Sista avrättningen i Umeå

24 augusti 1853

Jag går mot döden, vart jag går.

Min väg bland dolda skiften

må löpa jämnad eller svår,

så bär den dock till griften.

Även Natanaelsson sjöng när han blev ledd mot stupstocken. Hundra manliga stämmor frammanade psalmen där dom bildat spetsgård med korsade störar mellan sig så att ingen skulle försöka hindra bödelns utövande. Silkesduken som bundits över ögonen var en välsignelse, han slapp se ansiktena, slapp att möta Maria Magdalenas blick, om hon ens var där? Var hon inte där så var det en välsignelse att slippa se det också. Varsamt blev han ledd och kroppen reagerade som om den var rädd för att falla.

1953, Precis hundra år efter den sista avrättningen i Västerbotten, så fann man ett huvudlöst skelett med rester av yllekläder vid galgbacken vid Röbäck. Det är troligt att det är kvarlevorna av Johan Natanaelsson den siste att bli avrättad i vårt län.

Berättelsen har, precis som så många andra av det här slaget, både verklig dramatik och ett inslag av mytbildning. När Johan Natanaelsson gifte sig med sin Maria Magdalena så fick han både en skuld och en svärfar på halsen. Skulden berodde på att Maria hade köpt huset av sin far, i detta ingick också något som kallades ”förgånga” dvs. att man var tvungen att ta hand om svärfadern medans han fortfarande levde. Johan hade vid upprepade tillfället uttryckt en önskan om att just denna tidsrymd skulle förkortas avsevärt.

Svärfadern, Olof Olofsson, var en mytisk karaktär. Det sades att han kunde stämma blod.

Att stämma blod är något som man idag brukar associera med häx-kulturer eller i alla fall hednisk lära. Det var en teknik för att stoppa blodflödet vid kraftiga blödningar. Det är troligt att det fungerade som någon sorts akupressur, fast med lite fler magiska formler och riter. Om Olof Olofsson sades det dock att han kunde påverka blodet hon människor och djur på mils avstånd.

En sen kväll så lurpassar Johan Natanaelsson på svärfadern. I handen håller han en yxa.

Vad kan dom tänkas ha sagt till varandra när dom möttes? Vi vet från vittnen att Johan var ” nykter och i sitt väsende och sinnesstämning icke avviket från det vanliga”. Vill man dramatisera så kanske Olof kastade en förbannelse på Johan? I förhör med Johan framkommer det att svärfadern ber om nåd. Vad än de nu var det två bråkade om så slutade det blodigt.

Mötet slutar med att Johan ursinnigt hugger svärfadern med yxan. Han försöker värja sig men Johan slår ursinnigt. Ben krossas, blodet flyter och till slut ligger Olof Olofsson som en blodig massa på vägen.

Johan går hem och äter. Inget underlig märks i hans beteende. Efter att ha ätit går han ut på gården. Kanske ska han se till djuren? Det är i början av augusti och det måste vid det här laget varit mörkt. Han se en skepnad vid skogsbrynet som skiljer gården från skogen. Någon står och stirrar på honom. Han kan inte tro sina ögon. Han släpper vad han har för händerna och flyr in mot huset.

Senare hittar man Olof död på en sten i skogen en bit bort från huset. Ingen kan förstå hur han kunnat ta sig hem med de skador som Johan tillfogat honom.  Johan erkänner och blir avrättad den 24:e augusti 1853.

Det du just läst är en sann, fastän något förkortad och dramatiserad version av den sista avrättningen i Umeå. Det är också något jag berättat om i en föreställning som vi gjorde i samverkan med kulturseniorerna.

Vår lokalhistoria är full av dramatik, lärdomar och berättelser och bevarandet av denna är också ett av bibliotekens arbetsområden. Lokalhistorien är viktig för oss. Det är också våra seniorer.

När biblioteket satsar på barn och unga (som är vår prioriterade målgrupp) och mina blogginlägg till största delen består av inlägg om stålmannen så kan det vara viktigt att framhålla att vi faktiskt jobbar med väldigt många målgrupper, och har många viktiga uppdrag.

För mig är det viktigt att berättandet är ömsesidigt och levande, det vill säga att berättelserna inte är statiska utan rörliga och en del av vår gemensamma historia. Gör man det så tror jag att det uppskattas av både äldre och yngre.