstorn och kräver att andra ska göra avkall på den välfärd de bekostat. Arrogant och respektlöst! Hur vore det om Ramberg funderade mer på vad hon och de advokater hon företräder kunde göra avkall på för att humanismen kräver det? Jag har sett häpnadsväckande siffror på vad advokatkåren tjänat på invandringen. Varför föreslår inte Ramberg att samtliga advokater som företräder asylsökande dramatiskt sänker sina arvoden för att ”…humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då”?

Att be oss äldre som arbetat och betalat in skatt hela livet att ”göra avkall på vår välfärd” som vi finansierat för att humanismen skulle kräva detta är magstarkt. Det innebär att man bryter ett samhällskontrakt. I vilken utsträckning har hon själv gjort avkall på sin välfärd? Eller är hon kanske ingen sann humanist?

PS Upptäckte just Rebecka Uvells läsvärda och träffande blogginlägg om Ramberg:

http://www.uvell.se/2016/09/23/united-states-of-anne-ramberg%2C-del-1-33486210

–Sverige har inte knäckts av dessa 163.000 som kom 2015. Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!

Så sa Anders Danielsson, f d generaldirektör på Migrationsverket, i sitt tal i Almedalen i början av juli, där han kritiserade regeringens skärpta invandringspolitik. Hans publik utgjordes av politiker, journalister och lobbyister, d v s ’innanförskapet’, som han själv tillhör. Verklighetens folk skulle säkerligen ha räckt upp sina händer och påtalat hur de påverkats av den massiva invandringen och de dramatiska kostnader den innebär för samhället och välfärden. Men Almedalen är främst ’innanförskapets’ tummelplats, en ankdamm för inbördes beundran på tryggt avstånd från verkligheten. Det gäller att välja rätt sammanhang och publik.

Vidare sa han:

-Någon lärdom som jag blir mer och mer styrkt i är att om man ska tala om självkritik så tycker jag att vi ska sluta vara så självkritiska.

Och så poängterade han att ”kärlek och beröm” är viktigt. Självkritik, självinsikt och verklighetsförankring är sannerligen inte Danielssons starka sida.

Det är svårt att visa kärlek och berömma Danielsson för jobbet som generaldirektör på Migrationsverket. Trots allt större problem orsakade av den dramatiskt växande migrationen speciellt under 2015 har Danielsson gett oss en tämligen ideologiskt färgad bild av situationen. Han har varit mer av en politisk och agendastyrd aktivist och egotrippad byråkrat än en ansvarsfull och kompetent myndighetschef. I ett porträtt i DN 2015 berättade Danielsson att hans motto var ”Låt Anders vara Anders”. TV-serien ”Vita Huset” och låtsaspresidenten där var hans inspiration.

I dagens blogginlägg av Johan Westerholm (ledarsidorna.se) läser jag följande:

-Nu lämnar Danielsson ett instabilt Migrationsverk bakom sig till sin efterträdare. Ett verk i spillror och som fortfarande inte är i fas med 2012-2015 års händelser. Att han väljer att gå just nu är, trots att han påstår motsatsen, sannolikt inte en slump. Han anger att pendlingen till Norrköping har varit ett av skälen till hans val att byta jobb. Istället för att pendla till Norrköping ska han nu pendla till Stockholm istället. En än längre sträcka. Det känns onekligen som något av en smitningsolycka och inte en slump.

Vi som inte hittar inspiration och förebilder i amerikanska TV-serier blir alltmer bekymrade över vårt lands negativa utveckling. Staten lånar nu upp miljarder för att finansiera de ofattbara kostnaderna för invandringen. De få forskare (Tino Sanandaji, Jan Tullberg och Joakim Ruist) som har någon susning om vad invandringen hittills kostat och vad den kommer att kosta inom de närmaste åren kan räknas på ena handens fingrar. Till denna lilla grupp hör ingen av de politiskt ansvariga. Dock går sanningen sakta men säkert upp för verklighetens folk.

Sveriges Kommuner och Landsting påpekade redan i våras att kommunalskatten måste höjas minst 2 kronor i de flesta kommuner för att finansiera kostnaderna för invandringen. Till skillnad från den politiska eliten ser SKL inte de miljardvinster som invandringen innebär (annat än för fastighetsägare som blir förmögna på att inrätta asylboenden och HVB-hem). Eftersom kommunalskatten är procentuell drabbar den låginkomsttagare och fattigpensionärer hårdast. Det verkar inte bekymra den rödgröna regeringen.

Lagom till valet 2018 kommer alla kommuner som nu tagit emot migranter att upptäcka hur den kommunala ekonomin drabbas och vad det betyder för skola, vård och omsorg. Det kan innebära att Löfven, som enligt egen utsago inte tänker avgå ens om Alliansen blir större i nästa val, tvingas ta ansvar för den ekonomiska haveri han och regeringen orsakat. Men han hinner förstås ta tillbaka också detta ’vallöfte’ i likhet med alla andra vallöften han svikit. Löfvens senaste utspel visar i alla fall att han sätter ”jaget före landet”. Det kommer knappast som någon överraskning. Överraskad blir jag däremot av att han visar så liten respekt för väljarna och demokratin.

Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter, ingår regelbundet i Svt:s Nyhetspanelen som är ett inslag i Nyhetsmorgon på fredagsmorgnar. Förra veckan frågade programledaren, Marianne Rundström, om han kände oro över att polisen inte klarade av att göra sitt jobb. Wolodarski svarade:

-Nej, jag känner ingen oro.

Dagens etablissemang inom politik, statsapparat och massmedia lever allt längre bort från det övriga folket, vilket bidrar till deras tondövhet och bristande förståelse för den verklighet vi andra lever i. Jag misstänker att den politiskt korrekte Wolodarski bor på en adress där bilbränder, våld, utanförskap m m inte existerar. Han behöver heller inte vända på varje krona utan kan köpa sig både trygghet och välfärd och slippa oro och frustration.

När jag läser och lyssnar på den pågående debatten om polisens oförmåga att hantera sin uppgift att förhindra och klara upp brott, behålla sin personal och hitta ny personal känner i alla fall jag oro, ilska och frustration. Inte minst den interna kritiken mot rikspolischefen, Dan Eliasson, är alarmerande.

För ett par veckor sedan kunde man t ex läsa att polisen lagt ner förundersökningen mot den 41-åriga arbogakvinnan och hennes unga partner. De var misstänkta för mordet på kvinnans far. Nu har polisen plötsligt tagit upp fallet och 41-åringen och hennes partner har begärts häktade på sannolika skäl misstänkta för mordet och mordförsöket i sommarstugan i Arboga, där kvinnans far dödades och modern skadesköts. Hur kunde ansvarig polisenhet missa så totalt i första utredningen? Två kallhamrade mördare gick därmed initialt fria.

Parallellt görs just nu en annan mordutredning med kopplingar till den 41-åriga kvinnan. Den gäller hennes makes död för ett år sedan. Han hittades då drunknad på en meters djup i sjön Hjälmaren, vid sommarstugan utanför Arboga. Det fanns omständigheter och tips som tydde på att det handlade om ett brott. Ändå rubricerade polisen det som en olycka.

I samband med makens drunkning gjorde emellertid försäkringsbolaget If en egen utredning som ledde till misstankar om att allt inte stod rätt till. Maken hade nämligen tecknat en försäkring kort före sin död och förmånstagare var 41-åringen.  If skickade sin utredningsrapport till polisen, men polisen beslutade att lägga ner dödsfallsutredningen. If överklagade detta beslut till och nu utreder polisen på nytt makens död – denna gång som misstänkt mord. Som om detta inte vore nog har ytterligare en utredning om paret just inletts. Denna gång handlar det om misshandel av två asylsökande unga män.

Förra veckan kunde vi läsa om en kvinna som haft inbrott i sin butik och larmat polisen, som inte kunde komma till butiken. De bad henne istället att själv leta efter blodspår och att säkra bevis. Samma sak hände det äldre par utanför Härnösand som vaknade av att några maskerade män nattetid bröt sig in i deras hus, hotade dem, band dem och rotade runt bland deras ägodelar i jakten på pengar och värdesaker. När de larmade polisen rekommenderades de att göra sin egen ’brottsplatsundersökning’ och fråga t ex grannar om de sett och hört något som kunde relateras till inbrottet.

Listan över polisens tillkortakommanden kan göras lång och enl officiell statistik lyckas polisen idag bara lösa ynka 14,2 % av alla brott. Regeringens krockkudde, rikspolischef Dan Eliasson, hävdar med en dåres envishet att det mesta inom polisen fungerar bra. Inrikesminister Ygeman är inte fullt lika nöjd men tar inget större ansvar utan hänvisar till att det är Eliasson som har det yttersta ansvaret. Det är tur att Eliasson känner sig så fräsch och utsövd efter en bra sommar. 86 % av alla brott klaras inte upp idag och många utredningar läggs bara ned, så han har en del att ta itu med. Tur att Löfven har fullt förtroende för honom!

En ny polisorganisation, bristande ledarskapsförmåga, personalbrist, resursbrist m m har tydligt försämrat polisens arbete och framgång. Tyvärr finns ingen klar förbättring i sikte. Alla konstaterar att polisen inte fungerar men ledningen manar till tålamod. Hur konstruktivt, hållbart och uppmuntrande är det?

Nils Löfgren, polis som nu valt att lämna sitt jobb på myndigheten, skriver i ett öppet brev till Dan Eliasson bl a följande:

– Jag upplever en organisation i fritt fall. Alla fungerande grupper har slagits sönder till ruiner, inget nytt har byggts upp.

– Detta är inte en tillfällig svacka. Det är katastrof. Rättssamhället har fullständigt havererat. Den som har störst våldskapital är den som styr lokalsamhället.

– Antingen ljuger du medvetet eller är så inbäddad i din bubbla att du inte uppfattar hur allvarligt det är.

I den bubblan lever allt fler av dem som tillhör den politiska och mediala eliten. Löfven t ex hävdar att det inte är någon kris inom polisen. Tror han själv på vad han säger? Vi andra gör det då inte. Vi tror på vad vi faktiskt ser.

För en tid sedan gick moderaten Tapani Juntunen ut och krävde att Anna Kinberg Batra ska gå ut och be folket om ursäkt för partiets tidigare migrationspolitik:

-Moderaterna bär ansvaret för dagens besvärliga situation, Anna Kinberg Batra. Den förra migrationspolitiken är ett ok Moderaterna bär på. Det finns en ilska bland folket och det krävs nu att Anna Kinberg Batra ber om ursäkt för den politik som lett landet in i dagens situation. Moderaterna måste be svenska folket om ursäkt.

Juntunen säger vidare:

-Det finns en ilska bland folket som ligger och gror.

Han i likhet med många andra påpekar att det fanns de som såg att allting i den moderatledda Alliansen inte stod rätt till:

–Tobias Billström försökte öppna upp en debatt om volymer, men han tystades dessvärre bryskt av dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt.

Alla försök att få Anna Kinberg Batra,Tomas Tobé, Johan Forssell eller någon annan av Reinfeldts bundsförvanter att lyssna möttes av tystnad. De få kritiker som fanns i partiet mobbades och folket kallades främlingsfientliga eller rasister.

I SVT:s ”Agenda” i söndags kallade Anna Kinberg Batra Sverigedemokraterna för ett rasistiskt parti. I tisdags gav hon följande omdöme om SD:s väljare i hopp om att dessa ska lämna SD för M:

– Jag är övertygad om att det här inte är rasister, säger hon i en stor intervju med Expressen.

Trots enträgna försök lyckades Anna Hedenmo, programledare i ”Agenda” inte få den hårt medietränade och kontrollerade Kinberg Batra att avslöja om hon är villig att avstå från regeringsmakten och låta socialdemokraterna leda en minoritetsregering efter valet 2018. Om Alliansen lyckas gå till val tillsammans igen blir det svårt för dem att säkra en egen riksdagsmajoritet. Utan SD:s stöd kommer de inte att kunna regera. Därför är det obegåvat av AKB att kalla SD för ett ’rasistiskt pati”. Det är heller inte smart att ständigt glida på svaren. Vi väljare kräver besked. Är hon kanske inte en smart 08:a när allt kommer omkring?

Mats Alvesson, professor vid Lunds Universitet, uttryckte sig så här i en debattartikel i Aftonbladet för en tid sedan:

-Nu bejakar de flesta i stort sett samma ”svenskhet”-dyrkande ståndpunkter som SD och lyckas med konststycket att köra med hyckleri i absolut toppklass: man tar avstånd från och bedriver SD-liknande politik. Och betonar svenska värderingar, vilket tidigare påstods vara förknippad med unken nationalism. Det är lätt att prata vitt och brett om nolltolerans – och samtidigt praktisera låt gå-politik. Att försöka göra något verkningsfullt är svårt.

I mars i år talade Fredrik Reinfeldt på Postkodlotteriets tillställning och sa:

–Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop före ni kom in genom dörren?

Reinfeldt är den egentlige fadern till alla migranter och därmed ytterst ansvarig för den oro verklighetens och frustration verklighetens folk känner över dagens Sverige. Istället för att ta till sig och bemöta vår oro hånar, förminskar och raljerar han över den. Känner han sig cool och rolig när han trampar på våra känslor? Jag tolkar det mer som ett tecken på att han inte har förmågan eller orken att bemöta den växande oro som han i högsta grad varit med om att skapa. Hans raljans och hån bidrar inte på minsta sätt till att lösa dagens problem, inte heller till ett positivt eftermäle.

Många frågar sig idag vad Reinfeldt skulle ha gjort om han hade vunnit valet 2014 och kunnat bilda regering igen. Hade han fortsatt med sin ”öppna era hjärtan-politik” i ett fortsatt och fåfängt försök att straffa och ta kål på SD eller hade han tvingats släppa på prestigen och ta in verkligheten? Det får vi aldrig veta. Dock vet vi att han smet ifrån allt ansvar redan på valnatten när det stod klart att Alliansen inte vunnit valet. Bättre fly än illa fäkta.

När socialdemokraternas nya partisekreterare Lena Rådström Baastad presenterade sig förra veckan sa hon:

-Jag är van att vinna val och det planerar jag att fortsätta göra i den här rollen. Förutom att jag kommer att vinna val så kommer jag även att syna Moderaternas politik, vilket i och för sig kommer att gå ganska fort.

Lena Rådström Baastad har lärt sig det politiska jobbet i SSU och är f d kommunalråd i Örebro. Sedan årsskiftet har hon dock gått från att vara heltidspolitiker till att vara företagare. Att hon saknar erfarenhet av att jobba i riksdag och regering ser Löfven inte som något hinder:

-Lena Baastad vet hur man utvecklar koalitioner och hur man vinner val, säger Löfven.

Baastad blev känd när hon var ordförande för socialdemokraterna i Örebro och kommunalråd. Partiet genomförde då ”röstskolor” i utanförskapsområden i syfte att få utlandsfödda att rösta på socialdemokraterna. Baastad samarbetade med Mona Sahlin för att kunnavinna val med hjälp av ”röstskola”  och ”rösthjälp” för invandrare. Högste ansvarig för röstskolorna var Baastad medan Alaa Idris höll i valskolan. Idris belönades med att utses till en av Carin Jämtins närmaste medarbetare. Nu kommer hon att arbeta nära Lena Baastad, sin gamla chef i Örebro, som organisationssekreterare för partiet. Partiet sina trogna vårdar.

Inför valet 2010 fick förstagångsväljare i stadsdelen Vivalla i Örebro lära sig att rösta i socialdemokraternas röstskola. På röstskolans sista pass talade Mona Sahlin och sedan ledsagade hon deltagarna till det tält som socialdemokraterna rest inför valet alldeles intill vallokalen i Vivalla. Där fick deltagarna hjälp att förtidsrösta. Detta polisanmäldes, men dåvarande partisekreteraren Ibrahim Baylan förstod inte kritiken. För honom var det tvärtom naturligt att röstskolan ensidigt informerade om socialdemokratisk politik och sedan förde deltagarna till en vallokal intill för att förhandsrösta. Resultatet blev att sossarna fick hela 64,3 % i Vivalla västra och 64 % i Vivalla norra i valet 2010! Som tur var delade inte valmyndigheten Baylans uppfattning. Valet i Örebro fick därför göras om i dessa två stadsdelar.

Och Baastads förmåga att vinna val? Rebecka Weidmo Uvell har i sin blogg (uvell.se) mycket ingående och förtjänstfullt granskat detta:

I valet 2002 fick S i Örebro 40 % av rösterna och 2006, när Baastad blev kommunalråd, fick S i Örebro 37,89 %. I valet 2010 däremot fick S 39,4 % under Baastads ledning. De högsta resultaten, häpnadsväckande 67 % och 70 %, fick de i de områden där de haft röstskolan. Valnämnden ansåg emellertid att valfusk förekommit i en av valkretsarna där bl a Vivalla ligger och Örebro kommun tvingades göra om kommunalvalet. 2014 fick S i Örebro 36,1 %. Det innebär att Baastad lyckats vinna väljare i bara ett av tre val. Ja, om man inte räknar Vivalla och några utanförskapsområden till.

Sedan årsskiftet har Baastad varit partner och ”new age coach” på ett företag inom ledarskapsutveckling, Gaia Leaderships. Hennes eget bolag heter Lena Baastad Leadership AB. Det blir spännande att se hur hon kan införa en ”new age” också inom (S). Där har ju en ”new age” inträtt under större delen av 2000-talet, i synnerhet sedan valet 2014. Partiet är inte längre en självklar valvinnare, men det kanske Baastad kan råda bot på. Utan hjälp av ”röstskola”, riggat förtidsröstande och annat trixfix denna gång. Kanske kan hon t o m hjälpa Löfven att utveckla sitt ledarskap. Det torde vara nödvändigt om socialdemokraterna ska bli klara valvinnare 2018.

Susanne Ackum, riksrevisor och f d chef för Riksrevisionen, presenterade i KU:s utfrågning en mörk bild av hur illa Riksrevisionen varit organiserad under många år. Bristen på ledarskap, myndighetens ineffektiva granskning av måluppfyllelse och oförmåga att hantera stora datamängder blev tydlig. Dessutom framgick att dyra rapporter med undermåligt innehåll förekommit och att kompetensen om socialförsäkring, arbetsmarknad, skatter och offentlig ekonomi varit bristfällig. Vidare fungerade It-system dåligt och forskningskompetensen var lägre än i andra jämförbara statliga organ. Är det inte anmärkningsvärt för en myndighet som funnits i 13 år?

Än mer anmärkningsvärt är det att riksrevisorerna Margareta Åberg och Ulf Bengtsson anser att de endast gjort sig skyldiga till mindre misstag och att de därför förtjänar att sitta kvar i Riksrevisionen.

–Jag tror inte ett ögonblick på att de nuvarande riksrevisorerna kan återerövra förtroendet för Riksrevisionen. Förtroendet är förlorat i tre dimensioner, dels av de myndigheter som de ska granska, dels av allmänheten och slutligen av den egna personalen, säger Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef över Riksrevisionen och över FN:s internrevision

– Problemet är att vi själva i Sverige ser oss som så duktiga. Det är inte riktigt med sanningen överensstämmande, säger Ulla Andrén, i dag ordförande i den svenska grenen av organisationen Transparency International.

– Jag upplever att reformiver genomsyrar verksamheten som medfört en slags fartblindhet. Man har ändrat kompetensen i sin kravbild på medarbetare, gjort mer förutsättningslösa granskningar och rekryterat medarbetare med större vetenskaplig bakgrund. Man har glömt bort att man är en myndighet, riksdagens kontrollmakt, fortsätter Andrén.

Riksrevisor Ulf Bengtsson engagerade sig t ex personligen i en granskning av ett beslut som han själv medverkat till. Vad säger det om hans omdöme och sätt att sköta sitt ämbete? Vem kan känna förtroende för honom efter vad som framkommit?

Riksrevisor Margareta Åberg anser också att hon fortsatt förtjänar sitt ämbete. Det anser inte jag efter att ha läst Johan Westerholms krönika Sagan om Riksrevisionen (ledarsidorna.se). Av den framgår att Margareta Åberg två veckor innan hon blev riksrevisor 2014 vittnade i domstol för en vän, finansmannen Thomas Fischer, som anklagats för omfattande skattefusk. Under rättsprocessens gång var hon också med och utsåg Fischers advokat Mahmut Baran till justitieråd, ett av de högsta juridiska ämbetena i Sverige. Åberg var då ledamot i Domarnämnden och president för kammarrätten i Göteborg. Dessutom var hon styrelseordförande i det bokförlag Fischer tidigare drev.

–Riksrevisor Åberg själv anser inte att jäv föreligger i denna process men Transparency International är rent generellt av annan uppfattning, det är inte upp till personer i Åbergs position som bör tillåtas avgöra om hon är jävig eller ej när frågan reses. Det är, av lätt insedda skäl, enklast om andra gör den bedömningen. Åberg var tidigt engagerad i målet mot Fischer och utfärdade redan 2010 ett skriftligt intyg till Mahmut Barans advokatbyrå, Bird and Bird, som skulle användas i rättsprocessen. Som advokat och partner på Bird and Bird är Barans renommé gott. Hans kompetens som justitieråd råder det inget tvivel om. Om inte detta ständiga, och i den alltmer politiserade statsförvaltningen hatade ordet ”men” funnes:

Mahmud Baran är idag justitieråd i Högsta Förvaltningsdomstolen. Den domstol som slutligen skall avgöra skattetvisten mellan staten och Thomas Fischer. I bägge uppdragen har Åberg, direkt eller indirekt, varit involverad. Åberg är så pass närstående vän till Fischer så att hon årligen, enligt egen uppgift, besöker Fischer på Saint Barthélemy i Västindien.

Enligt Åberg och Bengtsson själva förtjänar de sina ämbeten, men de talar i egen sak och har visat prov på bristande omdöme och moraluppfattning. Det kan ingalunda vara deras sak att bedöma sina egna insatser. Inte heller är det upp till Åberg själv att bedöma om det handlar om jäv i fallet Fischer.  Hur kommer förresten Mahmud Baran, Åbergs nyutnämnda justitieråd, tillika Thomas Fischers förre advokat, att agera nu när skattemålet slutligen skall avgöras mot Fischer?

KU har nu beslutat att tillsätta en extern granskning av Riksrevisionen. Vågar vi hoppas på att den blir professionell, objektiv och befriad från misstankar om vänskapskorruption?

Förra veckans utfrågning av riksrevisorerna i KU visar enligt organisationen Transparency International Sveriges (arbetar upplysande om korruptionens skadliga verkningar) ordförande Ulla Andrén att ”…..revisorerna saknar självkritik och inte förstår hur mycket det som hänt skadat myndigheten.”

–Det hade varit klädsamt om revisorerna tagit in hur allmänheten och folk i gemen har reagerat på det som hänt. Som de nu resonerade i utfrågningen var allt ”mindre fel”, säger hon till TT.

Den tidigare chefen för Riksrevisionen, Inga-Britt Ahlenius, anser att KU tagit sitt beslut alltför fort:

– KU resonerade strikt utifrån lagen men det finns etiska och moraliska dimensioner som KU väljer att inte beakta. Det är anmärkningsvärt att KU inte tar tid till att reflektera över dagens förhör och dessutom inte kallar andra. Jag tycker att de drar sina slutsatser alldeles för tidigt. De har bara hört ena sidan och fått en glättig bild av vad som hänt, säger hon.

– KU har misslyckats i sin rekrytering av de här revisorerna. De agerar som om de vore chefer för en konsultfirma och inte för den grundlagsskyddade statsrevisionen. De har uppenbarligen ingen aning om vad det innebär att vara chefer för den statliga revisionen. All heder till Susan Ackum som ser att hon saknar förtroende för att leda verksamheten. Enligt min mening borde alla tre gå, fortsätter hon.

Inga-Britta Ahlenius har ett högt nationellt och internationellt anseende. Hon har varit chef både över Riksrevisionsverket och FN:s internrevision. Hon sa tidigare i sommar i DN att alla riksrevisorer bör avgå efter det som framkommit. Hon är känd för sin självständighet och sitt orädda sätt. Fråga Boring Holm (Bo Ringholm) hur han ser på henne! ;O) Som chef för FN:s internrevision kritiserade       hon FN:s ledning i mycket skarpa ordalag. Sverige skulle behöva henne mer än någonsin idag. Det anser förstås inte myndighetschefer som inte har rent mjöl i påsen.

Susan Ackum, som nu valt att avgå som chef för Riksrevisionen, var tidigare Anders Borgs statssekreterare på finansdepartementet. Enligt DN har Ackums tidigare arbetskamrater från regeringskansliet tagit över hela kärnan i Riksrevisionen verksamhet. Och ännu värre, de har anställts utanför de vanliga rekryteringsprocesserna, fått toppjobb och skyhöga löner. Allas lika värde inför lagen tycks riksrevisorerna ha misstolkat som alla rikas värde inför lagen.

De tjänstemän som tidigare var med och styrde Sverige ska nu ansvara för att granska politiska beslut de själva var med om att fatta. När de sedan begått allvarliga misstag granskas de av KU, d v s sina tidigare arbetskamrater i regeringskansliet. Det bäddar för ’jävssituationer’, lojalitetskonflikter och vänskapskorruption. Behovet har väl aldrig varit större av att ha en politiskt obunden riksrevision med medborgare höjda över all misstanke och många ämbetsman med Inga-Britta Ahlenius egenskaper och styrkor.

I KU var de två riksrevisorerna Margareta Åberg och Ulf Bengtsson helt eniga om att de tidigare revisorerna var de som gjort fel. Detta trots att de till riksdagen tidigare redovisat att riksrevisionen under 2015 fungerade som Riksdagen begärt. Margareta Åberg var dessutom en del av det ledarskap hon själv nu högljutt lägger skulden på i direktsänd TV-intervju. Magstarkt!

Åberg och Bengtsson anser att de själva inte gjort några större fel. Det avslöjar mycket om dem. De anser tvärtom att de förtjänar sina ämbeten. Häpnadsväckande! Man förtjänar förtroende och utmärkelser men kan man förtjäna ett ämbete? Det får mig att misstänka att de ser sina ämbeten som gåvor eller förläningar.

Det Åberg och Bengtsson ser som mindre misstag ser Olof Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Juridiska institutionen på Uppsala universitet,i en intervju med SR förra veckan som ”den största politiska skandalen i modern tid”. Det är lätt att inse vems omdöme man ska lita på i detta fall.

Riksrevisionen uppgift är att stävja korruption men denna myndighet tycks ha problem med vänskapspolitik, bristande integritet och oklara lojaliteter. Det minsta man kan begära förutom utmärkt yrkeskompetens är god självinsikt, utvecklad känsla för demokrati, gott omdöme, hög integritet och en etisk kompass. Åberg och Bengtsson har inte övertygat i dessa grenar. Hur kan de anse sig förtjäna ämbetet, ha mage att sitta kvar och därmed svärta ner Riksrevisionens anseende och urholka demokratin och folkets förtroende? Förtjänar Sverige myndighetschefer som agerar som konsulter snarare än som riksrevisorer?

I min nästa blogg återkommer jag till Margareta Åbergs ’record’. Det är värt ett eget blogginlägg.