Om en kommunalpolitisk målsättning

Så blev det då som alfahannarna ville, efter en mastodontdebatt i kommunfullmäktige igår. Umeå har som målsättning att vara 200.000 invånare år 2050! Så frågan är, är det något fel med det?

Nja, egentligen inte. Problemet är inte en tuff målsättning – problemet är att den här målsättningen ter sig skrattretande. Även målet 150.000 invånare, som var det som gällde fram till igår, kommer att vara en utmaning att nå, men är säkert inte omöjligt. Att målsättningen reviderades, och så kraftigt, har inte någon starkare grund än att Anders Ågren hört någon säga (någon var man, behöver jag påpeka det?) att man väl borde ha myyyycket högre målsättning – varför inte 200.000? Och när den ene alfahannen visade klorna, kunde ju den andre inte vara sämre. Så Lennart Holmlund hakade på och nu står vi där med beslutet.
Att ha en målsättning som kanske inte så många tar på allvar är i sig ett problem, tycker jag. Hur ska allmänheten (och för den delen kommunala tjänstemän!) förhålla sig till övriga mål? Är dom lika mycket gripna ur luften?

Samtidigt vill jag passa på och kommentera en del av mina kolleger i kommunfullmäktige igår: Nej, Rättvisepartiet, det kommer inte att bli så att planeringsavdelningen annonserar om en massa nya tjänster nästa vecka. Det kommer heller inte att bli så att kommunen bygger en massa bostäder, som ingen kommer att bo i. Här känner jag mig helt trygg. Men att jag känner mig trygg stärker bara min uppfattning att den här målsättningen kanske inte direkt kommer att tas på allvar – inte de närmaste 15 åren, i alla fall!

Och nej, Centerpartiet genom Pernilla Djärv: det är inte Umeås målsättning som gör det svårt för kommuner som Åsele att behålla sina ungdomar (och därmed kunna klara sin äldreomsorg). Det är bara genom den egna attraktiviteten som en kommun kan behålla sina ungdomar. Känner man sig som ung inte nöjd med sin kommun – då flyttar man! Om inte till Umeå, så någon annanstans.

Riktigt spännande (men lite förfärande) ska det bli att se hur gossarna Anders och Lennart gemensamt ska arbeta för att Umeå ska bli en något större medelstor stad. För, nej, jag anser inte att 200.000 invånare kan betraktas som en storstad – inte ens med svenska mått mätt!

Lennart Holmlund har i debatten klargjort att enligt hans åsikt är attraktiva bostadsområden, där folk vill bo, lösningen för att nå befolkningsökningen. Tro det. Givetvis behövs det attraktiva bostadsområden, men först och främst måste människor väl ha en anledning att flytta hit – arbete, t.ex! Finns det arbetstillfällen, då tittar man på resten: Finns det bra barnomsorg och skolor, OK, då tittar jag vidare. Och finns det bra kommunikationer, så att jag kan behålla kontakten med släkt och vänner på annan ort? Om allt verkar stämma med mina önskemål, då vill jag förstås också ha ett attraktivt och prisvärt boende. Men det är mycket som måste vara på plats innan bostadsfrågan blir aktuell.

Vi kan inte komma ifrån, att det är arbetstillfällen som är det helt avgörande- Om vi nu inte tror på ytterligare ett universitet (ca 4.000 anställda), en ny kommunal förvaltning (ca 11.000 anställda) eller ett nytt landsting (ca 10.000 anställda i hela länet) måste vi ju landa i verkligheten och fundera över var jobben finns? Ett inte så litet problem i sammanhanget är socialdemokraternas minst sagt njugga inställning till kreativa entreprenörer inom "kommunnära" verksamheter. Eva Andersson drog sig i en debatt vid gårdagens sammanträde inte ens för att ge en känga åt Carema, som driver Dragonens Hälsocentral. Varför det? Carema var inte närvarande och kunde inte försvara sig, så frågan är vad Eva Andersson ville åstadkomma, utom att misstänkliggöra privata entreprenörer?

Det är heller inte särskilt sannolikt att ett nytt Volvo kommer som en present som ovan. Antagligen har Lennart Holmlund glömt, och inte informerat sina partikamrater om, att även Volvo ursprungligen började med en idérik företagare (Gösta Nyström) som startade tillverkning av "störtbågar" för jordbrukstraktorer.

Samma sak med Ålö-Maskiner. Dess grundare Karl-Ragnar Åström såg en bild av en frontlastare i en amerikansk jordbrukstidskrift och tänkte Den! Den vill jag ha! Och tillverkade en, och på den vägen, som man säger, är det.

Lennart Holmlund måste lära sig att känna igen framtidens entreprenörer. Små företag kan växa och bli stora, men även som små företag bidrar de till sysselsättning och tillväxt i Umeå. Så, Lennart, menar Du allvar med 200.000-målet, ta då Dina partikamrater i örat och se till att attityden till entreprenader och intreprenader blir rakt igenom positiv. Umeå måste värna om sina kreativa invånare – bara så kan vi växa.