Det har under en tid pågått en debatt om det hårdnande offentliga debatt- och samtalsklimatet. Det som nästan uteslutande står i fokus är sociala mediers och i viss mån även vanlig medias roll i detta. Fenomenet belyses nästan alltid ur offentliga personers synvinkel, alltså där t.ex. våra folkvalda står som mottagare av diverse hot och otrevligheter. Det här framhålls ofta som ett hot mot demokratin eftersom det potentiellt innebär att det blir svårare att få människor att ta på sig politiska uppdrag och engagera sig i samhällets utveckling. I Umeå har debatten bland annat aktualiseras när ett par politiker delat med sig av de hot de blivit utsatta för.

Självklart är det ett stort problem när folk går över gränsen och det övergår från debatt till regelrätta hot. Det måste självfallet stävjas. Det finns dock fler aspekter på det hårdnade samtalsklimatet som, av någon anledning, väldigt få förståsigpåare väljer att belysa. Självklart avser jag våra förtroendevaldas egen roll i det allt hårdare debatt/samtalsklimatet. I vissa fall utgör deras agerande ett lika stort hot mot demokratin och inte minst då människors vilja att engagera sig politiskt. För åtminstone i Umeå finns en otäck politisk kultur där vissa förtroendevalda använder en ledarstil som genomsyras av härskartekniker, smutskastning, desinformation och undanhållande av offentliga handlingar. Bristen på öppenhet och deras sätt att bemöta kritik med diverse härskartekniker, som ofta framstår mest som pajkastning, skapar en grogrund för ett ökat politikerförakt. Problemet ligger inte heller enbart hos de politiker som missbrukar sin makt på detta sätt. Även de politiker som tyst står bredvid och låter detta fortgå får nog anses skyldiga till att denna odemokratiska maktfullkomlighetskultur får fortsätta växa sig stark.

I sin insändare, Hans Lindberg saboterar det offentliga samtalet, belyser Johan Örestig det demokratiska problemet hos Umeås ledande politiker när han framför åsikten att folkvalda inte ska sprida grundlösa rykten och misskreditera meningsmotståndare. Vilket förstås borde vara en självklarhet. Så att det i Umeå överhuvudtaget måste skrivas insändare i detta ämne är rent horribelt. Men alla som hänger med i den lokala samhällsdebatten inser nog att det snarast borde skrivas ännu mer om vissa folkvalda politikers odemokratiska beteende. För faktum är att Hans Lindberg och hans trogna entourage flitigt använder sig av dessa metoder för att förminska och avfärda dem som har avvikande åsikter. Jag har själv vid ett antal tillfällen stått på mottagarsidan för detta. Mer om detta kan ni läsa i några av mina tidigare inlägg:  Politisk sekreterare på krigsstigen, Jämförd med nazister?!, Replik-Vad är S-ledningen rädda för och (S)andlådor och brevlådor-Christer Lindvall debatterar.

Men om vi återgår till Örestig så har han efter att ha framfört sina åsikter om kommunledningen blivit stämplad som ”ytterkantsvänster”. Nu tror jag inte att Johan gråter sig till sömns om kvällarna för att någon kallar honom för detta. Men det som är intressant i kråksången är att S-ledningen gång på gång använder precis den här typen av maktspråk för att förminska och misskreditera de som inte delar deras åsikter, fast oftast försöker de förstås först tiga ihjäl frågan. De medborgare i Umeå som uttrycker obekväma åsikter är tydligen enligt S-ledningens sätt att se på saken antingen rabiata vänsteraktivister, förtappade rättshaverister eller otäcka lobbyister med alldeles för bra kontakt med media. Att S-ledningen känner sig tvungna att använda härskartekniker och smutskastning istället för öppen, ärlig och faktabaserad dialog visar väldigt tydligt hur svagt deras ledarskap är. Även om en nylig debattartikel vill få oss att tro något helt annat, men den var visst bara ”Fake News”.

Trots att jag och Johan i mångt och mycket har olika politiska ståndpunkter så är vi nog helt överens om att det största hotet mot Umeås demokrati är den sittande socialdemokratiska kommunledningen. För det är helt klart ett stort demokratiskt problem att vi har en ledning som med alla medel försöker undanhålla fakta och ta alla genvägar som finns samtidigt som de misskrediterar både politiker och medborgare som har en annan åsikt än de själva. Sedan måste väl både jag och herr Örestig anses vara värsta sortens rättshaverister eftersom vi tycker det är viktigt att saker och ting hanteras korrekt. För vi måste ju var helt galna och utflippade som anser att Umeås S-ledning ska följa gällande lagar och fastställda kommunala beslutsprocesser…

I nedanstående debattartikel beskriver Johan på ett kärnfullt sätt vissa av aspekterna med att våra folkvalda själva utgör det största hotet mot Umeås demokrati. Han klargör också att han helt tappat tron på att Umeås politiker själva kommer att lösa detta problem och han förespråkar som jag tolkar det en lösning som bygger på att medborgarna går samman och sätter press på politikerna. Detta menar han är en mer framkomlig väg för att nå en förändring. Jag säger definitivt inte emot honom men jag har trots allt valt att engagera mig politiskt för att försöka verka för en förändring från insidan. Hur framkomlig den väg jag valt faktiskt är återstår väl att se. Men det visar sig väl inte minst nu när Centerpartiets kommunvalsedel, efter konstens alla regler, ska vaskas fram. Fastnar jag i det nålsögat uppstår förstås vissa smärre framkomlighetsproblem, för det är nog en aning besvärligt att påverka något från insidan om man fortfarande står kvar på utsidan…

Jag vill också betona att om Johan i texten inte håller med om det jag skrivit här så är det självfallet så att Johan egentligen heter något helt annat och då är också alla eventuella likheter med verkligheten helt slumpartade. 😉

Summan av kardemumman är alltså att: