Artificiell Intelligens i litteraturen

Av , , 2 kommentarer 4

Böcker är fantastiska på så sätt att de tillåter oss att se genom andras ögon, uppleva både andra liv och förutsättningar och bland de mest spännande fantasierna låter oss uppleva främmande intelligenser och helt andra sätt att tänka.

Science fiction tar, som namnet antyder, avstamp i teknologin och tidigt började man förundras och fasas över vad som händer när teknologin når så långt att den kommer att kunna tänka själv. En av de första böckerna på det temat är Mary Shellys Frankenstein från 1818 där man skapar en ny varelse med dåtidens teknologiska nyhet: elektricitet. När teknologin avancerade så ändrar också berättelserna karaktär. Roboten blev, och är fortfarande, en väldigt populär litterär gestalt. Mest känd är kanske författaren Isaac Asimov, som var en av de första som skrev om robotar som något annat än en mordisk Frankenstein av stål. Hans robotar hade de tre robotiklagarna (de blev senare fyra) inbyggt i sin positronhjärna som hindrade dem från att skada människor, ett antagande som snarare blev regel än undantag i mången framtida robotlitteratur.

I början av 80-talet började man skriva böcker som senare kom att kallas ”cyberpunk” och en av de tidiga författarna, Philip K Dick, var med böcker som ”Do Androids Dream of Electric Sheep” (senare filmad som bladerunner) ofta inne på ämnen som vad egentligen en människa är?

Såhär i efterhand så ser man att få författare kunde förutse det vi idag kallar ”internet” och möjligheten att koppla samman alla världens datorer i ett globalt nätverk och den nya tekniken har än en gång gett oss nya farhågor, möjligheter och fantasier.

Artificiell intelligens direkt översatt till svenska är alltså konstgjort intelligens och trots att den i tidigare litteratur ofta fick sitta i konstgjorda människor så är det nu snarare datorer och nätverk man funderar kring. Det som är så fascinerande med konstgjord intelligens är både tanken på hur den ska fungera samt också frågan om vad som egentligen gör oss till människor? Denna fråga avhandlas i både film, tv-spel ungdomskultur och i litteraturen.

Om datorer kan lära sig tänka kring , moral och etik och kanske till och med kärlek vad skiljer då oss från dem? Professor Steven Hawkings berättade för brittiska BBC att ”utvecklingen av artificiell intelligens väl kunde vara slutet för mänskligheten”, kanske hade han just läst Frankenstein?  Både fasa och framtidshopp, fascination och teknik ryms i böckerna och filmerna om artificiell Intelligens. Moderna exempel är till exempel Westworld eller Quantic Dreams tv-spel Detroit: Become Human men det finns en uppsjö versioner om vad kan tänkas hända när Siri och hennes gelikar avancerar.

Kanske börjar dom att skriva böcker själva:

https://feber.se/vetenskap/art/346405/artificiell_intelligens_skrev_/

Ibland så är det kraftfulla datorer som besvarar livets stora gåtor som datorn ”djupa tanken” i liftarens guide till galaxen, i Neal Stephensons bok Snow Crash , samt i filmatiseringen av H.G wells tidsmaskinen, finns en  artificiell intelligens som har det mest intelligenskrävande yrket av alla, bibliotekarie.

Det är förstås rena science fiction.

 

 

 

 

2 kommentarer

Poetisk skräck från tidigt 1900-tal

Av , , Bli först att kommentera 1

Clark Ashton Smith är numera en tämligen okänd författare. 1911 var han dock något av en sensation och ansågs som en poet som hade potentialen att kunna räknas som en av de största. Det poetiska underbarnet är numera mer känd för sina noveller och kanske också för det litterära sammanhanget som dom tog sig uttryck i. Clark Ashton Smith var nämligen både vän och kollega med H.P Lovecraft och Robert E. Howard och skrev noveller i Pulp tidningen Weird Tales.

Det rör sig alltså om makabra och märkliga historier i fantasygenren, men det poetiska språket och de märkliga ordvändningarna gör berättelserna unika än idag.

Smith såg sig själv som en poet och novellerna var bara ett sätt att försörja sig och sina föräldrar. Han hade inga större problem med att låta pulpredaktörerna pilla och ändra i texten då han såg poesi och konsten som sin huvudsakliga livsuppgift.

Såhär nästan hundra år senare har Clark Ashton Smith lämnat avtryck främst i litteraturen och mindre i populärkulturen. Han hade en stor påverkan på sin närmaste omgivning och kommande författare som Jack Vance, Harlan Ellison och Ray Bradbury.

Tyvärr är det svårt att få tag i svenska översättningar , men givetvis kan man läsa om honom på biblioteket, tillexempel i den utmärkta ”Fantasins Urskogar” en bok om skräck, Fantasy och Science fiction. Det finns också några samlingar på originalspråket.

Som bibliotekarie är det kanske inget jag rekommenderar till höger och vänster. Engelska från tidigt 1900-tal kan vara lite knepigt, många av hans berättelser gränsar till poetiska miljöbeskrivningar med lite handling. Men personligen är jag mer än barnsligt förtjust i dem, och litteraturhistoriskt är dom  intressanta. Clark Ashton Smith skrev både fantasy, Science fiction och skräck. Här är några noveller du kan hitta på biblioteken i Umeå regionen:

Novellen ”The return of the sorcerer” , som finns i samlingen med samma namn, är en novell i pulp stil. Det skulle nästan kunna vara Sherlock Holmes, med en berättaröst i jagform och med ett välkänt tilltal om man som jag är uppvuxen med Artur Conan Doyles böcker. Men i stället för att utforska gömda dalar eller mysterium så ska huvudpersonen översätta delar av den fasansfulla boken Necronomicon, och huset han bor i hemsöks av styckade likdelar som söker hämnd under natten.

Science fiction novellen The Vaults of Yoh-Vombis utspelar sig , så som ganska många av Clark Ashton Smiths noveller, på Mars. En arkeologisk expedition finner något mardrömslikt och okänt i en sedan länge utdöd ras gravvalv.

Den jag själv tycker bästa om är också författarens debutnovell (i vuxen ålder). ”The Abominations of Yondo” som publicerades i Wierd Tales 1926. Den , tillsammans med The City of the Singing Flame, är exempel på hans mer poetiska och vackra texter. På biblioteket kan man läsa den i samlingen ”The Colossus of Ylourgne and Three Others”. Inledningen är både vacker, makaber och stämningssättande och en bra introduktion om man är intresserad av Clark Ashton Smith språk:

The sand of the desert of Yondo is not as the sand of other deserts; for Yondo lies nearest of all to the world’s rim; and strange winds, blowing from a pit no astronomer may hope to fathom, have sown its ruinous fields with the gray dust of corroding planets, the black ashes of extinguished suns.

Man kan även lyssna på den, och många andra på Youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=TnGkRaQ99yE

 

 

Bli först att kommentera

Om Konst

Långt tillbaka så definierade man faktiskt konst efter hur den sammanförde människa och Gud. Man kan se ett utryck i detta i Karin Boyes dikt ”En målares önskan” där själva slutklämmen får bli ”Jag ville måla en träsked så, att mänskorna anade Gud!” Onekligen stora ambitioner för trädskedsmålning i mitt tyckte men de flesta av oss håller i alla fall med om att konst kan innehålla ett nästan andligt skönhetsbegrepp.

Allt var enklare förr.

Efter ett tag började man gå mer på linjen att någon skulle ha någon sorts utbildning för att kvalitetssäkra konsten. Konstkännaren var född och när denne definierade något som konst så var det konst och man behövde inte grubbla så mycket mer på det.

August Strindberg skrev tillexempel konstkritik i Dagens Nyheter, han var ju enligt egen utsago

AugustStrindberg

 

”En djefla man, som kan göra många konster”.

 

Han gav faktiskt ut boken ”Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare” anonymt 1877. Jag som har någon sorts halvt inbillad utbildning brukar använda mig av denna. Han skriver bland annat att det är viktigt att använda dubbeltydiga omdömen, så att man alltid har ryggen fri: ”Koloriten är fin, men likväl något svag i enskilda partier”.

Under ett studiebesök på väven så frågade en konstkännare vad jag tyckte om Nic Langendoens tavla ”Vid källan”. Sanningen var att jag mest tyckte att den var spännande, den beskriver ett perspektiv målat från ett av Umeås sinnessjukhus.  Jag svarade dock att jag tyckte att koloriten var fin, men lite svag i enskilda partier varpå denne nickade allvarligt och höll med.

I dessa stressade tider så är det få som försörjer sig som konstkännare, man har snarare övergått till någon sorts allmän tanke om att när konstvärlden, vilka ofta är dem som utövar konst, påstår att något är kost så är det just detta. Det förenklar onekligen konstbegreppet litegrann. Eller som Pierre Bourdieu uttryckte sig ”Konst är någonting som en person som kallar sig konstnär påstår är konst och som han lyckas övertyga minst en annan person om.”

Det finns en mer användarbaserad uppfattning som brukar nämnas i samband med den franska modernisten Duchamp som menade att konst uppstår i mötet med betraktaren och det är alltså betraktaren som avgör ifall det är bra konst eller inte.

Det senare är mest troligt sant men gör mig lite stressad då det skulle innebära att det inte behövs någon som jobbar med att säga vad som är bra och inte vilket är en del av hur jag förtjänar mitt levebröd.

Den där Duchamp sa också nått i stil med att konst uppstår när välkända former får liv i nya sammanhang, sen så ställde han ut en pissoar på en konstutställning. Detta var 1917 och konstkännarna tyckte inte alls att det var konst. Numera tycker man att det är konst. Senast 2002 så betalade en tokstolle över en miljon dollar för en kopia av pissoaren. Den riktiga pissoaren försvann nämligen då någon i början av seklet inte såg skillnad på en konstpissoar och en vanlig pissoar och förpassade denna värdefulla del av kulturhistorien till soptippen.  Man fick således göra en kopia.

duchamp

Man ställde förresten ut kopian 1995 på moderna museet i Stockholm varpå konstnären Björn Kjelltoft pinkade i den. Oklart om detta påverkade priset och i sådana fall vilken riktning.

Vad kan man nu som konstintresserad lära sig av detta. Jo man kan ju tjuvkika lite på vad som såhär i efterhand visat sig vara bra konst. Oftast är det som nu betraktas som bra och viktigt har brutit mot den kvalitetsnormen som fanns på den tiden. Bra konst ifrågasätter. Fina träskedar kan ju också vara konst förstås och lyckas man bara övertyga ett par tre tjommar om att ens ostssamling med instoppade blyertspennor är konst så är det kost. Det kan, tack vare Duchamp, sällan bli fel.

Det är tryggt om man ska välja konst på biblioteket. Blir man ifrågasatt så rättfärdigar man sig genom att hävda att koloriten är fin men erkänner också att den kanske är svag i enskilda partier.

Bli först att kommentera

Min familj och andra djur

Jag bor i Obbola med min sambo och mina två barn samt en pudel och en katt. Barnen och sambon vill inte vara med på bild.

titanic_tommy

Här är jag och barnen på Titanic utställningen i Skellefteå. När skeppet sjönk var det kvinnor och barn först men här var jag så less på ungarna så jag antagligen hade punkterat flytvästarna på dem.  

Bönan har något som vi kallar ”Den dömande blicken” här fångad på bild när jag har tappat ut ett ägg på golvet. Bönan både dömer och skäller på mig när jag inte uppfyllt mina förpliktelser.

dommande_blicken

 

Både jag och katten Bosse har gått upp mycket i vikt. Det är dock förenat med en viss fara för livet att väga honom. Han gillar inte att blir fatshamad. Nu väger han 4.7 kilo. Min vikt är hemlig.

 

bosse

 

Jag ville inte köpa någon av djuren, men jag har även en naturlig pondus likvärdigt en undulat:

 

bönan_efter_besöket

The purest love in the world is the one between grumpy dads and the pet they said they didn’t want

 

 

Bli först att kommentera

Dyslexi och skrivande

Av , , Bli först att kommentera 2

Om man som jag är lite dyslektiskt lagd så är det bra om man försöker skriva lite helst varje dag. Detta resulterar i en mängd olika texter , mer eller mindre rättstavade, om en mängd skilda ämnen men det är sällan jag är så personlig så jag gör ett försök:

När det gäller dyslexin så var det fruktansvärt jobbigt som barn, jag minns skammens rodnad på kinderna när man fick gå avsides på svenskalektionerna, hur trånghuvad man kände sig. Jag tänker fortfarande mycket på det.  Alla mejl som jag skickar börjar på samma sätt.

Hej
asd

”asd” skriver jag alltid för att kolla att rättstavningsprogrammet är igång. Vissa ord är omöjliga att stava, det är någon sorts mental spärr. Diskution, förståss och några till. Här lämnade nakna i sitt naturliga tillstånd med en röd understrykning på min dator. Sen kan man ju tycka att det är för jävligt att att de ska vara så svårt att stava själva åkomman. Dyxl..Dislexi ? Det är ju som gjort för att det ska gå åt skogen.

Ibland så kom frustrationen ut på ett dåligt sätt, så fungerar människan. Någon sorts bekräftelsebehov som säkert fortfarande finns kvar.

Numera skriver jag mycket, någon gång i tiden började jag för att träna, numera är det en vana (och jag tycker att det är väldigt  roligt). Läser förstås väldigt mycket.

Jag bör nämna något som serier eftersom det är betydande i sammanhanget.

Det går inte att beskriva vilken enorm påverkan serierna hade för mig som barn, både när det gäller läsandet och den intellektuella (röd understrykning) utvecklingen. När jag väl kom igång med läsningen så fick det nästan motsatt effekt. Jag tar till mig text på ett annat sätt än de flesta människor, det vill säga väldigt snabbt. Enligt högskoleprov och andra mätningar också utan att missa en enda liten betydelse.

Kanske en juvenil fantasi men jag tänkte alltid på det som en superkraft. Precis som i X-men. Fast för läsning (det blir ingen actionfylld serie av detta). Plötsligt (röd understrykning) blev min svaghet den största styrkan, det som andra kunde spendera timmar på läste jag som stålmannen.

 

Sen litteraturhistoria: Jag har alltid varit fascinerad (röd understrykning + understrykning på understrykning. Damit 🙁 av berättelser och att analysera och reflektera kring dess påverkan på oss. Litteraturhistoria är det roligaste jag läst men jag har också spenderat CSN pengar på : Konst och arkitektur, Historia, Svenska, Religionsvetenskap (har en ännu ej utplockad magisterexamen)  ungdomslitteratur osv osv. Ganska mycket har jag läst medans jag jobbat bara för att jag tyckte att det var kul.

För att lite pedagogiskt knyta ihop sista stycket med den inledande texten. Eftersom jag ”måste” skriva nästintill jämt för att hålla ångan uppe så resulterar det i en ganska stor mängd texter. Lägg till den där lilla biten av bekräftelsebehovet och så har man bloggen.

Eftersom det är sommar och semester så kan jag förvarna om att jag kommer att kräkas ut en mängd olika texter här på bloggen, om vitt skilda ämnen, men nu vet ni amatörpsykologer (det lyser rött) varför.

 

 

Bli först att kommentera

Sista avrättningen i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 2

24 augusti 1853

 

Jag går mot döden, vart jag går.

Min väg bland dolda skiften

må löpa jämnad eller svår,

så bär den dock till griften.

 

Även Natanaelsson sjöng när han blev ledd mot stupstocken. Hundra manliga stämmor frammanade psalmen där dom bildat spetsgård med korsade störar mellan sig så att ingen skulle försöka hindra bödelns utövande. Silkesduken som bundits över ögonen var en välsignelse, han slapp se ansiktena, slapp att möta Maria Magdalenas blick, om hon ens var där? Var hon inte där så var det en välsignelse att slippa se det också. Varsamt blev han ledd och kroppen reagerade som om den var rädd för att falla.

1953, Precis hundra år efter den sista avrättningen i Västerbotten, så fann man ett huvudlöst skelett med rester av yllekläder vid galgbacken vid Röbäck. Det är troligt att det är kvarlevorna av Johan Natanaelsson den siste att bli avrättad i vårt län.

Berättelsen har, precis som så många andra av det här slaget, både verklig dramatik och ett inslag av mytbildning. När Johan Natanaelsson gifte sig med sin Maria Magdalena så fick han både en skuld och en svärfar på halsen. Skulden berodde på att Maria hade köpt huset av sin far, i detta ingick också något som kallades ”förgånga” dvs. att man var tvungen att ta hand om svärfadern medans han fortfarande levde. Johan hade vid upprepade tillfället uttryckt en önskan om att just denna tidsrymd skulle förkortas avsevärt.

Svärfadern, Olof Olofsson, var en mytisk karaktär. Det sades att han kunde stämma blod.

Att stämma blod är något som man idag brukar associera med häx-kulturer eller i alla fall hednisk lära. Det var en teknik för att stoppa blodflödet vid kraftiga blödningar. Det är troligt att det fungerade som någon sorts akupressur, fast med lite fler magiska formler och riter. Om Olof Olofsson sades det dock att han kunde påverka blodet hon människor och djur på mils avstånd.

En sen kväll så lurpassar Johan Natanaelsson på svärfadern. I handen håller han en yxa.

Vad kan dom tänkas ha sagt till varandra när dom möttes? Vi vet från vittnen att Johan var ” nykter och i sitt väsende och sinnesstämning icke avviket från det vanliga”. Vill man dramatisera så kanske Olof kastade en förbannelse på Johan? I förhör med Johan framkommer det att svärfadern ber om nåd. Vad än de nu var det två bråkade om så slutade det blodigt.

Mötet slutar med att Johan ursinnigt hugger svärfadern med yxan. Han försöker värja sig men Johan slår ursinnigt. Ben krossas, blodet flyter och till slut ligger Olof Olofsson som en blodig massa på vägen.

Johan går hem och äter. Inget underlig märks i hans beteende. Efter att ha ätit går han ut på gården. Kanske ska han se till djuren? Det är i början av augusti och det måste vid det här laget varit mörkt. Han se en skepnad vid skogsbrynet som skiljer gården från skogen. Någon står och stirrar på honom. Han kan inte tro sina ögon. Han släpper vad han har för händerna och flyr in mot huset.

Senare hittar man Olof död på en sten i skogen en bit bort från huset. Ingen kan förstå hur han kunnat ta sig hem med de skador som Johan tillfogat honom.  Johan erkänner och blir avrättad den 24:e augusti 1853.

 

Det du just läst är en sann, fastän något förkortad och dramatiserad version av den sista avrättningen i Umeå. Det är också något jag berättat om i en föreställning som vi gjorde i samverkan med kulturseniorerna.

Vår lokalhistoria är full av dramatik, lärdomar och berättelser och bevarandet av denna är också ett av bibliotekens arbetsområden. Lokalhistorien är viktig för oss. Det är också våra seniorer.

När biblioteket satsar på barn och unga (som är vår prioriterade målgrupp) och mina blogginlägg till största delen består av inlägg om stålmannen så kan det vara viktigt att framhålla att vi faktiskt jobbar med väldigt många målgrupper, och har många viktiga uppdrag.

För mig är det viktigt att berättandet är ömsesidigt och levande, det vill säga att berättelserna inte är statiska utan rörliga och en del av vår gemensamma historia. Gör man det så tror jag att det uppskattas av både äldre och yngre.

Bli först att kommentera

Introvert?

Av , , Bli först att kommentera 2

 

 

 

 

Boken Introvert: Den tysta revolutionen, av Linus Jonkman,  är rätt rolig. Den jämför fenomenet med laktosintolerans, få led av det förut men när man börjar känna efter lite så visst, nog är man lite introvert trots allt.

Personligen så har jag läst mycket Jung (mer om detta sedan) och han myntade begreppet introvert redan 1921, vi lägger en liten annan betydelse i ordet i det här sammanhanget. Jonkman skriver att :

”När en extrovert person får energi av att träffa människor och vara social får en introvert person energi av det motsatta”

Det handlar alltså om att man är lite olika som person, lite myter och sanningar kring introverta personligheter. Anders Nyman har skrivit en bok som handlar om hur en introvert personlighet kan påverka kärleksrelationen.

cof

 

Intressanta böcker. Det jag saknar är kanske en bok som står upp för introverta ungdomar. Särskilt i skärmtider så behövs en bredare diskussion om ungdomars mående, att inte har respekt för ensamtid i dagens samhälle kan tyvärr få ganska stora konsekvenser.

Själv gillar jag som tidigare nämnt Jung, och litteratur. Jag fascineras av att tänka i symboler och jag tror att vi behöver litteraturen för att spegla oss själva och kunna reflektera kring omvärlden. Litteraturen har en ganska stor del introverta personligheter. Matilda i “Matilda” av  Roald Dahl, x antal karaktärer hos Jane Austen och Bilbo i sagan om ringen osv osv men den största introverte symbolen är kanske allas vår stålman, eller Superman som han nu heter.

Det finns en stark symbolisk önskan av att fly undan, att vara någon annan

 

John_bryne

 

Karaktären har ofta genom historien fått en lite djupare introvert tolkning än vad många tror

 

superman298

 

Fast det jag gillar mest med serier är att symbolspråket är så pang på. Han bor bokstavligt talat i ensamhets fästning på Nordpolen. Där han vill vara själv.

 

superman-fortress-of-solitude-1940x900_35938

Det här är förresten min favoritbild. Från denna serie:

https://www.minabibliotek.se/work/superman?id=58980075-048e-2532-e57c-2fca0655d641&queryId=d3009dee-1c8a-44bf-9f25-0430858ce202&resultIndex=4

Även om man är gjord av Stål kan man behöva själv att få reda upp sina känslor och få gråta, även om Krypto finns med som stöd.

Sad-Superman

 

 

Jag tror att jag hade en tanke när jag började skriva blogginlägget men tillslut hamnade det bara om Stålmannen. Jo, såhär var det:

Respektera barnens egentid, även om dom hänger framför serietidningen eller kanske plattan? Kulur och litteratur tilltalar oss alla på olika sätt, vem vet vilka energidepåer som fylls i ensamhetens fästning.

 

Bli först att kommentera

Jag vill träffa män …

Av , , 2 kommentarer 2

Jag skulle vilja träffa mer män på biblioteket. Nu är snart semestern här (hurra) och vi sitter och gör någon sorts halvårsredovisning på biblioteket. Vårt bibliotekssystem book it spottar ut lite statistik som nästan ser för bra ut för att vara sann. Det verkar som att lånen ökar. Ganska rejält. Även besöksstatistiken ökar. Vi har en verksamhetsredovisning för våra program som vi ska fylla i och den är fullproppad.

En liten detalj stör mig dock.

61,62 % av våra låntagare är kvinnor. På papperet är det inte så långt ifrån rikssnittet, men eftersom vi är ett integrerat skol och folkbibliotek (skolbiblioteken ligger av förklarliga skäl nära 50%)  så det är inte optimala siffror.

I alla fall om man jobbar med just ungdomar och läsning och vill att våra killar ska ha läsande förebilder.

Den statliga Litteraturutredningen, samt Statistiska centralbyrån, visar på att andelen män som läser en bok varje vecka minskar med flera procent varje år och mest bland unga.

Bara 12,7 procent bland unga män i åldern 16-24 år ägnar sig åt bokläsning varje vecka. Det påverkar både skola och samhälle negativt.

Docenten Gunilla Molloy har starkt kritiserat Litteraturutredningens analys om varför pojkar läser allt mindre, hon menar att man borde analysera frågan ur ett samhällsperspektiv där en genusanalys borde vara det centrala.

Vad det betyder för oss, som ett litet folkbibliotek, är att vi i alla fall borde ställa oss frågan om vi gjort allt för att män ska känna sig bekväma och delaktiga?

Det är känsligt att dela upp människor i kategorier, hävda att vissa skulle vara intresserade av vissa saker bara för att dom tillhör ett visst kön. Men man kan jobba lite med att bredda utbudet och i alla fall visa utåt att vi vill vara ett bibliotek för alla.

Små förslag har getts för att komma igång lite med detta. Vi får ser vad det blir av det.

Till hösten hoppas jag i alla fall att vi höjer vår statistik något och att jag får träffa fler män på biblioteket.

2 kommentarer

Jag bekämpar internet med klassisk skönlitteratur

Jag kom inte på någon bra rubrik. Jag är egentligen den som brukar vara mest för internet, youtube till och med mobiler i skolan men det finns också saker som jag ogillar. När man kommunicerar via nätet så gör vi det (ibland) på ett sådant sätt att man bygger på sin filterbubbla, blir utsatt för mobbmentalitet och åsikter värderas högre än fakta. Vi tycker väldigt mycket, och tyckandet är begränsat till tummen upp. Gilla eller inte gilla. Bli gillad eller inte gillad.

Enkelhet måste bekämpas med nyanser.

Att läsa gör att man lär sig tänka i bilder, mer avancerad litteratur kräver en förståelse av metaforer och liknelser. Hjärnan spelar upp handlingen i bilder och känslor. Alla inlägg är inte bokstavliga, allt kan man vrida och vända på och ifrågasätta.

Förra veckan berättade jag om klassiker för sexorna i Nordmaling.

En klassiker det är en bok som fortfarande är aktuell för att den tar upp allmänmänskliga frågor som alltid är intressanta.

Hur är det att vara människa? Hur är det att vara pappa? Hur är det att älska någon som man inte få älska?

Ibland lyfter vi vissa böcker för att dom är välskrivna, har ett historiskt värde men vilka texter lyfter vi och varför? I vilket sammanhang har boken blivit en klassiker.

Ett roligt sätt att faktiskt mäta en klassikers relevans är faktiskt genomslaget i populärkulturen. På detta tema så hade vi en egentillverkad frågesport (med mobilerna hör och häpna).

kahoot

 

 

Vi pratade faktiskt också lite om kulturteori, jag tycker egentligen att årskurs 6 är dem som snappat upp det här bäst hittills så jag förutspår kommande litteraturvetare från den årskullen.

Jag tycker att det är viktigt att vi sätter klassikerna i deras sammanhang, men att vi egentligen inte förespråkar vad som är klassiker utan diskutera det. Vi kan visa upp dem och sätta dem i ett sammanhang men det är ungdomarna som ska vrida och vända på innehållet.

För oss är det viktigt att också jobba med delaktighet så vi samlar även upp ungdomarnas åsikter, både för diskussionens skull samt praktiskt biblioteksarbete när vi gör inköp (här gillar jag också att använda mig av mobiler i skolan, vi har tillsammans skapat ett åsiktsmoln):

Ungdomskoll

 

Om man vill ha någon pedagogisk motivering utöver den klassiska (pun intended) som ofta rör sig om någon sorts allmänbildning så handlar det i mångt och mycket om att jobba med skönlitteratur i på ett demokratiserande sätt, skapa intresse för böcker och kommunikation.

Det man som bibliotekarie egentligen vill är att skapa en grundläggande förståelse och diskussion. Sen är det bra om man har lite humor och kan göra det på ett roligt, och för ungdomarna, relevant sätt.

 

deadpool

(svaret på frågan är INTE hitta Nemo. Det skulle vara en rent ut sagt horribel berättelse.)

Bli först att kommentera

Ordning och reda i skolan?

Av , , Bli först att kommentera 3

Som självutnämnd o-ordningsminister tänkte jag på bloggen kommentera förslaget om ordningsbetyg i skolan. Det är nämligen så att riksdagen uppmanar regeringen att införa skriftliga ordningsomdömen i skolan vilket många som inte har ett dugg med skolan att göra tycker är jättebra och, för rättvisans skull, säkert också några som jobbar inom skolan.

Jag och många andra är lite tveksamma.

Jag baserar mina funderingar delvis på att jag möter ungdomar och ibland jobbar tillsammans med lärarna i skolan. Det betyder inte att jag har full insyn i lärarnas (fantastiska) arbete. Jag imponeras av lärarnas engagemang och kompetens men biblioteket ska ju egentligen vara någon sort spegel mot skolan och jobba med den informella utbildningen. Vi är också en del av skolan och möter ungdomarna här utifrån vårt uppdrag.

Jag jobbar gärna med kreativt kaos. Bibliotekets demokratiska uppdrag (och ungdomar är vår primära målgrupp) är att skapa en plats för kritiska och medvetna medborgare. Ett ordningsbetyg skulle kunna rimma illa med detta uppdrag och där måste vi som bibliotek se upp.

– Vi har stora ordningsproblem i svensk skola och det går ut över de absolut svagaste eleverna. Ordningsbetyg är ett instrument för att komma till rätta med det, säger Liberalernas partiledare Jan Björklund.

https://www.svd.se/riksdagsmajoritet-vill-infora-ordningsomdomen

Jag tror att jag har mött några av dessa stökiga elever. Min erfarenhet är att dom redan har dåliga omdömen i andra ämnen och ofta redan gett upp. Jag är lite tveksam om ett betyg verkligen skulle göra någon skillnad i de fallen.

Jag må vara en enkel bibliotekschef men jag undrar lite hur betyg i ordning och reda skulle hjälpa elever som har svårt med just ordning och reda?

Sen verkar inte forskning eller den statliga utredning som kom 1992 (betygsberedningen) stödja den. Då fick en särskild grupp uppdraget att utreda och överväga frågan men fann så många negativa konsekvenser att man helt enkelt sket i det. (Källa)

https://lararnastidning.se/ar-det-tysta-klassrum-vi-vill-ha/?fbclid=IwAR13VULoHMwvK6N720aR2tVAv1NZSCqwWaTSsYIjIIN5xfi_s5ms1Bu2a5U

 

Men lärarna då? Dom är väl ändå nöjda över förslaget?

Nja. Sådär. Jag tror att det är viktigt att vi vuxna respekterar det jobb som lärarna gör med våra barn och det är i många fall en dålig arbetsmiljö.

Många hade kanske önskat att man i stället för att spara skulle satsa på rimliga tjänstefördelningar, mindre klasser. Att man fick pengar att anställa elevassistenter, speciallärare, skolvärdar eller varför inte skolbibliotekarier? Vi behöver fler pedagoger och vuxna i skolan, inte mer administration och regler.

Sen så blir det spännande att se hur själva betygsättningen ska gå till. Jag har hjälpt till med att fila lite på målen för E nivå:

kepps

Nåja. Bibliotek och skola är skilda verksamheter och min ambition är ändå att stödja skolan och eleverna på bästa sätt. Men det är också tydligt att vi har lite olika uppdrag.

Ni lärare som läser detta får gärna kommentera (oavsett om ni håller med eller ej).

 

 

Bli först att kommentera