På självaste julaftonen hände något jag inte varit med om på över 30 år; jag fick halsfluss och hög feber. Efter ett par timmar på jobbet nästa dag, åkte jag till närmaste apotek för att få hjälp. Jag beskrev symtomen för den läkare som jobbar bakom disken där och på mindre än en minut plockade han fram vad jag behövde, d v s penicillin. Sedan var det sängläge i nästan 2 dygn. På tredje dagen uppstod jag igen och det värsta var över.

Man kan ha synpunkter på hur lättillgängliga mediciner ofta är utomlands, men när man är riktigt dålig, griper man efter det halmstrå som erbjuds. Att uppsöka läkare för undersökning och provtagning och sedan vänta på provsvar och läkemedelsrecept känns oöverkomligt, när man inte kan svälja. Då är man tacksam för snabb lindring.

2011 sänkte hälsodepartementet i Förenade Arabemiraten priset på nästan 600 mediciner med upp till 55 %. Nu har man just beslutat sänka priset på mediciner för behandling av diabetes, benskörhet, hjärtsjukdomar, lungcancer, hormonbehandlingar, högt blodtryck, psoriasis, glaukom, kärlsjukdomar och njurproblem. Syftet är att alla som är beroende av lång eller livslång behandling ska ha råd med de mediciner som deras sjukdomar kräver. Ett annat syfte är att hela arabregionen ska ha jämförbara läkemedelspriser.

I Sverige avreglerade vi för några år sedan apoteksmarknaden. Det är tveksamt om det gett önskad effekt. En följd är att apoteken idag inte alltid har hemma utan måste beställa hem de läkemedel man behöver. Det innebär väntetid och därmed en försämring för kunden och den priskonkurrens mellan apoteken som man förväntade har uteblivit. Dessutom har apoteken numera utökat sitt sortiment av ’skönhetsprodukter’ högst påtagligt, antagligen för att där finns mycket pengar att hämta. Men vem går till apoteket för att köpa skönhets- eller hudvårdsprodukter?

 För apoteksbranschen har avregleringen varit mycket lönsam och framgångsrik. För oss kunder är vinsten inte lika stor. Jag är för avreglering och fri konkurrens, men det måste följas av ett strikt regelverk, noggrann tillsyn och uppföljning. Där har det brustit inom många områden, t ex telekommunikation, apotek, hälso- och sjukvård och utbildning. Olika privata aktörer har plockat russinen ur kakan och stat och landsting har fått ta hand om de mindre attraktiva delarna, t ex glesbygden, där det inte är lönsamt att etablera sig. Så här i efterhand framstår beslutsfattarna som blåögda. De borde ha kunnat förutse vad som skulle hända. Dessutom borde de ha haft vett att ta ordentligt betalt för den statliga egendom de sålt ut.

Inom skolans område har John Bauerkoncernen visat att det går utmärkt att tjäna pengar och slippa ifrån ansvar. Jag förstår inte varför man inte kräver att de som vill starta en friskola deponerar pengar, som garanterar fortsatt undervisning för eleverna när skolan går i konkurs. Skulle det starta lika många friskolor då? Kanske inte, men de som startar skulle tvingas ta ett större ansvar, vilket gynnar eleverna. Det är helt oacceptabelt att privata aktörer ska kamma hem vinsterna och vi skattebetalare ta hand om förlusterna. Vilken beslutsfattare kan försvara ett sådant system?