Den 9/12 deklarerade Magdalena Andersson att hon hade det ”skitkallt” hemma.

’Maktallena’ är skamlösheten personifierad. Hon tar inget som helst ansvar för att hon och de rödgröna är orsaken till dagens elkris. Tvärtom. Nu tror hon sig till råga på allt kunna hjälpa den nya regeringen att lösa problemen som hon skapat.

För att säkerställa makten efter valet 2014 ’mutade’ sossarna sin regeringskompis Mp genom att offra svensk kärnkraft. Språkröret Åsa Romson deklarerade i SvD att partiets mål att lägga ner kärnkraften skulle ”nås med råge”. Uppgörelsen kritiserades av Vattenfalls dåvarande vd Magnus Hall. Han menade att den satte stopp för Vattenfalls pågående planer för att bygga nya kärnkraftsreaktorer vid Ringhals (Näringslivets Medieinstitut aug 2022). Detta fick Lise Nordin, dåvarande talesperson i energipolitiska frågor att gå i taket:

-Jag utgår från att några sådana här uttalanden inte kommer göras av Magnus Hall när regeringen har satt på pränt vad Vattenfall ska göra. Det finns inget utrymme för sådana här uttalanden framöver”.

Lise Nordin, dåvarande energipolitiska talesperson för Mp, skröt i en intervju i podcasten Solcellskollen (april 2018) om regeringens ”informella styrning” av Vattenfall. Det innebar bl a att kärnkraftsmotståndare ”med rätt kompetens” (läs ideologi) medvetet placerades i Vattenfalls styrelse. Nordin gick så långt att hon i en artikel i SvD hotade Vattenfalls dåvarande VD Magnus Hall med avsked om han inte rättade in sig i ledet. Därmed fick den politiska styrningen av Vattenfall avsett resultat.

Svenska kraftnät signalerade redan 2014 att det fanns en risk för nedläggning av kärnkraft om effektskatten höjdes. Detta hindrade inte den rödgröna regeringen från att kraftigt höja både effektskatten och säkerhetskraven på kärnkraft. Det blev spiken i kistan och följden blev att Vattenfall beslutade att lägga ned två reaktorer i Ringhals och Eon två reaktorer i Oskarshamn. Politisk styrning i högsta grad.

Löfven, Andersson, Romson och Fridolin varnades av Energimyndigheten, regeringens egen expertmyndighet, för att straffa ut kärnkraften. Man måste dock vara vis för att lyda råd och vis var inte denna kvartett. Idag lever vi med resultatet av deras politiska beslut: vårt ökade beroende av utlandet för leveranssäkerheten och dagens höga elpriser, som Andersson bedrägligt kallar ”Putinpriser”.

När Andersson blev partiledare för S deklarerade hon i sitt linjetal att kärnkraft inte var framtiden. När energikris och höga elräkningar blev ett faktum, skyllde hon utan att blinka sitt uttalande på talskrivaren och visade sig vara därmed vara en riktig ynkrygg. Hon ägnade utan att skämmas 8 år till att slå sönder ett av världens bästa och mest robusta fossilfria elsystem. De rödgröna stod upp och applåderade i bänkarna, när de med 1 rösts övervikt lyckades stänga ner kärnkraften. Av ren makthunger lät de rödgröna lägga ner vitala delar av landets elproduktion trots att Energimyndigheten tydligt varnade för konsekvenserna. Sydsverige är idag det värst utsatta elområdet i hela Europa. Det kritikerna varnade för har nu ”med råge” blivit verklighet. Dags att utkräva ansvar och att se till att de rödgröna aldrig mer får chansen att göra något liknande igen. Mp är Sveriges i särklass kostsammaste och sverigefientligaste parti, men utan sossarnas makthunger hade de inte kunnat göra så stor skada 2014 – 2022.

Nu är Andersson besviken för att regeringen inte har lyckats få den utlovade kompensationen till elkonsumenterna på plats. Regeringen har bara haft några veckor på sig att kompensera för det energihaveri hennes parti tillsammans med Mp orsakade under sina 8 år vid makten.

Apropå svikna löften kunde man 2 dagar före valet på sossarna hemsida läsa ett inlägg om att ett ”genombrott i EU kan ge halverade elpriser i södra Sverige”. Enl inlägget skulle

”energiministrarna i EU ha enats om att gå vidare med kommissionens förslag för att hantera de skenande elpriserna i Europa”, något man dessutom meddelade på en presskonferens.

– Vi kommer att kunna ta ett stort steg i den riktning som kan innebära att vi får ner priserna i hela Europa. I södra Sverige kan det handla om halverade elpriser”, sade dåvarande statsminister Magdalena Andersson, som även påstod att ”dagens energiministermöte har visat på en stor enighet”.

Enl sossarna skulle förslaget läggas fram veckan efter det svenska riksdagsvalet. Snacka om timing! Dåvarande energiminister Kashayar Farmanbar sade att målsättningen var att de föreslagna åtgärderna skulle ge effekt på elpriserna innan vintern. När Andersson kom med sitt utspel fanns inga uppgifter, förutom sossarnas egna påståenden, som tydde på att EU skulle presentera förslag som ens var i närheten av Anderssons påståenden. Fablernas värld och ett sista desperat försök att i elfte timmen lura väljarna.

I sitt jultal i lördags sa Andersson att partiet nu snabbt vill införa en ”el- och gasräkningsakut”:

– Vi ser ingen annan utväg. När Kristersson står passiv, då måste vi agera för Sverige och svenska folkets bästa.

Provocerande skamlöst och magstarkt! Utan de rödgrönas vettlösa beslut att lägga ner viktiga delar av kärnkraften hade svenska folket inte drabbats av dagens energihaveri och höga elräkningar. Under de rödgrönas år vid makten, deras kärnkraftsfientliga energipolitik och deras vanskötsel av svensk energi har Sverige på bara några år gått från att ha världens främsta effektläge till att ha Europas sämsta effektläge.

Glöm aldrig det!

Idag går årets Nobelfest av stapeln och än en gång är alla partiledare förutom Jimmy Åkesson inbjudna. Han portas också i år från denna hycklarnas och dubbelmoralens arena. Skälet är att SD:s företrädare uppvisar en ”bristande respekt för den grundläggande demokratiska principen om alla människors lika värde”. Kina och Saudiarabien är däremot inbjudna; Nobelstiftelsen anser sannolikt att dessa regimer ”respekterar principen om alla människors lika värde”. Vad skulle journalisten Khashoggis fästmö skulle säga om det?

Khashoggi lurades som bekant till saudiska konsulatet i Istanbul i oktober 2018, mördades där på order av saudiska kungahuset, hans kropp styckades och stoppades i plastpåsar som sedan bars ut. Den saudiske kronprinsen misstänktes för att ligga bakom mordet.

Kina och Saudiarabien är stenhårda diktaturer som inte ”respekterar principen om alla människors lika värde”. Gäller stiftelsens principer bara på hemmaplan? Inkonsekvens och dubbelmoral smutsar ner Nobelfesten och reducerar den till en PK-barrikad för hycklare.  Att förvandla tidigare gemensamma symboler till arenor för politiskt signalerande är respektlöst, omdömeslöst och ”fullständigt oacceptabelt”.

Dubbelmoralen och hyckleriet har pågått sedan 2010. SD blev i senaste valet Sveriges näst största parti och ingår därmed i regeringssamarbetet. Bo Broman (SD), som valdes till ordförande i Riksbanksfullmäktige, har däremot bjudits in till Nobelfesten. Hur tänker Nobelstiftelsen? Anser den att Broman till skillnad från Åkesson ”respekterar principen om alla människors lika värde”? Helt klart är att den anser att Åkesson platsar i samma gäng som Nordkoreas, Rysslands och Belarus ambassadörer. De har också portats i år. Irans ambassadör inbjöds däremot, men efter hård kritik drog man tillbaka den inbjudan. Att porta Åkesson borde i konsekvensens namn innebära att man även portar ambassadörer från mördarregimer och skurkstater som systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Stiftelsen tänkte tydligen inte på det.

Stifelsen har bl a motiverat sin utestängning av Åkesson med att ”SD är inte ett parti som alla andra”. Bör SD kanske därmed inte tillåtas ställa upp i val? Anser stiftelsen möjligen att alla som röstade på SD i de senaste valen heller ”inte är som alla andra”? Dessvärre tyder Nobeletablissemangets egen värdegrund och agerande sedan 2010 på ”bristande respekt för den grundläggande demokratiska principen om alla människors lika värde”. Hur länge ska deras negativa särbehandling av Åkesson fortsätta? Det är dessutom en skymf mot alla de väljare som i demokratisk ordning röstat fram SD till landets näst största parti.

Kungen följer däremot demokratins spelregler och bjuder in alla partiledare inklusive SD:s Åkesson till kungamiddag på slottet. Heder åt kungen som avhåller sig från att göra slottet och kungamiddagen till en billig politisk arena!

Johan Pehrson, ”killen vid grillen” och partiledare för liberalerna sedan förra helgen, har balanserat på glödande kol och grillats ordentligt av media den senaste veckan. Orsaken är hans mundiarré, en åkomma som partiet ofta drabbas av och som inte sällan resulterar i partimedlemmars läckor till media.

På ett internt möte med sitt parti och med journalisten Anna Gullberg från Expressen närvarande, raljerade Pehrson med att han stoppat en massa ”sjuka saker” som SD ville ha med i Tidöavtalet. Vidare kallade han regeringens samarbetspartner SD för ”extrempopulister” och deras historia för ”en brun sörja”. Han förtydligade detta med att SD bildades av ”ett ganska sorgligt gäng” och att ”några var till och med påstått nazister”.

Man kunde förvänta sig att Pehrson (och hans närmaste) noggrant borde ha förberett sig inför förra söndagens utfrågning i Agenda, men där verkade han tämligen oförberedd och ’svamlig’. Trodde han kanske att hans omtalade folklighet och fryntlighet skulle hjälpa honom? Han påpekade att ”Man måste kunna jobba med olika språk för olika tillfällen” och att hans kritiserade uttalanden tagits ur sina sammanhang.

Agendas programledare frågade också om Pehrson bett SD om ursäkt som SD sagt att han gjort. Denna raka fråga vägrade Pehrson att svara på. Han snärjde istället in sig ännu djupare. Hans påstående, när han intervjuades om sina uttalanden om SD i Svt:s morgonprogram veckan innan, klingar falskt: “Jag är noga med att försöka säga saker som de är.”

Innan utfrågningen i Agenda visades ett avslöjande inslag av Agendas Mari Forssblad. Hon tog upp svängningarna i liberalerna, hur många av dem som vägrat samarbeta med SD men som nu nu tvärvänt och accepterat verkligheten. Partiets Gulan Avci och Lina Nordquist, som för inte länge sedan vägrat samarbete med SD, hade nu ”gått vidare”. Kanske snarare ”gått bort sig eller gått ner sig”? Hur förtroendeingivande är detta? Kan man lita på L, när det verkligen gäller?

Liberalerna ser sig gärna som förnuftets röst i en ond och dum omgivning, men de har svårt för att enas och hålla sams och verkar inte sällan se sina närmaste partikamrater som ”en ond och dum omgivning”. Deras interna, politiska självskadebeteende för tankarna till ”Robinson”. Att bråka har blivit som en autonom sjukdom i partiet. I deras egen färska valanalys dras slutsatsen att ”partiets största svaghet” är den interna partikulturen. Liberalernas stora problem är liberaler, som behandlar varandra illa.

Deras tidigare partiledare Bengt Wästerberg röstade i senaste valet på C. Det gjorde också Birgitta Olsson, mångårig, aktiv liberal toppolitiker. De är dessutom konkreta exempel på hur partimedlemmar skadar partiet genom att prata ut i media. Med sådana partikamrater behöver man inga yttre fiender. Inte minst var partiets behandling av Nyamko Sabuni klandervärd.

Liberalerna utgör knappt en tiondel av dagens regering och kom över riksdagsspärren tack vare ett antal stödröster. SD är fem gånger så stora som L. Utan SD:s framgång i valet hade varken Kristersson, Busch eller Pehrson kunnat bilda regering. För att denna regering ska kunna arbeta och leva vidare är det viktigt att liberalernas dåliga interna partikultur inte får fäste i regeringssamarbetet.

SD bedömdes vara ett omoget och icke regeringsdugligt parti. Vad vi hittills sett och hört från liberalerna övertygar knappast ifråga om regeringsduglighet och mognad. Klarar de av det ansvar och arbete som Tidöavtalet innebär? Åkesson sa i en TV-intervju före valet att han litar på Pehrson men inte på hans parti. Undrar om han skulle säga det idag?

Behövs förresten Liberalerna? Ja, om de försvinner spricker regeringen och S och de rödgröna återtar makten. Utifrån det perspektivet är L det minst dåliga alternativet.

Mellan 2014 och 2016 jobbade jag sammanlagt 18 månader en bit utanför Dubai i Förenade Arabemiraten. Där kom jag i kontakt med många gästarbetare på hotell och restauranger, golfbanor, serviceinrättningar m m.  Emiratens inhemska befolkning utgör endast ca 20%. Övr befolkning är ”gästarbetare” med skiftande kompetenser och färdigheter och från främst Pakistan, Bangladesh, Filippinerna, Sri Lanka m fl länder. En hel del kompetens rekryteras också från Europa.

Också Qatar är beroende av gästarbetare. Omständigheterna kring Qatar-VM, fifflet och mutorna, villkoren för gästarbetarna m m är hyggligt avslöjat och redovisat men absolut inte utrett på ett tillfredsställande sätt. Tiotusentals gästarbetare, främst asiater, har jobbat på slavkontrakt under kafala-systemet. Migrantarbetare rekryteras till Qatar för att jobba i bl a byggsektorn och industrin, som säkerhetsvakter, chaufförer och hembiträden. Arbetsgivaren betalar för visum och ordnar uppehållstillstånd och kontrakten skrivs oftast på fem år. Under den tiden tillåts gästarbetarna inte byta jobb. Arbetsgivaren i Qatar bestämmer om och när de får lämna landet.

2010 tilldelades Qatar VM i fotboll. Hur det gick till har det skrivits otaliga artiklar om. Det är inga smickrande reportage, varken för värdlandet Qatar eller Fifa. VM i fotboll spelas normalt under sommarsäsongen. Att förlägga VM i Qatar, ett land som har 40-50 plusgrader och mycket hög luftfuktighet under sommaren, tyder på ”hål i huvudet” bland de /o/ansvariga bakom årets VM. Så småningom insåg även de att det inte gick. Därför flyttades kommande VM till 20 november, d v s om ett par veckor.

Under min tid i Emiraten hade allt som har med det kommande VM i fotboll i Qatar börjat byggas upp. Tack vare Amnesty International m fl dröjde det inte länge förrän det kom rapporter om de slavliknande och livsfarliga arbetsförhållanden som gästarbetarna utsattes för. Idag vet vi från säkra källor att många tusen gästarbetare som jobbat med VM-bygget omkommit p g a bristande säkerhetsanordningar, usla arbetsvillkor och levnadsförhållanden.

I de flesta arabiska gulfstater tillämpas det s k Kafalasystemet, som även kallas ”sponsringssystemet”. Det är ett juridiskt system i Jordanien, Libanon m fl arabiska gulfländer. Genom att klassificera privatpersoner och företag som sponsorer, ger det dem nästan total kontroll över migrantarbetares anställning och immigrationsstatus. Sponsorn står för resekostnader, uppehålls- och arbetstillstånd och tillhandahåller bostad. Arbetare behöver ofta sin sponsors tillstånd för att byta jobb, avsluta anställningen och komma in i eller lämna värdlandet. Att lämna arbetsplatsen utan tillstånd är ett brott som kan leda till fängelse eller utvisning, även om arbetstagaren flyr från missförhållanden. Systemet liknas vid modernt slaveri.

När gästarbetare kommer till gulfstaterna blir de med andra ord mer eller mindre livegna. Deras arbetsgivare tar deras pass och tvingar dem skriva på kontrakt som ger dem löner betydligt under vad de blivit lovade innan de kom. Utan pass kan de t ex inte åka hem, lämna landet eller söka nya jobb.

Gästarbetarna jobbar ofta 12-15 timmar 6 dagar i veckan. De är lediga på fredagar, men då orkar de knappt ta sig ur sängen av ren utmattning. Dessutom sover de många tillsammans i trångbodda, obekväma rum med flera våningssängar, smutsiga badrum, förfallna kokvrår, kackerlackor m m. Förutom omvittnat svåra och livsfarliga arbetsförhållanden samt usla löner är livet för majoriteten gästarbetare rena slaveriet. Närmare slaveri än så här kan man knappast komma. Detta försiggår i länder som badar i pengar men saknar respekt för alla de gästarbetare som gör länderna ännu rikare. De 11% av befolkningen som är qatarier ser till att ständigt påminna 89% av befolkningen att de aldrig kan bli medborgare i Qatar.

Nyligen avslöjade smygtagna bilder den misär gästarbetarna tvingas leva under i de minimala, smutsiga och hälsofarligt varma kyffen de tvingas bo i och dela med kackerlackor och annan ohyra. Detta har fått franska fotbollsförbundet att agera. France 2-programmet Complément d’Enquête kunde visa videoklipp tagna med dold kamera från Doha. Flera rum saknade luftkonditionering och var 35 grader varma, d v s långt över den gräns som anses hälsofarlig. Dessa bilder har chockat franska fotbollsförbundet. Vi får se vad den chocken leder till. Antagligen ingenting.

Under min tid i Emiraten besökte Svenska Byggnadsarbetareförbundet med styrelseordförande Johan Lindholm Qatar för att bilda sig en egen uppfattning om gästarbetarnas situation. Det framgick då bl a att gästarbetarna inte får bilda fackföreningar. Om jag minns rätt löste ILO, den internationella arbetsorganisationen, detta genom att tillåta gästarbetarna att gå med i den internationella organisationen. Hur det hela slutade vet jag inte, men jag skulle bli förvånad om inte Qatar infört förbud även mot denna anslutning.

För nån vecka sedan publicerade Amnesty International en ny rapport om arbetsförhållandena i Qatar. De konstaterar precis som Byggnads nyligen gjort att inget hänt. Naturligtvis inte! Ett stort antal länder har ju välvilligt hjälpt Qatar att uppnå sitt mål med ”sports washing”, d v s att tvätta bort diktaturstämpeln och slavförhållandena med hjälp av fotbolls-VM.

Monarkin Qatar ligger vid Persiska viken och tillämpar sharialagar. Mänskliga rättigheter bryts rutinmässigt. Enl rapporter fr tillförlitliga källor ska över 6 500 migrantarbetare ha dött under byggandet av VM-arenorna. Ändå har varken Fifa el Qatar drabbats av några konsekvenser. Qatars s k ”greenwashing el sportswashing” kan genomföras med omvärldens godkännande och pengar.

Krönikören Croneman i DN skrev nyligen om att bl a Svt och TV4-gruppen redan i mars 2012 köpte ”ett rättighetspaket med sex Fifa-turneringar där de två dikaturmästerskapen ingick.” Jan Scherman, vd för TV4 i tio år, gissar enl Croneman att de svenska tv-bolagen 2012 betalade minst 1,5 miljarder svenska kronor till det korruptstämplade Fifa för paketet. 2 miljarder är nog närmare sanningen. Mutkolven Sepp Blatter har kunnat bada i pengar. En av de sista TV-bilderna jag minns av Blatter är när ngn vid en presskonferens med Fifa går fram till podiet och kastar en massa sedlar mot honom.

Avslutningsvis anser jag det ytterst provocerande att public service använt våra skattemiljarder till att hjälpa till att ’gröntvätta’ diktaturen Qatar med tanke på alla de tusentals liv som byggandet av arenorna i Doha skördat. Skämmes, ta mig fa’n!

I affärsvärlden är det tabu att i sin reklam smutskasta och tala illa om sina konkurrenter och deras produkter. Där talar man istället om sina egna styrkor och fördelarna med de egna produkterna. Att den ’värdegrunden’ inte gäller i den politiska världen har vi länge sett otaliga bevis på, i synnerhet i årets val. Där gick det mesta ut på att smutskasta politiska motståndare, gärna med direkta lögner. Som tur är, gick den taktiken inte hem.

I årets valrörelse satsade LO ca 91 miljoner av medlemmarnas pengar på att stötta sossarnas valkampanj. LO:s kampanjmaskineri jobbade för högtryck; t ex genomförde över 10 000 valarbetare ca en halv miljon samtal med medlemmar i landet. Som medlem kan man inte välja bort att stödja sossarna; varken stödet under valrörelsen eller de ca 40 miljoner i löpande stöd som LO gett partiet den senaste mandatperioden. Det innebär att SD-väljare i LO tvingats vara med och betala sossarnas valkampanj, som i huvudsak gått ut på att smutskasta SD. Rena bedrägeriet! Här har ’Maktallena’ Andersson en stor sten att jobba med. Hon tar numera varje chans att hävda att hon värnar hårt om demokratin.

Apropå demokrati beslöt förresten förresten IF Metalls förbundsstyrelse i januari i år att avsätta SSAB:s i Luleå fackordförande Ulf Karlström trots att han valts av sina arbetskamrater. Hans ’brott’? Han är aktiv SD-politiker och som sådan borde han inte ens ha kunnat väljas som fackordförande enligt IF Metall. Ett rent politiskt beslut och ett demokratiskt haveri över huvudet på medlemmarna som valt honom. Utan partibok kan uppenbarligen ingen göra karriär inom s-märkta fackförbund. Däremot tvingas man betala full medlemsavgift för att vara med och finansiera sossarnas valkampanjer och smutskastning av SD. I fackförbundet Transport får du f ö inte ens vara medlem, om du är sverigedemokrat. Detta är helt absurt! Fackföreningar ska vara politiskt obundna, inte partimärkta underavdelningar till politiska partier. Dags att ändra Socialdemokraterna till Socialisterna för några demokrater är de inte.

Under senare år har LO-medlemmarnas stöd för LO kraftigt minskat. LO-ledningen anklagas för att i ökande grad inte lyssna på de medlemmar de får stöd för att företräda. Ledningen anklagas också för att inte på ett ärligt sätt redogöra för varför de stöttar bara ett enda parti, sossarna. LO:s enda egentliga inkomst är den som medlemsförbundens ca 1,4 miljoner medlemmar betalar. Av dessa medlemsavgifter har LO satsat ca 91 miljoner på att hjälpa sossarna vinna årets val. Miljonerna förväntas medföra tjänster, som i sin tur förväntas ge resultat i form av gentjänster. En galen felsatsning med facit i hand. Den blågula sidan kommer knappast att rösta fram en statsbudget som gynnar odemokratiska fackförbund och fackpampar.

LO:s stöd till partiet under valåret uppgick som sagt till ungefär 91 miljoner kronor. Det kan jämföras med de uppskattningar av riksdagspartiernas valbudgetar som statsvetaren Marie Grusell och hennes kollegor gjort under det senaste valet. LO:s stöd är därmed betydligt högre än alla riksdagspartiernas sammantagna valbudgetar med undantag för sossarna, som under årets val har uppgivit en valbudget på ca 100 miljoner.

Idag är det bara ungefär var tredje LO-väljare som röstar på sossarna. LO-tidningen Arbetets opinionsundersökning 2021 visade att var femte medlem, d v s en överväldigande majoritet av medlemmarna, vill inte att LO ska fortsätta ge ekonomiskt stöd till sossarna. Som medlem har man ingen möjlighet att välja bort stödet till partiet, varken det som sker under valrörelsen eller de omkring 40 miljoner i löpande stöd som S fått från LO-håll under den senaste mandatperioden. Liknar inte detta maktmissbruk snarare än demokrati?

Länge talade man i LO om att andelen S-väljare måste vara minst 50% för att man skulle kunna motivera stödet till sossarna. I valet 2018 var det bara 41% av LO-medlemmarna som röstade på S. I årets val torde det vara ännu färre. Trots att en minoritet av medlemmarna nu sympatiserar med S, stöder LO ändå partiet med närmare 100 miljoner av medlemmarnas pengar. Provocerande, respektlöst och osunt. Undra på att LO tappar medlemmar!

På valnatten kom jag att tänka på reklamen för Harry Boy: Alla kan vinna! Samtliga partiledare uppträdde och talade både med sina partikamrater och journalister som om de vore vinnare trots att alla utom S och SD tappat väljare. SD var det parti som ökade mest av alla.

Valresultatet innebar att ’vinnarskallen’ Magdalena Andersson tvingades erkänna sig besegrad och meddelade därför sin avgång. Istället för att gratulera och lyckönska valvinnarna började hon skryta med hur välskött Sverige var och tala om den krigsvinter som nu skulle komma. Hon varnade också för det hat, hot och våld som väntade oss alla:

”Det står med valresultatet klart att Sverigedemokraterna är Sveriges näst största parti och jag vet att många svenskar känner oro. Många har också redan mött hat och hot och ännu fler oroar sig för att bli en måltavla och tvekar dessutom att uttrycka sig offentligt. Jag ser er oro och jag delar den.”

Vilket lågvattenmärke! Inte minst den utbredda PK-ismen ger många människor tunghäfta idag. Att beskriva verkligheten som den verkligen är och varför den är som den är kan innebära att man ’deplattformeras’ och ’brunsmetas’. Den s k ’Sverigebilden’ måste till varje pris upprätthållas.

Strandfjällan hämmas dock varken av PK-ism, tunghäfta eller ’deplattformering’. ’Still going wrong’ tog hon än en gång chansen att ge prov på sin låga nivå med en varning till den blivande statsministern:

”Vi kommer inte acceptera fascismen.”

Båda Andersson och Strandfjällan visade med all önskvärd tydlighet vilka dåliga förlorare de är. Så fort sossarna förlorar makten, är det i deras ögon ett hot mot demokratin. Men man ska som bekant inte vänta sig stora saker av små människor.

I statministerduellen mellan Andersson och Kristersson några dagar innan valet blev det tydligt att sossarna inte hade något att komma med. Alla problem som valet främst handlade om (kriminalitet, migration, energi m m), är ett resultat av de rödgrönas tomma verktygslåda och oförmåga att styra landet. I duellen mot Kristersson fäktade Andersson illa och inte sällan sa hon sig hålla med Kristersson i hans synpunkter och förslag istället för att komma med egna synpunkter och motförslag. Grattis, Kristersson! Andersson må vara populär i sitt eget parti, men när väljarna får välja, väljer en majoritet bort henne. Kristerssons lag vann med 3 mandat. Sossarna vann 2018 med endast 1 mandat.

Även Annie Lööf avgick som partiledare ett par dagar efter sitt katastrofval. Hellre förekomma än förekommas. Hennes bäst-före-datum passerades för flera år sedan och hennes ’breda mitt’ fanns bara i hennes fantasi. SD fick fler röster än C t o m i Lööfs hemtrakter. Grattis, SD!  Lööfs poserande i traktor m m genomskådades av väljarna och hennes ständiga mobbning av SD och Åkesson gick inte hem. Mobbning och härskartekniker ska inte löna sig. C:s valspråk ”Framåt”, inspirerat av Macrons ”En marche”, klingar numera falskt.

Lööf har ägnat mer tid och energi åt att kritisera SD än åt att föra ut sitt partis politik, något också hennes partikamrater kritiserat. Hon har betett sig som en outtröttlig vuxenmobbare mot SD och Åkesson. Inte i en enda partiledardebatt har hon missat chansen att kritisera honom och SD på olika sätt. Hur skulle det ha låtit om det varit han som gjort likadant mot henne? Hela ’skrikvänstern’ har f ö gjort gemensam sak med Lööf, när det gäller behandlingen av Åkesson. Märta Stenvis vägrar fortfarande att ta Åkesson i hand efter avslutade riksdagsdebatter. Obildat och ovärdigt vuxna människor! Demokrati och riksdagsplats förpliktigar. Talmannen borde påminna henne om detta.

Nu är det inte bara Lööf och ’skrikvänstern’ som praktiserat vuxenmobbning på högsta nivå. SD har i åratal varit portade från offentliga tillställningar och nekats att hyra /konferens/lokaler för sina aktiviteter. Personer som visat sympati för SD har t ex stängts av från sina arbetsplatser. LO tar villigt emot medlemsavgifterna från de SD:are som tillhör fackförbundet, men de tillåts inte inneha förtroendeuppdrag för LO. Det kallar jag rasism. Hur kan man uppföra sig så primitivt 2022?

Vidare har SD som enda riksdagsparti portats från Nobelfesten och de var det enda parti som inte bjöds in till ett RFSL-seminarium under Pride-veckan 2018, där partiet istället representerades av en uppblåsbar elefant. Samtliga övr partiledare ombads vifta med flaggor, om de höll med om att SD var ett homofobiskt parti som deras partier inte ville samarbeta med och alla 7 partiledare viftade lydigt. De som ställde upp på detta borde rodna av skam.

Jag har den största respekt för Åkesson, hans kompetens, retoriska förmåga och hans inre styrka. Han tappar sällan humöret eller den goda tonen. Det är beundransvärt när Lööf, Bolund och Stenvis attackerar och tydliggör vilka härskare och mobbare de är.

Just nu håller den nya regeringen på att bildas. M och KD anser att SD, det största partiet av de ”fyras gäng”, inte ska ingå i regeringen. Liberalerna med bara 4,5% av rösterna är av samma åsikt. Däremot kräver liberalerna att de själva ska sitta i regeringen. Samtidigt hotar en handfull tongivande liberaler att rösta rött till Kristersson, om han tänker samarbeta med SD. Hur långsiktigt hållbart blir det kommande regeringssamarbetet? Hur demokratiskt är det? Hur ska M, KD och L få igenom något i riksdagen utan SD:s stöd? Kommer Anderssons öppna dörr kanske att bli ett alternativ för en ny regering? Det vore ett oförlåtligt svek mot oss väljare.

Sist men inte minst ett exempel på DN:s väljarförakt och bristande respekt för demokratin. I en ledare (21/9) beskrivs högerns debattörer och väljare som ”De nedre lagren av intelligentian”. Hur kan man med hedern och förtroendet i behåll beskriva en så stor del av befolkningen så nedsättande och kränkande? Det om något är ett tydligt tecken på att ledarskribenten själv inte tillhör de övre lagren av intelligentian. Skämmes ta mej fa’n!

I fredags kallade försvarsminister Hultqvist plötsligt till pressträff med migrationsminsister /dr/Ygeman vid sin sida. Enda syftet med träffen var att smutskasta, ljuga och svartmåla SD för att avskräcka väljare att rösta på dem. Smutskastning är som bekant sossarnas huvudverktyg i valkampanjer, särskilt när deras maktinnehav hotas. Det gör det nu. Vi får snart facit på om sossarnas självskadebeteende har fungerat.

Hur smart var det av Magdalena Andersson att skicka fram /dr/Ygeman, som tvingades avgå från inrikesministerposten 2017 för att ha orsakat den största svenska IT-läckan någonsin genom att sälja ut Transportstyrelsen? Det innebar att icke säkerhetsklassade serbiska IT-tekniker fick tillgång till sekretessbelagda register med hemlig information om svensk infrastruktur, nyckelpersoner i svenskt försvar m m. Där kan man verkligen tala om ”det säkerhets- och utrikespolitiska hotet” som /dr/Ygeman bidrog till. Att han har mage att stå där på pressträffen utan att rodna tydliggör att han saknar moral, skam, heder och varje form av /tro/värdighet. Hultqvist har f ö Lööf att tacka för att inte också han tvingades bort i den misstroendeomröstning som riktades mot honom i samband med Transportskandalen. Tala om säkerhetsrisker och politiska katastrofer!

En svettig och upphetsad Hultqvist och en /dr/Ygeman med tomhet i blicken läste under pressträffen innantill från de manus de hade med sig. De blev dessbättre ett konkret och talande bevis på att sossarnas verktygslåda är tom. Pressträffen avslutades lika snabbt som den börjat och ingen fick ställa några frågor. Det säger allt.

I Aktuellt samma kväll debatterade en stressad och exalterad Hultqvist med Åkesson, SD:s partiledare. Som stöd för sina argument mot Åkesson viftade Hultqvist med en kopia av en artikel publicerad i Svenska Dagbladet 6 sept 2018, där f d försvarsminister Odenberg (m) hävdade följande:

-SD är en säkerhetsrisk.

Aktuellts nyhetspresentatör frågade varför Hultqvist nu två veckor innan valet plötsligt valt att ta upp detta. Hultqvist svarade myndigt att detta var viktig konsumentinformation till väljarna inför valet. Att en 4 år gammal tidningsrubrik formulerad av en f d moderat försvarsminister utgör huvudpunkt på dessa två sossars pressträff en vecka före valet tyder på desperation och idétorka och deras grova underskattning av väljarkåren. Resultatet blev några minuters ’talk of shame’. Åkesson kunde förstås ha kontrat med den säkerhetsrisk som socialdemokratiska ministrar orsakade 2017, men han avstod från att sänka sig till Hultqvists låga nivå. Däremot ifrågasatte han sanningshalten i Hultqvists påståenden och lögner, men det var svårt att få en syl i vädret både för Åkesson och för Aktuellts presentatör. Inslaget avbröts medan Hultqvist fortfarande orerade på bredaste dalmål.

Inför valet har sossarna skamlöst kopierat alltmer av SD:s politik och Magdalena Andersson har plötsligt t o m försökt framställa sig som mer sverigevän än ÅkessHultqvist och on. Hon har t ex deklarerat att hon ”vill att Sverige ska bli mer som Sverige” och att hon inte vill ha ”Chinatown”, ”Somalitown” eller ”Little Italy” här. Nu måste människor börja bo blandat och tala svenska i ”vårt Sverige”. Hur detta ska genomföras sa hon förstås inte för det vet varken hon själv eller partiet.

Anderssons och partiets migrationspolitik, retorik m m har på sistone blivit alltmer lik SD:s, men nu kallas inte detta rasism, nazism eller fascism längre. Hur kan sossarna kopiera SD:s politik och samtidigt varna för den katastrof som inträffar, om SD lyckas driva igenom sin politik, som sossarna torgför som ett hot mot demokratin? Hur smart är Andersson egentligen? Det enda smarta draget skulle möjligen vara att Annica Strandhäll och Morgan Johansson nu ’bänkats’ inför valet, eftersom partiet anar att de skulle skrämma bort snarare än locka väljare att rösta på S.

Under galgen erkänner Andersson nu också att vår stora invandring och misslyckade integration leder till segregation, vilket gynnar brottsligheten. Medan det dödliga våldet når nya höjder här, minskar det över i stort sett hela Europa. Vi har hittills i år däremot haft lika många gängmord som under hela 2021. Den stenen har sossarna ännu inte lyckats vända på. Inga andra tunga stenar heller trots 8 år vid makten.

Det enda konkreta vallöftet S har är att Andersson ska fortsätta leda Sverige, oklart med vilka andra partier. Sossarnas valkampanj har i huvudsak bestått av påhopp på oppositionen för att den valt att samarbeta med SD under kommande mandatperiod. Både S och C har ägnat mer kraft och tid åt att svartmåla SD än åt att presentera vad de själva ska göra och med vem under kommande mandatperiod. Aldrig tidigare har vi väl haft en smutsigare och mer ’negative campaigning’ och den har främst sossarna stått för. Det vittnar om desperation och rädsla, inte för att Sverige hotas utan för att deras eget maktinnehav hotas. Att ta makten och att behålla makten är vad sossarnas politik går ut på.

Hur kan någon tro att Andersson är rätt person att leda och ta ansvar för Sveriges växande och akuta samhällsproblem de kommande 4 åren? Hon vägrar t o m att ta ansvar för att hon och partiet vanskött Sverige under de senaste 8 åren. Så agerar ingen framstående ledare.

Annika Strandhäll och Morgan Johansson, ministrar i S-regeringen, är två av de mest högljudda och hätska rösterna i dagens politiska debatt och fulspel. Inga andra politikers skamgrepp eller historiska referenser och ’brunsmetande’ kommer i närheten av den låga nivå som dessa två twittrare sänkt sig till i kampen om makten. Att svartmåla oppositionspartierna i allmänhet, SD i synnerhet, har varit viktigare för dem än att genomföra sina vallöften och leverera resultat. Deras låga nivå och höga tonläge på t ex Twitter har bidragit till dagens hot och hat på sociala medier. Tyvärr saknar Strandhäll och Johansson förmågan att inse detta.

Johansson tar heller aldrig något ansvar för allt som gått snett eller förvärrats under de 8 år han varit justitieminister. Allt är någon annans ansvar och fel, i synnerhet den forna Alliansregeringens. Har Sverige någonsin haft ovärdigare ministrar i en regering än Strandhäll och Johansson? Deras agerande t ex på Twitter passerade för länge sedan skamgränsen. Magdalena Andersson tiger och samtycker; hennes twittrande underhuggare ”tar kampen” så att Andersson slipper smutsa ner sig själv inför valet.

När vår ’landsmoder’ besökte Linköpings universitet i veckan, föll hon dock för frestelsen att utnyttja de tragiska händelserna i Visby i sin valkampanj. Till journalisterna i Linköping sa hon bl a:

”Jimmie Åkesson verkar tycka att Annie Lööf får skylla sig själv, att det är Annie Lööf som har haft ett högt tonläge.”

Sverige må kunna bättre – sossarna kan det inte, vilket de gång på gång bevisar.

Ann Linde var inte sen med att visa att hon tillhör samma ’smarta gäng’. I sin iver att skuldbelägga och svartmåla SD och avskräcka väljare i allmänhet (eventuella s-väljare i synnerhet), från att rösta på SD, gick hon häromdagen ut och hävdade bl a att ”SD och andra högerextrema krafter” drivit på hatet mot Annie Lööf:

”Fruktansvärt att det hat som SD och andra högerextrema krafter riktat mot Annie Lööf lett till detta.”

Linde borde börja med att sopa rent framför egen dörr.  Hennes man, Mats Ericsson, socialdemokratisk politruk och politisk sekreterare, har t ex då och då utmärkt sig på Twitter med raljanta och smaklösa inlägg. Maka söker som bekant kaka. För drygt en vecka sedan twittrade Eriksson bl a:

”Jag är inte ett dugg förvånad över NÅGOT som SD gör. De är nazister och nazister hatar.”

Om Åkesson mordhotas skulle det i konsekvensens namn kunna innebära att Eriksson med sina vänsterextrema krafter och anklagelser mot SD riskerar att skuldbeläggas.

Oavsett vad de rödgröna anser, är allt inte SD:s fel. Jag har svårt att beskylla Åkesson för att en allvarligt psykiskt sjuk person mördat Sveriges psykiatrisam­ordnare Ing-Marie Wieselgren eller planerat att mörda Annie Lööf. Om en psykiskt sjuk person går omkring och mördar, torde inte minst den politiskt styrda sjukvården ha ett stort ansvar.

Varken i politiska sammanhang eller i media har någon nu levande partiledare utsatts för så mycket hot och hat och blivit så påhoppad och ifrågasatt både av ’rödgröna’ politiker och av vänstermedia som Åkesson. Ändå har han ytterst sällan låtit känslorna styra sitt uppträdande. Ett av de få tillfällen när han tände till, var när Bolund (mp) i en partiledardebatt för några månader sedan använde ordet blåbrun om SD. Bolund och Stenevi har trots kritik av talmannen fortsatt att kalla SD ”ett blåbrunt parti” och oppositionspartierna ”de blåbruna”. Sådana respektlösa politiker förväntar man sig inte i riksdagen. Måtte de snart försvinna! De har med sossarnas goda minne tillåtits ”göra kaoz” alldeles för länge.

Inte minst Lööf har under de två senaste mandatperioderna gjort allt hätskare utfall mot Åkesson i offentliga debatter och framträdanden. Hennes eget parti har på senare tid kritiserat henne för att hon lägger större energi och mer tid på att attackera SD och deras politik än på att framföra sitt eget partis politik. Kan även hon därigenom ha bidragit till det hot och hat hon utsätts för idag?

Sossarna verkar nu desperata inför valet och griper efter alla halmstrån och halmgubbar i kampen om makten. Ministrar försöker t ex på Twitter ge hela oppositionen skulden för hotbilden mot Lööf, ännu ett desperat och omdömeslöst försök att avleda väljarnas uppmärksamhet från alla misslyckanden regeringen stått för under de senaste 8 åren. Ska oppositionspartierna kanske använda samma smutsiga taktik och ge de rödgröna skulden för allt hot och hat som i åratal riktats mot Åkesson?

Hur kan man rösta på ett parti som ofta uppträder som oppositionsparti mot sin egen politik? Läget i landet har klart försämrats under de rödgröna. Hur skulle mer av samma inkompetens, tomma löften, lögner, politiska misslyckanden och demonisering av oppositionspolitiker kunna rädda Sverige? Enough is enough! Sverige och svenskarna förtjänar bättre än så. Nu måste vi rädda Sverige från fortsatt rödgrönt vanstyre.

Låt mig avsluta med ett träffande citat:

”Aldrig tidigare har vi haft ministrar som agerar som aktivister och går till angrepp mot dem som utnyttjar sin demokratiska rätt att ha en avvikande åsikt och rätt att uttrycka den med samma språkval som ministrarna själva använder på sociala medier.”

http://anybodys-place.blogspot.com/

Annika Strandhäll (S), frisör, fackföreningsfunktionär, därefter statsråd och chef för socialdepartementet 2014 – 2019, socialförsäkringsminister 2014 – 2017 och socialminister 2014 – 2019. I hennes fall är det tydligt att en socialdemokratisk minister tillsätts utifrån partibok snarare än kompetens.

Under förra mandatperioden kritiserades den rödgröna vänsterregeringen hårt för Försäkringskassans behandling av människor som var för sjuka för att jobba men för friska för att få sjukpenning. Försäkringskassans dåvarande generaldirektör Ann-Marie Begler beordrades därför att kapa de skenande kostnaderna. Sagt och gjort. Hon genomförde exakt vad vänsterregeringen beordrat och de hårdare reglerna orsakade snabbt en folkstorm.

För att rädda sitt och regeringens skinn inför valet 2018 bytte socialminister Strandhäll raskt fot. Efter en politisk U-sväng sparkade hon den erkänt duktiga och aktade generaldirektören Begler på helt politiska grunder och återinförde generösare bidrag till personer som ansåg sig sjuka.

Strandhäll kallades till Konstitutionsutskottet för att förklara sitt agerande. Hennes jonglerande med sanningen fick flera tjänstemän i Försäkringskassans ledning att gå ut och anklaga henne för att ljuga för KU. Hon hävdade i KU bl a att det rådde ”samsyn” om att Begler skulle lämna sin tjänst hos Försäkringskassan. Begler dementerade detta och uppgav att förflyttningen skedde mot hennes vilja. Strandhäll regerade dock vidare; är man en mäktig sosse är man inte utbytbar. Att avsätta en sosse ses snarast som ett direkt hot mot demokratin.

Apropå demokrati, hur hade förresten Strandhäll uttryckt sig t ex på Twitter (där hon f ö är känd för att kasta sig över tangenterna innan hon hunnit koppla in hjärnan), om en minister från Ungern eller Polen sparkat en myndighetschef av partipolitiska skäl och sedan likt Strandhäll ljugit om orsaken till sparkningen?

När Strandhäll tillträdde som klimat- och miljöminister före jul 2021, framkom det att hon sedan 2018 haft nio skulder, s k betalningsförelägganden, som gått till Kronofogden. Hon verkade själv mäkta förvånad över detta. Aftonbladet avslöjade dessutom att hon redan 2013 fått en betalningsanmärkning, något som hon dessförinnan förnekat. Tidigare i år rapporterade DN att hon än en gång hamnat hos Kronofogden p g a en obetald faktura. Strandhäll drog till med en ny vals om varför hon missat detta. Hur kan en minister tillåtas agera så oansvarigt och lögnaktigt?

Nu är Strandhäll inte den första S-ministern som saknat kontroll över sin ekonomi. ”Sverige kan bättre” säger Magdalena Andersson. Ett så stort parti som S borde rimligen ha många lämpliga ministerämnen i sina led. Att ’recycla’ undermåliga ministrar är snarast ett tecken på att såssarna inte kan bättre och då vore ”det bästa för Sverige” att rösta bort dem.

Under sin första vecka som nyutnämnd klimat- och miljöminister fick Strandhäll frågan om hur många kärnreaktorer Sverige hade i drift respektive hade stängt ner:

–Åh herregud, det här borde jag ha koll på!”, svarade hon, lätt genererad, i livesändning.

Strandhälls senaste insats skedde i Almedalen för ett par veckor sedan. Dit kom hon med flyg för att debattera energipolitik. Ingen flygskam där inte. Inget föredöme heller trots att hon är klimat- och miljöminister. I debatten mot moderaternas energipolitiske talesperson Carl-Oskar Bohlin pressades hon om de skenande elpriserna. Hennes inlägg avslöjade hennes bristande kompetens inom området och fick rättmätig kritik. Efter denna debatt ställde hon plötsligt in sina övriga framträdanden. Bättre fly än illa fäkta.

En person som inte har koll ens på sin egen ekonomi ska snarast ha en god man, inte ansvar för ett lands stora och viktiga /ekonomiska/ beslut. Låt oss se till att både Strandhäll och S-regeringen försvinner i valet i september!

I en oförglömlig monolog ”Sverigebruden” (text av Hagge Geigert, 1960) räknade skådespelaren Birgitta Andersson med ironi upp allt som kännetecknade dåtidens socialistiska Sverige. Efter varje kännetecken upprepade hon ”Jag är så glad att jag är svensk, ho, ho”. Jag kom direkt att tänka på denna monolog, när jag lyssnade på statsminister Anderssons almedalstal 3 juli.

I sitt tal prisade Andersson Sverige, som hon sa sig älska. Hon är stolt över att vara svensk och lovordade den svenska naturen. Hon talade lyriskt om grillkvällar, nattbad, skogar och blomsterängar. Vidare älskar hon ”de värderingar som präglat vårt land”, där hårt arbete, flit och slit, demokrati, jämlikhet, pliktkänsla, tillit till varandra och viljan att hjälpas åt lett fram till att Sverige idag är ”fantastiskt”. Hon lär för en stund som Jimmie Åkessons själsfrände Är detta hennes försök att vinna tillbaka väljare som gått från S till SD?

Anderssons tal påminner starkt om Ebba Buschs almedalstal i juli 2017. Mot en filmad bakgrund av blå himmel och en vit flaggstång med vajande svensk flagga hyllade Busch Sverige:

”Sverige, Sverige älskade land, jag älskar dig.”

Lena Mellin, politisk kommentator i AB, kallade detta ”nationalismflörtande” och skrev:

”Politikerveckan i Almedalen lämnar en unken eftersmak. Anden är släppt ur flaskan, svenskheten hyllas. Det kan sluta hur illa som helst.”

”Det lämnar en unken eftersmak. Det är som om de andra partierna fiskar i samma grumliga vatten som ­Sverigedemokraterna men försöker klä det i en mer tilltalande språkdräkt.”

Nu har tydligen också Andersson dykt djupt ner i det grumliga vattnet och bedrivit ”nationalismflirtande” utan att Mellin reagerar. Än en gång blir det tydligt att vem som säger något är långt viktigare än vad någon säger.

Göran Collste, professor i tillämpad etik, angrep 2016 (https://www.svt.se/opinion/vad-menar-ni-med-svenska-varderingar) både Jimmie Åkesson och Ebba Busch och hävdade att ”talet om svenska värderingar syftar till att exkludera människor”. Även att tala om en svensk kultur har ansetts exkluderande, eftersom det ansågs kunna uppröra vissa ”grupper”. Collste ifrågasatte varför ingen journalist undersökte vad talet om ”svenska värderingar” egentligen betyder? Det har statsministern nu svarat på i sitt tal om svenska värderingar utan att bli angripen eller kritiserad. Det har däremot Jimmie Åkesson och SD i åratal blivit. S liksom C, Mp m fl har länge praktiserat negativ särbehandling och politisk mobbning av honom och hans parti. Ovärdigt och lågt!

I Svt:s ”Politikbyrån” 4 juli jämförde man delar ur Buschs almedalstal 2017 med Anderssons tal 3 juli. Andersson använde nästan ordagrant flera av Buschs hyllningar av Sverige och svenska värderingar. Hävdar Fredrik Reinfeldt fortfarande att ”det ursvenska är blott barbari” och Mona Sahlin, som 2002 slog fast att svenskar inte har någon kultur annat än ”midsommar och sådant töntigt”, att detta gör många svenskar avundsjuka på invandrargrupper, som har en kultur? Både Ruinfeldt och Sahlin har gjort mycket för att utplåna ’det svenska’ och öppnat våra gränser på vid gavel också för migranter som inte haft asylskäl. Dessa två har stor skuld i att vi idag har segregation och utanförskapsområden med allt vad detta orsakar och söndrar i dagens Sverige.

Idag verkar många vilja kalla sig ’sverigevänner’. Det klingar falskt, när man ser hur inte minst såssarna och deras politik bara de senaste 8 åren skadat och försämrat Sverige. De har trots alla sina utredningar, kommissioner och otaliga löften ännu inte lyckats åtgärda de stora problem deras politik lett till. Under den rödgröna regeringen har det bara gått utför. Den som älskar Sverige tillåter inte en sådan utveckling. Så kan det inte fortsätta. Sverige kan bättre och förtjänar snarast en ny regering.