Spåren vi lämnar efter oss…

En av mina systrar dog i cancer för fyra år sedan. Jag tänker ofta på henne. Jag har fortfarande kvar henne som vän på FB. Sidan finns kvar och jag har en viss tröst i att ha henne kvar som vän även om hon befinner sig i en annan värld nu. Hon finns kvar hos mig och när den 60-årsdag hon inte själv fick fira kom, kunde jag ändå gratulera och berätta hur mycket jag saknade henne. Hennes grav är för långt borta, men i den sociala medie-världen kan jag besöka hennes sida, lämna en bildlig blomma och några ord. En av de sista bilderna hon lade in var ett foto jag tog av henne och hennes lilla hundvalp Malte.

Jag läser hennes sista inlägg, hennes sista ord. Vi är närvarande – även när vi en gång är borta. I den digitala världen dör vi aldrig…