Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) vill nu kartlägga våra sexvanor. På DN Debatt skrev han förra veckan (28/7):

”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet. Sex är också en fråga om människors hälsa och ur det perspektivet en politisk fråga.”

”Sexualpolitiken får dock inte bara handla om specifika insatser mot specifika problem. Den måste också handla om det hälsofrämjande; om det som är lustfyllt med sex”.

Som av en händelse gör propagandaminister Wikström sitt utspel mitt under Pride-veckan. Under sin korta tid har Wikström trots sin ungdom visat stor förbudsiver och vilja att få oss att avstå från saker vi gillar. Han vill t ex förbjuda snus och rökning, beskatta socker, få oss att minska intaget av salt samt röra på oss. Snus, rökning och socker är visserligen inte hälsofrämjande men kan vara ganska lustfyllt. Men om våra sexuella aktiviteter blir riktigt lustfyllda kanske Wikström vill skatta sig lycklig genom att lägga nöjesskatt på dem.

Aldrig blir sossarna så lyckliga som när de ser en möjlighet att ändra på andra människor och lägga sig i hur de lever, så Wikström är en genuin sosse och måste bara ”förändra attityder, normer och värderingar.” I Wikströms värld kan varje område regleras politiskt. Han måste ha hamnat i fel århundrade och land.

Politiker ska hålla sig borta från våra sovrum och inte lägga sig i vad vi gör där. De ska inte ens ha en åsikt om våra sexuella aktiviteter eller vanor. Myndiga personer klarar sig utan politiskt intrång. Det är helt OK att forskare studerar våra sexualvanor, men vi ska inte ha några politiskt styrda undersökningar eller politiskt korrekt sex. Sex är inte och ska inte vara ”en politisk fråga”. Vem vill sussa med sossar?

Undersökningen ska tydligen leda till ”insatser som behövs och gör skillnad”. Man häpnar. Vad innebär dessa insatser? Hur kommer de att genomföras i praktiken?

”Hur ska vi kunna förändra attityder, normer och värderingar när så många människor, alltifrån föräldrar och lärare till ledande företrädare, är så uppenbart obekväma med att prata om sex över huvud taget?”

Wikström tycks leva i en helt annan värld än många av oss andra. Han har i kvällspressen läst att ”problemen med att den genomsnittliga sexuella aktiviteten i Sverige minskat”. Varför lämnar inte Wikström den politiska världen och pratar med ’verklighetens folk’ istället för att förlita sig på media i allmänhet och kvällspressen i synnerhet? Jag föreslår att han minskar sitt stora flöde på sociala medier och istället kliver ut i den verklighet väljarna lever i.

Min erfarenhet är att både de yngre och de äldre idag pratar ganska öppet om sitt sexliv. Det är uppmuntrande att upptäcka att också många äldre personer har ett sexliv som de idag otvunget pratar om. Förr trodde man att sex var något enbart för yngre människor. Är det i själva verket den politiska elitens sexualvanor som borde studeras för att ”förändra attityder, normer och värderingar” bland dem?

Visst är det anmärkningsvärt att vår folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister i dessa tider lägger energi på en undersökning av våra sexualvanor? Borde han inte istället ägna sig åt en ojämlik cancervård, MRSA-bakterier, en överansträngd förlossningsvård, platsbrist och personalbrist på sjukhusen, TBC, vägglöss etc?

Hur många av oss kommer förresten att svara? Opinionsmätarna har svårt att få så många svar på sina frågor att det ger en rättvisande bild. Och hur representativa är de som svarar? Hur ska man förmå alla nysvenskar som bor på samma adress/inte har någon adress eller inte förstår språket att svara? Hur rimmar närgångna frågor om sex med deras religion och kultur? Vore det inte långt viktigare att lägga energi och pengar på att studera sexualvanorna hos de nytillkomna grupperna där omskärelse, barnäktenskap, övergrepp mot unga pojkar s k  Bacha Bazi eller ”pojklek”, ”Taharrush” och kollektiva övergrepp mot flickor och kvinnor sker varje dag? Vågar han inte?

Min slutsats är att Wikströms utspel bara är ett fåfängt försök att fånga medias intresse för att dra uppmärksamhet från alla problem som regeringen har och inte förmår lösa. Så låt oss alla bojkotta enkät genom att vägra att svara på den!

Det har skett en dramatisk ökning av antalet anmälda våldtäkter och sexuella trakasserier under de senaste åren; på festivaler, gator, torg, badhus, skolor, bibliotek och på praktiskt taget alla platser där unga kvinnor rör sig ensamma eller i folksamlingar. I Expressen kan man läsa att det förkommit 6 grova våldtäkter runtom i landet på 8 dagar; en gruppvåldtäkt här, en överfallsvåldtäkt där och sexuella övergrepp både här och där. Minst  8 kvinnor/flickor har fått sina liv fullständigt förstörda.

Vad beror detta på och hur kommer man till rätta med problemet? Ingen tycks ha någon bra förklaring eller lösning. Snillen spekulerar regelbundet om orsaken till ökningen av våldtäkter och sexuella trakasserier. Börje Svensson, legitimerad psykoterapeut och expert på sexualbrottslingar, konstaterar t ex att den plötsliga ökningen just nu kan ha med det fina sommarvädret att göra. Hur förklarar man då alla våldtäkter och sexuella trakasserier som förekom t ex i Köln på nyårsnatten? Och hur förklarar man att inte övr nordiska länder har samma problem med våldtäkter under sommaren?

Rikspolischefen, Dan Eliasson, anser att ett plastarmband med ”tafsa inte” är en bra metod. Detta armband har burits t o m av en del förövare utan effekt! Representanter för det offentliga Sverige hävdar att det hela är ett mansproblem som man kan lösa med offentliga paneldebatter om mansnormer, normkritik och genusanalyser.

–För att minska sexuellt våld mot kvinnor behövs helt andra åtgärder än triviala genusanalyser som har vevats i oändligt antal debatter de senaste åren. Majoriteten av alla män begår inte övergrepp. Då är det ingen vits att rikta in sig på män i allmänhet. I stället bör man fokusera på grupper med hög riskbenägenhet att begå sexualbrott. (Karin Pihl i Expressen 23/7)

Mörkertalet är stort när det gäller våldtäkter och det är svårt att hitta svensk våldtäktsstatistik. Så här säger Niklas Långström, sexualbrottsforskare vid Karolinska Institutet.

-Problemet är att knappast något annat brott har så högt mörkertal som våldtäkt. I Sverige kommer omkring 80-90 procent av våldtäkterna aldrig till samhällets kännedom. Oviljan att anmäla beror bland annat på att våldtäkt är ett brott som omges av skamkänslor.

Ett stort ansvar för mörkertalet beror dock på att man sedan början av 2000-talet inte samlar in någon våldtäktsstatistik.  Sverige har under lång tid samlat detaljerad statistik som myndigheter och forskare via SCB och Brottsförebyggande rådet=BRÅ kan ta del av. Både nuvarande och tidigare regering har dock på alla sätt försökt mörka när det gäller andelen våldtäktsmän med utländsk bakgrund. BRÅ styrs av regeringen men den vägrar uppdra åt dem att ta fram statistiken.

Så här försöker Morgan Johansson förklara regeringens ovilja att låta BRÅ lägga tid på att sammanställa statistiken:

-Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället, och jag har därför inte för avsikt att ge BRÅ något sådant uppdrag.

Johansson hycklar och försöker på alla sätt dölja sanningen. Regeringen försöker med alla medel få oss att tro att det inte är invandrarna som våldtar. Varför skulle någon med rent mjöl i påsen mörka statistik? Beror det på att man vet att invandring är en faktor men vägrar erkänna det av rädsla för att ’gynna mörka krafter i samhället’? Hade invandringen inte varit en faktor hade de släppt siffrorna och bevisat det. Nu undanhåller man sanningen för att man är livrädd att fylla på folks fördomar om vilka som begår brott och varför. Morgan Johanssons vägran att redovisa invandrarnas brott bryter också regeringen mot lagen om officiell statistik:
”Officiell statistik ska finnas för allmän information, utredningsverksamhet och forskning. Lag (2013:945). Den ska vara objektiv och allmänt tillgänglig”.

De politiskt ansvariga har mycket att stå till svars för när ’masspsykosen tar slut’ och en öppen och ärlig debatt äntligen kan föras.

Kommer du ihåg vad Mp lovade inför valet? De skulle inte regera med ett parti som säljer Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet, behåller samtliga kärnkraftsreaktorer, närmar Sverige till Nato eller föreslår en kraftigt begränsad flyktingpolitik, en politik Fridolin kallade ’skitpolitik’  i samband med att han röstade igenom den.  Vidare skulle motorvägen Förbifart Stockholm stoppas och Bromma flygplats stängas.

Även om det knappt märks att Mp ingår i regeringen minskar beslutet att sälja brunkolet dramatiskt väljarnas förtroende för partiet. Trots Fridolins höga svansföring och viftande med brunkol i partiledardebatterna före valet, störtdyker förtroendet nu för honom. Brunkolet har blivit hans signum och öde. Han har medverkat till att partiet svikit ”det första och viktigaste beslut en ny regering bör fatta”. Problemet för Mp är, som partigrundaren Per Gahrton och det tidigare språkröret Maria Wetterstrand konstaterade i våras (DN 11/5), att det inte går att hitta en enda grön seger som inneburit en tung eftergift för Socialdemokraterna.

Innan valet bokade Fridolin en plats på Topp 3; nu ligger han sist i partiledarligan. Därmed är han den partiledare som svenska folket för närvarande har sämst förtroende för. I en debattartikel i DN (27/6) försöker Fridolin få oss att tro att han är en kompetent, lösningsinriktad och kompromissvillig politiker. Det enda som stämmer är kompromissvillig. Mp har skött regeringsansvaret så bra att de helt utraderat sin egen politik i jakten på makten. Det kostar på att försöka ligga på topp!

I DN-artikeln varnar Fridolin för en växande populism bland politiker som framför slagord och ’one-liners’ istället för fakta. Och detta ska komma från en som själv producerar prat i kvadrat och noll resultat! Men Fridolin tycks vara lyckligt befriad från självinsikt och ser sig som en handlingens politiker. Avser han då alla beslut han som minister fattat men samtidigt tagit avstånd från och kallat ’skitpolitik’? Han tycks i alla fall ha förträngt sin käpphäst, kolbiten som symboliserade Vattenfalls brunkol, och den 100 dagars ’quick fix’ han utlovade för att lösa skolans problem.

Allt fler ser idag Fridolin som en smilfink och floskelmaskin, en populist, befordrad över sin förmåga. Hans styrka och svaghet är att prata. Han har kallats ”ett politiskt underbarn”, inte för att han är ovanligt intelligent utan för den retoriska kompetens han tidigt utvecklade. Men hans sätt att leda ett departement vittnar t ex om hans oförmåga och bristande ledarskap. Totalt har hälften av dem som jobbade där när Fridolin tog över slutat.

Mp har visat sig vara ett maktparti utan ryggrad eller ideologisk heder, alltid redo att kompromissa bort sin politik i utbyte mot fortsatt regeringsmakt. Fridolin förkroppsligar denna makthunger och har gett ett ansikte åt den politiska broilern som satsar allt på en politisk karriär. Han slåss för sin politiska överlevnad för han har ingen annan karriär att falla tillbaka på.

Mp har varit rena drömpartnern för S. Ingen ’grön framgång’ har inneburit någon större eftergift för S. I alla viktiga frågor där Socialdemokraterna haft en annan åsikt än Mp, har Mp körts över. För att hålla sig kvar vid makten har Mp valt att svika sina väljare och offra både sin ideologi och sin själ. Så varför ska man alls rösta på Mp? Behövs Mp överhuvudtaget? Miljöpolitik och miljöarbete bedrivs som bekant också av andra riksdagspartier.

Sverige, Sverige fosterland, svenska värderingar och den svenska modellen har lyfts fram och hyllats av partiledarna i årets almedalstal. Hela veckan har varit som en utdragen nationaldagshyllning. Det är numera tvära kast mellan de politiska budskapen. Årets partiledartal påminner inte mycket om fjolårets med undantag för Jonas Sjöstedt (V) och Jimmy Åkesson (SD). Kan man verkligen tro att partiledarna menar vad de säger och säger vad de menar? Sällan har så många av dem svängt 180 grader så snabbt. Och utan att först ha förklarat och bett om ursäkt för att deras tidigare politik var ett stort misstag!

Alice Teodorescu, politisk redaktör, ledarskribent och chef för ledarsidan på Göteborgsposten, sammanfattar det så här (9/7) :

–……… De pratar på, lagar efter läge, kollar reaktionerna, justerar budskapet, försöker igen från ett annat håll, byter åsikt, börjar om. Att bete sig på det sättet betyder inte nödvändigtvis att man saknar en kärna av värderingar och åsikter, men det betyder att man sveper in sin kärna i en retorisk dimma i jakt på makt. Till slut går man vilse i sin sockervadd.

-Det är det här ogripbara fluffet som strömmar ned från scenen i Almedalen. Det saknas autenticitet, för att uttrycka det hela lite tjusigt. Det känns inte som om partiledarna håller sina tal. Det känns som om de står i publiken och lyssnar på sig själva, för att kunna kolla reaktioner, justera och byta åsikt till nästa gång. Varje ”skarp formulering” har redan tuggats av ett par fokusgrupper. Det blodiga maktspelet i sagan ”Game of Thrones” känns mycket verkligare.

Men vad innebär svenska värderingar och den svenska modellen? Det kan man ha olika uppfattningar om och därför måste vi kräva ansvariga politiker på konkreta svar om vad de menar med ’sitt ogripbara fluff’.

Andra nyckelord var segregation, integration och utanförskap. Däremot nämndes inte ordet assimilation, vilket är ytterst märkligt i detta sammanhang. Det är tydligen tabu. Artikel 34 i FN:s Flyktingkonvention vittnar om vikten av assimilation och naturalisering av flyktingarna utan kostnad för dem.

–Trots att ordet assimilation står skrivet i FN:s Flyktingkonvention och att vi nu tar plats i FN:s Säkerhetsråd, har det förbjudits i debatten internt i Socialdemokraterna  eftersom Sverigedemokraterna använt sig av begreppet. Huruvida statsminister respektive oppositionsledare anser att det är speciellt hedersamt och omdömesgillt att ge upp dessa paragrafer till Sverigedemokraterna att själva förfoga över är en fråga som borde engagera respektive kongresser en del när dessa två ställer upp för omval (ledarsidorna.se 11/7)

De som tidigare varnade för att Sverige höll på att gå sönder försöker idag övertyga varandra och väljarna om att situationen egentligen inte är särskilt allvarlig. Tvärtom; det går bra för Sverige och många av de problem som beskrivs ses som ett resultat av alarmism och en vilja att så oro och splittring i det svenska folkhemmet – för att vinna politiska poänger. Fredrik Reinfeldt missar aldrig ett tillfälle att raljera över folks oro över alla migranter han är far till och Anders Danielsson, chef för Migrationsverket, hävdar ihärdigt att ingen han frågat säger sig ha fått det sämre. Som man frågar får man svar. Deras ’von-oben-perspektiv’ visar med önskvärd tydlighet att det är svårt att förstå andra människors vardag när man inte möter samma problem i sin egen vardag.

Jag avslutar med ännu ett tänkvärt citat fr ledarsidorna.se:

-Önskar en minoritetskultur undantag för att kunna tillämpa en våldtäktskultur, kvinnoförtryck, hedersrelaterade brott samt könsstympning så kan de som kräver detta samtidigt inte vara en del av det svenska samhället och inte heller komma i fråga för samma rättigheter.

Då bryter de mot den svenska lagen och FN:s Flyktingkonvention.

Det kommande året kommer sannolikt präglas av migrationens andra steg, integrationen. Denna debatt kommer bli avsevärt mycket svårare och tuffare än migrationsdebatten. Nu, om inte förr, så måste vi ner i vår egen värdegrund. Vad som är rätt, vad som är fel och hur vi vill ha det.

Festivalsommaren har inletts och medierna har hittills rapporterat om 15 våldtäkter och omkring 40 anmälningar om sexuellt ofredande efter två festivaler i Sverige (Svt  5/7). Samtidigt har två stora festivaler ägt rum i Finland med 71 000 resp 28 000 besökare, men där har varken våldtäkter eller sexuellt ofredande rapporterats eller anmälts (Yle 5/7).

Hur förklarar rikspolischef Dan Eliasson skillnaden mellan svenska och finska festivaler? Är finländska män bättre på att uppföra sig och kontrollera sina impulser? Är finländare obenägna att anmäla sexuella övergrepp? Eller beror det på att Finland saknar patriarkala strukturer och på att de har en polischef som tar sitt fulla ansvar för att upprätthålla lag och ordning och kalla en spade en spade?

För ett par dagar sedan intervjuades ’kampanjgeneralen’ Eliasson i Aktuellt (4/7) om polisens aktuella kampanj ’Tafsa inte’ och om de aktuella festivalövergreppen. På frågan hur han tänker agera för att få stopp på övergreppen svarar han utan att tveka: ”Hur förhindrar man händer att begå beröring om någon vill göra det i ett publikhav där 20 000 människor böljar fram och tillbaka, det är inte helt lätt”. Häpnadsväckande och ytterst provocerande! Det handlar inte om beröring och händer utan ägare utan om övergrepp och förövares händer som vet vad de gör. Undra på att Sverige ser ut som det gör med Eliasson som ansvarig chef för polismyndigheten! Om han hade den minsta självinsikt och verklighetsförankring hade han redan avgått. Du klarar inte av din uppgift och förtroendet för dig har sjunkit katastrofalt både utanför och inom poliskåren. Skämmes, Eliasson! Du är en belastning och en katastrof för polismyndigheten.

Ett stort antal unga flickor har vittnat om att förövarna under Putte i Parken i Karlstad inte var svenskar. Av karlstadspolisens första information framgick att de misstänkta förövarna under Putte i Parken var av utländsk härkomst:

”…….. det råder ingen tvekan om vilka som tar sig dessa friheter. Gäng med 7-8 killar tillhörande gruppen ensamkommande barn”.

Nu har polisen plötsligt tagit tillbaka uppgifterna. Varför? Ingen kan få mig att tro att poliserna på plats inte kunde avgöra vilka förövarna var. Däremot ligger det nära till hands att tro att någon däruppe tvingat någon därnere att gå ut och ’skademinimera’ genom att förtiga sanningen. Det gäller att till varje pris ’mörka’ vad som sker för att inte gynna ’mörka krafter i samhället’.  Men detta har ett pris; vi blir alltmer misstänksamma mot vad myndigheter och ’mörkarmedierna’ rapporterar.

Ingen kan heller få mig att tro att förövarna i detta fall var ’vita, svenska, medelålders män’. Visst gör också svenska män sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor, men unga män eller ’sexterrorister’ som i grupp ofredar och våldtar mycket unga flickor sexuellt är nytt i vårt land. Per Gudmundsson, ledarskribent på SvD, tog upp detta i Opinion Almedalen (Svt) för ett par dagar sedan. Gissa om vänsterfeministerna protesterade och relativiserade!

Så här skrev Elisabeth Massi Fritz i Expressen 4/7:

Alla tjejer ska kunna gå på festival klädda precis hur de vill, dansa hela natten berusade om de så vill, och aldrig någonsin behöva vara rädda för män med en kvinnosyn som hör hemma i forntiden. Män måste sluta tafsa, ofreda och våldta tjejer och kvinnor. Att dessa brott begås i så stor utsträckning är ingenting vi ska vänja oss vid eller någonsin acceptera. Varje våldtäkt är en för mycket, och varje tjej som begränsar sitt liv på grund av rädsla är ett misslyckande för vårt samhälle. Vi måste arbeta ännu hårdare för att ingen flicka, tjej eller kvinnas frihet ska begränsas på grund av män som i strid med våra normer och lagar ser det som sin rättighet att begå dessa avskyvärda brott.”

Dan Eliasson har mycket att lära av henne. Varken offer eller förövare är hjälpta av Eliassons ovilja att se verkligheten som den är idag. Om Sverige ska kunna återta kontrollen över lag och ordning behövs en handlingskraftig polischef, inte en kampanjgeneral som saknar självinsikt och anser att han inte kan göra något åt den negativa utvecklingen.

Birgitta Ohlsson, Liberalerna, anser att David Cameron ”……. öppnade Pandoras ask när han gav beskedet att en folkomröstning skulle hållas”. Pandoras ask innehöll all världens elände, olyckor, strid och sjukdomar. Det är häpnadsväckande att Ohlsson anser så hemskt att låta folk i en demokrati säga vad de tycker.

Politiker, ekonomer och journalister delar Ohlssons uppfattning och anser att Cameron gjorde ett misstag när han lät folket folkomrösta om landets EU-medlemskap utan att vara säker på att folket skulle rösta rätt. Man ska istället undvika att ta reda på och lyssna på vad folk tycker och låsa in deras obekväma åsikter i en ask.

Även i Sverige har vi väljare röstat ’fel’, t ex när vi 2003 sa nej till euron och när vi 2010 röstade in SD i riksdagen. Reinfeldt har t ex i sin bok Halvvägs uttryckt stort förakt för SD:s väljare och fortfarande vägrar 7 av riksdagspartierna att samverka med SD. Att straffa och brännmärka oss väljare för att vi väljer fel är inget framgångsrecept. Istället borde de etablerade partierna analysera och reflektera över varför allt fler väljare vänder deras partier ryggen och söker sig till nya partier.

Johan Hakelius skrev för några dagar sedan en träffande krönika i Expressen, Hotet mot EU är den maktelit som inte vill bli störd:

–När medborgarna nämns i EU-sammanhang är det nästan uteslutande som hot och belastning. Ledande politiker och byråkrater besvärar sig knappt med omskrivningar: de tycker att det vore mycket bättre om de fick ratta EU, utan att störas av viskningar och rop från det demokratiska baksätet.

Unionen måste äntligen omvandlas till ett projekt som inte ser medborgarna och deras uppfattningar som ett hot. Alla politiker och kommentatorer som om och om igen dömer ut David Camerons fråga och britternas svar har inte förstått vad demokrati innebär. Det främsta hotet mot EU är inte stökiga östeuropéer, brexitväljare, franska Nationella Fronten, Ukip m fl utan den maktelit som inte vill bli störd av medborgarna i sitt EU-projekt. Att inte ställa upp bakom EU-medlemskapet är enligt makteliten liktydigt med att vara dum, fördomsfull, obehaglig och rasistisk.

EU började som en handelsunion men det uttalade målet för dagens EU är mer och mer överstatlighet. Beslut tas långt över huvudet på väljarna som körs över, valutaunioner drivs igenom och tioårsplaner antas i hopp om att göra unionens ekonomi till världens mest konkurrenskraftiga. EU:s arroganta makthavare tar ingen hänsyn till den vrede man väcker eller de katastrofala följder deras politik kan få.

Dick Erixon sammanfattar på sin blogg (erixon.com) vad många av oss anser:

–Själv hoppas jag dock, som nämnts tidigare, att det brittiska beslutet ska få Europas länder att förstå att nuvarande union är vid vägs ände. Europasamarbetet måste förändras i grunden. Det måste återgå till mellanstatlighet och ansvar måste kunna utkrävas. Det är förhandlingar om detta som borde inledas, snarare än ett lands utträde.

Det brittiska beslutet är revolutionärt därför att det utmanar makten så som den kommit till uttryck på senare årtionden. Men beslutet är i högsta grad befogat. Ibland måste drastiska åtgärder vidtas för att komma framåt i rätt riktning.

Det är dags även för oss i Sverige att ifrågasätta maktelitens sätt att köra över oss som är deras uppdragsgivare. Inte minst måste vi börja ifrågasätta alla ’brysslingar’ som inte är valda politiker men ändå utövar ett avgörande inflytande på de beslut som fattas i slutna rum i Bryssel. Bristen på transparens och ansvarsutkrävande är inte förenligt med demokrati.

Sedan några dagar strejkar SAS piloter, vilket inneburit många inställda flyg och tiotusentals strandade flygresenärer. I Sverige är strejkrätten en grundlagsskyddad rättighet. Jag respekterar strejkrätten, men när jag läser om piloternas arbets- och lönevillkor har jag svårt att se det rimliga i piloternas krav.

SAS höll på att gå under 2012 men klarade sig främst tack vare tre statliga ägare. Bolaget har under fyra av de senaste sex åren gått med totalt 6,8 miljarder i förlust på rörelsenivå. Piloterna vill nu ha kompensation för att de ställde upp när SAS höll på att gå i konkurs. Med den höjning de nu kräver (3,5 %) står en ny konkurs för dörren.

Det har varit en hel del hysch hysch kring hur mycket piloter tjänar, men nu redovisar Mattias Dahl, vd för arbetsgivarförbundet Svenska Flygbranschen (SFB), att snittlönen ligger på runt 78 000 kronor/mån, utan tillägg. Slutlönen för en kapten är mellan 92 000 och 96 000 kronor/mån. Medellönen är m a o högre än för läkare, som har dubbelt så lång utbildning och minst lika mycket ansvar för liv och död. Enligt Dahl arbetar piloterna dessutom som mest 185 dagar/år. I de flesta ”vanliga yrken” arbetar man 253 dagar.

Wilhelm Tersmeden, vice ordf för SAS-piloter i Svensk Pilotförening, tycker inte att piloternas krav är orimliga:

– Våra löner är inte höga i sammanhanget och det även om vi jämför med andra flygbolag internationellt. Vi har tillgång till ett jämförelsematerial där vi kan jämföra och man tjänar mer i andra europeiska länder.

Att byta jobb och arbetsgivare brukar ge högre lön. Så varför söker sig inte alla missnöjda SAS-piloter istället till de välavlönade jobb som ”andra flygbolag internationellt” erbjuder? Kanske för att ingen är intresserad av dessa piloter då deras lönekrav är för stora. Lufthansa var på gång att köpa SAS för några år sedan men avstod för att slippa strejkkarusellen och för att SAS-personalens löner var för höga. De bedömde det som omöjligt att fasa in SAS olika personalgrupper i sina lönenivåer.

De senaste decennierna har flygbranschen genomgått dramatiska förändringar. Ersättningsavtalen har däremot inte hängt med. En del flygbolag har löst detta genom att starta nya bolag (t ex Lufthansa med Eurowings). SAS har löst det genom en ny ersättningsmodell för att försöka fasa ut de högavlönade piloterna som går på gamla avtal, som inte går att säga upp. De som nyanställs får sämre villkor för att bolaget ska få en konkurrenskraftig lönestruktur i nivå med andra flygbolag.  De som gått in i den nya ersättningsmodellen (med ’dåliga’ ingångslöner) har aktivt valt att göra det.

Nu vill SPF ändra detta så att alla ska ha samma lönemodell, d v s även de som valt att gå in med lägre ingångslöner ska ha den gamla ersättningsmodellen, som inte är anpassad till dagens verklighet och rådande konkurrens i branschen. Det är vi skattebetalare som får stå för notan då staten som storägare tvingas skjuta till pengar när SAS går med förlust och förlorar marknadsandelar till lågprisflygen. SAS klarade sig med ett nödrop från att gå under 2012, mycket tack vare tre statliga ägare. Bolaget har under fyra av de senaste sex åren gått med totalt 6,8 miljarder i förlust på rörelsenivå.

Om situationen för SAS innebär ytterligare förluster vore det kanske bäst att låta bolaget gå i konkurs. Därmed skulle alla dyra befintliga ersättningsavtal och extravaganta pensionsavtal kunna försvinna. Eftersom SPF hävdar att internationella flygbolag betalar sina piloter bättre, får de piloter som förlorar sina jobb på SAS chansen att hitta nya, mer lönsamma jobb internationellt och vi skattebetalare slipper skjuta till ytterligare miljarder för att SAS blöder. Genom att försätta SAS i konkurs kan staten också passa på att sälja bolaget till bättre lämpade aktörer som kan driva bolaget vidare på villkor anpassade till dagens verklighet.
PS Upptäckte just denna mycket intressanta och läsvärda blogg av Weidmo Uvell:

http://www.uvell.se/2016/06/15/objektiva-svt-32409068

DS

Svt:s partiledardebatt för drygt en vecka sedan visade att vår politiska elit är och förblir en grå, färglös och deprimerande ’hopplös’ skara som inte har något annat än prat i kvadrat att erbjuda. Hur är det möjligt efter alla de hundratals skattemiljoner de använt på ’retorisk make-over’ under senare år?

Invandring, segregation och hur Sverige ska klara jobben med tanke på de många nyanlända var de frågor väljarna rankat högst inför debatten. Att Sverige behöver invandringen av lönsamhetsskäl för att överleva den demografiska utmaningen och klara välfärden var inte längre en prioriterad fråga. Istället diskuterades hur Sverige behöver enkla jobb och långtgående reformer av arbetsmarknaden för att välfärden ska klara av invandringen. Hur många kan Sverige ta emot? Ska alla ha rätt att direkt ta del av välfärden? Vad förväntar vi oss av dem som anländer? Vad händer om de inte uppfyller våra förväntningar och aldrig bidrar till välfärden? I nästa val lär dessa frågor avgöra hur vi väljare röstar.

Dessvärre verkade 7-klöverns partiledare häpnadsväckande tomma på konkreta förslag och raka svar. Jimmy Åkesson, Sverigedemokraterna, påpekade flera gånger att hans parti länge tagit upp dessa frågor men då blivit stämplad som islamofob, rasist m m. Först i höstas började regeringen oroa sig för en systemkollaps och erkände därmed att stor invandring och generös välfärd inte är förenligt, något som SD gång på gång påpekat. Nu försökte flera av Alliansledarna göra anspråk på att det var de som först hade föreslagit hårdare tag. Nästan oavsett vad 7-klöverns ledare sa om invandring och integration kunde Åkesson ha sagt: ”Vad var det vi sa?” Det blir med största säkerhet en ständigt återkommande fråga i valet 2018. Bilden av Åkesson och SD som ”sanningssägare”, har etablissemanget ignorerat och hånat. Det kan straffa sig 2018. Man kan kanske lura några någon gång men inte alla hela tiden.

Anmärkningsvärd var också den dåliga debattekniken. Alla pratade i mun både på varandra på debattledarna. Ingen som hade ordet fick prata till punkt utan att bli avbruten. Det kan inte låta värre när en odisciplinerad högstadieklass diskuterar. ”Käbbel”, ”trams” m m präglade hela den stökiga debatten. Vidare förekom långa inlärda ’haranger’ som inte svarade på frågorna utan endast syftade till att flytta fokus för att undvika en jobbig fråga.

Ett annat genomgående drag var att istället för att lägga nya förslag och visa på handlingskraft och vilja att ta ansvar för Sverige användes mycket av tiden till att skuldbelägga varandra för allt man gjort eller inte gjort under föregående regeringsperiod. Om partiledarnas mål nu var att ge oss väljare värdefull information undrar jag hur de tänkte. Vem vill se och höra välbetalda ’toppolitiker’ käbbla med varandra på bästa sändningstid? De borde ha stannat i något ljudisolerat rum i riksdagshuset och tjafsat med varandra tills de haft något nytt, konkret och intressant att presentera. Denna debatt var ingen valvinnare för något av partierna. Tvärtom. Dessutom respektlöst mot oss som sett fram emot en intressant debatt.

Anna Ekelund Nachman, journalist och liberal debattör, bidrog med följande träffsäkra kommentar (dagenssamhalle.se):

– Och så har vi politiken som är som en lång utslagningsprocess från gräsrot till riksdagsledamot. Förr lyste det om politikerna. De var älskade och hatade, beslutsamma och handfasta. I dag känns de mer som andra generationens Robinson-vinnare. Att ta sig hela vägen fram genom att undvika att trampa i klaveret och inte kliva någon på tårna är inte ett tecken på skicklighet, snarare att man är extremt följsam och undviker att fatta beslut – särskilt obekväma sådana.

– Dagens strömlinjeformade politiker utstrålar ovilja att bestämma någonting alls. I stället för att leda landet fokuserar de på att skylla misslyckanden på andra och klura på hur de ska vinna nästa val. Det är paktbyggande à la Robinson. Kanske är det rädslan att massmedia ska vispa upp ett drev som gör att 2016 års politiker inte sticker ut hakan?  Eller så är det ett tecken i tiden att den som sticker ut åker ut. När allt går ut på att ta sig osedd till toppen blir soppan tunnare och tunnare. I stället för tuffa våghalsar får vi dras med fler och fler försiktiga medelmåttor. Om ens det.

Kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

Vänstersidans uppfattning om invandrare är att det är människor det är synd om och som behöver tas om hand. Det är svaga människor som man inte kan ställa några krav på. En som inte passar in i ’invandrarnormen’ är den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali. Han kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn, lät sig inte göras till offer genom ’social neddrogning’, trodde på sig själv och lyckades ta sig in i riksdagen som moderat ledamot.

Bali är en populär moderat som fått minst lika stort genomslag som sin partiledare Anna Kindberg Batra. De flesta övriga moderata riksdagsledamöter har inte lyckats nå ut på samma sätt. Bali är flitig i sociala medier och han är orädd, rak och tydlig. Det är vinnaregenskaper bland väljarna men inte i Knapptryckarkompaniet, där det fortfarande tycks vara lågt i tak trots att man säger sig värna om individens frihet. Vem har t ex inte sett och hört hur Finn Bengtsson, också moderat riksdagsledamot, mobbats och frusits ut av sina moderata kollegor för att han vågade gå emot partilinjen ifråga om Decemberöverenskommelsen?

Knapptryckarkompaniet leds som bekant av en befälhavare med stort kontrollbehov, som pekar med hela handen och bestraffar vägran att lyda order hårt. En förtroendeomröstning i den moderata riksdagsgruppen kom föga förvånande fram till att den inte hade förtroende för Bali. Han har därför nu petats från Arbetsmarknadsutskottet och avsatts som moderaternas integrationspolitiska talesperson. Bali hade visat prov på ryggrad och stått upp för sin åsikt, d v s röstat för att IS mord på kristna i Mellanöstern skulle kallas för folkmord. (Hör förresten sådan symbolpolitik hemma i vår riksdag?) Därför har Bali nu degraderats tillsamman med sin parti- och riksdagskollega Niklas Wykman, som nu inte längre är gruppledare för moderaterna i riksdagen. Är inte det viktiga att en politiker har väljarnas förtroende?

Både Bali, Wykman och Bengtsson har visat att de har ryggrad och mod att stå för sina åsikter också när partipiskan viner. Då blir man ett stort hot mot resten av partigruppen, där de flesta saknar dessa vinnaregenskaper. Det innebär sannolikt att man inte har chansen att utses till kandidat på riksdagslistan i kommande val. I Knapptryckarkompaniet ska alla räta in sig i ledet, lyda partipiskan och inte sticka ut som Bali, Wykman och Bengtsson. Donald Trump skulle ha blivit utesluten redan innan han tog värvning i detta kompani.

Det är inte svårt att råka i onåd om man är orädd och vägrar att räta in sig i ledet när något går emot ens inre övertygelse. För att lyckas i det politiska måste man emellertid först och främst göra sig omtyckt av sin partiledning och sina partikamrater. Det är de som i verkligheten avgör vilka personer som väljs i allmänna val. Man måste platsa i den interna ’likboden’, där alla tycker lika, pratar lika, beter sig lika, klär sig lika, speglar sig i varandra och inte riskerar att bli emotsagda. Min gissning är därför att varken Bali eller Bengtsson kommer att finnas med på moderaternas valsedlar för riksdagsvalet 2018. Utan partiinternt stöd hamnar man inte på en valsedel. Det är långt viktigare att ha stöd internt i partiet än att vara populär bland väljarna. Hur är detta möjligt i en demokrati?

Om man styrs av makt snarare än av ideologi och stark inre övertygelse är det svårt att brinna för något. Alldeles för många politiker förblir grå och osynliga. Att ’rensa ut’ politiker som är orädda och tydliga och brinner för sin sak innebär att ’vanliga människor’ inte lockas att engagera sig politiskt. Dessbättre är personer med rätt personlighet, stor kompetens och bra egenskaper inte beroende av politiken för att försörja sig. Kvar blir dessvärre de som ser politiken som ett tryggt och välbetalt tillsvidarejobb. Enfalden segrar över mångfalden.

VästerbottensKuriren har f ö i en intressant serie artiklar nyligen kartlagt hur tillhörighet i Frimurarna spelar roll genom att främja broderskap och stärka samhörighet mellan politiker t ex i Umeå. Förvånar det någon att detta förnekas av de inblandade?

Avslutningsvis ett citat av Adam Cwejman, ledarskribent i GP:

–Att erkänna folkmordet på kristna i Mellanöstern är både verkningslöst och ett uttryck för bristande politisk handlingskraft. Vi ska inte styras av politikers vilja, eller ovilja, att kalla saker vid deras rätta namn. 

I takt med att partiernas ideologier försvagats och politiken har blivit ett ’jobb’, har retorisk ’make-over’, coaching och mediaträning kommit att spela en allt större roll. Partierna ändrar sin retorik efter den vind som blåser bland väljarna och efter alla opinionsundersökningar som görs. De tvära politiska kast och 180-graders U-svängar vi bevittnat det senaste halvåret vittnar om detta. Och mycket mer av samma politiserade populism lär vi se innan nästa val.

För drygt en vecka sedan intervjuades Mp:s nyvalda språkrör Isabella Lövin och Gustaf Fridolin i Svt:s Agenda. Programledaren Anna Hedenmo försökte med stort tålamod men utan större framgång få svar på sina frågor. Både Fridolin och Lövin rabblade inlärda floskler och ramsor som inte svarade på de frågor Hedenmo ställde. Hur hon än vände och vred på frågan huruvida Mp och S redan i höstas gjort upp om Vattenfalls försäljning av sina tyska brunkolstillgångar vägrade språkrören ge ett rakt svar, d v s ja eller nej. Det blev en pinsam intervju och stämningen i studion försämrades märkbart ju längre intervjun pågick.

En annan politiker som i intervjuer ofta rabblar inlärda ramsor och luftpastejer är Anna Kindberg Batra. I intervjuer upprepar hon gång på gång svar som inte har med själva sakfrågan att göra. När intervjuaren påpekar att hennes svar inte är svar på den fråga som just ställts, ändrar hon bara ordföljden i det hon just sagt och rabblar det igen. Hur förtroendeingivande är det?

Inte heller Stefan Löfven kommer att gå till historien som en stor talare eller retoriker. Han misslyckas då och då t o m att hålla reda på de dokument där hans tal finns nedskrivna. Hur förtroendeingivande är en sådan politiker och statsminister?

Så här skrev Johan Hilton i en mycket tänkvärd debattartikel i DN 17/5:

 -Har någon hört någon svara på något i en partiledarutfrågning på sistone, alltså svara på riktigt? I stället en outsinlig flod av monologer om ingenting tills den tidspressade programledaren tvingas påannonsera nästa inslag. Personligen har jag svårt att bestämma mig för vad jag tycker mest illa om – den korkade arrogansen inför väljarna eller att politikerna på fullt allvar tror att de är listiga när de står och vevar retoriska läsefrukter från grundkurs 1A i medieträning.

Politik handlar om förtroende och retorik om konsten att övertyga, inte om att till varje pris undvika att tala om vad man står för. Vem kan känna förtroende eller låta sig övertygas av ’söndercoachade’ och medietränade taltrattar och partimegafoner? Vart har politiker med entusiasm och glöd som brinner för sina frågor tagit vägen? Hur kan det komma sig att Sverige har så få politiker värda att lyssna på? Varför är politiker så skräckslagna för att säga vad de tycker och tycka vad de säger, m a o att stå upp för sin politik? Nog måste vi kunna kräva att våra främsta politiska företrädare ska kunna möta väljare och journalister med annat än luftpastejer och inlärda ramsor. Den bristande respekt som dagens etablissemang visar för både demokratin och väljarna är oroväckande.

Man kan tycka vad man vill om den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump, men med sin personliga, kaxiga stil, sin kritik av etablissemanget och sin förankring i verkligheten ser han idag ut att ha en chans att bli USA:s näste president. Vår politiska elit består i huvudsak av ängsliga kontrollerade politiker som saknar såväl erfarenhet av verkligheten som ledarskapsförmåga. De ser sina förtroendeuppdrag som tillsvidareanställningar och deras största ambition är att vinna nästa val för att trygga en fortsatt plats vid köttgrytorna. Då blir det viktigaste att snabbt kunna vända kappan efter vinden och att inte vara alltför tydlig med vad man står för. Ständig politisk ’make-over’ och politiska U-svängar blir allt vanligare.

Det är ingen hemlighet att nuvarande politiska etablissemang satsar många hundra miljoner på mediaträning till stor glädje för den snabbt växande gruppen av mediacoacher, retorikexperter etc. Det är heller ingen hemlighet att många i mediabranschen idag lämnat sina jobb för att istället mediaträna politiker. Mediafolket vet hur media fungerar och vad som fungerar i intervjuer, inte minst vad journalister klipper bort. De vet också hur man förpackar sitt budskap för att nå ut. Frågan är bara hur länge vi skattebetalare är villiga att betala för att bli manipulerade och förda bakom ljuset av denna omfattande och dyra ’make-over’.

Till skillnad från svenska politiker styrs Trump främst av sin energi, sin vilja, sin egen övertygelse, sin tro på sig själv, sin energi och sin annorlunda stil. Han har blivit framgångsrik just för att han är annorlunda, utmanar etablissemanget och säger vad han tycker, inte för att han är mediatränad, kontrollerad och ängslig för vad man ska tycka om honom.

Svenska politiker sneglar ofta på USA när det gäller politik och valkampanjer så när får vi en ’Trump light’ här? Det skulle vara uppfriskande. Inte minst vore det spännande att se hur våra kontrollerade, ängsliga och söndercoachade politiker skulle hantera en sådan kandidat.