Blodgivning, fy fan

 För ett par veckor sen kom det första mailet från blodcentralen. Jag lyckades effektivt glömma det. I måndags var det dags igen. La in en påminnelse i Outlook, som jag flyttat fram dag för dag sen dess.

Efter lunch skickade jag ett låttips till en kollega, en Morrisseylåt. Får tillbaka ett svar: "Ja, den är bra. Även Irish blood, english heart med Morrissey är bra". Nämnandet av blod fick mig att bestämma mig, det fick bli blodgivning ändå.

Jag började kolla runt bland kollegorna om nån skulle med. Vet inte varför jag frågade, de vanliga ursäkterna kom. "Jag känner av en förkylning", "Jag ligger dåligt till på flexen", "Jag har för trånga vener." osv. Det hade ju varit bra att nån hade hängt med om det skulle bli som den där gången då jag ställde till en scen.

Kom dit och fyllde i frågeblanketten. Hade jag inte varit lite förkyld den senaste månaden ändå? Nej, tyvärr.

Satt mig och väntade, pulsen gick upp lite. Ser de som redan lämnat blod inte lite bleka ut om nosen?

Blir visad till en brits. Får ligga en lång stund och vänta. Hur hade jag hamnat här nu igen? Visst ja, Morrissey. Vad var det för låt jag hade rekommenderat först. "First of the gang to die". Men fan, inte skulle det väl sluta så illa idag?

Sköterskan kom och började rengöra armen och plocka fram grejorna. Det ungefär sista jag vill se är mitt eget blod, för att inte tala om nålen, eller RÖRET kanske är en bättre beskrivning. Tittade demonstrativt bort. Kände mig otrevlig mot sköterskan. Man tittar väl på den man pratar med. Svarade kort på hennes småprat. Snart dags.

Efter sticket frågade sköterskan hur det kändes i armen. Jag ljög "Bara bra". kändes det inte lite som den där gången det inte slutade så bra? Måste sluta tänka på Morrissey. Vad hade jag lyssnat på mer idag? Laleh "Some die young". Satan.

Maskinen började pipa. Puh, klart. Kommer det inte nån och kopplar bort snart? Jag vill ju ha lite blod kvar. Sköterskan: "Sådär jag, då var det klart. Har det gått bra?". Ljög igen "Jo, tack."

Lagom matt sätter jag mig och fikar. Åker tillbaka till jobbet, kollar in kollegorna, veklingar…

Kommer hem. Tar av mig huvtröjan. Barnen ser lindan runt armbågen. "Har du gett blod? Fy va hemskt". Ljuger igen. "Nej då, det är ingen fara alls att ge blod."

Om tre månader ligger jag där igen. Pliktstyrt. Kanske skulle lägga in ett mailfilter så att jag inte får kallelserna…