Blodgivning, del 2

Jag har fått ett par frågor som "scenen" som jag nämnde igår på bloggen när jag berättade om blodgivningen. Såhär…

För ett par år sen på min andra blodgivning var jag där med en kollega, vi kan kalla honom Jonas. För Jonas var det första gången. Lagom stursk efter att ha lyckats utan anmärkning på min första gång några månader tidigare frågade sköterskan vilken arm de ville att jag skulle stickas i. "Det har ingen betydelse".

När hon hade satt nålen kände jag lite obehag. Som att det skavde lite i armvecket. Jag låg och kollade på klockan och hoppades att det skulle ta slut så fort som möjligt. När det var klart kom hon tillbaka, svepte med blicken över mitt ansikte, svepte tillbaka. Troligtvis såg hon ingen skillnad mellan ansiktet och lakanet. Medan hon ropade på en kollega fällde hon tillbaka sängen och sen delade de upp jobbet. En tog puls och den andra drog på en blodtrycksmanchett.

När de var klara säger hon som tog blodtrycket. "Oj, oj! Ge honom *nåt läkemedelsnamn* och hämta en läkare". En tredje sköterska kom farande med en nåt jag skulle dricka som de hällde i mig. Läkaren dök upp rätt snabbt också. Där låg jag med 4 kvinnor runt mig och kände mig allmänt omanlig.

Jag piggnade till lite långsamt och personaltätheten runt mig sjönk. Med instruktionen att ligga kvar en stund gick så småningom den sista sköterskan. När jag kände mig fräsch satt jag mig upp i sängen. Här går då historierna isär en del. Jag hävdar med bestämdhet att allt var lugnt vid det här laget, medan Jonas påstår att jag satt och vaggade i sängen.

Hursomhelst så fick i alla fall en av sköterskorna syn på mig, det var inte bra. Med sin barskaste uppsyn sa hon "Du lägger dig ner igen". Man säger ju inte gärna emot kvinnor i uniform så jag la mig igen. Efter ett tag släppte de dock iväg mig. Vid nästa kallelse tvekade jag länge om jag skulle gå eller inte, men bestämde mig till slut för att ge det ett försök till, och den gången gick det betydligt bättre.