En halv sanning är också en lögn av Hanne Kjöller

Det finns ett antal ledarskribenter och krönikörer som jag gärna läser. De spänner från höger till vänster och är oftast läsvärda oavsett om jag håller med dem i sakfrågorna eller inte. Ett annat perspektiv på saker och ting är allt som oftast berikande. Några exempel på skribenter som jag brukar läsa är Lena Mellin, Jan Guillou, Hanna Fahl, Peter Wolodarski och Hanne Kjöller. Extra nyfiken blev jag därför för några veckor sedan då Kjöller fick smaka på mediedrevet för sin bok En halv sanning är också en lögn. Man kunde läsa att Janne Josefsson tydligen var felciterad och att Ekoredaktionen var förbannade. Gellert Tamas passade på att såga Kjöller också, inte för det hon skrivit i boken utan annat hon skrivit om på DN:s ledarsida. Den mer allmänna kritiken från de som inte förekommer i boken gick ut på att Kjöller visserligen skrivit en bok om ett intressant ämne, men att hon är lika god kålsupare själv. För er som inte följt skriverierna och inte vet något alls om boken så handlar den kortfattat om journalistik som avsiktligt låter bli att lyfta fram nyanser i sin rapportering för att stenhårt driva en viss linje, eller journalister som låter bli att ställa kritiska kontrollfrågor till vissa intervjuobjekt eller helt enkelt låter bli att göra den mest basala faktakontroll. Hon går till exempel till hårt angrepp mot stora delar av ”tycka synd om journalistiken”. Hon går igenom medielogiken runt offerrollen, skurkrollen mm. Hur kommer det sig att tjänstemän på Migrationsverket alltid är de som kritiseras vid uppmärksammade fall där människor nekas uppehållstillstånd vid sin sista överklagandemöjlighet? Migrationsverket tar det första beslutet, när det sedan överklagas avgörs fallen i en rättssal. De som sitter i rätten brukar klara sig bra i mediestormen (läs: de brukar aldrig intervjuas alls), så även de som faktiskt har bestämt reglerna, dvs. politikerna.

Tvärt om vad man kan tro så är boken ingen uppräkning i namn på journalister som ofta eller ibland gjort dåliga reportage. Kjöller går visserligen igenom ett stort antal fall där hon beskriver vad som varit felaktigt, extremt vinklat, undanfallande osv. men hon nämner ytterst sällan namn. Några nämns, t.ex. Janne Josefsson, Hannes Råstam, Anna Hedenmo och Lotta Gröning, men för det mesta hänvisas bara till artiklar i namngivna tidningar eller reportage i namngivna TV-program.

Kjöller svingar sitt mediala basebollträ mot tunga namn och instanser, eller vad sägs om Aftonbladet, Kalla Fakta, Uppdrag Granskning, DN, Ekot, Sveriges Radio och Agenda. Att några av dessa skulle svinga tillbaka var väl knappast oväntat, men det är synd att debatten efter boken mest bara gått ut på att Kjöller gjort misstag i sin bok, och ingen debatt alls om problemet med den typ av reportage som hon exemplifierar. Men det kanske är naivt att vänta sig en livlig medial debatt om detta, då måste ju journalisterna kritisera varandra, och då blir det ju inte så mysigt längre. Tycka vad man vill om Kjöller och det hon brukar skriva på DN:s ledarsida, men hon är tuff, jävligt tuff.

Hur var boken då? Välskriven och med ett mycket intressant innehåll. Oavsett om man väljer att fästa någon vikt vid enskilda ”case” som Kjöller går igenom eller inte så kommer man att läsa och se vissa typer av reportage med andra glasögon framöver. Läs boken.

Kjöller på DN-debatt:

http://www.dn.se/ledare/signerat/god-vilja-kan-ocksa-klamma/

Några ställen att köpa boken om man inte gör som jag, dvs. lånar på bibliotek 🙂

http://www.adlibris.com/se/bok/en-halv-sanning-ar-ocksa-en-logn-9789173374989

http://www.bokus.com/bok/9789173374989/en-halv-sanning-ar-ocksa-en-logn/