Snyft ger mig kalla kårar…

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag minns ett program som gick på TV för ett antal år sedan – ”Förlåt mig”. Människor som man hade lite dåligt samvete för, att man gjort något dumt som man ångrade skulle få ta emot ett förlåt i TV-rutan. Jag kommer även ihåg att jag satt och skruvade på mig, obehaglig till mods när jag såg programmet och den där sockersliskiga känslan av ”too much”. Jag funderar ofta på vad TV gör med oss när exponeringen är så total. Jag minns också ett amerikanskt TV-program som gick på 70-talet som handlade om primalskriket. Människor som inte mådde så bra fick skrika ut sin ångest i TV. Det gör mig på något sätt ledsen. Alla dessa teorier om hur människor borde leva sitt liv och underkasta sig allehanda dumma saker för att bli lycklig. Som att sitta i TV och gråta och säga förlåt, förlåt, förlåt till någon som är helt oförberedd eller kanske inte alls vill avhandla gamla sorger helt publikt. Det har spridit sig i sociala medier. Varför ska man ta något privat när man kan säga att ”jag älskar dig hjärtat” högt för alla hundratals, tusentals, miljontals människor. Kärleken blir så stor. Man kan ibland känna sig som en som tagits som gisslan – alla dessa lyckliga människor med kärlekar större än störst. Eller? Men, varför ska jag missunna människor att vara kära och visa sin kärlek öppet och ärligt. Jag älskar ju mitt barnbarn och publicerar bilder ibland för att jag inte kan låta bli. Men, det är inget snyft med. Det är lek och glädje.

Den största drivkraften hos människan måste i alla fall vara just kärlek. Att människor älskar i större utsträckning än hatar (eller känner rädsla som någon säkert tänker – för motsatsen till kärlek är rädsla – som proffsen säger…). Så det gäller väl att odla kärleken även när den inte syns i de digitala och offentliga flödena ♥♥♥

 

Jag borde skärpa till min intuition…

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag vet att jag har en massa föreställningar om livet inom mig som kanske inte stämmer, men summan av alla ens erfarenheter blir en slags uppfattning om vad som är sant och hur saker och ting förhåller sig. Jag undrar om det är fler än jag som kan känna på sig att någon vill säga något till en innan det händer och att tankar ibland kan förmedlas utan ord. När det händer och man tänker att jag visste det, så blir man också lätt moloken när man ibland får för sig att människor inte gillar en så vidare värst mycket. Det sjätte sinnet borde ju rimligtvis fungera lika i alla lägen – såväl i positiva som negativa. Det kan också vara så att man omedvetet läser av kroppsspråk blixtsnabbt, även det mest subtila, för hur hade vi annars kunnat klara oss som homo sapiens genom årens lopp. Alla sinnen måste vara på topp för att klara av världen och hade Rödluvan tränat sina sinnen hade nog varningsklockorna klämtat för högtryck när hon såg en varg i förklädnad.

Jag undrar också om intuitionen fungerar ungefär lika för kvinnor och män eller om det verkligen är så att för att klara sig i livet har kvinnor varit tvungna att träna upp sin inre röst. Har män intuition, det skulle jag gärna vilja ha ett svar på. Ni hör väl att jag har en uppfattning om detta, vilket förmodligen är ännu en föreställning om livet som inte alls stämmer:-)

I en artikel i Svd från 2005 slår man fast att kvinnlig intuition är en myt. Enligt en forskargrupp på University of Hertfordshire i England så har man kommit fram till detta genom att 15 000 människor fick se foton på människor som ler och sedan gissa om det är falska eller äkta leenden. Männen har rätt på i genomsnitt 72 % av gissningarna, medan kvinnorna bara hade rätt på 71 % av gissningarna. Dessutom var skillnaden större när man skulle gissa när det gällde det motsatta könet. Männen var bättre på att se när en kvinna log falskt än när en man gjorde det. 76 % av de falska kvinnoleendena genomskådades, men kvinnorna var också bättre på att genomskåda kvinnor och prickade bara in 67 % av de falskt leende männen. Låter som en undersökning man ska ta på största allvar och helst läsa flera gånger för att förstå hur allt hänger ihop.

Min slutsats är att det var en hel mängd Rödluvor i den ena testgruppen och en hel hop vargar i den andra – för hur hade det annars kunnat gå till…

 

Är världen, LUF eller alla helt galna?

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag är nog inte den första och inte heller den sista som reagerar på LUFs förslag om tillåtelse av incest och nekrofili. Det är helt absurt. Uppåt väggarna och jag undrar om inte Liberalerna skulle ha struntat i just ”liberalerna” i sitt partinamn och istället satsat på att vara ett folkparti. Det är faktiskt helt obegripligt att överhuvudtaget komma på något så vårdslöst ogenomtänkt. Det sänder obehagliga rysningar…

 

Ibland blir man bara så glad!

Av , , 2 kommentarer 13

Som när något helt oväntat positivt dimper ned i ens inkorg på jobbet när man jobbar med något som tas emot bra. Jag fick det igår och det var bara så trevligt och jag kände hur glad jag blev. Känslan ville inte släppa och den följde med mig hem och ändå till idag och jag (äntligen) fick lust att gå ut och shoppa och det är sannerligen inte ofta jag gör det. Alla expediter var jättetrevliga och det berodde väl antagligen på att jag kände mig extra trevlig. Jag provade till och med kläderna innan jag köpte dem, annars brukar jag undvika provhytters obarmhärtiga ljus:-) Jag hittade ett par jeans som passade. Ni kanske tror att jag skämtar lite, skojar om mina problem att shoppa och hitta kläder, men det gör jag inte. Jag skulle gärna ha en personal shopper istället för en PT (ja, det har jag inte heller) om jag fick välja. Men, träning ger väl färdighet även i att skanna av en affär och hitta godbitarna.

Mitt första riktiga jobb var i en skoaffär i slutet på 70-talet och där stannade jag i sex år. Jag kunde ta fram tjugo par skor för att hitta något till min kund och jag ville verkligen hitta ”rätta paret skor” som kunden blev nöjd med. En del av lagret fanns en sprialtrappa ned och man lärde sig att gå uppför trappan i högklackat med 8-10 kartonger i famnen, utan sikt, men det gick rätt så bra. Det var på den tiden som näbbstövlar och träskor var högsta mode. Så man tycker att jag borde gilla att gå i affärer, men icke det. Nu sitter jag här med röda, nymålade naglar, skimrande ögonlock och en positiv känsla av denna dag. Tack arbetskamrat, tack expedit, tack alla ni som förgyllt min dag♥

På spaning efter den tid som flytt…

Av , , Bli först att kommentera 13

Vissa människor lever i det förflutna. Jag måste erkänna att jag är en av dem. En av mina systrar brukar undrande säga till mig: men, vilket bra minne du har – det kommer jag inte ihåg. Hur minns du allt? Egentligen har jag inte särdeles bra minne, men vissa händelser och ögonblick har liksom etsat sig fast i min hjärna; förmodligen har det att göra med känslomässiga intryck. Att människor med tiden verkar glömma bort hur barn känner och tänker kan jag tycka är konstigt, för jag bär fortfarande mycket med mig. Kanske är det också därför jag hajar till ibland när jag ser horisontella streck på min hals.

Men, man måste också alltid se framåt och även om man idag talar mycket om mindfulness, kan jag ibland tycka att det är just det jag sysslar med hela tiden. Att leva i nuet, kan man verkligen göra något annat än just det? Det innebär också ett visst planerande för morgondagen, men att försjunka sig i känslan av att äta ett äpple för allra första gången tycks mig vara overkill, ett slags lyxproblem som drabbar oss i västvärlden när vi tycker och känner att ”hinna med allt man bara kan på så kort tid som möjligt” – inte är allt. Det går att leva livet långsamt också.

Om mindfulness är en metod för att få bukt med stress och utbrändhet är det väl jättebra, men jag kommer inte riktigt ifrån att vi på vägen har tappat bort poängen med våra liv och att grotta ned sig i sig själv för att uppleva en dimension, en äkta känsla av nuet, är nästan helt obegripligt. Nuet är hela tiden. Nuet pågår ständigt. Även om jag tänker på nästa vecka så är jag i nuet. Jag lade bort mitt armbandsur för längesedan och efter det har jag odlat någon slags inre uppfattning om tiden. Ibland gör det också ont att befinna sig i nuet – när man går igenom och bearbetar svåra saker.

Nuet är överskattat; det är mycket bättre att försjunka sig i drömmar om hur det var förr eller drömmar om framtiden för den kommer ju förr eller senare…och ja, jag minns när fotot togs:-)

IMAG0456

Se människan…

Av , , Bli först att kommentera 14

För något år sedan skickade jag in en text till gatutidningen ”Dik manusch” – se människan. Jag vet inte om texten kom i tryck, men jag lägger in den här. Bara några funderingar om oss – människor.

Vem är du? Jag funderar fortfarande. Allt man inte vet och allt man vet. Bakom ditt ansikte finns du – en människa. Det är där igenkännandet finns. Bakom det yttre finns det gemensamma, grunden till allt. Hur kan jag nå fram? Hur kan jag skapa kontakt? Vem är du som sitter i gathörnet med en mugg framför dig? Jag skulle vilja öppna min anteckningsbok och sätta mig bredvid dig och fråga; vem är du och var kommer du ifrån?

Under en period i mitt liv mötte jag en äldre man med en Golden Retriever varje dag jag gick till bussen på väg till jobbet. Han gick alltid samma sträcka när han rastade sin hund och när vi mött varandra ett halvår började vi heja på varandra. Han kanske såg mig på samma sätt som jag såg honom; människor som möts halvsju varenda morgon, i sol, i regn och i snömodd. Vi fick en relation, även om den var högst anonym, men den kändes bra. Vi hejade och log mot varandra och jag tänkte ”där går den trevlige mannen med hunden”. En dag var mannen borta. Han mötte mig aldrig mer och jag undrar fortfarande vad som hände. Betydelsen av ett möte ska aldrig underskattas. Även de möten som sker utan ord. Även de möten där endast ögon möts och något säger oss att ”jag finns, du finns – vi ser varandra”. Vi behöver dessa möten. Det är som att gå över en bro och finna en ännu vackrare plats på den andra sidan.

Något säger mig att om man kan älska en okänd, äldre man med en hund så finns det hopp. Det gäller bara att lära känna varandra. Jag ser dig – och du ser mig. I mötet finns nyfikenheten. I mötet finns kärleken. I mötet finns ögon som möts.

Utan ord, under allt får vi aldrig glömma att fråga oss: Vem är du? Vad gör du här? Vart är du på väg…

 

Vissa frågor är mer relevanta än andra…

Av , , Bli först att kommentera 4

Det är alla de små frågor och uppmaningar som ständigt poppar upp i huvudet, rösten som talar till en själv – följeslagaren som aldrig låter sig tröttas ut och ständigt håller en alert.

– Har du stängt av kaffebryggaren?
– Är alla lampor släckta?

Check, check, check.

– Du borde gå ut och sopa av bron, skotta gården eller åtminstone gå en långpromenad.
– Surdegstoast med vallmo måste väl vara nyttigare än vanligt vitt bröd eller baguette?
– Gäller fortfarande rekommendationerna om 5-7 mackor om dagen?

Check, check, check.

– Är Botox verkligen så förskräckligt dumt att använda?
– Hur får man glänsande hår?
– Love your imperfections…

Check, check, check.

– Alfons Åberg skrämmer barn mer än när någon säger dumma saker till en?
– Alla har en åsikt om allt och vet hur allt ska vara, även allt som man inte har någon aning om.
– Vi lever bara genom andras bilder av hur ett liv ska levas.

Check, check, check.

– Livet går inte i repris.
– Eller gör det det?

Check, check, check.

– Luther, kan du inte bara dra härifrån?
– Jag kommer att vara med dig till the bitter end.

Slutligen en fråga som vi alla har funderat på från och till:

Har EU beslutat att man inte får sälja små jordgubbar och böjda gurkor?

Inom EU har man bestämt att grönsaker ska delas in i olika kvalitetsklasser. Anledningen till detta är att man vill underlätta för handeln. Genom att dela in frukterna och grönsakerna i olika kvalitetsklasser kan en köpare göra en beställning utan att först behöva åka till odlaren för att kontrollera vad han/hon köper.

Något förbud mot böjda gurkor och små jordgubbar finns det inte.

Källa EU-upplysningen.

Och mitt liv känns genast aningen lättare.

Imagine…

Down on the corner…

Av , , 2 kommentarer 10

Jag tänkte att jag skulle ge cancern ett ansikte eftersom man idag ofta tilltalar cancer som något man ska bekämpa, som en ond individ eller inkräktare, vilket det förvisso är – men ändå – ibland är man maktlös. Jag vet snart inte hur många människor jag mist i cancer. Släktingar, arbetskamrater och bekantas bekanta. Det började när jag var fem år och min farfar dog i cancer och jag minns än idag begravningen och hur jag gick med en röd nejlika fram till kistan. Jag köper aldrig nejlikor. Jag har suttit vid cancerdrabbades dödsbäddar, jag har gråtit tårar för den sjukdomens skull, men även för andra sjukdomar, som Parkinsons. När man sitter där, när man får den där känslan utan återvändo blir man maktlös och förtvivlad.

Min syster Irene dog i cancer för några år sedan. Det var en ljuvlig försommarmorgon i juni när jag fick det oundvikliga telefonsamtalet. Nej, jag gillar inte telefoner. Men, det här var inte tänkt att bli ett sorgligt inlägg utan en hyllning till min syster! På något vis är hon med mig och jag hoppas att hon verkligen förstod att jag älskade henne djupt. Hon älskade Creedence Clearwater Revival och vi lyssnade många gånger till musiken på rullbandspelaren:-) Till min syster!

.

IMAG0497

Down on the corner..