Allt fler av mina vänner och bekanta sticker inte längre under stol med hur kritiska de är till dagens invandringspolitik. Fler och fler av dem säger också, i ’rätt’ sällskap, att de antingen redan röstar på SD eller kommer att göra det i nästa val. Ju mer 7-klövern svartmålat och isolerat SD, desto mer har de växt, inte minst tack vare alla som lämnat Moderaterna till förmån för SD.

Ingen av dem platsar i den beskrivning av Sverigedemokrater som Reinfeldt gör i sin nyutgivna bok Halvvägs: det är fel att betrakta SD som konkurrenter till de seriösa partierna. Sverigedemokrater är bara människor som är ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”. De är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som medierepresentanter”. De är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”. Vilket universum rör han sig i? Inte i väljarnas verklighet i alla fall.

När SD kom in i riksdagen 2010 satte de stopp för Reinfeldts egna ambitioner ifråga om makt. Alliansregeringen anförda av M slöt därför den första migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Det uttalade syftet var att utestänga SD från all reell makt. Det förändrade det politiska landskapet, urholkade demokratin och det politiska innehållet och ideologin blev underordnad. Den egna makten blev viktigare än landets bästa.

Nu handlade det inte längre om att presentera egna politiska förslag som väljarna kunde känna förtroende för utan om att distansera sig från det åttonde partiet i riksdagen. Det politiska innehållet urholkades. Det som nu räknades var att ”gilla olika”, att kraftfullt ta avstånd från SD:s ”människosyn”, att upprepa mantrat om ”vikten av att stå upp för alla människors lika värde” och vikten av att ha ”rätt värdegrund”. Allt SD föreslog var ”rasistiskt, främlingsfientligt” m m.

Men nu har ledande politiker över en natt svängt 180 grader och ändrat sin retorik och sin politik. I våras sa Löfven att det inte fanns något tak för invandringen. Det har tyvärr medfört ett tak för svenskarnas vård och omsorg. Tidigare svartmålade Löfven alla som ville diskutera migration och volymer och kallade dem rasister och nyfascister. Nu låtsas sittande regering och flera andra partiföreträdare som om det regnar. Inte en ursäkt för att de haft fel eller för att detta kostar landet och skattebetalarna enorma summor. Att inte kunna be om ursäkt för fel man begått är ynkligt men vanligt bland politiker.

Vad säger förresten Reinfeldt nu när hans eget parti dömer ut hans invandringspolitik och lägger fram förslag som SD sedan länge lagt fram? Anser han att också moderater blivit ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”, att de är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som medierepresentanter”? Eller att de är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”?

Idag kan en och annan politiker, inte minst i Reinfeldts eget ’knapptryckarkompani’, tjänsteman och journalist försiktigt erkänna att de inte vågade opponera sig högt av rädsla att förlora sin plats eller tjänst. Vi såg alla hur utfryst moderaten Finn Bengtsson blev som röstade emot Decemberöverenskommelsen. Upprörande och i högsta grad odemokratiskt! Man måste vara en mycket stark person med stor integritet och vilja att representera sina väljare för att orka med att bli så mobbad och ändå stå för sin åsikt som han gjorde. Heder åt honom!

Vi har på senare år ofta fått läsa att Sverige har hög tillväxt och rentav Europas starkaste ekonomi. Syftet har varit att bevisa att Sverige utvecklas i rekordfart och att invandringen gynnar ekonomin. Detta är inte sant. Med facit i hand ser vi att BNP per capita växte med endast 0,3 % mellan 2006 och 2014.

Tillgänglig statistik visar nu att i OECD växte BNP per capita justerad för inflation med knappt 0.5% per år. Sveriges tillväxt låg med andra ord under genomsnittet och hamnar på plats 20 av 34 OECD-länder, långt efter t ex Polen (3,5 %)! Under samma tidsperiod växte produktiviteten i Sverige med 0.2% per år, också här efterkrigstidens sämsta åttaårsperiod, vilket ger oss plats 29 av 34. Motsvarande produktivitetsutveckling i OECD var 0.8% per år. Polens produktivitetstillväxt var 2.8 %.

Varför ifrågasatte ingen journalist eller ekonomisk reporter detta trix-fix? Varför påtalade inte Finanspolitiska rådet eller framstående ekonomiska experter det? Och varför ifrågasatte inte oppositionen det? Göran Persson redovisade 2006 som sig bör i sin sista budget BNP per capita. Varför reagerade inte han? Han är inte känd för att hålla inne med det han ogillar.

Jag och många med mig svalde Alliansens tal om hur bra det gick för Sverige och hur framgångsrikt Borg rattade oss genom den internationella finansiella krisen. De flesta av oss saknade kunskaper att se igenom de blå dunster som serverades. Vi upptäckte inte att Borgs budget plötsligt före valet 2010 inte längre redovisade BNP per capita, vilket är brukligt när man presenterar ekonomiska nyckeltal. Hur kunde Alliansen lyckas med att lura oss att tro på att Sveriges tillväxt var starkast i Europa? När vi så fick en ny finansminister, Magdalena Andersson, S, som hävdade att ’det var tomt i ladorna’ var vi många som ifrågasatte hennes kompetens.

Ett annat sätt att undanhålla sanningen var Alliansens metod att inte ta med länder med bättre nyckeltal utan istället jämföra svensk tillväxt endast med s k ’jämförbara länder’. I Borgs sista budget jämförs Sverige bara med 13 andra länder, t ex Grekland, Spanien och Portugal som hade stora ekonomiska problem.  Bilden blev att det gick så bra för Sverige. Men att jämföra sig med dem som är sämst i klassen är ovärdigt och underminerar både Borgs och Reinfeldts trovärdighet.

I en tidigare blogg här (Blå dunster och halvsanningar) skrev jag om hur moderaterna under Fredrik Reinfeldt och dåvarande partisekreterare Kent Persson satte i system att vilseleda genom att frisera utanförskapet med retoriska tricks och halvsanningar istället för att utveckla effektiva åtgärder för att minska utanförskap och arbetslöshet bland invandrare.

Reinfeldts prat om ”antalet nya jobb” eller ”antalet invandrare som går till jobbet varje dag” var en halvsanning och ett retoriskt knep för att dölja den dåliga arbetsmarknadsstatistiken, d v s hur många som inte jobbade.  Syftet var att ge sken av att den snabba befolkningsökning som invandringen förde med sig innebar lägre arbetslöshet. Därigenom hoppades han kunna sopa den dystra arbetsmarknadsstatistiken under mattan. Även journalister verkade svälja detta.

Det är självklart glädjande att fler invandrare går till jobbet, men arbetslöshet mäts i procent. Att slå sig för bröstet och tala om hur många som går till jobbet är värdelöst om man inte samtidigt talar om hur många som inte går till jobbet. Det är ändå gruppen som inte går till jobbet som är problemet. Att inte justera för befolkningstillväxt när man diskuterar sysselsättning eller välstånd är helt enkelt fusk och lurendrejeri. Idag förstår vi att detta bara var ett sätt att få oss att tro att invandring är lönsam och bra för Sverige, en taktik som skulle underlätta hans ”öppna era hjärtan”-politik.

Fredrik Reinfeldt sa nyligen i en TV-intervju att hans “öppna era hjärtan”-uppmaning bara gällde när han sa det. Hur korkad får en ledare bli?! Han inbjöd därmed hela Afrika och Mellanöstern att komma till Sverige.

-Varför skulle inte omvärlden tro på honom? Vad har man för syn på ledarskap om man utgår ifrån att ingen ska tro på det man säger?! (erixon.com).

Om innehållet i en uppmaning bara gäller en kort stund är det inte försvarbart att framföra. Kortsiktigt och ohållbart vill vi väljare inte ha. Vi vill heller inte ha oansvariga ledare som sätter sin egen makt och position före landets väl och ve.

Hans förra bok ”Det sovande folket”, har blivit ett samlarobjekt. Bara ett fåtal ex lär finnas kvar efter att Moderaterna/Reinfeldt försökt köpa upp alla ex för att bränna dem. I boken argumenterar Reinfeldt för att man ska överge den generella välfärdspolitiken i Sverige, genomföra kraftiga skattesänkningar och minska statens åtaganden även i fråga om till exempel utbildning, lagstiftning, kultur och medier. Enl Wikipedia skriver han bl a att ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Men nu vet vi bättre.

Under Reinfeldts första mandatperiod utmanade han SD med invandringspolitik och diverse provokationer. Det gav SD vind i seglen. I 2010 års val dubblade SD sitt väljarstöd, kom in i Riksdagen och fick en vågmästarroll. Det underminerade Reinfeldts politiska plattform, försvårade hans maktambitioner och väckte hans ilska. Något år senare gick han till hård attack mot SD och avslöjade att uppgörelsen med Miljöpartiet (som förespråkade fri invandring) hade ingåtts för att straffa SD-väljare med ännu större invandring. Makten var viktigare än landet och samhällskontraktet.

I valet 2014 lockade SD väljare från breda väljargrupper och lyckades få 13 %. Förloraren Reinfeldt smet på valnatten från sitt ansvar och försvann ut i kulissen. Därifrån regisserade han decemberöverenskommelsen (DÖ) som innebar att 7-klövern kom överens om att göra våld på den etablerade svenska parlamentarismen och demokratin. För att åter straffa SD:s väljare reducerade han Alliansens medlemmar till DÖ-nickar och svek därigenom också alla alliansväljare.

I sin bok ”Knapptryckarkompaniet” skriver författaren Anne-Marie Pålsson, f d riksdagsledamot för moderaterna: ”Den makten som finns i riksdagen, den har kidnappats av partieliterna. Och där sitter då partiledaren, omgiven av en liten, liten krets, som styr hela agendan; som styr allting, i kraft av de maktmedel som partierna utrustats med.”

Under Reinfeldts regeringsperiod och regi exploderade Sverige av hat och motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Hans ledarskap avspeglas i SD:s ständigt växande popularitet. Om SD lyckas dubblera sitt väljarunderlag en tredje gång i nästa val blir de Riksdagens största parti, något de kan tacka Reinfeldt för. Partisekreterare Tomas Tobé säger nu att Reinfeldts linje att isolera SD ”var ett misstag”. Innebär det att M nu beslutat sig för att inte längre isolera SD?

Förortsbrottslighet och utanförskapsområden har ökat dramatiskt. Idag finns över femtio ”No Go” zoner som polisen inte gärna besöker av risk för att bli attackerade med stenar, brandbomber, handeldvapen och handgranater. Gängkriminaliteten ökar lavinartat med dagliga gängkrig med skjutvapen och upplopp. Malmö har blivit något av en krigszon och samhället klarar inte längre av att upprätthålla lag och ordning i hela landet. Rättsstaten tvingas retirera.

Den lilla utvalda kretsen runt Reinfeldt tycks ha saknat förmågan att inse att man inte hjälper dem som kommit hit på flykt undan krig och förföljelse genom att låta samhället falla sönder. Att tala om öppna hjärtan, när man som Reinfeldt splittrat samhället och skapat bittra hatiska motsättningar mellan landets medborgare, bidrog till hans fall och SD:s uppgång.

I Reinfeldts nyutgivna bok återkommer SD-temat; det är fel att betrakta SD som konkurrenter till de seriösa partierna. Sverigedemokrater är bara människor som är ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”. De är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som medierepresentanter”. De är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”.

Allt fler ifrågasätter nu Reinfeldts politiska och strategiska geni. Också inom moderaterna finns idag skilda uppfattningar om hans ’storhet’. Trots att han gör allt för att skönmåla och korrigera omvärldens bild av sig själv, är vi många som ser konsekvenserna av ”en naiv dåres migrationsuppgörelse med riksdagens tokigaste parti – Miljöpartiet” (Hans Li Engnell).

Nu tvingas även ’knapptryckarkompaniet’ med partisekreterare Tobé i spetsen ta avstånd från den naiva och generösa politik som lett fram till dagens ohållbara situation. De underkänner även den migrationspolitiska överenskommelse som Alliansen ingick med Miljöpartiet 2011. Denna plötsliga  omvändelse sker under galgen p g a svikande opinionssiffror snarare än av omsorg om Sverige. M säger sig nu se vad deras väljare har sett i flera år, d v s att det krävs en migrationspolitik som ligger mer i linje med övriga EU.

Hade katastrofen kunnat förhindras om det ’sovande’ svenska folket hade läst Reinfeldts första bok och insett att han menade allvar när han skrev om att förstöra välfärden? Idag börjar fler och fler fråga sig om han inte borde åtalas för att medvetet ha förstört Sverige med sin migrationspolitik.

”Man ska veta att vi får det svårare och svårare att klara av situationen i Sverige. Det är viktigt för omvärlden att veta. Men också för de som är på väg hit” (….)  ”Det är fortsatt en väldigt svår situation både för Migrationsverket och för kommunerna”, sa Morgan Johansson för en tid sedan. När  Sverigedemokraterna  annonserade ungefär samma budskap nere bland flyktingar i Grekland, blev Johansson upprörd. För politiker är pratet allt.

Det gäller att i förhandlingar, utspel, artiklar, intervjuer och diskreta samtal använda orden så att chanserna ökar att de får mer rätt än fel. Politikerna med Löfven i spetsen har gått ut i världen och talat om hur välkomna alla är. Vi har öppnat våra hjärtan, vi har öppnat våra dörrar och gränser och vi stoppar ingen från att komma in i landet. ”Sverige bygger inga murar”. Nu, när katastrofen är ett faktum, har även de politiskt ansvariga erkänt att systemet havererat. Vi kan inte på ett mänskligt sätt hantera alla dessa asylsökande.

För att avhjälpa den akuta bostadssituationen har flera kommuner beslutat att investera miljoner kronor i bostadsrätter till nyanlända. I Göteborg kallas bostadsrätterna för “genomgångsbostäder” avsedda att “temporärt förbättra boendesituationen och underlätta bostadskarriären”. Utöver att skaffa bostadsrätter vill man även “inventera lämpliga platser för modulhus och utse aktörer för byggnation av modulhus” samt “inventera lokaler lämpliga för ombyggnad till genomgångsbostäder”. Man vill även utreda möjligheten att avsätta en andel av det kommunala fastighetsbolaget Förvaltning AB Framtidens nybyggnation till s k genomgångsbostäder.

Vidare har man där angett både ett “jämställdhetsperspektiv” och ett “mångfaldsperspektiv” som argument och de grupper som anses ha störst behov av dessa bostäder är s k “ensamkommande flyktingbarn”, barnfamiljer samt anhöriga till ensamkommande. Värt att notera är att mindre än 10 % av alla ’ensamkommande barn’ kommer från Syrien. SD Göteborg har gjort klart att man anser att situationen är oacceptabel, men väntar sig inget stöd från övriga partier. Ca 27 000 bostäder fattas sedan tidigare för unga vuxna i Göteborgsregionen

Också Danderyds kommun har beslutat att köpa in bostadsrätter till ensamkommande, enl QET Nyheter. Socialnämnden har under längre tid diskuterat behovet av ett boende för ensamkommande barn i kommunen och nu har man hittat en lösning. ’Ensamkommande barn’ ska förses med varsin bostadsrätt då många av barnen har ”svårt att trivas” i familjehem, sannolikt eftersom de är vuxna, och vill bo i eget boende. Dessa behov måste därför tillgodoses, anser socialnämnden. Enl SvD blev ”Flyktingar grannar med Sveriges elit” nyligen.

I Solna avsätts över 25 procent av Allmännyttans lediga lägenheter till migranter, rapporterade Mitt i Solna för en tid sedan: ”Flyktingar får förstahandskontrakt”. Lokaltidningen frågar bostadsbolagets ordförande om de klagomål man fått om att låta migranter gå före i bostadskön:

”Det kan säkert vara jäkligt störande att de bara glider förbi kön. Men tycker vi i Sverige att man ska ta emot flyktingar så ska de ju bo någonstans. De kan ju inte stå i någon 15-årig bostadskö.”

Allmännyttans lägenheter i Stockholmsregionen är hett eftertraktade, inte minst av ungdomar som vill skaffa sitt första egna boende. Men nu beslutar kommunen att låta nyanlända migranter gå före svenska medborgare i bostadskön. Detta kallar jag negativ särbehandling av svenska medborgare eller ’reverserad rasism’. När stat och kommun ställer grupper mot varandra är det tydligen helt OK.

Riksdag och regering har sanktionerat en politik som ställer grupper mot varandra och underblåser motsättningar som kommer att öka lavinartat i takt med att människor får klart för sig att de numera är andra klassens medborgare i sitt eget land. Hur länge ska vi svenskar under lama protester bara se på?

Johan Westerholm, (ledarsidorna.se) skriver: ”Den 23 november var Mehmet Kaplan 30 minuter utanför Istanbul, bara dagarna innan slutförhandlingen med Turkiet i en förhandling som nu kommer att öppna dörren för Erdogan till Europa. Turkiet ges en särställning även i förhållande till EU-länder med omfattande ekonomiska bidrag.” ”………. Kaplan har en förkärlek till just Turkiet för sina tjänsteresor och det är ingen hemlighet han har goda relationer till den turkiska regeringen.” Han gav så sent som i Almedalen ”…. uttryck för att IS var mer att likna vid en självständighetsrörelse av mer äventyrlig karaktär.” Hans ideologi, hemlighetsmakeri, affärsintressen och många resor utan samband med hans ministerportfölj borde leda till att journalistkåren granskar honom, men icke!

Lars Bern har på sin blogg (http://antropocene.se/ ) skrivit en informativ och intressant artikel om ”……….Turkiets dubbelspel och en turkisk president som drabbats av storhetsvansinne.” Bern skriver bl a att ”Det blir allt tydligare att Daesh (IS) rustats av USA och Turkiet och att de får stora inkomster genom att sälja sin olja via Turkiet med självaste sonen till president Erdogan som trader.”

Efter nedskjutningen av det ryska planet har Ryssland nu inlett en handelsbojkott av Turkiet. Putin hävdar att turkarna sköt ner planet för att dölja sin oljehandel med IS.

“In the last eight months ISIS has managed to sell … $800 million dollars’ worth of oil on the black market of Turkey. This is Iraqi oil and Syrian oil, carried by trucks from Iraq, from Syria through the borders to Turkey and sold …[at] less than 50 percent of the international oil price”. Mowaffak al Rubaie, f d ledamot av irakiska parlamentet, säger i en intervju med RT att IS tjänar miljarder på att sälja olja till Turkiet och att skadade terrorister får vård på turkiska sjukhus. https://www.rt.com/news/323895-isis-smuggled-oil-iraq-syria/

Ryssland hävdar att man har ”ytterligare bevis” för att Turkiet tillåter IS att genomföra oljeleveranser till landet och anklagar den turkiska regeringen för att låta terrorgruppen använda Turkiet som transitland för olja – men landets president Erdoğan dementerar uppgifterna och lovar att avgå om de stämmer.

Även USA riktar nu kritik mot Turkiet för att inte göra tillräckligt för att stoppa IS; huvuddelen av deras luftburna operationer är inte riktade mot IS utan mot PKK. USA kräver att Turkiet anstränger sig mer för att bevaka sina gränser och kritiserar dem för att låta IS-terrorister flöda ut och in i Europa. Att förmå Turkiet att stänga sina gränser för inresande jihadister och smuggling av vapen och olja är dock inte EU:s högsta prioritet. Viktigast för EU är att förmå Turkiet att stänga sina gränser för flyktingar på väg över Medelhavet och hålla kvar dem i Turkiet.

Turkarna får nu 3 miljarder euro och rätt att resa in i EU utan visum i utbyte mot att stoppa och deportera flyktingar innan de når EU:s gränser och ta tillbaka de migranter som inte har rätt till internationellt skydd i Europa men som tagit sig in i EU via Turkiet. Dessutom ska EU och Turkiet hålla två toppmöten varje år och nya förhandlingskapitel kring ett turkiskt EU-medlemskap ska öppnas.  ’Outsourcing’ m a o av de problem som dagens flyktingströmmar till EU innebär.

Ingenting i överenskommelsen pressar Turkiet att respektera rättsstatens principer eller garantera grundläggande mänskliga rättigheter. Vilken triumf för Turkiet och diktatorn Erdogan! Upprörande och skamligt! Alternativet för EU vore istället att investera i att upprätthålla och förstärka EU:s yttre gränser. Det alternativet valde man inte, men nu föreslår Luxemburg plötsligt att medlemsstaterna ska ha rätt att frångå Schengenavtalet och stänga gränsen i upp till två år. 

För att utpressaren Erdogan inte ska skruva upp migrantkranarna mot EU på högsta volym som han gjorde i somras när EU:s yttre gräns inte upprätthölls, väljer EU nu istället att göra en lång rad eftergifter som knappast har stöd hos den europeiska befolkningen. Utpressning i den högre skolan lönar sig uppenbarligen. Det blir intressant att se hur EU:s befolkning reagerar och hur vårt sjunkande förtroende för EU överlever alla kontroversiella beslut som en tondöv maktelit fattar. Allt fler beslut fattas utan insyn, bakom stängda dörrar, högt över våra huvuden. Så ser demokratin ut på EU-nivå.

Erdogan lovar att avgå om Ryssland kan lägga fram bevis för att den turkiska regeringen låter IS använda Turkiet som transitland för olja. Fan tro’t! Oavsett vilka bevis Putin kan presentera kommer Erdogan aldrig att godkänna dem. Så lätt lär Erdogan inte ge upp all makt han taktiskt och strategiskt byggt upp under lång tid.

Halil Karavelli, turkietkännare och verksam vid Institutet för Säkerhets- och utvecklingspolitik, intervjuades i Svt:s Agenda 20 nov. Här följer min sammanfattning av vad Karavelli sa blandat med uppgifter från olika nyhetsmedier och egna reflektioner:

EU har inte haft några närmare relationer med Turkiet på senare år. Anledningen är att man bedömt att Turkiet inte respekterar demokratiska fri- och rättigheter. 2013 slog man med våld ner t ex  fredliga miljödemonstrationer och bara ett par dagar före toppmötet nu i november fängslades chefredaktör och en journalist för landets enda kvarvarande oppositionstidning. De hade rapporterat om Turkiets vapenleveranser till jihadister i Syrien. Den 2 december sköts en framstående människorättsadvokat ihjäl på öppen gata. Han hade bl a kritiserat staten och bristen på yttrandefrihet i Turkiet. Ett land som inte tillåter press- och yttrandefrihet tillåter inte heller demokrati.

I somras startade Turkiet krig mot kurderna, som Erdogan hatar. Bara för en månad sedan detonerade hans säkerhetstjänst en jättebomb mitt inne i en stor pro-kurdisk demonstration i Ankara. Nästan lika många dödades som under terrordåden i Paris. Erdogans glödande hat mot kurderna demonstrerades inte minst genom att de sörjande förbjöds att lägga ut blommor på mordplatsen.

Samtidigt som kriget mot kurderna startade, släppte Turkiet ut hundratusentals flyktingar till Europa. Erdogan räknade kallt med att EU inte skulle protestera mot hans krig mot kurderna av rädsla för att han då skulle släppa ut ännu fler flyktingar. Hans plan fungerade tydligen för det hördes inte många protester från EU. Detta var bara inledningen på hans triumftåg. Erdogans mål med att släppa ut alla dessa flyktingar var att få något i gengäld av ett pressat Europa.

Hans mål uppfylldes med råge. Nu vill EU stoppa flyktingar till Europa och Turkiet vill att deras förtryckarregim ska legitimeras internationellt. Win-win! Alla miljarder euro de får är mindre viktiga än att få internationell respekt och erkännande. Nu behöver EU hjälp med att stoppa flyktingströmmen till Europa och gör därför helt om, d v s belönar Turkiet genom att åter öppna förhandlingar om EU-medlemskap, bjuder in landet till toppmöten två ggr per år och öppnar för att tillåta 75-80 miljoner turkar att resa in i EU utan visum. I utbyte ska Turkiet stoppa den stora invandringen till Europa genom att bygga enorma flyktingläger nära den syriska gränsen.

I en intervju med Stefan Löfven påpekade en reporter att en allvarlig effekt av EU:s deal med Turkiet är att våldet nu kan eskalera fritt där. Löfven svarade att ”nu ska vi ta upp dessa frågor, nu när vi har chans till dialog med Turkiet”. Det påminner mig om Margot Wallströms planer att påverka arabvärlden med sin feministiska utrikespolitik. Har de inte lärt sig något av sina tidigare misstag? Är de fortfarande lika ”naiva”?

EU har nu gett Turkiet ’carte blanche’ för att ostraffat göra som de vill; kasta chefredaktörer och journalister i fängelse, förtrycka kurder, skjuta människorättskämpar på öppen gata m m. Hur försvarar EU detta? Hur försvarar vår egen regering detta? Hur länge dröjer det innan Erdogan kräver mer av EU? Tänk, om vår egen förmåga att styra Europa minskar medan Erdogans förmåga att styra Europa framför sig ökar! Innebär outsourcing av gräns- och flyktingproblemen början till slutet för EU?

För närvarande utkämpar den makthungrige Erdogan en duell med den lika makthungrige Putin, som anklagar Turkiet för att köpa olja av IS, tillåta IS att använda Turkiet som transitland för sina oljetransporter, ge skadade IS-terrorister vård där och förse IS med vapen. Inte nog med det. Den ryske utrikesministern Lavrov har öppet anklagat Turkiet för storskalig organstöld. Det har länge skrivits om IS vedervärdiga avrättningar men sällan om de omfattande organstölderna som pågår i Syrien. I New Eastern Outlook (3/11 -15) kan man bl a läsa följande:

”On February 18, 2015, Mohammed al-Hakim, the representative of Iraq to the United Nations, said that the ”Islamic State” has been killing people to sell their organs. According to him, in the mass graves of ISIS victims, bodies of people have been found with signs of surgery. These people were missing kidneys and other internal organs.”

Oavsett varför Turkiet sköt ner det ryska planet lär det skapa stora och långvariga problem för Turkiet och Erdogan. Han sägs ha ringt Putin några gånger för att få prata med honom, men Putin har varit ”oanträffbar”. Oron för vad Putin kan komma med dämpas nog av att EU behandlat Erdogan och Turkiet med tidernas silkesvantar.

Det politiska etablissemanget tappade till slut kontrollen över utvecklingen. Folkets oro och rädsla förstärks när den ansvariga makteliten inte kan svara på våra frågor och visa vart vi är på väg. Makteliten har fastnat i sina egna argument och inte vågat tänka om av rädsla att bli brunstämplad av den vänsterextrema journalistkåren inom Public Service och mainstream-medierna. Flyktingkrisen har nu lett till en viss tillnyktring utom i Miljöpartiet, som envisas med att leva i fortsatt förnekelse.

En tårögd Åsa Romson förklarade på presskonferensen när regeringen informerade om sin skärpta migrationspolitik att hennes verklighetsbild nu förändrats och att ingen kunnat förutse utvecklingen. Kejsaren är som bekant den siste som inser sanningen. Hon bedyrade också att ”gränsen är nådd för vad Mp kan gå med på”. Gustaf Fridolin förklarade samma dag att en del av förslaget han varit med om att lägga fram var ”skit”. Senare har han kommenterat partiets dåliga opinionsläge med ”Det skiter jag egentligen i”. Det gör däremot inte en hel del av hans partimedlemmar; många lämnade partiet och många andra kräver en intern medlemsomröstning om migrationsbeslutet, något som kan tvinga Mp att lämna regeringen.

Både Romson och Fridolin har inte minst efter beslutet om skärpt migrationspolitik agerat mer som oppositionspolitiker än som en del av regeringen. Har Sverige någonsin tidigare haft ministrar som gråter över de beslut de fattat? Eller som opponerar mot de beslut de fattat och beskriver dem som ”skit”? Kan man f ö vara både för och emot ett beslut och sen ”skita i” opinionen?

Den oansvarige Fridolin visar dock att hoppet är det sista som dör. Han förklarade i Svt:s Agenda (29/11) att Sverige under åren av skärpta asylregler nu ska bygga upp en kapacitet för att klara ett mottagande ”på de här nivåerna”, d v s upp emot en halv miljon människor per år. Inte nog med det. Mp vill också att människor som inte söker asyl i Sverige utan vistas illegalt här ska få del av svensk välfärd och att alla EU-migranter ska erbjudas boende. Dessutom vill Mp att vi ska arbeta mindre och att skatterna ska höjas. Räknar Fridolin verkligen med att få sitta kvar och vanstyra Sverige? Har vi inte redan haft mer än nog av Miljöpartisternas naiva önsketänkande och drömmar?

Även om Fridolin anser att migrationsbeslutet är ”skit” har miljöpartiet tillsammans med socialdemokraterna ansvaret för att Sveriges humana flyktingpolitik nu nästan över en natt blivit inhuman. Alla som lockats av deras ”Sverige bygger inga murar” och offrat allt för att ta sig hit upptäcker nu plötsligt och för sent att de inte längre är välkomna. Regeringen har vägrat i sten att liksom Danmark, och SD för den delen, signalera att ”Refugees welcome” inte längre gäller. Så vad föreslår regeringen att de ankommande migranterna ska göra? En gråtande minister lär inte hjälpa dem som drabbats av regeringens ovilja att signalera att vi inte längre kan välkomna alla som flyr till Sverige.

Alla kan vi välja fel partner men att utnämna Romson, Fridolin, Kaplan och Kuhnke till ministrar var inte bara fel utan ett tecken på dåligt omdöme. Det måste fresta på för Löfven och S att navigera regeringsskutan tillsammans med ett regeringsodugligt Mp. S måste t ex många gånger ha ångrat att de tagit in pojken med guldbyxorna som vill ge allt åt alla. Fridolin beter sig som en trotsig tonåring som vägrar ta ansvar och stå bakom det beslut som han varit med om att fatta. Inte lär Löfven heller se en gråtande Åsa Romson som en tillgång. Ministrar ska fatta beslut och styra landet, inte komma med Brasklappar eller gråta när de måste ta ansvar. Makt förpliktigar, regeringsmakt i synnerhet.

”I värsta fall är Fridolin ett barn av sin tid. I så fall kan Sverige, i en framtid nära dig, komma att drabbas av en riktig bolibomparegering, med ministrar som störtar ut efter varje knivigt regeringsbeslut för att gråta en skvätt och förklara för medierna att allt är åt helvete. Om de inte redan har twittrat ut det från regeringssammanträdet. Låt oss hoppas att Gustav Fridolin bara är en juvenil parentes. Eller att han tar sig i kragen och växer upp.”

http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/fridolins-olidliga-tonarsfasoner/

http://motpol.blogspot.se/bolibomparegeringen

Johan Westerholm (ledarsidorna.se) har nyligen kommenterat bostadsminister ”Mehmet Kaplan (Mp), spelaren”: ”Kaplans huvudsakliga fokus har sedan han tillträdde varit relationerna med AKP och hans affärsförbindelser med Turkiet. Detta exemplifieras med hans första utlandsresa som minister som gick till Turkiet med ett program som fortfarande är hemligstämplat mer än ett år senare. Mehmet Kaplans intresse för utrikespolitik är lika stort som hans ointresse för bostadspolitik.” ”Kaplan har i övrigt presterat en rad märkliga uttalanden, som att IS-krigare i praktiken var frihetskämpar.”

Enl Westerholm åkte Kaplan också till Turkiet dagarna innan mötet mellan EU och Turkiet ägde rum: ”Varför finns inte bostadsministerns resa till Turkiet redovisad på regeringens hemsida? Relationen med Turkiet är minst sagt av allmänt intresse dessa dagar. Vad gjorde Mehmet Kaplan i Turkiet bara dagarna innan den Turkiska regeringen slöt ett historiskt förmånligt avtal med EU och Sverige?

Aje Carlbom, docent i socialantropologi, Malmö Högskola, skrev redan i okt 2014 följande i en artikel på www.dagenssamhalle.se:

”Mehmet Kaplan, bostadsminister (MP) har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang. Bland muslimer är det sedan länge känt att moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm har dominerats av islamister i Det muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för Sveriges Muslimska Råd (SMR) och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel.” 

Carlbom tar upp flera viktiga problem kring utnämningen av Kaplan till minister: att han bagatelliserat när muslimska ungdomar låter sig värvas av IS, att han varit delaktig i att bjuda in antisemitiska föredragshållare och att han i sitt försvar av muslimska organisationer inte verkar tveka att dra på sanningen.

Som identitetspolitiker för islam ger Kaplans nya jobb möjligheter till ett inflytande som han, och rörelsen han ingår i, inte har haft tidigare. Han har sannolikt också stöd för sina särintressen hos Miljöpartiet i stort. Den islamistiska rörelsen drar en skarp gräns mellan muslimer och alla andra medborgare. Muslimer är så essentiellt annorlunda, menar Kaplan och andra, att de måste ha egna offentliga institutioner för att kunna vara verksamma i samhället. Det utgör ett problem.

Dagen innan (14 okt 2014) skrev Nalin Pekgul, f d riksdagsledamot (S) en debattartikel, MP-ministerns dolda agenda, i Dagens Industri. Där säger hon bl a: ”Utnämningen av Mehmet Kaplan till minister är förvånade och förfärande.”

Några dagar tidigare hade flera turkiska tidningar ett uttalande av den nytillträdde bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) där han säger att ett av de viktigaste skälen till att ungdomar ansluter sig till den islamiska staten, IS, är att islamofobin är så utbredd i Europa. Hans lösning på problemet är att moskéerna i Europa måste få pengar från staten för att motarbeta rekryteringen till IS.

Enligt Pekgul är problemet snarare en identitetslöshet hos många unga muslimer i Europa. Det utnyttjas av islamisterna för att nå målet att skapa ett parallellt samhälle styrt av sharialagar. ”Det är ingen slump att islamistiska organisationer ofta bjuder in kända hatpredikanter till sina möten.” ”Det är ingenting att förvånas över att dessa rotlösa ungdomar låter sig inspireras och radikaliseras av dessa predikanter.”

En bekymrad Pekgul undrar hur länge man ska ”….. låta Sveriges Unga Muslimer och andra liknande organisationer, nu med Mehmet Kaplans stöd, komma undan med lama ursäkter med att de inte förstod vem de hade bjudit in? Det är oförlåtligt naivt att tro att man med pengar till den här typen av organisationer och moskéer ska motverka segregation och nå de ungdomar som radikaliseras.”

”Så sent som i somras jämförde han jihadister som åker till Syrien med svenskar som kämpade i finska vinterkriget. När detta uttalande starkt ifrågasattes framför allt i Finland backade Mehmet Kaplan och sa att det inte var en bra jämförelse. Jag är övertygad om att Mehmet Kaplan sa precis vad han menade och att han betraktar jihadisterna som frihetskämpar.”

Pekgul påpekar att rädslan att stämplas som islamofob gör att ingen vågar ifrågasätta Mehmet Kaplan och hans dolda agenda. Det ser hon som ett svek mot de människor som i första hand drabbas av islamisternas intolerans och förtryck.

Westerholm, liksom Pekgul, tar upp rädslan att stämplas som islamofob:

”Kaplan är sannolikt den som sitter säkrast i sadeln av alla Stefan Löfvens ministrar. Med allt vad det innebär och han vet att han inte heller riskerar ett misstroendevotum då motvapnet, att ett sådant skulle vara islamofobiskt, är tillräckligt avskräckande för att Alliansen skulle våga. Kaplan är en spelare. En skicklig sådan.”

Läs också: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kretsen-bakom-kaplan-foerringar-terrorism-11456

Miljöpartiet har nu tillsammans med socialdemokraterna beslutat införa en invandringspolitik som de bara för en vecka sedan brunstämplade. En tårögd Romson och en allvarlig Löfven redogjorde i veckan för en situation ungefär som den SD målade upp på sina utskällda flygblad. Det som förra veckan var nazism, fascism, främlingsfientlighet och fel, fel, fel, har nu plötsligt blivit regeringens politik. Båda verkade omedvetna om att deras envisa vägran att erkänna problemen kraftigt bidragit till dagens kris.

Att sälja sin själ och svika sina väljare kan dock vara värt några tårar om man får behålla passerkorten till Rosenbad. Romson hävdade visserligen att nu var gränsen nådd för vad henens parti kunde gå med på, men det återstår att se om hon gör allvar av hotet om ’all in’ tillfälligt blir ’all out’. Jag tror det först när jag ser det.

”Vi måste också förhålla oss till verkligheten”, sa Löfven. Det har vi väljare länge ansett men regeringen har slagit dövörat till. Det har inte saknats information att dra slutsatser av och bygga en ny migrationspolitik på. Men Löfven har vägrat att lyssna på fakta och inte brytt sig om verklighetsbeskrivningar från dem som varit tvungna att hantera de konkreta effekterna av hans politik.

Nu har situationen blivit helt ohållbar och Löfven har äntligen förstått att han måste börja ta ansvar för Sverige. Hade han varit en ledare och statsman hade han också erkänt sina misstag och bett om ursäkt för att allt han utsatt oss för p g a alla fatala missbedömningar han gjort sedan han kom till makten. Svenska staten har i första hand skyldigheter gentemot svenska medborgare och skattebetalare som den lånar pengar av. Det har regeringen och Löfven missat.

Trots att 7-klövern de senaste åren kritiserat och brunstämplat Sverigedemokraternas invandringspolitik har en majoritet av dem på mycket kort tid anpassat sig till SD:s invandringspolitik. Flera av dem anser i likhet med SD t o m att regeringens förslag till skärpt migrationspolitik är otillräcklig. Även Löfven anser att ”vi måste ner ännu mer, kraftigt ner.” Det sa han under riksdagens frågestund i torsdags. Plötsligt tillåter han sig att tala om volymer! Det kan innebära att Romson kommer att fälla fler tårar eller att Miljöpartiet tar konsekvenserna av att gränsen för vad de kan gå med på passerats så att de lämnar regeringen. Hoppas kan man ju alltid. Oavsett vilket är Mp den stora förloraren.

Regeringen har nu på några dagar svängt 180 grader i riktning mot SD:s politik och mer eller mindre kopierat Kristdemokraternas och Moderaternas förslag, två partier som under galgen på sistone stramat upp sin migrationspolitik. Men för att rädda Sverige undan en systemkollaps krävs fler åtgärder, vilket både M och SD påpekat. Även om antalet asylsökande skulle halveras kommer det att innebära stora påfrestningar på de system som håller på att haverera i takt med att andelen behövande kraftigt ökar.

Det är viktigt att tänka, analysera och diskutera innan man beslutar, men dagens politiker verkar sakna förmågan att tänka och analysera effekterna av den egna politiken och tar därför avstånd från konsekvenserna av den. Det minsta man kan begära är att politiker förstår och öppet erkänner vad den egna politiska agendan leder till. Vi är nog många som kräver att en haverikommission gör en noggrann genomlysning av alla felsteg och missbedömningar som skett i regering, regeringskansli och myndigheter sen förra hösten. Men en så överbemannad och överbetald riksdag och regering väntar jag mig betydligt mer.

Sveriges statsminister har trotsigt fortsatt att köra ekonomin och välfärden i sank genom att tvärsäkert säga att vi har läget under kontroll. Det borde i vilket annat land som helst vara skäl nog för att omedelbart tvinga honom och regeringen att avgå. Men här har galenskapen fått fortsätta med oförminskad styrka. Allt medan den bleka och svaga oppositionen passivt sett på av rädsla för att behöva ta över makten.

Hittills har den överbemannade regeringen främst liknat ett brandsläckarparti som ryckt ut både akut och oplanerat för att åtgärda omfattande ’eldhärdar’ istället för att förebygga dem. Nu kräver jag att regeringen med Löfven i spetsen presenterar en plan för hur Sverige ska komma på fötter igen, en långsiktigt hållbar plan som inte revideras varannan vecka när regeringen överrumplats av verkligheten. Nu krävs en regering som förutser verkligheten innan den inträffar istället för att yrvaket försöka åtgärda de värsta följderna av den.

Plötsligt händer det – igen. Regeringen tar tillbaka vad de tidigare så högmodigt lovade: ”Sverige bygger inga murar”. Det stod Löfven på Medborgarplatsen och lovade så sent som i september, påhejad av bl a av kultur- och medieetablissemanget och av vänstersympatisörer. Löfven har gång på gång kritiserat länder som värnat om sina egna länder och medborgares väl och ve och därför inte tillåtit samma obegränsade invandring som Sverige. Nu har verkligheten drabbat sve-Tsaren med besked och då gäller inte hans tidigare utfästelser.

Miljöpartiet har också drabbats både med besked och av en barmhärtig minnesförlust, men de kommer dock ihåg att prioritera makten före idéerna och Sverige. Allt de lovade inför valet förra hösten har de totalt glömt bort. Sverige kommer dock att må bra av deras minnesförlust och hastiga helomvändning. Alliansen och Mp genomdrev den invandringspolitik som nu nått vägs ände. Hade inte Reinfeldt gjort upp med Mp om de öppna dörrarnas migrationspolitik för att stänga ute Sverigedemokraterna, hade Sverige inte drabbats av denna härdsmälta.

På regeringens presskonferens igår em sa Åsa Romson: ”Fruktansvärda besked fattas nu”. Hon sa också att Mp nu nått gränsen för vad de kan gå med på. Jag tror det när jag ser det. Reportern frågade varför hon inte avgick om det var så svårt att fatta dessa beslut. ”Det skulle vara ännu värre om inte vi var med i regeringen.” Fortfarande noll självinsikt. Mp är berett att sälja sin själ och offra allt för makten. Deras vilja att hålla sig kvar är uppenbarligen vida större än deras vilja att hålla sina vallöften och värna om sin trovärdighet och heder. Att svika sina väljare är tydligen inte lika jobbigt som att tvingas lämna ifrån sig passerkorten till Rosenbad.

När Stefan Löfven i april fick frågan om det finns något tak för hur många Sverige klarar att ta emot, svarade han: ”nej, det finns ingen gräns”. Nu säger Löfven: ”En sån stor mängd människor som söker asyl i Sverige, det är inte hållbart”. Alltså motsatsen till vad han sade bara för ett halvår sedan. Nu vill han ”skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”. Nu vill man m a o genomföra vad man nyligen kallade rasism, främlingsfientlighet och inhuman flyktingpolitik. Löfven har vägrat att ta alla varningssignaler på allvar, valt att köra sitt eget race och utsätta sitt land och sitt folk för ett riktigt haveri.

På gårdagens presskonferens sa Löfven också: ”Verkligheten förändras hela tiden. Ingen har kunnat förutse denna utveckling och att ökningen inte avtar”. Lögn och åter lögn! Det hade varit klädsamt om regeringen erkänt att kritikerna hade rätt. Andra länder har varnat och många av oss svenskar har varnat, men då har vi ’brunstämplats’. Myndigheten för Samhällsberedskap, kommuner, polis, länsstyrelser, socialtjänst, primärvård m fl har också i flera månader varnat regeringen för vad som komma skulle, men regeringen har valt att inte lyssna. Löfven har varit fullt upptagen med att utan framgång försöka tvinga andra EU-länder att hjälpa Sverige med de flyktingar vi välkomnat men inte klarar av att hjälpa. Övriga länder anser att Sverige har bäddat för denna kris och att vi därför får skylla oss själva. Det kan jag förstå.

De förslag som regeringen nu lägger fram ”får mig osökt att tänka på” triangulering; man kopierar motståndarnas politik/förslag och gör om till sina egna. Det var så de ’nya moderaterna’ gjorde när de blev det nya arbetarpartiet. Självfallet skulle S och Mp med en dåres envishet förneka detta, men innan deras förslag stötts och blötts med den övriga 7-klövern (originalet får nog inte vara med när kopiorna träffas) kanske vi känner igen en del av de förslag som SD lagt fram. Har vi kanske just sett början på de ’nya socialdemokraterna’? Både de gamla och de nya miljöpartisterna och deras ’allt åt alla’ har vi definitivt sett alldeles för mycket av. Kan Löfvens och socialdemokraternas dolda agenda vara att nu kopiera delar av SD:s förslag om skärpt migrationspolitik för att i god tid inför nästa val locka tillbaka de socialdemokratiska väljare som gått över t ex till SD? Många LO-medlemmar finns bland dessa.

Dagens politiska maktelit verkar numera lägga mer energi på taktik och strategi än på ideologi. M hotade t ex för en tid sedan att fälla regeringen om de slutade samarbeta med V. M:s strategi är att ’smeta ner’ socialdemokraterna med vänstern för att väljarna i nästa val ska veta att en röst på S är en röst på V. S:s strategi nu är att blanda sin egen migrationspolitik med delar av SD:s, som man i åratal brunstämplat och kritiserat. När regeringen nu beslutat sig för att ta ansvar kopierar man SD:s förslag. Hur reagerar väljarna på att regeringen nu plötsligt vill införa den migrationspolitik den under lång tid så högljutt tagit avstånd ifrån?

Att regeringen inom så kort tid byter fot innebär att man tidigare antingen ljög för att vinna politiska poänger eller att man var okunnig. Oavsett vilket, är det varken hedervärt eller förtroendeingivande, snarare klandervärt och ohederligt och tydliggör än en gång en total avsaknad av ledarskap.