Bara Sanna Tack

Ingen vet vad som är sant

Av , , Bli först att kommentera 0

Här sitter jag och har startat en blogg. En blogg som ingen vet om. En blogg där jag tänkte skriva ner mina tankar istället för att gå runt och bära dom i mitt huvud. Men när jag rör tangenterna så kommer jag inte på någonting. Det är som att allt är raderat. Jag har inte längre några tankar kring något. Det står helt stilla. Men om jag går en promenad ensam så kommer allting på en och samma gång. Jag har aldrig varit bra på att prata om saker men fått beröm för mina texter. Det känns som att ord som skrivs ner är lättare att förklara med än med muntliga ord. Jag kan inte formulera mig rätt utan att bli missförstådd. Jag har alltid talat utan att tänka och skapat missförstånd och konflikter utan att jag själv har förstått det. Enda sen skoltiden har jag alltid skrivit men väldigt få har fått läsa det då jag är rädd att folk ska se på mig annorlunda. Jag har skapat mig en fasad som alla tror på och jag trivs med det. Jag har levt med den fasaden så länge att jag ibland inte längre vet vem jag är utan fasaden.

Ett leende som ger alla en tro om glädje, ett skratt som får alla att skratta med och en självsäkerhet alla tror är sann. Alla tror att jag är en tuff kvinna med rapp tunga och rättvis. Men väldigt få vet att det är en fasad. Bakom leendet så är det ilska, bakom skrattet är det skrik och bakom självförtroendet så finns inget annat en osäkerhet. Jag vet att jag har en bra arbetsroll och att jag gör ett bra jobb varje gång jag går på jobbet. Men jag vet också att jag kan göra misstag och äga dom. Jag förnekar aldrig ett misstag men när jag är ensam så kommer varenda misstag tillbaka. Varje misstag jag någonsin har gjort kommer tillbaka och skrattar mig ansiktet. Från en onödig kommentar, en felaktigt handlade eller en blick som blev missförstådd kommer tillbaka. Oavsett om det gäller jobbet eller privat så kommer allting tillbaka. Varje diskussion som har skapats på grund av mig går igenom mitt huvud på hur jag kunde sagt eller gjort annorlunda. Varje mening som blivit sagt och varje handling som blev fel springer genom mitt huvud och äter sakta upp mig inombords.

Sömnen minskar ibland fastän alla andra sover. Tankarna blir för höga och jag kan inte stoppa det. Jag tappar aptit med sömn och helt plötsligt inser jag själv att jag inte mår bra. Då kommer skammen över mig hur jag kan låta det ske, hur jag som mamma kan låta det hända när jag har ett underbart barn. Hur kan jag som kvinna och mamma låta en sak ske när jag dagligen påminner alla andra om att prata ut och skapa en trygghet för alla att vara som dom vill. När jag själv inte ens är den jag är för jag inte vet vem jag är längre. All mobbing som kommer från skolan har nog skadat mig mer än vad själv förstår. Alla konflikter och diskussioner från tidigare arbetsplats har nog kommit ikapp mig på en nivå jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.

Hur kommer man ur en ond cirkel? Hur tar man sig förbi alla berg? Det kommer jag en dag komma på och då kommer jag dela med mig till världen hur man klarar sig för det något alla bör få veta och lära sig. Ingen förtjänar detta demonkrig i hjärnan.