Konstnärslön, vilket trams

 På jobbet häromdagen hörde jag talas om Debatt från i torsdags när bland andra författaren Stig Larsson hade suttit och debatterat för att vissa konstnärers inkomstgaranti skulle återinföras (inga nya inkomstgarantier utlovas efter beslut från alliansen 2009, men de som redan har får behålla den). Vad är då det här som ofta kallas konstnärslön? Ja, av debatten blev man inte särskilt klok av det, kolla själva på SVT Play. De inbjudna debattörerna tycktes faktiskt debattera olika frågor, men Stig hade väl de mest extrema åsikterna. Han har beviljats konstnärslön ("för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv") vilken är LIVSLÅNG. Principen är alltså att de som får konstnärslön garanteras en lön på drygt 200000 kr för att göra ingenting, baseras alltså på gamla meriter. Skulle de ha en inkomst så dras beloppet ner, och tur är väl det, även om Stig tyckte att just den delen var dålig också. Han blev återbetalningsskyldig efter att ha tjänat 750000 kr ett år. Intet öga är torrt, stackars Stig.

Han ville alltså att  stoppet av nya konstnärslöner skulle hävas. Som exempel på några som borde få gå i pension vid 42 års ålder var dansare som slitit ont och dansat sönder sina kroppar och inte orkade med det en bit efter 40. Men allvarligt, de får väl göra som alla andra, skaffa ett annat jobb när dansandet inte kan utgöra inkomsten längre, kanske med hjälp av någon arbetsmarknadsåtgärd av något slag. Sen kan man ju ifrågasätta existensrätten hos en bransch där man går sönder vid 42 års ålder.

Livslånga ersättningar hör hemma i ett flummigt 70-tal, och är lika illa om det gäller politikerpensioner eller konstnärslöner. Låt utvalda konstnärer få stipendium eller hur man nu vill stötta kulturen, men låt det vara kopplat till någon form av prestation.