Jag tycker faktiskt att Skellefteå är en otroligt vacker stad. Det är fint att bara gå och titta (givetvis så hinner man inte så långt på en utbildningsdag) och även om det nya imponerar så har jag personligen dragning åt lite äldre arkitektur. Efter andra världskriget så var det minst sagt uppåt för Skellefteå och de tankar om folkhemmet som kom på 30 kunde man genomföra i slutet av 40-talet. Lite lustigt är att när man byggde om staden då så var man  allergisk mot trä. Typ. Det skulle vara sten, koppar och helst inga tak.  Man ville inte vara så bonnig. Stilen var lite mer ”platta hus ”:

(bild snodd från wikipedia)

Hursomhest. Odentorget är min favorit. Ett mysigt torg från 50 talet (skulle jag tro) med en gigantisk, låt oss säga sovjetisk, staty i mitten. Obs ingen ironi, jag tycker verkligen att det är fint.

Jag måste smygfota, jag vill ju inte att Skellefteåborna ska tro att jag är konstig, därav lite skräpiga bilder som det inte är folk på. Man måste uppföra sig som folk även i Skellefteå.

Skellefteå är bara en jäkligt mysig stad och kommun. Jag har förresten för mig att säkert 20 av alla västerbottens byggnadsminnen (runt 70-80) finns i kommunen. Det finns jättemycket att titta på. Den här trappen tillexempel:

Nu är ju Sara Kulturhus något av en snackis så jag, min idiot, kan ju inte gå omkring och fotografera trappor.

Världens största trähus, som egentligen inte är världens största trähus, är väldigt mycket trä och väldigt högt. Antitesen till den första bilden. Var det 80 meter högt? Det är en imponerande byggnad, roligt att få en rundtur.

Det är mycket folk i Skellefteå förresten, jag vill bara inte fotografera dem.

Det viktigaste (och roligaste) har vi här.

En något provisorisk skylt. Jag gillar biblioteket och människorna som jobbar här. Kulturellt (exempelvis nordsken) händer det mycket roliga saker.

Skellefteå har en riktigt jäkla bra och kreativ kultur- och bibliotekschef, Mikke Ejrevi, som Skellefteåborna borde vara stolta över. Det kommer säkert att bli ett uppsving för bibblan.

(Bibliotikarier har ju överlag nippran på just skyltar så rätt som det är dyker det väl upp något spännande här också)

Jag tycker om att åka buss. Jag gör det inte så ofta men just den här soliga dagen är jag på väg till Skellefteå ”for business ” om man nu så vill. Det är träff för ungdomsbibliotikarier och chefer och jag är en av få (kanske den enda?) som är båda delarna.

Busschauffören frågade faktiskt om jag var ungdom eller vuxen vilket gjorde min dag men efter mer analys av uttalandet så fruktade jag för mitt liv då risken finns att mannen som hanterar ett ganska tungt fordon antingen har ett grovt synfel eller är kliniskt galen (alternativ båda delarna)

Det blir roligt att besöka Sara Kulturhus men jag kan tycka att det är lika intressant att bara åka buss.

Det kanske ger en indikation på hur extremt djupgående min personliga tråkighetslevel är men det är ganska mysigt särskilt på våren/sommaren.

Väg och busshållplats arkitektur är exempelvis ganska intressant.

Arkitektur är inte bara byggnadskonst. Även om vi tänker på byggnader som kulturhus , kontotshus och hur viktigt det är att hitta balansen mellan konstnärliga, funktionella och tekniskt praktiska begränsningar så borde det även gälla vägar och busshållplatser.

Vägar och busshållplatser är en miljö som vi verkligen inte kan undvika och som är en del av vår vardag. Hur formas vi som personer av gestaltningen och vilja värden lyfter arkitekturen fram?

Intressant är det när nya byggnadsuttryck ska pressas in i äldre.

Egentligen tycker jag exempelvis att hotell björken är en ganska fin byggnad. Det blir aningen plottrigt men alla intryck skulle man kunna tycka? Kanske försöka att dra ifrån hellre än att lägga till?

Jag är egentligen inte så väldans kritisk till att hålla det lite stilrent.

Det här är vackert på sitt sätt. I alla fall när det kommer lite blommor och grönt.

Nu åker bussen förbi gröna vackra rondeller och kullar och jag lämnar Umeå.