När jag var i New York i somras fick jag för mig att jag skulle köpa en längre laddsladd till min mobil. Slumpmässigt hamnade vi utanför en elektronikbutik och vi gick in.

Redan i entrén började jag göra fel, då jag naivt bara gick rakt in i butiken. En ur personalen informerade mig om att jag behövde lämna ryggsäcken i garderoben. Efter en stunds botaniserande i det digra utbudet av det mesta i elektronikväg stod en sak helt klar. Alla som jobbade i butiken var ortodoxa judar, och män. I princip alla hade kippa, rejäla skägg och såna där schyssta skruvar i håret. Efter en stund hittade jag den sladd jag skulle ha och vandrade till kassan. När jag köat klart och kom fram blev det direkt bakläxa, jag skulle först köa vid en disk där de skulle registrera köpet. Jahaja, jag vandrade till en disk med en ledig personal. Han tog några personuppgifter och gav mig en lapp. Dock ingen sladd. Den hade han tydligen skickat till kassan sa han. Öh… På väg till kassan tittade jag mig omkring lite extra och såg att det gick banor i taket där de skickade lådor med varor. Nu var det hög tid för nästa fel. Jag tog upp mobilen och tog ett par bilder av banan och på en i personalen. En hand på min axel gjorde att jag vände mig om och såg en klassisk kraftig vaktsnubbe som vänligt men bestämt informerade mig om att det där med att ta kort skulle jag upphöra med!

Vidare till kassakön. Väl framme igen vid kassan tog jag fram visakortet och fick då veta att jag var vid en kontantkassa. Kö igen, för att hamna i en kassa där jag kunde betala med kort. Fortfarande ingen sladd efter jag hade betalat, däremot en ny lapp. Ny kö, denna gång till varuutlämningen. Efter jag fått min sladd var jag så förvirrad att jag höll på glömma att hämta ut ryggsäcken. Det var visserligen besvärligt att köpa sladden, men oj vad bra det är att ha en 1,5 meter sladd istället för den där minimala sladden som följer med en iPhone.

De bilder jag hann ta: