Att driva politik handlar inte enbart om att arbeta på arenor där man är folkvald. Det interna partiarbetet i syfte att driva opinion i det egna partiet åt ett visst håll har också betydelse.

Politik är ett mångfacetterat hantverk Nu ikväll har jag filat på motion om en bro över Kvarken till Folkpartiets landsmöte (fp:s högsta beslutande organ) Men först ska den behandlas på årsmötet här i Västerbotten.

Jag vill att Folkpartiet ska verka för att en utredning tillsätts som på allvar granskar förutsättningarna för ett projekt av det här slaget. Förhoppningsvis kan finansieringen delas mellan EU, Sverige och Finland. En bro skulle ha, det är min bergfasta övertygelse en utomordentlig positiv utveckling för hela norra Sverige, inte enbart för Västerbottens kustland.

Ska Västerbotten vara en del av Norrland eller en del av norra Norrland? Ikväll har regionfrågan och framförallt frågan om Kommunalt Samverkansorgan (KSO) varit på tapeten. Fem representanter från varje riksdagsparti träffades på socialdemokraternas partiexpedition för att diskutera.

Efter kaffe med bullskiva vidtog överläggningarna. Många partier uttryckte att det långsiktiga målet är en region bestående av Västerbotten, Norrbotten, Jämtland och Västernorrland men det kommer att ta tid. Stötestenar som förutsågs var politiska strömningar som finns Jämtland och Sundsvall: här finns ett uttalat intresse att söka bilda region på egen hand utan medverkan från oss längre norr ut.

Eftersom saken bedöms ta tid behövs det alltså ett alternativ för Västerbotten. Ett KSO som kan utformas på olika sätt. Dels som ett fullmäktige (som utser en egen styrelse) eller bara som en direktion/styrelse. I bägge fallen handlar det om indirekta val, alltså som landsting och kommuner utser.

Vad ska fullmäktige/direktionen göra? Om detta finns det väldigt olika uppfattningar. Folkpartiet företräder en linje där vi tycker att direktionen ska förbereda och jobba fram hur den nya regionen ska se ut. Fullmäktigelinjen har åsikten att avsikten är att få till en ny beslutsorganisation som tar över uppgifter från landstinget och länsstyrelsen.

Många och långa var talen men några beslut fattades inte ikväll (vilket ingen heller hade räknat med). Utom möjligen att vi ska träffas igen i början av maj. Nästa gång med två delegater från varje parti. Var övertygad om att det kommer mera i regionfrågan.

Jag städar själv säger kvinnorna i Kvinnopolitiskt Forum (DN i fredags). I en tid då kvinnor arbetar heltid, har kvalificerade arbeten och därtill familj är det viktigaste att städa själv. Hela lönen och halva makten är av allt att döma underordnat – en riktig kvinna städar. Män kan möjligen köpa sig fria från målning, golvslipning mm. Men kvinnan hon städar.

Lyssnade på Svante Weyler på God Morgon världen idag. Han menar att det tyska samhället förutsätter att det finns en hemarbetande i varje hushåll. Uppenbarligen är det en dröm som också Kvinnopolitiskt Forum förutsätter. Jag har i vart fall lite svårt att tolka protesterna mot den nya möjligheten på annat sätt.

Att göra det rumsrent och enkelt att köpa tjänster för arbete i hemmet (även typiska kvinnliga arbeten) innebär en revolution, en fantastisk möjlighet för familjer att underlätta vardagen.

Familjens ungdomar har hört av sig från sina vistelseorter. Dottern har just lämnat Los Angeles och är tillbaks i skidbacken och jobbet på coffeshopen i Salt Lake City.

Marinens skolfartyg Falken har lagt till vid ännu en kanarieö och sonen rapporterar att han som toppgast har fått jobba under överfarten. Tack vare tekniken har vi kontakt med ungdomarna. Skype är en ny bekantskap för både föräldrarna och farmor. Otroligt bra att kunna ringa billigt.

När jag var i Claras ålder jobbade jag tvåskift på Rockwool i Skövde. Isoleringsmaterial (stenull) av olika slag och dimensioner tillverkades. Jag tillhörde de första svenska tjejerna vid bandet (de finska tjejerna var allra först). Att plocka skivor från vänster till höger och omvänt var arbetsuppgiften samt extraarbete på natten att packa lösull. Det var de tuffa grabbarna (och jag) som stod ut med att ullen kröp in i såväl hud, näsa, öron mm.

När jag var i Clas ålder (några år senare) jobbade jag på Folkpartiets ungdomsförbund med ansvar för personal, ekonomi, fältorganisation – ja, allt utom politiken. Lönen var i stort sett densamma för bägge jobben men därefter slutade likheten.

Idag verkar det tufft för många unga att komma in på arbetsmarknaden. Att hitta ett första jobb med allt vad det innebär av tidpassning, arbetskamrater och egen inkomst är viktiga beståndsdelar i utvecklingen att ta ansvar för sitt eget liv. Det förefaller svårare att komma in på arbetsmarknaden idag än när jag var ung.

Men jag tror det är viktigt att börja någonstans även om det inte är drömjobbet eller särskilt bra betalt. Min pappa var stolt över mig när jag jobbade på fabriken. Uppfödd i en arbetarsläkt var det viktigt att arbeta och göra rätt för sig. Det har också varit min ledstjärna i livet. Jag ska kunna försörja mig och mina barn. Ja, numera försörjer sig familjens ungdomar själva även om det sker på ett litet annat sätt än när jag var i samma ålder.

Ungdomar ska inte gå utan sysselsättning. Allt för många i Umeå tvingas söka försörjningsstöd (socialbidrag) i ung ålder. Jag är övertygad om att det skulle kunna vara annorlunda – bemanningsföretagen skulle säkert lösa problemet bara de fick chansen.

Män fortsätter att slå kvinnor. Så har det sett ut i tusentals år. Visst har mycket blivit bättre på senare år, både i Sverige och utomlands. Men kvar står ändå faktum, våldet finns kvar. Konservativa strukturer, av en rad olika slag, håller kvinnor i ett oacceptabelt förtryck, både psykiskt och fysiskt.

Europarådet driver kampanjer, statliga myndigheter och kommuner likaså – och visst är det bra. Det gör skillnad. Men som sagt, våldet finns kvar.

Både som politiker och människa är det lätt att bli nedstämd av detta trista faktum. Eller snarare: Det är den helt naturliga slutsatsen.

Jag tror ändå att den rimliga reaktionen måste vara mer offensiv och präglas av tillförsikt. Politiskt arbete, politiska åtgärder leder till förbättringar, även om det går sakta. Det är en tröst, om än en klen sådan. Frågan är ju ofantlig.

Det stora problemet är snarast den uppenbara risken att frågan sakta tigs ihjäl och att våldet får ökat utrymme. Inte bara i talibanernas Afghanistan och i religionens namn utan också i vår "upplysta" del av världen. Det som sker i det tysta kommer inte till allmänhetens kännedom även om många, många vet att det pågår.

Så här står den ganska nya boken Mäns våld mot kvinnor (utgiven av Sveriges Kommuner och Landsting):
"Den viktigaste insatsen för att förebygga mäns misshandel av kvinnor i nära relationer är att sprida kunskap och arbeta aktivt med värderingar och attityder. Kunskapen måste omfatta alla delar av denna komplexa fråga – våldets utbredning och former, samhällets ansvar samt förståelse för sambandet mellan mäns dominans och våld och ett samhällsmönster där män är överordnade och kvinnor underordnade."

Vid det informella mötet mellan EU:s utbildningsministrar inom kort förväntas det tyska ordförandeskapet lägga fram ett förslag om en gemensam europeisk historiebok. Boken ska användas i skolundervisningen.

Jag tycker det låter som en stollig och rent av obehaglig idé. Vad är det för poäng med att försöka mejsla fram en gemensam historiesyn? Att försöka få folk att se på vad som varit på samma sätt? Den ambitionen bör vi inte ha i vår del av världen, den hör hemma i helt andra system.

Argumentet att en EU-initerad historiebok skulle öka någon slags "europeisk identitet" tror jag inte alls på. Risken är väl snarast att reaktionen blir den motsatta. Sånt här ska inte politiker ägna sig åt. Det finns naturligtvis olika syn på händelser och förlopp i historien – och det är väl inte bara mellan länder som tolkningen varier. Men vad är det problemet med det Därmot kan det väl vara bra att understryka att människor/folk/länder etc faktiskt ser olika på historien. Och att förklara detta men utan ambition att likrikta.

Den danska utbildningsministern säger nej till en gemensam europeisk historiebok. Eftersom den "danska regeringen inte blandar sig inte i hur undervisningsmaterial utformas". Ett positivt ställningstagande och väl uttryckt.

Till min sorg ser jag att Sveriges skolminister Jan Björklund är positiv till idén. Men förhoppningsvis har jag missuppfattat hans inställning.