Nutidsmänniskor är ett gäng navelskådare…

Av , , Bli först att kommentera 3

Vem är jag? Hur ska jag göra för att lyckas? Duger jag? Har jag rätt möbler? Amning, bilmärke, läppförstoring, lyckat äktenskap, bra mamma, bra pappa, utlandsresor, semestrar, bra lön, framgångsrik, vad känner jag? Vilka är egentligen mina energitjuvar? Hon sa, han sa. Ge mig en diagnos så kan jag slappna av. Tänk att få sitta en kväll och oroa sig över om potatisblasten är på väg att frysa bort eller att plocka tjugo liter lingon och göra sylt så att familjen kan äta gröt hela vintern. Kon står i lagårn och kalvar och behöver hjälp och hon bryr sig inte det minsta om min nagelförlängning. Om man skulle ta och beställa den där golfresan? Trevligt, trevligt. All inclusive.

Om fem år är klimatet på jorden ganska mycket varmare än idag, dags för lite mindfulness. Champagne är godare än cava.

”Det började som en skakning på nedre däck – det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck…Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck – man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp…”

Plastikkirurgen jublar, tatueraren jublar. Kroppen är en handelsvara. Köp dig lite lycka – och pierca naveln för guds skull…

 

Hur dumt det än låter…

Av , , Bli först att kommentera 3

Så kan jag ibland längta efter 70-talet. Ja, fick jag välja något decennium före det här att uppleva igen, så skulle nog 70-talet ligga bra till (trots omedvetenheten om miljön, trots orange, brunt och grönt, etc). En syrra stickade koftor i löpande band med folkloremönster, gubbar och gummor, en annan sysslade med macrame, själv köpte jag mönster och sydde egna kläder som jag aldrig använde. Det virkade och stickades så det stod härliga till och TV-kannan fylldes med kokkaffe.

Det fanns något som hette Women’s lib, kvinnorörelsen och Grupp 8. Tänk vilken framtidstro det fanns – kvinnorna var på frammarsch – nu skulle alla bh:ar kastas och precis allting skulle förklaras in i minsta detalj. Böcker var instruktionsböcker och männen hette vanligtvis Jan, Bo och Rolf och på fritiden klädda i vinröd plysch.

Furutaken glänste och det bästa som fanns var ett avsnitt av ”Hem till gården” och en kassettband med Flamingokvintetten ”lalalalalalalala, hon är sexton år idaaag” eller med Thorleifs ”Gråt inga tårar mer för min skull, för du menar ingenting med det ändååååå”. Logdanser. Ungdom. Stora känslor.

Tycker ni att jag låter patetisk?

Åtminstone har jag bra minne…

1 liter vatten…

Av , , Bli först att kommentera 4

Det räcker till skrubbning, några koppar kaffe och tandborstning. Jag testade i morse. Att nattvandra har sina poänger, man vaknar, kliver upp och tar ett glas vatten. Fick en flashback från i vintras då en vattenledning grävts av utanför huset – vattnet rann väldigt långsamt – så jag spolade upp en liter om utifall. Tur var väl det för när jag klev upp vid femtiden fanns det inget vatten i kranarna, men jag var förberedd. Och det är ingenting att gnälla över, inga småbarn skrek och ville ha välling och kaffe fick jag ju:-) Läckan var lagad idag när jag kom hem och ibland får man en påminnelse om den lyx man lever i.

En liter vatten kan göra hela skillnaden…

Gustave kanske bara var bitter?

Av , , Bli först att kommentera 3

Snart är den avslutad. Klar. Utläst. Boken om Madame Bovary, av Gustave Flaubert. Boken som skrevs 1856 anses vara ett mästerverk. Språket, formuleringarna – ja, tydligen är allt perfekt – utom den lilla detaljen att den är väldigt svår att läsa. I andra halvan av boken lättar det upp lite och jag förmodar att jag kommer att ha den klar efter morgondagens busstur.

Emma gifter sig med ”läkaren” Charles Bovary (han lyckades aldrig ta examen) och sedan börjar allt. Emma upptäcker att hon inte är kär i Charles, de går på en bal och lyxen bländar Emma. De bosätter sig i samhället Yonville, de får barn, en flicka som lämnas bort till en amma. Charles arbetar, Emma är hemma. Uttråkad och upptäcker att hon inte älskar sin man. Det blir sedan ett par kärleksaffärer och hon handlar en hel del till hemmet. Det slutar med (så långt har jag kommit) att det blir utmätning i hemmet och de står på ruinens brant. Charles är fortfarande vansinnigt kär i Emma, men Emma har under hela handlingens gång varit beräknande och lömsk. Charles låter sig till om med att övertygas att operera en drängs klumpfot med en ny metod som lanserats (här vill Emma ha en berömd man) och fast han var lite nervös så gjorde han det ändå. Det slutade i kallbrand och träben. Ja, i den stilen går det på. Måhända är det en klassiker – men var är patinan?

Jag funderar på om den boken ens hade kommit till om Emma hade haft ett jobb, då hade hon själv kunnat betala gardinerna och möblerna och kanske haft en mera givande tillvaro. Kanske hade hon då till och med uppskattat och älskat sitt barn, skilt sig från Charles och levt sitt eget liv. Trots många spekulationer huruvida någon av bokens figurer levat i verkligheten eller om Yonville är en plats som finns på riktigt – har nog ingen tänkt på att det enda Emma egentligen ville ha – var ett eget liv…

Dagens kulturgärning:-)

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag och mitt barnbarn som snart är två och ett halvt år har varit på Knattebio idag! Vi såg tre kortfilmer om Alfons Åberg och hans pappa. Underbart att få dela sådana händelser tillsammans. En bok om Lilla Anna och Långa farbrorn och en röd, liten racerbil gjorde susen innan filmen började:-) Sedan satt vi där på en dubbelsoffa och kollade på bio. Och när vi gick hem igen på vår väg genom stan så plockade han upp en pinne och började knappa på den och förde den sedan till örat och sa att han bara skulle ringa till mamma. Så gick han där och pratade och sedan blev pinnen plötsligt en trolleristav. Sedan pratade vi lite om sport och Knatteskutt som han ska börja med snart. Han har ju bra grundträning med långa promenader:-) Idag blev det två kilometer som han gick själv. Rosa gympaskor och keps – då funkar allt…

 

Måste man älska Björklöven?

Av , , Bli först att kommentera 3

…för att vara en äkta umebo? Som norrbottning kommer jag ändå ihåg att jag var väldigt glad 1987 när Björklöven tog SM-guld, nästan lika glad som då Skellefteå vann guldet 1978, men för mig är ändå Luleå Hockey laget i mitt hjärta. SM-guld på nittiotalet. Det känns som om umeborna har fastnat i Björklöventräsket  – man älskar och glömmer inte storheten och förhoppningen om att en dag – blir det SM-guld igen. Men, vad är felet i att älska, att lägga sitt hjärta i vad man tycker om och är stolt över? Jag funderar också över varför jag över huvud taget skriver det här inlägget i den här tidningen. Kanske har det att göra att man lätt blir hemmablind. Jag känner starkt att jag älskar Umeå utan att vara en Björklöven-entusiast. Det är något fritt över den här staden. En slag opersonlighet på ett personligt sätt. Jag har inte riktigt kläm på det hela ännu, men hur skulle jag kunna ha det, med endast tjugofyra år i länet och tio år i Umeå stad. Frågan är väl mera om Umeå älskar mig. Kan man ha fördragsamhet med någon som inte tänker så mycket på Björklöven, men i övrigt gillar det mesta här, som när jag…

går längs Kungsgatan mot Öst på stan och ser de gamla trähusen, när jag minns det krypin som Lottas en gång var, när jag minns en promenad i Trädgård i norr eller vandrar längs älven. När jag återvänder från någon resa och känner att jag kommit hem igen när jag ser Umeå. De gånger jag suttit på Norrlandsoperan och lyssnat till opera eller sett en teaterföreställning, som den gången jag bokade biljetter till Ängelen med Cecilia Frode med sambo och barn i tonåren. Det gav ett intryck. Det är som en ingång till något annat, möjligheterna. Det gäller bara att ta tillvara dem. Möjligheterna.

Härlig lördagsmorgon!

Av , , Bli först att kommentera 3

Det känns ju ändå underbart att det finns så många saker som man inte har den ringaste aning om! Man kan fortfarande gå ut på en upptäcktsresa och se nya saker. Ta av sig ryggsäcken och spatsera ut till världen. Le en smula, klappa sig själv på axeln utan plus- och minuslistor om sig själv eller om andra, om förhållanden eller jobbet. ”Så ser du om du ska stanna kvar eller gå”, men förstår man inte det själv innerst inne vad som behöver göras och är inte alla dessa poddar och känslocoacher enbart ett sätt att tjäna pengar på människor som behöver någon annans godkännande innan man fattar ett beslut. ”Om du känner det så här är det helt ok att dra vidare”. Tack.

Tänk er in att någon annan sitter och gör en plus- och minuslista om en själv. Man vet om sina fel och brister, men att behöva se dem svart på vitt från någon annan – nej, där går gränsen. Som jag skrev en gång om mig själv när orken tröt…

 

Hopp

Ni är någonting annat

än den jag aldrig var

Ni är främlingar

inget svar

Allt jag förmår

är att leva i ett skal

Se igenom allt det kalla,

hårda, obevekliga i oss alla

 

eller hur jag kände mig i dikten Jag…

Jag

Älskad
omtyckt
beundrad
charmig

Sur
grinig
arg
tvär

Allt jag är

 

Allt är så mänskligt, så vanligt, så nära, ibland skört och ibland så starkt. Man gör helt enkelt så gott man kan…

I väntan på ett mirakel…

Av , , Bli först att kommentera 4

Skyndade mig hem efter jobbet för att slänga i mig lite mat och göra mig presentabel för ett biobesök. Stress, stress – men jag hann precis till Folkets Bio innan filmen började. Visserligen var dörren stängd och mörkret kompakt, men jag lyckades känna mig fram till första, bästa stol som lyckligtvis var tom. Vi var väl ett tiotal biobesökare som skulle se filmen ”I väntan på ett mirakel”, en fransk-italiensk film med Juliette Binoche i huvudrollen. Så här långt kändes det som att det helt enkelt inte kunde gå fel. Jag kan väl bara säga att filmer som i det närmaste är ljudlösa under en timme och fyrtio minuter och där tårar och stora känslor finns helst bör avnjutas hemma i TV-soffan. Där kan man andas hur högt man vill, hosta eller låta magen kurra lite – utan att det gör så vidare mycket. Jag försökte verkligen skärpa mig och var tvungen att då och då känna efter om jag verkligen andades och fortfarande levde. Tystnaden var kompakt. Ingmar Bergman hade varit avundsjuk.

Det var väl det jag satt och tänkte på under filmens gång och att Julia Roberts och Juliette Binoche är väldigt lika varandra, samma värme i ögonen och leendet som skymtade fram ibland var också väldigt mycket Julia.

Jag väntade och väntade. Till slut tog filmen slut. Kul i alla fall att höra några italienska fraser.

Nu är jag hemma och laddar upp – ännu ett mirakel väntar: Sverige-Tyskland kl 22.30…

Började dagen med sång…

Av , , Bli först att kommentera 3

Livet är verkligen oförutsägbart. Jag upptäckte det i morse när jag hörde mig själv sjunga i duschen. Man kan säga att det hör inte till vanligheterna. Efter två koppar kaffe och en språngmarsch till bussen brukar jag på min höjd lyckas klämma fram med ett ”God morgon” till busschauffören – i solglasögon. Jag tror att det var en Stones-låt och det var ännu märkligare. Det kändes i alla fall rätt så trevligt så jag fortsatte på samma tema ikväll när jag handlade på Maxi. På min väg genom skeppen och med ögonen fästa vid raderna med kaffefilter hörde jag mig själv sjunga igen. Förmodligen är jag glad:-)

Annars så har jag drabbats av skrivkramp och att jag skriver just nu och försöker med något inlägg då och då är för att jag ska få till det igen. Orden som bara poppar upp har liksom försvunnit, men jag tänker att allt går i vågor. Det fanns en tid då jag inte ens visste om att jag gillade att skriva och sedan kom en period då jag inte kunde läsa böcker; något som jag alltid har gjort och älskat, men bara känslan av att öppna en bok gjorde att jag fylldes med stress, men tack och lov har jag fått läsglädjen tillbaka igen.

Ernest han kunde skriva han, men även han drabbades av skrivkramp. Lite trist eftersom han ändå fått Nobelpriset i litteratur – men det hjälpte tydligen inte. Hemingway som skrev böcker som blev klassiker och flyttade till Paris som utrikeskorrespondent och hade flera fruar, fast inte samtidigt, reste till Afrika, bodde i Spanien och hade ett hus på Kuba, umgicks med andra kulturpersonligheter och överlevde två flygkrascher – även han hade problem, men sidan på Wikipedia är välfylld och glömd det är han sannerligen inte. Och det är väl det alla människor strävar efter -att göra ett avtryck, ett intryck, ett bokmärke i en värld fylld med ord och drömmar. Och ibland en och annan sång…

 

Sade har de ultimata höstlåtarna…

Av , , Bli först att kommentera 3

Man måste helt enkelt ta itu med något när hösten kryper närmare och filten blir ens bästa vän. Det är bara att kavla upp ärmarna och lyssna på något som sätter fart på livsandarna och strunta i att googla på soundtracket till Bridget Jones dagbok. Bättre då att glida ned i några soullåtar som får ens humör att hitta just den låga nivå som det befinner sig i. Man ska tillåta sig att vara lite höstdeppig; att under ett ögonblick av vemod se bakåt och ta ett kort avsked till blå himmel, glittrande vågor och den där känslan av – frihet och tidlöshet – i en värld utan klocka, utan igår och utan imorgon.

Det är något som händer inuti en när man sakta strosar barfota genom gräset och stannar till bara för att studera en prästkrage och sedan en blåklocka. Kanske är det just det som kallas mindfulness? Något jag sysslade med under hela min uppväxt utan att jag ens visste om att det var det som jag gjorde. I alla fall så vet jag av egen erfarenhet att tiden går olika fort beroende på var man befinner sig någonstans. Att ha en tråkig dag innebär samtidigt att man får dubbelt så mycket tid som en dag när man har roligt. Men, man ska ju räkna de lyckliga stunderna blott. ”Lycka” tillhör väl en av de frågor som alltid blir ställda – i alla tider. Vad är lycka? Vad är det som gör en lycklig? Hur gör man för att bli lyckligare? Jag tror man ska vara otroligt glad över om man någon gång då och då känner sig lycklig och kanske beror det inte på en enda händelse, utan en mängd olika små saker som lyckligtvis sammanfaller i samma ögonblick:

Det är försommar och den allra första dagen på året när doften av sommar tränger upp från jorden och får mig att minnas alla somrar före denna. Jag tittar ned på mina nya promenadskor. De är beiga och har en fin klack. Jag är 18 år och har nyss fått mitt första riktiga arbete som skobiträde. Jag är på väg för att träffa min syster som är äldre än vad jag är och har både körkort och bil. Året är 1979 och vi ska åka och titta på en begagnad TV till mitt hyresrum med dusch i källaren. Vi hittar en svartvit TV för 350 kronor och vi stuvar in den i hennes brandgula SAAB och åker hem till mig. Jag har en TV och lyckan över detta faktum vet jag inte just då att jag aldrig kommer att glömma. Att den dagen för alltid kommer att vara etsat fast i mitt minne och att den lyckokänsla som den gav fortfarande känns när allt blir så nära. Min syster är borta, men jag blir lycklig när jag tänker på allt det roliga som vi gjorde tillsammans…

”Cherish the day” sjunger Sade. I cherish the day…