Nej det här har ni inte läst förut…

Vid en första anblick kanske man kan tro att det här är samma text som ledaren i tidningarna Västerbottningen och Nordsverige. Men skenet bedrar för även om stommen är den samma så är den här debattartikeln betydligt vassare och den belyser problematiken ur ett bredare perspektiv. Så jag tycker definitivt att ni ska klicka in er i artikeln här nedan på land.se och läsa detta. Inget jag gjort tidigare har fått ett sådant här massivt genomslag (med mina mått mätt), jag står fortfarande gapande och undrar vad som hände…

Debatt: Vad får vi lantisar för pengarna?

Veckans ledare i Västerbottningen

Fast nu råkade visst redaktören lägga in den specialvariant som skulle publiceras i tidningen Nordsverige

Så ledaren som skulle in i Västerbottningen hittar ni i löpande text här nedan!

Vad fan får vi lantisar för pengarna?

När Leif Östling, Svenskt Näringslivs ordförande, ställdes mot väggen och anklagades för skatteflykt så myntade han det nu smått klassiska uttrycket ”vad fan får jag för pengarna”. Kraftiga reaktioner kom direkt, både i traditionella- och sociala medier. Många förståsigpåare var rejält upprörda och Östling sågades förstås vid fotknölarna. Vi översköljdes också av inlägg och artiklar som omsorgsfullt hamrade in budskapet om vad han faktiskt fått av samhället för skattepengarna. Allt detta borde självklart alla vi andra också kunna förvänta oss att få, eller? Gratis utbildning, vård, omsorg, räddningstjänst, vägunderhåll, bibliotek, museer, idrottsanläggningar, kollektivtrafik och mycket mer. Vartefter jag läste inläggen som droppade in blev jag allt mer förbannad, men inte främst på de som skatteplanerar. Utan det var när jag såg på frågeställningen ur ett landsbygdsperspektiv det brann till rejält. För på fullaste allvar – Vad fan får vi lantisar för pengarna?

Sanningen är att vi inte får särskilt mycket. Våra byaskolor läggs ned och våra barn får växa upp längs vägarna i skolbussar. Vi ska föda barn i bilen och vi ska klara oss utan poliser. Vägarna ute i byarna får vi fixa själva men vi ska såklart ändå via skattsedeln betala för underhållet inne i stan. Utan att knota ska vi också subventionera den kollektivtrafik som främst stadsborna kan nyttja. Vi betalar dyrt för kulturen men vi blir av med vår musiklärare och vi ska vara tacksamma för att bokbussen kommer var femte vecka. Vi är med och betalar för stora dyra idrottsanläggningar i städerna men vi får spola vår egen hockeyplan, dra upp våra egna skidspår och spela innebandy i små skokartonger. Vi får själva ta ansvar för bygdens tillväxt eftersom kommunen centraliserar och förtätar för mer än vad tygen håller. Vi måste helt enkelt själva fixa massor av saker som inkluderas i samhällsservicen i städerna. I klartext så förväntas vi helt enkelt hålla käft, svälja orättvisorna och gå vidare utan att ifrågasätta.

Men den här frågan som ingen egentligen verkar få ställa är ur landsbygdens synvinkel högst relevant. Det är dessutom både vår rättighet och skyldighet som medborgare att kritiskt granska och ifrågasätta hur myndigheter hanterar våra gemensamma skattemedel. Vi har också en skyldighet mot våra barn och barnbarn, för ska det finnas en levande landsbygd i framtiden så måste frågan ställas högt och ofta. Så återigen – Vad fan får vi lantisar för pengarna?

I Bullmark får vi inte ens en ny låg- och mellanstadieskola trots att den gamla både är för liten och totalt utsliten efter 35 år. Men det är ju tur att vi betalar rejält med skatt, för skolskjutsarna kommer inte att bli billiga…

/Robert Axebro

Här kommer Nordsverigeledaren som hamnade i fel tidning… 

Umeås (just nu) ledande socialdemokrater tyckte återigen att det var befogat att sätta mig på plats. Den här gången var det min ledare, Straffskatt för Umeås Lantisar, i Västerbottningen som inte riktigt föll dem på läppen. Förutom att de i sin replik inte bemöter det jag ser som de centrala frågeställningarna så försöker de även föra läsarna bakom ljuset genom att ljuga med statistik på ett mycket unket sätt. Här nedan kan ni läsa min slutreplik som publicerades i dagens Västerbottningen. Längre ner finns en bild på hela rasket.

Min slutreplik:

Hans Lindberg (S) och Christer Lindvall (S) är flosklernas mästare. Deras strategi verkar vara att ducka för sakfrågor och istället med inövade floskler bemöta något de själv hittat på. Här vill de påskina att jag är emot Umeås stadsutveckling samt att jag tycker att det finns ett motsatsförhållande mellan stads- och landsbygdsutveckling. Men till skillnad från dessa två herrar så anser jag att hela Umeå måste få utvecklas. Motsatsförhållandet finns bara i deras egna politiska beslut. Att de inte vill utveckla landsbygden bekräftas när de säger att Umeå inte ska vara en utspridd stad med långa avstånd. Att de dessutom inte ens förstår skillnaden mellan Umeå som stad och kommun är direkt pinsamt.

De kunde gett oss sin syn på de segregationsproblem som visat sig uppstå när kreativ tillväxt används som verktyg för stadsförtätning. Fast de vill väl inte prata om de ökade samhällsklyftor som väntar. Eller varför inte säga något om hur planerna för Umeås utveckling anpassas utifrån en allt snabbare övergång till elbilar. Men de vill nog inte heller prata om ett avgasproblem som löser sig av sig själv.

Istället väljer de att sprida dimridåer med uttalandet om att landsbygden växt mer än Umeås tätorter och att var tredje kommuninvånare bor utanför Umeå stad och så ska det minsann förbli. Först jämförs alltså landsbygden med Umeås alla tätorter men sedan bakas landsbygden plötsligt ihop med övriga tätorter innan en jämförelse görs med Umeå stad. Separat är uttalandena korrekta men när de vävs samman säger det inget om landsbygden, så det är inget annat än ett unket försök föra oss bakom ljuset. Tydligen tror de att vi lantisar är ett gäng idioter som sväljer vilka dumheter som helst.

/Robert Axebro, ledarskribent

Det har under en tid pågått en debatt om det hårdnande offentliga debatt- och samtalsklimatet. Det som nästan uteslutande står i fokus är sociala mediers och i viss mån även vanlig medias roll i detta. Fenomenet belyses nästan alltid ur offentliga personers synvinkel, alltså där t.ex. våra folkvalda står som mottagare av diverse hot och otrevligheter. Det här framhålls ofta som ett hot mot demokratin eftersom det potentiellt innebär att det blir svårare att få människor att ta på sig politiska uppdrag och engagera sig i samhällets utveckling. I Umeå har debatten bland annat aktualiseras när ett par politiker delat med sig av de hot de blivit utsatta för.

Självklart är det ett stort problem när folk går över gränsen och det övergår från debatt till regelrätta hot. Det måste självfallet stävjas. Det finns dock fler aspekter på det hårdnade samtalsklimatet som, av någon anledning, väldigt få förståsigpåare väljer att belysa. Självklart avser jag våra förtroendevaldas egen roll i det allt hårdare debatt/samtalsklimatet. I vissa fall utgör deras agerande ett lika stort hot mot demokratin och inte minst då människors vilja att engagera sig politiskt. För åtminstone i Umeå finns en otäck politisk kultur där vissa förtroendevalda använder en ledarstil som genomsyras av härskartekniker, smutskastning, desinformation och undanhållande av offentliga handlingar. Bristen på öppenhet och deras sätt att bemöta kritik med diverse härskartekniker, som ofta framstår mest som pajkastning, skapar en grogrund för ett ökat politikerförakt. Problemet ligger inte heller enbart hos de politiker som missbrukar sin makt på detta sätt. Även de politiker som tyst står bredvid och låter detta fortgå får nog anses skyldiga till att denna odemokratiska maktfullkomlighetskultur får fortsätta växa sig stark.

I sin insändare, Hans Lindberg saboterar det offentliga samtalet, belyser Johan Örestig det demokratiska problemet hos Umeås ledande politiker när han framför åsikten att folkvalda inte ska sprida grundlösa rykten och misskreditera meningsmotståndare. Vilket förstås borde vara en självklarhet. Så att det i Umeå överhuvudtaget måste skrivas insändare i detta ämne är rent horribelt. Men alla som hänger med i den lokala samhällsdebatten inser nog att det snarast borde skrivas ännu mer om vissa folkvalda politikers odemokratiska beteende. För faktum är att Hans Lindberg och hans trogna entourage flitigt använder sig av dessa metoder för att förminska och avfärda dem som har avvikande åsikter. Jag har själv vid ett antal tillfällen stått på mottagarsidan för detta. Mer om detta kan ni läsa i några av mina tidigare inlägg:  Politisk sekreterare på krigsstigen, Jämförd med nazister?!, Replik-Vad är S-ledningen rädda för och (S)andlådor och brevlådor-Christer Lindvall debatterar.

Men om vi återgår till Örestig så har han efter att ha framfört sina åsikter om kommunledningen blivit stämplad som ”ytterkantsvänster”. Nu tror jag inte att Johan gråter sig till sömns om kvällarna för att någon kallar honom för detta. Men det som är intressant i kråksången är att S-ledningen gång på gång använder precis den här typen av maktspråk för att förminska och misskreditera de som inte delar deras åsikter, fast oftast försöker de förstås först tiga ihjäl frågan. De medborgare i Umeå som uttrycker obekväma åsikter är tydligen enligt S-ledningens sätt att se på saken antingen rabiata vänsteraktivister, förtappade rättshaverister eller otäcka lobbyister med alldeles för bra kontakt med media. Att S-ledningen känner sig tvungna att använda härskartekniker och smutskastning istället för öppen, ärlig och faktabaserad dialog visar väldigt tydligt hur svagt deras ledarskap är. Även om en nylig debattartikel vill få oss att tro något helt annat, men den var visst bara ”Fake News”.

Trots att jag och Johan i mångt och mycket har olika politiska ståndpunkter så är vi nog helt överens om att det största hotet mot Umeås demokrati är den sittande socialdemokratiska kommunledningen. För det är helt klart ett stort demokratiskt problem att vi har en ledning som med alla medel försöker undanhålla fakta och ta alla genvägar som finns samtidigt som de misskrediterar både politiker och medborgare som har en annan åsikt än de själva. Sedan måste väl både jag och herr Örestig anses vara värsta sortens rättshaverister eftersom vi tycker det är viktigt att saker och ting hanteras korrekt. För vi måste ju var helt galna och utflippade som anser att Umeås S-ledning ska följa gällande lagar och fastställda kommunala beslutsprocesser…

I nedanstående debattartikel beskriver Johan på ett kärnfullt sätt vissa av aspekterna med att våra folkvalda själva utgör det största hotet mot Umeås demokrati. Han klargör också att han helt tappat tron på att Umeås politiker själva kommer att lösa detta problem och han förespråkar som jag tolkar det en lösning som bygger på att medborgarna går samman och sätter press på politikerna. Detta menar han är en mer framkomlig väg för att nå en förändring. Jag säger definitivt inte emot honom men jag har trots allt valt att engagera mig politiskt för att försöka verka för en förändring från insidan. Hur framkomlig den väg jag valt faktiskt är återstår väl att se. Men det visar sig väl inte minst nu när Centerpartiets kommunvalsedel, efter konstens alla regler, ska vaskas fram. Fastnar jag i det nålsögat uppstår förstås vissa smärre framkomlighetsproblem, för det är nog en aning besvärligt att påverka något från insidan om man fortfarande står kvar på utsidan…

Jag vill också betona att om Johan i texten inte håller med om det jag skrivit här så är det självfallet så att Johan egentligen heter något helt annat och då är också alla eventuella likheter med verkligheten helt slumpartade. 😉

Summan av kardemumman är alltså att:

Min ledare i veckans Västerbottningen.

Har ni inte redan läst Sara Meidells krönika i VK så tycker jag ni ska göra det snarast! Hennes lågmälda och träffsäkra illustration av Umeås lydiga och följsamma medborgare är lysande och manar verkligen till eftertanke. Jag hoppas alla inser att det räcker med en Standing man i Umeå. Vi andra måste fortsätta att ifrågasätta, kräva svar och vara obekväma i annat fall står vi snart där allihop med samma snara runt halsen…

Om Standing man verkligen kunnat fälla en tår så skulle han mest ha varit att likna vid en fontän, för de odemokratiska och emellanåt olagliga tilltagen från de styrande politikerna har varit många de senaste åren. Mest skrämmande är nog ändå att det som kommit upp till ytan troligtvis bara är toppen av isberget.

Standing man får nog här anses representera den sittande ledningens favoritmedborgare. Nämligen en medborgare som tyst och lydigt accepterar den kraftigt redigerade bild av verkligheten som presenteras, oavsett hur galen den är. Tystnaden och acceptansen? från den stora massan hjälper till att skapa en ond  spiral där de ledande politikerna blir allt mer maktfullkomliga och den redan obefintliga insynen försämras ytterligare. Så alla som är nöjda med Umeås ledarskap och inte bryr sig särskilt mycket om att den lokala demokratin urholkas kan väl bara fortsätta att lalla på i sin egen lilla drömvärld. Alla vi andra har en del att ta tag i här framöver.

Det är tio månader till valet och jag hoppas att vi nu en gång för alla kommer att göra det väldigt klart att i Umeå ska det bara finnas en enda Standing man. Vi andra kommer definitivt inte att vara tysta och följsamma längre…

”Jag är Standing man, jag är den flexibla medborgaren, jag står där man ställer mig och en snara om halsen är hur man lyfter mig. Jag är den följsamme medborgaren, jag godtar det perspektiv man ger mig och jag håller mig på min position.”