Varför ska det vara så svårt…

Av , , Bli först att kommentera 2

Det är Pridefestival i Stockholm. På hemsidan kan man läsa, citat ”Stockholm Pride är Nordens största Pridefestival sedan 1998 och arbetar för att synliggöra hbtq-frågor och skapa en frizon för homosexuella, bisexuella, trans och queerpersoner och de könsuttryck som finns inom hbtq-rörelsen.”

Jag har ingenting emot Pridefestivalen, men ibland kan jag tycka att det är sorgligt att det behövs speciella festivaler för olika typer av människor; som om det inte räcker med att människor är ansvarstagande, empatiska, vänliga och kärleksfulla – utan att man känner att man måste manifestera att man duger som människa i andras ögon. Det står någonstans att störst av allt är kärleken och vill man ha en definition på vad kärlek är så finns det också angivet på samma ställe. Villkorslös kärlek är nog något som många drömmer om och vill uppleva, att vara älskad för att man är just den man är. Kärlek är något som helar och bygger upp. Den kärlek som inkluderar och för oss samman är bra kärlek.

Jag har också funderat mycket på varför kvinnor betraktas som det andra könet; vi som är så vackra, intelligenta, kunniga och streetsmarta och varför finns det ett kvinnohat? Jag tycker mer eller mindre om andra människor, men i regel är det inte könsberoende utan mera om man känner att man är på samma nivå och upplever inre gemenskap eller är helt olika. Varför skulle jag hata män som grupp när jag känner många män som är så bra? Däremot ogillar jag cementerade strukturer som inte är till fördel för kvinnan.

 

Jag gjorde det…

Av , , 2 kommentarer 2

Är ni av det slaget som tror på övernaturliga saker? Brukar ni se på spooky program på TV? Jag är av den typen som försöker undvika alla slags program med sådana inslag. Kanske för att jag har en viss respekt för sådant som kallas övernaturligt och här kommer förklaringen till detta. Nu får ni följa med i min berättelse och tänka er in att ni är en liten flicka på sisådär nio år.

Det var en varm och härlig sommardag. Som gjord för att åka de tre milen till kyrkogården för att rensa och plantera nya växter på min farmors (som jag för övrigt aldrig träffade, hon avled sju år innan jag föddes) och min farfars grav. På denna kyrkogård finns även andra släktingar begravda. Nåväl, nu åkte jag, en av mina systrar, min mamma och min pappa till kyrkogården i en stilig svart Opel Rekord med brandgula säten. Jag kommer ihåg att vi strosade bland gravarna och tittade på alla gravstenar. När vi återvände hem och när bilen stannar av på gården öppnas dörren till vårt hus på vid gavel och två hysteriska tonåringar springer ut från huset, de skriker och gråter och kastar sig om halsen på mina föräldrar. Tonåringarna var två av mina äldre systrar. Och här kommer deras historia…

När vi åkt iväg tog dessa töser fram symaskinen för något projekt som de skulle göra och radions volym höjdes markant. De sitter där vid köksbordet, den ena av dem syr och vad den andra gör vet jag faktiskt inte exakt, kanske lyssnade hon bara på radion. Efter ett tag hörs ett ljud och en av mina systrar säger: Tyst! De skruvar ned radion och nu hör de hur någon går nedför trappan som slutar i hallen innanför köket; steg efter steg med något som verkar var träskor och sedan stannar stegen av – i hallen. Mina systrar tittar på varandra och sedan springer de till kökskammaren och öppnar ett fönster och kastar sig ut. De springer sedan för allt vad tygen håller till en granne som är hemma. Denna granne följer dem sedan hem och letar igenom hela huset. När han gått hem igen stänger systrarna in sig på toaletten. De sitter där tills telefonen ringer, de rusar ut. Ingen svarar. De stänger in sig igen. Telefonen ringer. Ingen svarar. De sitter där och hittar ett långt, långt grått hårstrå som de sedan inte kan hitta igen. Ingen i min familj hade långt, grått hår vid den tiden.

De är hysteriska när vi kommer hem och jag som var en liten flicka blev skräckslagen, även om mor och far försökte förklara allt med ”fåglar i skorstenen”. Ni förstår, det här är ett sätt för mig att komma vidare, att bearbeta gamla händelser som spökat inom mig. Fast, jag har kommit en bit på väg. Jag har alltid tänkt och sagt att jag aldrig skulle våga sova ensam i mitt barndomshem, men det gjorde jag faktiskt för några nätter sedan. Under en hel vecka hade TVn varit avstängd – men denna natt fick den göra mig sällskap.

Jag tänker att det finns saker som man inte kan förklara. När jag var liten talade vi ofta om att ”någon gick före”, man hörde någon på farstubron en stund innan personen verkligen kom hem eller att det fanns personer som kunde ”stämma blod” om någon fick en blödning som inte slutade kunde man ringa till personen ifråga. I dessa dagar med fakta och vetenskap som nummer 1 är väl detta hokus-pokus, men vad vet vi egentligen…

Tillbaka efter stora släktträffen…

Av , , Bli först att kommentera 4

Brännträsk. Norrbotten. Rötter.

Hur viktigt är det inte med rötter, som Euskefeurat så sant sjunger: ”Det är här man känner vart stigarna går/man vet vem som är släkt med vem/Det är här man vet var gäddorna står/det är hit man kommer när man kommer hem”. Det är nästan smärtsamt att återvända och återigen uppleva allt man förut känt, alla minnen i saker och människor. Nu hade hela byn (fyra gårdar och en stuga) släktträff eftersom det i år var 150 år sedan vår anfader Gustaf Fredrik (min farmors farfar) kom till byn. Familjen växte och sönerna tog sig egna gårdar i byn. Vi var ca 150 personer som samlats för några dagars samvaro i det bästa av sommardagar. Husbilar campade på ängen vid sjön, utedasset var skurat med såpa och gitarrer spelades. En hel vecka utan tv, utan radio, utan evig uppkoppling – istället gemensam matlagning, stormiddagar, grillning och spel.

Brännträsk är den vackraste plats jag vet. Där vandrar renar över ängar, harar skuttar omkring och svalorna kvittrar. Där är jag född och där kommer för alltid en bit av mitt hjärta att finnas kvar. I Brännträsk känner man att man lever, fast det egentligen inte händer just någonting. Min farmors farsfars mor hette Brita Stina – så jag bär ju ett släktnamn. För övrigt fick Brita Stina sin Gustaf Fredrik utanför äktenskapet, men hon var en tuff kvinna och klarade allt. Hon träffade så småningom en trevlig man som hon gifte sig med och fick också fler barn. Enligt uppgift arbetade Brita Stina i ett finare hem hos en lantmätare tror jag det var och samtidigt bodde där en viss Kapten Gyllengam under samma period. Ja, så kan det bli:-)

DSC_0101    DSC_0103    DSC_0128  DSC_0153

 Klicka på bilderna för att se dem i full storlek.

Apropå…

Av , , Bli först att kommentera 2

Nationalism: Läser Gun-Britt Sundströms romanklassiker ”Maken” från 1976, citat

”Älska och älska, det gör jag väl, men vad är det att prata om? Det ter sig för mig som fosterlandskärlek, lika onödigt och riskabelt som begrepp. Naturligtvis älskar jag det här landet över allting på jorden och jag skulle dö om jag inte fick bo här, jag älskar det för att det är hemma och skulle antagligen göra det även om det inte faktiskt vore ett av de bästa länder som finns att bo i, men för det är jag inte beredd att stå upp och sjunga nationalhymner eller vifta med blågula flaggor – fosterlandskärlek är tolerabel bara om den får vara underförstådd”.

Svenska värderingar: Och hur är det egentligen med de svenska värderingarna? Är exemplen som florerat i medierna den senaste tiden tagna från Kulturkartan där Sveriges åsikter befinner sig i ytterkanten? En bra ytterkant visserligen, men låt Sverige vara ett Sverige som gärna vill att alla som bor här ska dela de värderingarna – tillsammans.

Hen: ”Hen” är väl bara ett önsketänkande, att om man blandar ihop hon och han och skapar ett tredje kön, och slipar av de yttersta skillnaderna, så skulle allt vara så mycket bättre. Om ”hen” fanns inskriven i lagen kanske det inte skulle vara så mycket åsikter och snack om klädsel?

Manligt/kvinnligt: Något gammalt jag skrev en gång för längesedan (i en humoristisk anda): Tänk om utvecklingen stått stilla sedan jorden skapades, hur skulle vi då ha levat idag?

Den första människan var man och av ett av hans revben skapades kvinnan. Mannen förlorade en del av sin kropp som blev till en annan människa, med andra fysiska förutsättningar. Den nya, kvinnan, var mindre, svagare och mjukare än mannen. Man kan ha olika synpunkter om skapelseberättelsen; var det den första som var den bästa av dem två eftersom han kom först eller var det rentav den andra, eftersom denna var nyare och en slags vidareutveckling av homo sapiens? Man kan väl ändå slå fast att mannens styrka gjorde honom överlägsen kvinnan. Kanske var det ändå så att när Adam såg Eva fylldes hans hjärta av en oändlig kärlek. Han använde sin styrka till att bära henne i sina armar, hjälpa henne när hennes ork tröt och till att bygga en plats för dem att bo i. När Eva såg Adam såg hon måhända en hjälte. Han var lång, muskulös och orädd, han gjorde det hon inte hade styrka till. Kanske nyttjade inte Adam sin styrka mot Eva utan för Eva. Hans kärlek fyllde honom med ömhet och när han rörde vid hennes kind förundrade han sig över miraklet vid hans sida – man och kvinna, med varandra istället för mot varandra.

När sedan människostammen utökades började mannen att använda reptilhjärnan. Livet var något som måste överlevas. Det gick ut på att jaga och äta, strida och vinna kamper; både när det gällde vilda djur och rätten till en kvinna. Kvinnan utvecklades till överlevnadskonstnär. Det gällde att se till så att barnen fick duglig föda varvid kokkonsten utvecklades. Skinn tråcklades ihop till klädnader, formades efter kroppen så gott det gick för att de skulle bli så smidiga som möjliga att bära. Kvinnan tränades i att undvika de faror som fanns runt omkring henne. Eftersom hennes fysik inte räckte till för att försvara henne mot de vilda djuren och mannens styrka utvecklade hon det som sedan kom att kallas intuition. Sedan fick hon sin simultanförmåga; medan minstingen ammades rörde hon i grytan ovanför elden samtidigt som hon spanade efter ovälkomna vilddjur.

Mannen var henne inte till mycken hjälp eftersom han var ute i vildmarken med de andra hannarna för att nedlägga ett byte (dåtidens ”kan inte göra två saker samtidigt”). När så skett samlades de övriga männen runt den store jägaren och hörde ivrigt på när han berättade om händelseförloppet: ”Och när vilddjuret stod en meter från mig och reste sig på bakfötterna och vrålade tog jag spjutet och rände det rakt in i hans hjärta och död föll han ned.” De andra männen vände sig mot varandra och upprepade upphetsat, gång på gång, de sagda orden: ”Han rände spjutet rakt in i hjärtat och död föll han ned” (dåtidens sammanträden).

Alla ville vara i närheten av den store jägaren som gjort precis det de ville göra själva. Han blev deras läromästare (dåtidens mentor). Han visade dem knepen, hur man skulle gå tillväga för att lyckas med en sådan jakt och nu hade männen samlats i ett intressant och spännande projekt. Hur skulle kvinnorna kunna förstå vad det hela handlade om? De satt ju bara hemma och rörde i grytorna och snöt barnen. Det hela var nytt för männen; de hade fått en livs levande människa att se upp till. En ledare; av honom skulle man kunna lära sig att bli bättre och en dag skulle en annan man ta över hela härligheten och äran. De tränade sig att samarbeta i grupp (dåtidens ”ligga i lumpen”) medan kvinnorna satt i varsin hydda.

När männen kom hem efter jaktens slut var de trötta. De ville ha mat, värme och kärlek för att orka med nästa dags slitsamma arbete. Kvinnorna längtade efter större hyddor och ville att just deras man skulle bli den nya ledaren (dåtidens karriär). De ville få det bättre i hyddbyn (dåtidens radhusområde). Stammen växte och blev större och större. Den store ledaren fick svårt att samla alla under sin hatt. En kväll runt lägerelden (dåtidens bastu) kom man på den fina idén med underhövdingar (dåtidens mellanchefer) för att alla män skulle nå ett delmål och sporras vidare…

Ja, visst är det ändå tur att utvecklingen gått framåt?

Skämt åsido: No man is an island…