Du känner väl till Lucky Luke? Västernserien är faktiskt en av de mest populära serierna i Europa och produceras fortfarande med 82 album hittills gjorda.

Många serieälskare associerar nog signaturen ”Morris och Goscinny” direkt till den amerikanska västern och cowboyen som skjuter snabbare än sin egen skugga. Faktum är dock att Lucky Luke är en fransk-belgisk serie och med olika författare och tecknare.

Från början är Lucky Luke signaturen Morris skapelse. Namnet må klinga amerikanskt, men är egentligen en pseudonym för Maurice de Bevere. Han är en belgisk serietecknare som, inspirerad av Tintin, började skriva och teckna vad vi i Sverige ibland kallar för serier i den Fransk-belgiska skolan (Bande dessinée). Du som är uppvuxen med Tintin, Gaston, Asterix och Smurfarna vet vad jag talar om, men även mer realistiska serier som Blueberry och Thorgal brukar räknas dit.

Till en början så skrev och ritade Morris serierna själv. Omfånget var lite kortare och omfattar ungefär åtta album. 1955 började han samarbeta med fransmannen René Goscinny som skrev manus. Äventyren blev längre och serien övergick till att skrivas i albumformat.

Jag är personligen ett stort fan av René Goscinny, som fram till sin död 1977 var väldigt produktiv och trogen serien. Morris fortsatte och samarbetade med en mängd serieskapare och serien fortsätter än idag. Den tecknas nu av Achdé, som hittills har samarbetat med manusförfattarna Claude Guylouïs, Laurent Gerra, Daniel Pennac, Tonino Benacquista, och Jacques Pessis.

Personligen så tycker jag aldrig riktigt att serien blivit densamma dock. För mig är Goscinny en del av Lucky Lukes själ.

René Goscinny var inte bara en duktig författare utan också duktig på att samarbeta med andra serieskapare. Han är kanske mest känd för sitt arbete med Lucky Luke och med Asterix, som han startade tillsammans med Albert Uderzo. Jag gillade också hans serie Iznogoud som han skapade tillsammans med Jean Tabary 1962.

(Gissa vilket som är det end biblioteket som har den här pärlan?)

René Goscinnys humor skiner igenom när han utforskar kulturer som myterna i Vilda västern, eller Iznogoud. Serierna är ofta intelligenta och har ibland en tydlig satir. En favorit är exempelvis när han driver med psykoanalys i ”De obotliga bröderna dalton” , men han drar sig inte heller för att kritisera finanspolitik som i serien Obelix & Co.

Mina favoriter är västernlegender som får ett nytt satiriskt sken. Som vuxen läsare är det fortfarande roligt att återvända till dessa och jag tycker också det säger en hel del om oss och vår romantiserande bild av västern.

Jag uppmanar er verkligen att återvända till de här fantastiska serierna. Det är hur kul som helst för både vuxna och mindre vuxna.

Jag är tydligen ankist. Det är vad man kallar en fullvuxen man som gillar Kalle Anka. Den skandinaviska termen (annars kallas det Donaldism) kommer från boken Ankismen (1973) av norrmannen Jon Gisle. Mitt fokus är kanske mer på serierna och på Carl Barks och Don Rosa.

Jag skulle vilja se mer Kalle Anka på biblioteken. Vi har köpt in tidningen men vi är också duktiga på att köpa in serierböcker med riktiga kulturskatter.
Det otroligt roligt att se den glädje som litteraturen (ja om man vill använda lite märkvärdigare vokabulär) ger till både barn och äldre ankister.

Carl Barks historier är helt underbara och på tal om vokabulär:

Det finns ett ganska speciellt tilltal och humor i formuleringarna i de gamla serierna som jag verkligen gillar. Ganska långt ifrån den barnanpassade litteraturen som barnen möts av idag
(och jag tror att det är ganska bra)

I ”En lymmel till Lämmel” åker ankorna till Norge, oftast var de gamla serierna vad vi nu kallar äventyrsserier men fokus på gamla skatter (ja, en anka i synnerhet var ju intresserad av skatter). Oftast välskrivna med ett ganska imponerade karaktärsgalleri. Joakim von Anka har ganska många lager och är egentligen inte så endimensionell som ni anti-ankister kanske tror.

I den här samlingen är det lite varierad kvalitet och några serier som känns gamla, men också prov på nästan genialisk komisk berättande i serien ”För mycket av det goda” där kalle måste äta en massa kola för att återfå en borttappad ring.

Vi har gjort en ganska stor satsning på tidningen Kalle Anka. Den rymdes faktiskt egentligen inte riktigt i budgeten men vi tycker att det är viktigt.

Kom gärna och låna på biblioteket

För mig blev detta en viktig insikt:

Om inte bibliotekarierna står upp för den smala litteraturen så gör ingen det. Mindre plats på kultursidorna, färre recensioner och e-media är en sak för sig.

Förläggarföreningen gav ut en rapport (Skilda världar) där litteratursociologerna Ann Steiner, Jerry Määttä och Karl Berglund undersökte villkoren för det vi kallar kvalitetslitteratur gällande e-media och även om det stora förlagen hade en hyfsat positiv syn så lönade det sig inte för dom små förlagen. Svårt att få medialt genomslag helt enkelt.

Vad tusan har detta med serier att göra kanske du undrar?

Jag tänker att det blir större ansvar för bibliotekarierna. Jag tänker att en måste göra den en kan?

Om det är någon som ska stå upp för den smala litteraturen så är det vi bibliotekarier och man får göra det bästa man kan.
Helhjärtat.
Oavsett om det gäller kvalitetslitteratur, poesi eller … Kalle Anka.

Om serier är smal litteratur kan man kanske diskutera men det är otroligt populärt bland både stora och små i Nordmaling. Det är väl värt att fira.

Otroligt glad och stolt över att vår webbsida uppmärksammar serierna !
https://www.minabibliotek.se/sv/article/hurra-f%C3%B6r-serier

Vi i Nordmaling har kanske länets bästa serieutbud (kanske bortsett från serieteket på väven som i ren kvantitet lätt slår ett litet bibliotek på fingrarna). Vi lägger inte ner så mycket tid eller pengar men en hel del engagemang. Vi får mycket inköpsförslag och själv läser jag och recenserar en serie i veckan på goodreads (nerdmaling). Det är mitt självpåtagna helgjobb och hittills har jag läst 127 serier!

Här är dom senaste som fått toppbetyg av mig:

Vi ska ha en liten invigning idag (klockan 11:30) och under sportlovet så kommer vi att ha lite serietema på en av våra ungdomsarrangemang 🙂

Man är alltid välkommen på biblioteket i Nordmaling, men serie-entusiasten är kanske är extra välkommen idag.

Den här boken var intressant. Både själva boken men också i kontexten som den uppstår i.

Det är egentligen en nyversion av H. G. Wells’ “The island of Dr. Moreau” men I stället för att utspela sig på en öde ö så tar den plats på Yucatánhalvön under kriget mellan Maya indianernas kamp mot Mexico (1870-talet)

Den har ganska feministiska vibbar.

Jag som läser den är alltså en gammal gubbe med förkärlek för HG Wells som läser en booktook book i en period där man ifrågasätter både maskulinitet, kolonialism och andra värderingar som böckerna jag själv växte upp med inte gjorde.

Boken startar ganska långsamt och jag saknar skräckelementen. Jag skojade med skolbibliotekarien om att jag personligen inte gillar fokus på kärlek. Dr Moreas dotter slits mellan två inte helt uppenbara kärleksintressen och försöker också hitta sig själv som kvinna i förhållande till sin far, vetenskap och omvärlden (som hon faktiskt är ganska ointresserad av). Men samtidigt blir jag överraskad över hur otroligt välskriven just dom delarna är. Med reservation för att jag inte läser så mycket sån så är det högsta betyg. Jag börjar bli genuint intresserad av vart historien ska dra iväg och det finns ingen tydlig kandidat att hejja på.

Boken är extremt välskriven och atmosfärisk. Nästan så jag killgissar att författaren måste utmärka sig på booktok hyllan (men jag har inte läst så mycket så jag kan egentligen inte göra en så rättvis bedömning). Boken tar också fart med andra teman men den tar verkligen sin tid på sig.

Det är intressant att skriva recensioner och läsa böcker med ett kritiskt öga. Det här med att ta sin tid, skapa atmosfär och bygga upp sina karaktärer kan vara bra i vissa genrer. Den här blir lite tveksam men det är också lite beroende på vad läsaren förväntar sig.

För mig blev slutresultatet detta:

En intressant omtolkning som kanske inte riktar sig till mig. Oklart om de som boken riktar sig åt uppskattar omtolkningen? Förvånansvärt duktig författarinna. Boken är riktigt bra men kanske lite ofokuserad. Mitt slutbetyg skulle bli en svag fyra på en skala 1-5. Det är en riktigt bra bok, en författare att hålla koll på och det tar sig mot slutet. Men det är heller inte något mästerverk i genren.

Roligt om fler hittar till författaren

#väckboken

(obs.. det är bara att trycka på bokens namn om man vill låna den, utom Steel Beach som vi tyvärr inte har inne på biblioteken)

Vi har ganska många fantastik läsare i Nordmaling och när nu regnbågsveckan är i ingående så tänkte jag uppmärksamma/skylta (eventuellt har vi något bokprat) kring fantastik och hbtqi.

De flesta tipsen passar bra till ungdomar men … ja ni vet. Jag tycker att fantastik är ganska ålderneutral.

Jag har alltid varit intresserad av Science fiction som berättarform. Att föreställa sig framtiden blir nästan ett automatiskt ifrågasättande av normer och sexualitet även om Science fiction som vi möter den i populärkultur och film inte alltid har gjort det.

I bokform har det sett annorlunda ut. Mitt första möte med science fiction som skulle kunna passa in på regnbågshyllan var John Varleys Steel Beach där huvudpersonen byter kön mitt i boken. Jag kom egentligen inte ihåg om det var något särskilt hbtqi tema, just könsbytet var en följd av att man lever länge, tekniken finns och det är naturligt att experimentera sig fram (liten reservation för att jag inte läst den sedan 1992)

För mig är regnbågshyllan egentligen bara en hylla med hbtqi-perspektiv. Det är inte riktat mot en specifik målgrupp och hbtq i bokform är inte en egen genre. Om hyllan ska fungera bra så ska den avdramatisera hbtqi. Hyllan är till för alla och ibland kan det vara ett sätt att skylta och få fram äldre böcker (på det sättet fungerar det precis som när vi jobbar med andra teman).

Som The left hand of darkness av Ursula Le Guin

Det är en av mina absoluta favoritböcker och något jag skulle vilja att fler hittade till. Det skrivs väldigt bra om den här:

https://regnbagsfyren.wordpress.com/2015/12/21/manadens-hbt-bok-januari-the-left-hand-of-darkness-1969-av-ursula-k-le-guin/

Exempel på en bra författare som lyfter sexualitet och normer i sina verk är Becky Chambers. Här är några skitbra böcker och jag blir genuint glad över att vi får några välskrivna boktips om hennes böcker:

https://www.minabibliotek.se/sv/review/the-long-way-to-a-small-angry-planet-1

https://www.minabibliotek.se/sv/review/a-psalm-for-the-wild-built

Andra fantastikböcker som jag skulle vilja lyfta fram är:

K Jemisin böcker är bra och populära och utspelar sig i New York vilket nästan per automatik innebär ett multiqueer och mångkulturellt persongalleri. Det är egentligen urban fantasy med en släng av Lovecraft. Väldigt populära och omtyckta. Första boken heter The City we became

Gideon the Ninth av Tamsyn Muir

Den här är rätt intressant. För det första så brukar den räknas till en nästan ny påhittad genre som man kallar Science fantasy men berätta det för guds skull inte får någon bibliotekarie för då får dom nippran och ska kalla till katalogiseringsmöte. För mig är det viktigare att den kommer ut på bibblan bara (man kan ju faktiskt se vilka bibliotek som har koll om man klickar på länken).

Där en del fantasy kanske mer smyger in fantastikelement i en värklig värld så går den här all in på att vara någon sorts gotisk magisk galen necromansblandning. Jag har inte läst den själv men skulle verkligen vilja få tid till det. Den har synts väldigt mycket i mina sociala medier (ibland med kärlek kallad lesbian in ghotic space)

På temat identitet och kön (men även makt, ras etc..) så skulle jag vilja lyfta fram en lite speciell bokserie som är älskad av de som vågar sig på att läsa den men som jag tror att inte så många känner till? Den är väldigt prisbelönt ( inklusive fyra Hugopriser, två Nebulapriser och tre Locuspriser) men det är i grunden en typisk science fiction roman där det är ett tydligt fokus på spänning och humor (!)

Bara titeln (som jag väntat lite med att skriva ut) kanske avskräcker många men faktum är att ”Murderbot diaries” är riktigt bra, En bokserie som inleds med fyra kortromaner med start i “All systems red”. Böckerna är under 200 sidor och brukar vara ett bra tips till ungdomar vill ha något bra att läsa på engelskan:

Böcker som vi faktiskt jobbat med i bokcirklar och som boktips är The house in the Cerulean Sea av TJ Kulne:

och This is how you lose the time war Av Amal El-Mohtar. (Den sistnämnda hade vi på vår digitala bokcirkel)

Listan kan göras otroligt lång. Är man intresserad så tycker jag att jönköpings bibliotek är väldigt duktiga på att lyfta fram fantastik med hbtq tema:

https://bibliotek.jonkoping.se/sv/content-page/fantastik-med-hbtq-representation

För mig så känns det viktigt att är att inkludera hbtqi­-personer och att synliggöra hbtqi i litteraturen i ett led att blanda ut den hetronormativa normen. Om jag ska vara ärlig så kan jag ibland tycka att det är lite synd att vi på biblioteken är lite dåliga på att lyfta fram hbtqi perspektivet i genrer där normen fortfarande är väldigt traditionell.

Det är synd.

Skräck är exempelvis en intressant genre att diskutera representation och normer i.

Tidigare tycker jag ofta att det varit fantastik (och i synnerhet skräck) som utmanat normerna. Gotiken (nu snackar vi tidigt 1800-tal) hade många homosexuella författare (Matthew Lewis, William Thomas Beckford och Francis Lathom exempelvis)

Och vampyrer har alltid hållit fanan högt:

https://bookriot.com/lesbian-representation-in-carmilla/

alla som läst Ann Rices vampyrnoveller vet nog vad jag pratar om?

Här är några skräckböcker som är värda att lyfta fram under regnbågsveckan:

Dead space av Kali Walles (den står till och med på gaminghyllan)

The cabin at the end of the world av Paul Tremblay

Plain bad heroines av Emily Danford

A dowry of blood av S. T Gibson

The Fisherman av John Langan

Den här boken kom ut 2016 och är inte översatt till Svenska. Jag fick mejl om den (så kan det vara i biblioteksvärlden). Tydligen måste jag läsa den. Den är ”Lovcraftiansk” och jag gillar Lovecraft så kör till.

Boken börjar inte med någon svindlande hastighet. Vi följer Abe som förlorat sin fru, det finns en tyngd och ett depressivt mörker kring förlusten (som det såklart oftast är) och Abe försöker hitta någonting som kan få honom att känna någon sorts livslust igen. Han börjar fiska. När en arbetskamrat hamnar i en liknande situation börjar de fiska tillsammans. De döda familjemedlemmarna finns närvarande men, och här kommer det mer Lovecraftianska elementen in, platsen som dom fiskar på har en djup och skrämmande historia. Nu ska jag sluta sammanfatta handlingen men vad man bör veta som läsare är att det är lite av en ”slow burner”. En stor del av berättelsen är en återberättelse av vad som skedde på platsen tidigare och här så sparar inte författaren på detaljerna.

Om jag gillar det?

Ja. Som berättargrepp så är det inte förrän man bryr sig om människorna och lever sig in i berättelsen som det börjar krypa under skinnet på en. Jag gillar den. Boken är också väldigt älskad, men John Langan är inte någon Stephen King eller Neil Gaiman. Även här är jämförelsen med Lovecraft ganska korrekt faktiskt. Ganska mycket utrymme ges åt någon karaktär som inte bidrar så mycket till historien, det skapar en känsla av realism men ibland kan det också vara som att lyssna på då en gaggig släkting berättar en historia. Jag höll på att skriva att John Langan kanske inte kommer att vinna några litterära priser men i likhet med Stephen King och Neil Gaiman så har han faktiskt vunnit Bram Stoker priset för just den här boken. Så tji fick jag.

Så en riktigt bra bok om man gillar skräck/fantasy i Lovcraftstil. Några riktigt krypande och snygga scener men en ibland lite utdragen berättarstil. Det är ett medvetet stilgrepp som jag uppskattar även om jag faktiskt få skumläsa en aning, jag tror inte riktigt att det är för alla bara.

Du kan låna boken här:

https://www.minabibliotek.se/work/the-fisherman?id=279a3e78-a833-913d-1967-860d2b74bb55&queryId=b638e0eb-1532-4bf2-a78a-532e95adde85&resultIndex=0

Hur mycket ska en bibliotekarie läsa?

Många kollegor som jobbar heltid och exempelvis har småbarn lever med en konstant känsla av att underprestera. Den insinueras att man ska läsa ganska mycket men det är inte alltid att man gör det.

Man har inte tid.

Många tror kanske att man får läsa på jobbet och det kan man få, men i praktiken är det väldigt lite. Kanske om man ska göra något särskilt (exempelvis bokprat för högstadiet) men även då är det svårt att på något sätt få läsa allt man behöver läsa på arbetstid.

Man har inte tid.

Något som det faktiskt inte talas om så mycket är att det inte alls är säkert att man är intresserad av att läsa bara för att man är bibliotekarie. Det är kanske lite som att svära i kyrkan men jag känner nog en hel del som tänkt sig en karriär på forskningsbibliotek eller universitetsbibliotek och som hamnat på folkbiblioteket. Chefer har en tendens att komma från andra verksamheter och, även om man är bibliotekarie, så är det ju inget krav.

Men som du, kära läsare, kanske förstår så skaver detta lite. En hel del om jag ska vara ärlig.

Hur ska man kunna göra reklam och stå upp för läsning om man inte själv läser? Om bibliotekarierna inte läser, är vi som samhälle inte lite illa ute då?

Något annat man diskuterar är hur mycket av sin egen personliga läsning man är tvungen att dela med sig av? Lite integritetskränkande (och kanske nervöst) kan det kanske bli? Och om man ska jobba med något, ska man inte då ha förutsättningarna att göra det på sin arbetstid?

Så här funderar jag:

Jag är en läsare. Det är en stor del av min personlighet och det har gett mig otroligt mycket och jag har en genuin önskan och tanke om att dela med mig av det överlevnadstipset.

Det är lite omodernt att påstå att läsningen skulle vara bättre än andra medier men i sådana fall är jag omodern. Jag tycker man ska stå upp för långsam information som kräver reflektion och eftertanke. Du utvecklas mer som människa av att läsa Ranelid än att se människan i något kändisprogram.

Nu har vi börjat med ett litet internt projekt som kallas #väckboken.

Det är egentligen riktat mot barn och ungdomar men lyckligtvis är jag ju ganska ungdomlig och kan väcka böckerna som är lite i det högre åldersspannet.

Så ambitionen är att skriva lite mer djupgående om minst en bok i månaden här på bloggen och kanske göra en liten extra insats med några serietips.

Dom andra på biblioteket har fått lite liknade uppgifter. Lite fler bilderböcker på sociala medier och, även om #väckboken är riktade mot barn och unga, så måste vi bli bättre på att vara läsande förebilder.

Det borde vi ha tid till.

Klart att man som bibliotekarie känner sig lite tjatig ibland. Att läsningen sjunker hos ungdomar är ett problem men precis som många andra problem så är argumentet ”Det är nyttigt för dig” inget som biter.

Jag tror fullt och fast på att får folk att läsa och ”att röra på sig” kräver samma pedagogik.

Vi vet i grunden att det är roligt.

Man mår bra av det.

Alla har inte samma förutsättningar och smak. Alla måste få chansen att hitta sin sak.

Här tror jag att bibliotekarier skulle kunna ta lite större ansvar. Dela med sig lite mer av det vi älskar.

Under 2023 så kommer vår duktiga bibliotekarie Anna att tipsa om en bok i månaden på Facebook.

Jag kommer att tipsa om en bok i månaden på instagram och jag försöker också att göra 52 recensioner på seriealbum per år på Goodreads.

För er som är intresserade av just serier och ungdomslitteratur så har vi både ett instagramkonto och ett Goodreadskonto. Båda finns under namnet nerdmaling.

Våra mer ”ordentliga” konton kan man hitta genom att söka på Nordmalings bibliotek.

Jag ska också klämma ur mig lite fler blogginlägg om just böcker. Nu ser jag egentligen mest fram emot den här:

Nu har jag inte läst den är men den återföljs av rubriker som

”Allt du har lärt dig om historien kan vara fel”

Vilket jag vanligtvis slår lite bakut inför. Behöver vi mer ”Experterna har fel, rymdvarelserna har byggt pyramiderna” tokerier?

Boken är skriven av arkeologen David Wengrow och ”anarkisten” och antropologen David Graeber och efter att ha sett lite intervjuer så väcks mitt intresse. Det är ganska mycket som är intressant, bland annat urinnevånarnas påverkan på västerländsk idéhistoria.

Det är, som jag förstår det, inte några banbrytande nya upptäckter utan boken verkar visa på perspektiv kring historia som jag är intresserad av.

Och att läsa är att växa som människa och ta till sig andra perspektiv. Oavsett om jag håller med eller inte kommer det här att vara väldigt intressant läsning.

Vi har jobbat med booktok på bibblan och fått in en massa inköpsförslag av ungdomar som vi tänkte sprida i form av booktrailers. Nu är klippen tyvärr på engelska men man kan gå in på

www.minabibliotek.se och söka på författaren (några av böckerna i klippen här nere finns på svenska).

Det är ganska mycket skräck och elände men skyll inte på mig. Det är ungdomar i Nordmaling som är lite mysko.

Här är några av böckerna som var inne just nu (listan kan komma att uppdateras)

Livets outgrundliga mysterier ( Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe)

Aristotle Mendoza är 15 år och arg på allt och alla. Även på sig själv. Han har inga vänner, en familj som både är traumatiserade av kriget och har problem med lagen. Han möter Dante som verkar vara från en helt annan värld. Hans föräldrar är intellektuella, han målar läser dikter och älskar att gå barfota. Boken är en uppväxtroman som också handlar om att acceptera sig själv och var man kommer ifrån.

Något för dem som läst Malibu Rising. Det är egentligen en sportroman där man följer en atlet som gör comback trots att världen tycker att hon är förlegad.

Max Brooks har skrivit en bok som jag faktiskt läst för ett par år sedan. Den är lite som en tonårskräckis när ett gäng sommarcampar (eller vad dom nu gör) men hemsöks av något Tommy-likt vidunder. Rekommenderas.

Vi har av någon underliga anledning flera böcker med lite liknande teman The Final Girl Support Group av Grady Hendrix som följer överlevande från skräckfilmssituationer (filmerna är i boken baserade på verkliga händelser) helt plötsligt är det någon som börjar mörda dessa. Den är ganska trevlig. Sen har vi den här (De sista flickorna) som verkar handla om efterdyningarna av att vara ensam överlevare av någon sorts massaker som i boken ovan. ja, ja kolla in trailern här.

Jättepopulär serie som har lite romans, politiska konflikter och många minnesvärda karaktärer. Vi har serien på bibblan men det här är nog andra delen? Man får i alla fall ett hum om vad dom handlar om om man tittar på trailern här nere.

samma författare och den här är jag säker på att vi har på svenska. Röd drottning. Man följer en 17 årig tjej som lever i ett samhälle där allt är uppdelat efter blod. De Silverblodiga är supermänniskor som bestämmer över de röda som får arbeta på Ika maxi eller motsvarande.

Vet att det är många som älskar den här serien.

En av våra mest populära ungdomskräck serier. Jag tycker den påminner om x-men.. men vad vet jag. Skitbra. jag klämmer in trailern för senaste boken också.
Finns på svenska, men det första delen är alltid utlånad så gå in på minabibliotek.se och dra hem den från nått annat bibliotek.

Intressanta fakta (?) Tahereh Mafi är en iransk-amerikansk författares som är gift med författaren till böckerna ovanför. Alltså Ransom Riggs. Inte för att det ska definera hennes författarskap men  den måste vara intressanta samtal hemma vid middagsbordet. Jag har för mig att det här inte är den första delen (den heter Rör mig inte). Vi har den. Den verkar bra.

Jag tycker den här bokserien är skitbra. Jag vet egentligen inte ens om den är för ungdomar men det skiter jag lite i. Det är dock nästan bara vårt bibliotek som har den inne så den är nästan alltid utlånad. Det är superhjälte action i bokform. Tänk x-men fast man får följa Magneto och Charles Xavier när dom är rumskompisar. Den är rätt ball.

Den här fick Edgarpriset för bästa ungdomsroman. Men det skiter ni i. Det är dock uppkallat efter Edgar … Allan poe såklart och då fattar man att det är lite mysko och mörkt och sånt. Som jag förstår det så rör det sig om ett arv, lösa pussel och en massa drama. Äh kolla in trailern bara

Edit:
Fick det här på mejlen

Från: Moa
Skickat: den 12 december 2022 14:17:03
Till: Tommy
Ämne: Du har inte tagit med någon av de populära Booktok-böckerna

Jaha Moa. Jag är faktisk en gammal gubbe. jag tog bokstavligt talat böckerna som stod i hyllan. Vilka vill du lägga till då?

MOA:

 mycket är fanmade

När man jobbar på ett biblioteket så möter man ofta människor med djupt intresse för vetenskap och livsfrågor i kombination. Det kan vara yngre men också äldre. Ibland blir det högljudda diskussioner (även med de äldre låntagarna).

Jag tycker det är underbart.

Nu ska jag bjuda på lite forskning som jag antagligen kommer att berätta för årskurs 3 och seniorerna.

Det är forskare vid universitetet i Tuft som hittat något väldigt bisarrt och underligt. Om man hugger huvudet av plattmaskar så växer huvudena tillbaka men *trumvirvel * de får också tillbaka sina minnen.

Dom kollade det genom att studera maskarnas vägar genom en labyrint före och efter att deras huvuden huggits av.

Bara ansökan för att få göra det experiment skulle man vilja se.

Tydligen kunde deras huvuden återfå information och ta sig genom labyrinten?

Om man vill lägga på ett lager av existentiell skräck på det hela:

Forskarna lade ut kvarlevorna från andra plattmaskar i deras väg. Maskarna kanibaliserade givetvis dessa och övertog även minnen från sina fallna kamrater!

Källa:

https://www.smithsonianmag.com/science-nature/these-decapitated-worms-regrow-old-memories-along-with-new-heads-9497048

Till er som diskuterat detta och annat på biblioteket under veckan:

Jag är så glad att ni finns. Och diskution kring vetenskap och vetenskapliga publikationer är verkligen en del av bibliotekets uppdrag. Det är dom andra biblioteken som inte har högljudda diskussioner som gör fel 🙂