Vad kan man hitta i ett biblioteksmagasin?

Här kommer en lite ovanlig bokrecension från bibliotekets magasin. Min helgläsning har nämligen varit en småtidskrift som är ca 110 år. I den så skriver B. Gadelius, professor och överläkare vid Stockholms hospital om sinnessjuka och vården av dem.

B Gadelius skriver egentligen en förvånande sympatisk text om sinnessjukdom och argumenterar både för att man ska behandla den som en vanlig sjukdom och att vi alla har drag av psykisk ohälsa. I skriften beskriver han det som att även guld har orena metaller och nämner också många stora tänkare som drabbats av melankoli. Språket är för övrigt vackert och målande av ett slag som man sällan ser nuförtiden.

Han ursäktar också språkbruket:

”Jag gör eder, inom parantes, uppmärksamma på att då jag här för att återge allmänhetens uppfattning begagnar mera vulgära uttryck för att beteckna de sinnessjuka (såsom ”galen”, ”tokig” ) så gör jag detta blott såsom citat. Den som på närmre håll lärt sig hysa behörig aktning för lidandet i denna sorgligaste form kan ej annat än beklaga, att talesätt sådana som ”dåre”, ”tokig”, ”galen” ”dårhusjon” m. m. lättsinnigt användas. Dessa av språkbruket nedsölade halft skymfliga tillmälen vittna knappast om en ädlare och mera djupt känd medkänsla för lidande människor, och knappast skulle de med samma tanklöshet användas, därest sjukdomen inträdde i ens egen familj. ”

1908 såg , i alla fall denne doktor, med fasa tillbaka på det förra århundradet där sinnessjukhusen bestod av bojor och burar. Han beskriver hur man tidigare tänkt sig att förståndet var rubbat och förryckt och att det skulle skakas och tyckas rätt igen. En behandling som nämner är inympning av skabb. Det ansågs vara nyttigt med stark hudretning. Han nämner också att det tidigare förekommit skendränkningar.

När han rör sig i samtiden menar han att det inte är alla som behöver läggas in, dock så förekommer det att man i ”de bättre situerade klasserna” skjuter upp inläggningen på patientens bekostnad. Han beklagar sig också över att överklassen också fifflar med benämningen. Var man av god börd så fick man ofta benämningen ”nervssvag” och Gadelius menar att man då riskerar att inte få rätt vård.

Genom texten så färdas vi genom den lugna avdelningen, där Gadelius beskriver depression, och sedan till den halvoroliga avdelningen. Där huserar man ”de upprymda” som också ibland periodvis är melankoliska (deprimerade). Om det vi nu skulle beskriva som bipolära människor säger Gadelius att dessa ”kunna vara sig själv och sin egen motsats hela livet igenom”. Andra patienter som beskrivs är paranoida och ”fortskridande slöhet i ungdomsåren” han beskriver också en patient med ”slöhet med förlamning”. Jag tolkar här slöhet som nedsatt intellektuell förmåga. En patientbeskrivning skulle kunna vara Alzheimer eller någon som helt enkelt drabbats av en stroke.  Intressant är att Gadeius beklagar sig över att sjukdomen är mycket vanligare i vår tid, dvs 1908, och vanligare i städerna. Jag tänker att det kanske skulle kunna vara för att man levde längre?

När Gadelius kommer till den oroliga avdelningen så konstaterar han att man gått från inspärrning till att försöka skapa en lugn miljö. Man försöker inte längre chocka igång patienten utan numera lugna ner, och i vissa fall förvara hen på ett humanitärt sätt.

Är man intresserad av historia så är biblioteksmagasinen lite av en guldgruva och en möjlighet till att få en inblick i både ide historia och hur det praktiskt gick till. Magasinen nyttjas inte alltid så hemskt mycket. Jag undrar om det är för att man inte vet vad som finns där inne? Eller är det kanske bara av den enkla anledningen att gemene man inte forskar eller har intresse?

Vad tycker ni att vi ska göra med våra magasin?

Om jag fick fantisera fritt så skulle jag inreda magasinet och ha skrivträffar där nere. Blivande författare kanske skulle få både underlag och inspiration till nya verk, samtidigt som man bevarar och omhuldar det som redan finns. Låter det helt sinnessjukt?