Axebros syn på politiken...

Axebros syn på politiken...

Vi måste få bukt med Bucht

Av , , 1 kommentar 67
Veckans ledare i Västerbottningen hittar ni här nedan:

IMG_0087

Landsbygdsvision eller valfläsk

I förra veckans ledare konstaterade Torbjörn Wennebro att landsbygden är framtiden. För oss lantisar är det ingen nyhet. Problemet är bara att många politiker inte begripit det än. Torbjörn ger oss dock en gnutta hopp när han säger att polletten till sist brukar trilla ner även för politikerna. Så hur ser då vår mäktigaste landsbygdspolitiker på framtiden, har han fattat galoppen?

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht säger att ”Landsbygdens betydelse kommer att öka enormt” när han i tidningen Land beskriver framtidens landsbygd. Hans vision ser kanske bra ut vid en första anblick. Men skrapar vi lite på ytan så är det något som inte stämmer. För det är inte människorna på landsbygden som står i fokus. Läser vi mellan raderna blir det tydligt att det är vad landsbygden kan leverera som är intressant. Med klimatomställningen från fossila bränslen till förnybara råvaror vänds nu blickarna mot jord- och skogsbruket. Regeringens mål att svenska metaller ska användas vid tillverkning av batterier till de elbilar som ska rulla på våra vägar innebär att även gruvnäringen kommer att explodera.

Att landsbygdens resurser blir mer betydelsefulla ger oss inte automatiskt en hållbar och levande landsbygd. Såvida vi inte får ett nytt skattesystem som säkerställer att landsbygden inte bara exploateras förstås. En betydande del av de pengar som genereras måste bli kvar där värdet skapas, först då kan vi börja prata om en hållbar landsbygd. Sedan bör vi fundera lite på Landsbygdsministerns slutkommentar om varför landsbygden är så viktig. ”Det handlar om att se till att urbaniseringen inte kraschar, vilket den gör om vi inte har folk på landsbygden. Om vi inte får fram biomassa, om vi inte får fram maten – då kommer ju inte den urbana miljön att fungera”. I korthet säger han att landsbygdens uppgift är att leverera råvaror och försörja städerna och den urbana livsstilen trots att den har kraftig pyspunka.

I en debattartikel, i VK tidigare i veckan, skrev landsbygdsministern också om regeringens ”Hela Sverige-satsning” på 1,2 miljarder. Han sa att det är början på en ny framtid för landsbygden. Jag har dock svårt att ta det riktigt på allvar med tanke på att regeringen också har aviserat att man vill bygga nio nya städer, de flesta mellan Stockholm och Uppsala. Spektaklet med att ”utlokalisera” 500 statliga jobb längre bort längs samma tunnelbanelinje i Stockholm ger också perspektiv på vad de menar med ”Hela Sverige”. Det finns risk för att det enda landsbygden får är valfläsk för en spottstyver. Själv väntar jag med att sprätta skumpan tills vi sett om det här ger den ”verkstad” på landsbygden som utlovats. Ska det bli något mer än bara valfläsk behöver politikerna, precis som Torbjörn sa förra veckan, hjälp så att de inte råkar glömma bort oss. Men vi lantisar är ju hjälpsamma så det kanske löser sig…

/Robert Axebro

Landsbygd är mer än en tv-idyll

Av , , 2 kommentarer 79

Veckans ledare i Västerbottningen

Landsbygd är mer än en tv-idyll

Under 2017 tog landsbygden ett stadigt grepp om tv-tittarna. Först genom det tokmysiga paret Mandelmann som fick folk att börja odla grönsaker på balkongen och drömma om att flytta ut på landet. Sedan dök Cowboykåken upp i rutan. Denna självförverkligande enmansdokusåpa fick nog även de mest inbitna karriäristerna att vilja lämna ekorrhjulet och förverkliga sina drömmar. Toppat med lite romantik i Bonde söker fru samt pysslande med en barfota Ernst så har landsbygden reducerats till en mysig, gullig och lagom excentrisk idyll.

Lyfter vi blicken från tv-tablån och kikar på samhällsdebatten under 2017 så krackelerar dock den idylliska bilden. För bortom tv-myset ses landsbygden, helt felaktigt, som en bidragsslukande och tärande parasit. Klyvningen mellan stad och land har stått i fokus och snedfördelningen av de pengar som genereras via vattenkraft, vindkraft och andra naturtillgångar är det som skavt mest. På kommunal och regional nivå är det lika illa, här centraliseras helt utan eftertanke och skattepengarna rullar endast åt ett håll. Tillgången till samhällsservice blir alltmer ojämlik och nedläggning av byaskolor och försämrad vård är vardagsmat. Stormen mot regeringens förslag om försämrade regler för fåmansföretag, de nya strategierna för enskilda avlopp och Telias pågående nedmontering av kopparnätet visar tydligt att förståelsen för landsbygdens förutsättningar är obefintlig. Ytterligare exempel ser vi i debatten om polisbristen i Västerbottens inland och regeringens planer att beskatta avstånd med t.ex. flygskatt och kilometerskatt på tunga fordon. Vi får helt enkelt konstatera att den landsbygdsromantiska tv-idyllen skiljer sig rejält från verkligheten.

Vad kan då landsbygden vänta sig under valåret 2018? Ifjol klubbades en ny svensk matstrategi där det talas om tillväxt och ökad självförsörjningsgrad. Landsbygdskommittén levererade också sitt förslag om en ny nationell landsbygdspolitik. Det här borde betyda att landsbygden prioriteras på den politiska agendan. Men trots detta och uppsvinget för landsbygdsfrågor i debatten är jag övertygad om att landsbygden kommer att behandlas lika styvmoderligt som tidigare. Så när vi sitter och inväntar alla fantastiska vallöften skadar det inte att påminna sig om den årligt återkommande skattehöjningen på bensin och diesel som regeringen drivit igenom, trots att man inför valet 2014 lovade att inte höja skatten.

Ska det bli någon förändring på landsbygden är det i vanlig ordning upp till oss själva, för tomma vallöften hjälper oss föga. Gör vi inte våra röster hörda och håller landsbygdsfrågorna aktuella under valåret 2018 kommer vi definitivt att bli bortglömda. Förutom när paret Mandelmann är på tv förstås, för då är ju den idylliska landsbygden på allas läppar…

/Robert Axebro

IMG_0077

Trissvinst och politiskt uppdrag

Av , , 3 kommentarer 96

Plötsligt händer det…

Veckan som gått har varit helt osannolik, det blev förvisso inte någon Trissvinst med 25 000 kr i månaden i 25 år, men bra nära ändå. För både vad gäller min eventuella politiska framtid och mitt skrivande blev det oväntad islossning.

Förra måndagen publicerades min debattartikel ”Vad får vi lantisar för pengarna” i tidningen Land och i skrivande stund har den delats drygt sextusen gånger på Facebook, vilket är helt ofattbart.

Tillsammans med min förra debattartikel”Har du råd att vara otrogen mot din lokala butik”, som delats över tusen gånger har responsen den senaste tiden varit överväldigande. Förutom alla som läst och delat så har det också kommit brev, mail, meddelanden och telefonsamtal från när och fjärran. Glädjande nog så har dessutom alla som hört av sig varit positiva. Den energiboost detta har gett är såklart helt ovärderlig men det finns förstås alltid en baksida. När jag nu ska börja klura på nästa ledare till Västerbottningen så ligger prestationsångesten som en våt filt över min hjärna och fingrarna har förtvivlat svårt att hitta rätt på tangentbordet. För jag inser ju att det knappast är troligt att jag någonsin kommer att få ett sånt här genomslag igen oavsett hur mycket jag skriver. Så den stora frågan är ju hur man går vidare när vägen bara kan leda neråt? Är det någon som sitter på svaret?

Apropå Trissvinst så fick jag dessutom förra veckan frågan, av Centerpartiets gruppledare, om jag var intresserad av att kliva in som ersättare i fritidsnämnden. Svaret var ju självskrivet, så det tackade jag förstås ja till. Formellt beslutas detta på nästa kommunfullmäktige. Hur kul som helst och jag tackar och bockar för förtroendet. Det känns förstås enormt stimulerande att få denna möjlighet att från insidan få se lite mer av politiken i Umeå redan innan det kommande valet. Det enda smolket i glädjebägaren är de tragiska omständigheter som ledde till att vakansen uppstod.

Något som också är aktuellt i dessa tider är ju partiernas arbete med att forma sina valsedlar inför det kommande valet. Centerpartiet är sedan ett par veckor klara både med landstingslistorna och riksdagslistan. På en mycket intressant och lärorik stämma beslutades att bl.a. jag kommer att finnas med på valsedeln till riksdagen. Höjdpunkten för mig var onekligen när Mattias Larsson, Gruppledare för (C) i Umeå och Distriktsordförande för (C) i Västerbotten, just innan klubban skulle falla reste sig och yrkade på en rockad som innebar att vi två bytte plats på listan. Så från det som i slutändan skulle ha inneburit en 27:e plats landade jag istället på en glädjande men väldigt oväntad 11:e plats. Att säga att jag blev förvånad är nog årets underdrift. Så återigen – Tack Mattias 🙂

Det känns självfallet lite extra motiverande för en nykomling att få synas på en så pass hög placering på riksdagslistan, men jag sticker inte under stol med att mitt huvudmål trots allt är kommunvalet. Som några av er kanske noterat så är jag inte överdrivet imponerad av hur Umeås nuvarande politiska ledning hanterar våra gemensamma resurser och jag vill därför vara med och arbeta för att Umeå ska få ett nytt ledarskap. Så jag kommer självklart att helhjärtat engagera mig i den kommande valrörelsen. Innan det hela drar igång på riktigt så ska dock en vinnande C-valsedel vaskas fram och arbetet med detta är i full gång. Efter att den förestående medlemsomröstningen genomförts och nomineringskommittén sedan slagit sina kloka huvuden ihop och presenterat ett förslag så klubbas den slutliga valsedeln på stämman den 19:e februari.

Jag hoppas förstås på att jag inte är helt ensam om att tycka att det vore en bra idé om jag finns med på Centerpartiets valsedel till kommunvalet i Umeå…

Same same but different

Av , , 1 kommentar 60

Nej det här har ni inte läst förut…

Vid en första anblick kanske man kan tro att det här är samma text som ledaren i tidningarna Västerbottningen och Nordsverige. Men skenet bedrar för även om stommen är den samma så är den här debattartikeln betydligt vassare och den belyser problematiken ur ett bredare perspektiv. Så jag tycker definitivt att ni ska klicka in er i artikeln här nedan på land.se och läsa detta. Inget jag gjort tidigare har fått ett sådant här massivt genomslag (med mina mått mätt), jag står fortfarande gapande och undrar vad som hände…

Debatt: Vad får vi lantisar för pengarna?

Skärmavbild 2017-11-27 kl. 20.51.57

Vad fan får vi lantisar för pengarna?

Av , , 10 kommentarer 91

Veckans ledare i Västerbottningen

Fast nu råkade visst redaktören lägga in den specialvariant som skulle publiceras i tidningen Nordsverige

Så ledaren som skulle in i Västerbottningen hittar ni i löpande text här nedan!

Vad fan får vi lantisar för pengarna?

När Leif Östling, Svenskt Näringslivs ordförande, ställdes mot väggen och anklagades för skatteflykt så myntade han det nu smått klassiska uttrycket ”vad fan får jag för pengarna”. Kraftiga reaktioner kom direkt, både i traditionella- och sociala medier. Många förståsigpåare var rejält upprörda och Östling sågades förstås vid fotknölarna. Vi översköljdes också av inlägg och artiklar som omsorgsfullt hamrade in budskapet om vad han faktiskt fått av samhället för skattepengarna. Allt detta borde självklart alla vi andra också kunna förvänta oss att få, eller? Gratis utbildning, vård, omsorg, räddningstjänst, vägunderhåll, bibliotek, museer, idrottsanläggningar, kollektivtrafik och mycket mer. Vartefter jag läste inläggen som droppade in blev jag allt mer förbannad, men inte främst på de som skatteplanerar. Utan det var när jag såg på frågeställningen ur ett landsbygdsperspektiv det brann till rejält. För på fullaste allvar – Vad fan får vi lantisar för pengarna?

Sanningen är att vi inte får särskilt mycket. Våra byaskolor läggs ned och våra barn får växa upp längs vägarna i skolbussar. Vi ska föda barn i bilen och vi ska klara oss utan poliser. Vägarna ute i byarna får vi fixa själva men vi ska såklart ändå via skattsedeln betala för underhållet inne i stan. Utan att knota ska vi också subventionera den kollektivtrafik som främst stadsborna kan nyttja. Vi betalar dyrt för kulturen men vi blir av med vår musiklärare och vi ska vara tacksamma för att bokbussen kommer var femte vecka. Vi är med och betalar för stora dyra idrottsanläggningar i städerna men vi får spola vår egen hockeyplan, dra upp våra egna skidspår och spela innebandy i små skokartonger. Vi får själva ta ansvar för bygdens tillväxt eftersom kommunen centraliserar och förtätar för mer än vad tygen håller. Vi måste helt enkelt själva fixa massor av saker som inkluderas i samhällsservicen i städerna. I klartext så förväntas vi helt enkelt hålla käft, svälja orättvisorna och gå vidare utan att ifrågasätta.

Men den här frågan som ingen egentligen verkar få ställa är ur landsbygdens synvinkel högst relevant. Det är dessutom både vår rättighet och skyldighet som medborgare att kritiskt granska och ifrågasätta hur myndigheter hanterar våra gemensamma skattemedel. Vi har också en skyldighet mot våra barn och barnbarn, för ska det finnas en levande landsbygd i framtiden så måste frågan ställas högt och ofta. Så återigen – Vad fan får vi lantisar för pengarna?

I Bullmark får vi inte ens en ny låg- och mellanstadieskola trots att den gamla både är för liten och totalt utsliten efter 35 år. Men det är ju tur att vi betalar rejält med skatt, för skolskjutsarna kommer inte att bli billiga…

/Robert Axebro

Här kommer Nordsverigeledaren som hamnade i fel tidning… 

IMG_2405

Flosklernas mästare, Lindberg och Lindvall

Av , , 3 kommentarer 80

Umeås (just nu) ledande socialdemokrater tyckte återigen att det var befogat att sätta mig på plats. Den här gången var det min ledare, Straffskatt för Umeås Lantisar, i Västerbottningen som inte riktigt föll dem på läppen. Förutom att de i sin replik inte bemöter det jag ser som de centrala frågeställningarna så försöker de även föra läsarna bakom ljuset genom att ljuga med statistik på ett mycket unket sätt. Här nedan kan ni läsa min slutreplik som publicerades i dagens Västerbottningen. Längre ner finns en bild på hela rasket.

Min slutreplik:

Hans Lindberg (S) och Christer Lindvall (S) är flosklernas mästare. Deras strategi verkar vara att ducka för sakfrågor och istället med inövade floskler bemöta något de själv hittat på. Här vill de påskina att jag är emot Umeås stadsutveckling samt att jag tycker att det finns ett motsatsförhållande mellan stads- och landsbygdsutveckling. Men till skillnad från dessa två herrar så anser jag att hela Umeå måste få utvecklas. Motsatsförhållandet finns bara i deras egna politiska beslut. Att de inte vill utveckla landsbygden bekräftas när de säger att Umeå inte ska vara en utspridd stad med långa avstånd. Att de dessutom inte ens förstår skillnaden mellan Umeå som stad och kommun är direkt pinsamt.

De kunde gett oss sin syn på de segregationsproblem som visat sig uppstå när kreativ tillväxt används som verktyg för stadsförtätning. Fast de vill väl inte prata om de ökade samhällsklyftor som väntar. Eller varför inte säga något om hur planerna för Umeås utveckling anpassas utifrån en allt snabbare övergång till elbilar. Men de vill nog inte heller prata om ett avgasproblem som löser sig av sig själv.

Istället väljer de att sprida dimridåer med uttalandet om att landsbygden växt mer än Umeås tätorter och att var tredje kommuninvånare bor utanför Umeå stad och så ska det minsann förbli. Först jämförs alltså landsbygden med Umeås alla tätorter men sedan bakas landsbygden plötsligt ihop med övriga tätorter innan en jämförelse görs med Umeå stad. Separat är uttalandena korrekta men när de vävs samman säger det inget om landsbygden, så det är inget annat än ett unket försök föra oss bakom ljuset. Tydligen tror de att vi lantisar är ett gäng idioter som sväljer vilka dumheter som helst.

/Robert Axebro, ledarskribent

 

IMG_2399

Hotet inifrån…

Av , , 1 kommentar 92

Det har under en tid pågått en debatt om det hårdnande offentliga debatt- och samtalsklimatet. Det som nästan uteslutande står i fokus är sociala mediers och i viss mån även vanlig medias roll i detta. Fenomenet belyses nästan alltid ur offentliga personers synvinkel, alltså där t.ex. våra folkvalda står som mottagare av diverse hot och otrevligheter. Det här framhålls ofta som ett hot mot demokratin eftersom det potentiellt innebär att det blir svårare att få människor att ta på sig politiska uppdrag och engagera sig i samhällets utveckling. I Umeå har debatten bland annat aktualiseras när ett par politiker delat med sig av de hot de blivit utsatta för.

Självklart är det ett stort problem när folk går över gränsen och det övergår från debatt till regelrätta hot. Det måste självfallet stävjas. Det finns dock fler aspekter på det hårdnade samtalsklimatet som, av någon anledning, väldigt få förståsigpåare väljer att belysa. Självklart avser jag våra förtroendevaldas egen roll i det allt hårdare debatt/samtalsklimatet. I vissa fall utgör deras agerande ett lika stort hot mot demokratin och inte minst då människors vilja att engagera sig politiskt. För åtminstone i Umeå finns en otäck politisk kultur där vissa förtroendevalda använder en ledarstil som genomsyras av härskartekniker, smutskastning, desinformation och undanhållande av offentliga handlingar. Bristen på öppenhet och deras sätt att bemöta kritik med diverse härskartekniker, som ofta framstår mest som pajkastning, skapar en grogrund för ett ökat politikerförakt. Problemet ligger inte heller enbart hos de politiker som missbrukar sin makt på detta sätt. Även de politiker som tyst står bredvid och låter detta fortgå får nog anses skyldiga till att denna odemokratiska maktfullkomlighetskultur får fortsätta växa sig stark.

I sin insändare, Hans Lindberg saboterar det offentliga samtalet, belyser Johan Örestig det demokratiska problemet hos Umeås ledande politiker när han framför åsikten att folkvalda inte ska sprida grundlösa rykten och misskreditera meningsmotståndare. Vilket förstås borde vara en självklarhet. Så att det i Umeå överhuvudtaget måste skrivas insändare i detta ämne är rent horribelt. Men alla som hänger med i den lokala samhällsdebatten inser nog att det snarast borde skrivas ännu mer om vissa folkvalda politikers odemokratiska beteende. För faktum är att Hans Lindberg och hans trogna entourage flitigt använder sig av dessa metoder för att förminska och avfärda dem som har avvikande åsikter. Jag har själv vid ett antal tillfällen stått på mottagarsidan för detta. Mer om detta kan ni läsa i några av mina tidigare inlägg:  Politisk sekreterare på krigsstigen, Jämförd med nazister?!, Replik-Vad är S-ledningen rädda för och (S)andlådor och brevlådor-Christer Lindvall debatterar.

Men om vi återgår till Örestig så har han efter att ha framfört sina åsikter om kommunledningen blivit stämplad som ”ytterkantsvänster”. Nu tror jag inte att Johan gråter sig till sömns om kvällarna för att någon kallar honom för detta. Men det som är intressant i kråksången är att S-ledningen gång på gång använder precis den här typen av maktspråk för att förminska och misskreditera de som inte delar deras åsikter, fast oftast försöker de förstås först tiga ihjäl frågan. De medborgare i Umeå som uttrycker obekväma åsikter är tydligen enligt S-ledningens sätt att se på saken antingen rabiata vänsteraktivister, förtappade rättshaverister eller otäcka lobbyister med alldeles för bra kontakt med media. Att S-ledningen känner sig tvungna att använda härskartekniker och smutskastning istället för öppen, ärlig och faktabaserad dialog visar väldigt tydligt hur svagt deras ledarskap är. Även om en nylig debattartikel vill få oss att tro något helt annat, men den var visst bara ”Fake News”.

Trots att jag och Johan i mångt och mycket har olika politiska ståndpunkter så är vi nog helt överens om att det största hotet mot Umeås demokrati är den sittande socialdemokratiska kommunledningen. För det är helt klart ett stort demokratiskt problem att vi har en ledning som med alla medel försöker undanhålla fakta och ta alla genvägar som finns samtidigt som de misskrediterar både politiker och medborgare som har en annan åsikt än de själva. Sedan måste väl både jag och herr Örestig anses vara värsta sortens rättshaverister eftersom vi tycker det är viktigt att saker och ting hanteras korrekt. För vi måste ju var helt galna och utflippade som anser att Umeås S-ledning ska följa gällande lagar och fastställda kommunala beslutsprocesser…

I nedanstående debattartikel beskriver Johan på ett kärnfullt sätt vissa av aspekterna med att våra folkvalda själva utgör det största hotet mot Umeås demokrati. Han klargör också att han helt tappat tron på att Umeås politiker själva kommer att lösa detta problem och han förespråkar som jag tolkar det en lösning som bygger på att medborgarna går samman och sätter press på politikerna. Detta menar han är en mer framkomlig väg för att nå en förändring. Jag säger definitivt inte emot honom men jag har trots allt valt att engagera mig politiskt för att försöka verka för en förändring från insidan. Hur framkomlig den väg jag valt faktiskt är återstår väl att se. Men det visar sig väl inte minst nu när Centerpartiets kommunvalsedel, efter konstens alla regler, ska vaskas fram. Fastnar jag i det nålsögat uppstår förstås vissa smärre framkomlighetsproblem, för det är nog en aning besvärligt att påverka något från insidan om man fortfarande står kvar på utsidan…

IMG_2362

Jag vill också betona att om Johan i texten inte håller med om det jag skrivit här så är det självfallet så att Johan egentligen heter något helt annat och då är också alla eventuella likheter med verkligheten helt slumpartade. 😉

Summan av kardemumman är alltså att:

Skärmavbild 2017-11-10 kl. 14.28.08

Skämskudde eller nytt ledarskap! Valet är ditt…

Av , , 3 kommentarer 84

Umeå är i skrikande behov av ett nytt ledarskap och du har nu möjlighet att vara med och lägga grunden för ett förnuftigare, öppnare och mer demokratiskt Umeå.

Idag aktualiserades ännu en gång hur viktigt det är med ett maktskifte i Umeå. Förutom att det är kraftig skämskuddevarning på denna debattartikel, Hans Lindberg är en stark ledare i Umeå, som publicerats i VK så missbrukar skribenterna även det förtroende de eventuellt? har fått från fackföreningens medlemmar. Det luktar återigen unket lång väg, så på förekommen anledning tycker jag att det känns angeläget att upplysa om följande:

Just nu pågår nomineringen av kandidater till Centerpartiets valsedel inför kommunalvalet nästa höst. När nomineringsprocessen är klar genomförs en rådgivande medlemsomröstning där Umeå-Centerns alla medlemmar får möjlighet att rangordna de personer som man tycker ska finnas med på valsedeln. Nomineringskommittén lägger sedan fram ett förslag innan medlemmarna, som har sista ordet, fastställer den slutgiltiga valsedeln.

Är du inte redan medlem men känner att du vill vara med och påverka Umeås framtid genom ett medlemskap i Umeås förnuftigaste parti så är det nu hög tid att kliva på Centertåget. Medlemsomröstningen drar igång den 1 december. Så välkommen att bli en del av Centerpartiet i Umeå…

IMG_2241

Har du inte Swish? Klicka på bilden ovan eller på nedanstående länk för fler alternativ.

Centerpartiet – Bli medlem