I går ramlade jag av hästen

Jag ramlade av hästen igår kväll. Blev omskött (och igenkänd) av Robert och Agneta, ambulanspersonal i ambulansen. I ridkläder och ganska mycket ridhusspån gjorde jag entré på akuten. Mike, sjuksköterska tog emot. En annan, Robert, körde båren till röntgen. Det är verkligen ett imponerande system när olyckan har varit framme. Slutet på historien var att jag med stödjande hand linkade ut till entrén för hemfärd några timmar senare. Mörbultad men hel, är väl ett bra sammanfattande uttryck.

Ska jag rida igen? Jag vet faktiskt inte. Denna gången klarade jag både huvud, nacke och rygg, har jag samma tur nästa gång? Dottern hävdar att ridning är livsfarligt. Lyckligtvis (i vart fall av just detta skäl) är hon kvar i Tyskland och jag slipper hennes förmaningar just nu.

Jag ramlade av kommunalrådsposten också för ett tag sedan. Då behövde jag inte åka ambulans. Dramatiken är betydligt mindre än vad utomstående kanske tror. I det politiska spelet handlar det i grunden om matematik. Största alliansparti vinner posten. Anders Ågren och jag byter rum. Allianspartierna förhandlar om uppdragen mellan varandra, men även detta är en strikt matematisk övning. Ett poängsystem utifrån vunna mandat styr.
Men. Det är roligare att vara störst vid förhandlingarna – kan jag sammanfatta som har varit med i både med- och motgång.

Motgång föresten. Folkpartiet i Umeå klarade sig hyggligt jämfört med rikssnittet, i klartext bättre. Tappet blev en procent mindre än genomsnittet. Det känns bra att ha fått stöd av så många umebor. Folkpartiet och jag har ett stort förtroende att förvalta under den mandatperiod som väntar.

Jag har inte gett upp politiken (och kanske inte heller ridningen trots allt). Politiker måste våga både i uppdraget och privat. Våga bygga på ön är ämnet för min nästa blogg. Så måste det bli, det är min övertygelse.