Igår när jag promenerade på Nydalasjön fick jag ett uppslag till en ny novell, som jag sedan skrev ner under kvällen. Så här är den, min andra novell. Och liksom den förra (som finns här för den som vill läsa den) saknas koppling till mitt eller mina vänners liv. Karaktärerna är påhittade och eventuella likheter med faktiska personer är en ren slump.
Stort tack till min korrekturläsare som fick mig att komplettera karaktärsteckningen av en av personerna.
Nu
Begravningen
Han tittade på kistan och kände tårarna rulla ner för kinderna. Hur hade det kunnat gå så här snett?
Då
Lördag kväll
Rebecka och Mattias satt i vardagsrummet hos Rebecka. De träffades inte så ofta som förr, men ikväll var det fest. De hade lagat en kycklinggratäng och druckit en hel del vin. Didde, eller Andreas som han egentligen hette, hade varit självskriven på festen om han inte hade haft personalfest.
"Jag måste ta det lugnt, om jag ens ska ta mig ner på stan. Jag tror att jag ska testa varannan vatten. Det ska vara bra har jag hört.", fnittrade Rebecka.
"Jo, det finns ju de som påstår sig ha provat det. Är det okej om jag fixar kaffe?"
"Självklart, gör en kopp till mig också."
När kaffet var klart sa Rebecka
"Annars då, händer det nåt spännande som du inte berättat om?"
Mattias tvekade ett par sekunder och såg Rebecka i ögonen. Under månaderna som gick efter den kvällen skulle Rebecka många gånger fundera på om det bara var alkoholen som gjorde att Mattias svarade som han gjorde eller om han bara väntat på ett bra läge.
"Jag mår inte så bra."
"Oj, alltså, hur då menar du?"
Han var tyst några sekunder till.
"Håll i dig nu, du får trettiosekundersversionen. Depression, självmordstankar, akutpsyk, antideppmediciner och psykologer."
Rebecka stirrade på Mattias.
"Men kan du dricka alkohol om du äter sån medicin? Eller vad fan säger jag, det verkar du ju kunna. Skit i det. Öh, men hur länge har du varit deprimerad då?"
"Ungefär ett år."
"Men va? Vi har ju träffats massa gånger det senaste året, jag har inte märkt nånting. Kanske att du inte varit på topp jämt, men det är ju ingen."
"Du anar inte vad bra man kan vara på att dölja sånt för dem som man bara träffar då och då."
"Då och då? Typ ofta mer än en gång i månaden."
"Visst, men bara några timmar åt gången."
"Jaha, men hur funkar medicinerna då?"
"Bra, eller mycket bra skulle jag nog vilja säga. De får mig inte att vara på topp, men jag vill då inte ta livet av mig i alla fall. Och det blir hela tiden bättre, även om det kommer ett och annat bakslag."
"Det är ju bra det i alla fall. Vilka vet om det här då?"
"Mamma, pappa, Jörgen och chefen. Han är jävligt tät chefen, verkar inte ha sagt det till någon."
"Har du jobbat hela tiden?"
"Nej, jag har varit sjukskriven en del, men inte så mycket. Det är bra att vara på jobbet, så grubblar jag inte så mycket. Nu jobbar jag som vanligt."
Rebecka fortsatte att ställa frågor en stund till, men efter ett tag sa Mattias ifrån.
"Nu pratar vi om nåt annat, och så tar vi en bärs. Det är ju fest ikväll!"
Morgonen efter
Didde drog igen dörren efter Helena. Trots att han tyckte att det var pinsamt hade han frågat vad hon hette på morgonen. Nån ordning fick det ju vara. Det var ju en sak att ragga på krogen, men att glömma bort vad tjejen hette morgonen efter var inte bra. De hade bytt telefonnummer. Didde tänkte att det nog skulle bli som vanligt. Han skulle inte ringa, och knappast hon heller. Han stod och tänkte att han skulle ringa Mattias för att fråga hur han och Rebecka hade haft det igår kväll när Rebecka ringde.
"Hej Rebecka!"
"Hej Didde! Hur är läget?"
"Jo tack, det knallar på som farmor skulle ha sagt. Eller varför inte huvudet upp och fötterna ner. Personalfesten var kanon, sen gick vi vidare till Schlagerklubben."
"Blev det nån karaoke då?"
"Haha, givetvis inte. Jag tog det lugnt."
Han tänkte på de kopiösa mängder öl han hällt i sig och undrade hur han ens lyckats få till det med Helena. Nytt klamydiatest skulle han behöva göra också, så klantigt.
"Några skandaler eller vackra kvinnor?"
"Nej, inget sånt. Själv då, hur är läget?
"Det är bra, men jag tänkte bryta ett underförstått löfte. Jag måste berätta en sak om Mattias. Jag frågade inte rent ut om jag fick berätta för dig, så rent krasst har han inte förbjudit det."
Didde avbröt Rebecka.
"Du, jag fattar att du har dåligt samvete och försöker övertyga dig själv om att du gör rätt sak. Men det är lika bra att du sätter igång och berättar för både jag och du vet att du kommer att berätta."
"Ja, ja, okej då." Sen sammanfattade Rebecka det Mattias berättat om sin sjukdom kvällen innan.
"Helvete vad otäckt, men skönt att han verkar få ordning på det där."
"Ja, vi får hoppas det, men jag tror att vi ska hålla ögonen lite extra öppna framöver när vi hänger med honom."
"Självklart. Men du, jag måste hoppa in i duschen, morsan kommer hit om en kvart. Vi ska på Mio och kolla på en soffa till henne."
"Okej. Vi hörs."
"Hörs."
Han satte sig och zappade runt bland kanalerna på TV:n. 57 kanaler och inget att se.
Två månader senare. Larmsamtalet
"SOS alarm."
"Jag står och tittar in genom ett fönster på Matematikgränd och det hänger en man i en snara i taket. Han är definitivt död."
Brevet
Det stod fullt med folk utanför fönstret på Matematikgränd när polisbilen kom dit. Jävla hyenor, tänkte Staffan som var en av poliserna. Låssmeden och ambulanspersonalen hade redan kommit dit och gått in i lägenheten. När Staffan kom in tittade han på liket och såg rivmärkena på halsen. Stackars jävel, han hade långsamt strypts istället för att få nacken knäckt och då hade han försökt komma loss genom att försöka dra loss snaran. Staffan och hans kollegor hade vid några tillfällen skämtat om att man behöver vara rutinerad för att kunna hänga sig ordentligt. Han hade slutat med de skämten, de var inte roliga längre.
Det låg ett papper och en kulspetspenna på golvet. Det enda som stod på papperet var
"Livet var inte min grej, men låt inte min död hindra ERA liv från att gå vidare."
Nu
Begravningen
Rebecka grät tyst och tittade först på Mattias och sen på kistan. Hon sa ingenting, men ville bara skrika "FAN DIDDE. VARFÖR SA DU INGET TILL NÅN OM ATT DU MÅDDE DÅLIGT? DET HADE INTE BEHÖVT BLI SÅHÄR."
Senaste kommentarerna