Nämnde i min förra blogg om Folkpartiets svaga position i Sorsele idag. Men det var den starka liberala rörelsen i Västerbotten som var en starkt bidragande orsak till att socialdemokraterna hade svårt att slå igenom i länet. Andra faktorer var jordbrukets dominans, den sena industrialiseringen och att den frisinnade ideologin hade starka band till frikyrko- och nykterhetsrörelsen. De frisinnade var motståndare till överhet av olika slag och drog sig inte för att kritisera bolag och myndigheter som missbrukade makten. Under 1900-talets första decennier var Folkpartiet ett parti, som enligt statsvetaren Lars Ricknell, stod till vänster om socialdemokratin på den politiska skalan.

Det var först efter skotten i Ådalen 1931 och "Klemensnäskravallerna" 1932 som den politiska kartan i Västerbotten påtagligt förändrades. Den frisinnade tidningen Norra Västerbotten lade ansvaret för händelserna i Ådalen på arbetarrörelsen. Detta upprörde många västerbottningar. Folkpartiet gjorde en rörelse till höger på den politiska skalan och Bondeförbundet var i stället det parti som positionerade sig längst till vänster av de borgerliga. Socialdemokraterna blev först 1936 det största partiet i Västerbottens län.

När jag läst om dessa händelser i tidskriften Västerbotten nr 3.08 med temat Trettiotal blir jag inte lika överraskad av den snabba rörelse Centerpartiet gjort på den politiska vänster-höger-skalan under Maud Olofssons ledning. Men jag kan förstå om många centerpartister känner sig frånkörda. Att på kort tid förflytta sig från ett folkrörelseparti i mitten på den politiska skalan till ett Stureplanshögerparti kan inte vara lätt att följa. Att lämna gamla ideal som ett parti för hela Sveriges landsbygd och med starkt motstånd mot kärnkraft måste beröra partiets sympatisörer i lands- och glesbygd.