Jag hatar smileys…

Av , , Bli först att kommentera 2

Eller åtminstone gjorde jag det förut. Jag tyckte att alla som använde sig av en smiley var lite banal och ordfattig, men jag har med tiden och vanan också blivit fast i smiley-träsket. Det är som om inte orden räcker till. Förut kunde man skriva: Jag är glad! Nu måste man skriva: Jag är glad:-) eller använda alla små emojis som finns för att uttrycka känslor. En text full med emojis gör mig lätt illamående:-(

Nu finns det säkert någon som tänker: ”Hat” är ett starkt uttryck och att motsatsen till kärlek är inte hat – det är förstås likgiltighet eller är det rädsla? Ok – men jag är varken likgiltig inför eller rädd för smileys.

Ett annat uttryck för en känsla i tal är: Det var ”galet bra”! Menar man då att som en tupp gal, att det var galet bra (av ”tuppen”) eller menar man att det var tokigt, oriktigt bra? Jag fattar nada:-(

Tack så hemskt mycket för mig!

Vi förefaller att alltmer gå till överdrifter, vare sig det gäller i det vardaglig språk, åsikter eller rubriker. Jag kunde ha skrivit: Jag finner smileys banala ibland. Jag kunde ha skrivit: Det var utomordentligt bra! Jag kunde ha skrivit: Tack för mig! Men, hur skulle jag då ha vetat att någon skulle förstå och dessutom tolka mina känslor bakom orden?

En ny bok på bussen…

Av , , Bli först att kommentera 3

När jag såg Babel en gång i våras så intervjuade Jessika Jedin författaren Roxane Gay och talade om hennes bok ”Bad feminist”. Det blev ett inköp och för några dagar sedan plockade jag fram min bok. Roxane, som är universitetslektor, skriver i inledning till sin essäsamling, citat ”Jag är en dålig feminist, för jag vill inte bli satt på någon feministpiedestal. Folk som sätts på piedestaler förväntas posera oklanderligt. Sedan knuffas de ner när de klantar till det. Jag klantar mig hela tiden. Betrakta mig redan som nerknuffad”.

Halva boken är redan läst. Hon skriver om kultur, tv-program, böcker, våld, ensamhet, mat, etnicitet, kvinnlighet, etc. Det är betraktelser och verkliga händelser.

En perfekt bok på bussen…

Härskartekniker…

Av , , Bli först att kommentera 4

Lyssnade på söndagsintervjun i P1 – Martin Wicklin intervjuade Håkan Juholt. Det slog mig när jag lyssnade att så ofta vi tänker oss att politiker är hårdhudade, att de är vana, att den som sig i leken ger får leken tåla. Som om politiker är en särskild sorts människor – utan känslor.  Han berättade om hur hans tonårige son fick peppa honom och som han själv sa Håkan Julholt (fritt citerat) att det skulle inte han behövt få göra, på något sätt omvända roller och att hans barn tagit mycket illa vid sig under den perioden. Eller när han berättade om när han var så nere att han låg i sin säng i fosterställning med täcket uppdraget ovanför huvudet och inte ville kliva upp och hade en partiledardebatt att tackla ett par dagar framåt i tiden. Det var starkt berättat. Juholt talade om härskartekniker – att han blivit osynliggjord.

Det var Berit Ås som först berättade om teknikerna, som hon kallade härskartekniker och som hon själv upplevt. Berit Ås arbetade som norsk politiker och professor i socialpsykologi. Man skulle kunna tro att en sådan kvinna som var utbildad, smart och kunde tala för sig inte alls skulle behöva känna till dem – men hon sammanfattade dem så här:

  • Osynliggörande
  • Förlöjligande
  • Undanhållande av information
  • Dubbelbestraffning
  • Påförande av skuld och skam

Här berättar retorikexperten Elaine Eksvärd om några till tekniker man ska se upp med…

Så skönt med lördagskväll…

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag känner höstfrid. Allt lugnar ned sig, kanske inte jobbet då, men naturen samlar sig för att gå in en vilopaus. Klockan är snart åtta och det är redan mörkt ute. Det sista året har gått så fort. Jag skulle vilja stanna upp, bromsa lite, komma ifatt mig själv och kanske är det därför hösten inte känns så dum, trots allt. Skaffade Netflix idag – jag älskar verkligen att se på film, men ibland tänker jag att istället för att se på filmer kunde jag ha förkovrat mig i språk eller gjort någon nytta. Men varför ska man inte få känna lugnet ibland och helt koppla bort världen utanför. Ta hand om sig själv lite. Dra filten omkring sig och enbart vara lycklig. Världen utanför finns alltid kvar – men min värld måste ibland få vara alltför trång…

 

IMAG0122

Jag grät på bussen hem…

Av , , Bli först att kommentera 11

Jag läser böcker på bussen på väg till och från jobbet. Det är ett ovanligt bra sätt att läsa på. Man är lagom pigg och kan just inte ta sig för något annat under den tiden, förutom då att pyssla med mobiltelefonen – men eftersom jag tillbringar en stor del av min dag knapprande på ett tangentbord så vill jag undvika att fastna i bläddrande fram och tillbaka på mobilens display. Nu hade jag då kommit till slutet av boken: Livet efter dig, av Jojo Moyes. Jag fick boken i födelsedagspresent och som tur var kom jag inte ihåg när jag fick den att jag läst den förut, eftersom omslaget ser annorlunda ut än den bok jag redan har (också det en present). Jag trodde helt enkelt att det var en ny bok av en författare som jag läst förut.

Jag kom inte heller ihåg handlingen förrän jag började läsa. Har ni inte läst boken och vill ha en humoristisk och sorglig bok – läs den. Mina ögon var som klistrade i boken och när vi rundade rondellen vid Akademiska hus var jag bokens Louisa Clark och tårarna rann. Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag grät förra gången jag läste den – kanske har jag bättre kontakt med mina känslor nu:-)

För att trösta mig åt jag upp resterande biten från gårdagens pizza när jag kom hem. Var sedan tvungen att googla över kaloriinnehållet och naturligtvis hade någon förut frågat: hur många kalorier är det i en halv pizza? Guess what: mellan 500-750. En hel pizza kan ha 1500 kalorier. Om man vill ha ett nyttigare alternativ för 500 kalorier kan man istället äta (enligt ABs viktklubb) 125 g stekt lax, 2 kokta potatisar, 0,5 dl gräddfil, 100 g kokt broccoli och sallad. Middagsfrågan för fredagskvällen är därmed löst…

Bytte äpple mot morötter…

Av , , 2 kommentarer 4

Idag blev det morötter till lunch – för att bryta vanan med äpplen. När jag kom hem kompenserade jag dagens låga kaloriintag med en rejäl näve nachos. Någon måtta får det väl vara och nu puttrar en pannkaka i ugnen. Kanske blir man lite extra spontan av nachos för när jag tittade på min svarta metallskål fylld med gula citroner tänkte jag genast citron + pannkaka och så pressade jag lite citron i pannkakssmeten. Jag har aldrig hört talas om citronpannkaka förut, men eftersom jag gillar bittra saker (mig själv inkluderad) så kanske det blir en riktig hit.

Annars har dagen gått väldigt fort. Min mamma ringde mig på jobbet. Det är en av mina snälla systrar som hjälper henne att ringa till sina övriga barn med jämna mellanrum när hon hälsar på henne. Mamma är 92 år och bor på ett vårdhem. Det är som det är. Hon hörde att det var jag i alla fall och igår hade hon sovit hela dagen. Säger dom, sa hon, i en tvivlande ton, inte helt övertygad själv om den saken.

Ikväll blir det ingen promenad. Har redan gått några kilometer och det får räcka. Nu ska jag bara invänta en kulinarisk måltid. Citronpannkaka med hemkokad jordgubbssylt och ett stort glas vatten. I och för sig lär jag få vänta när man inte ställer in rätt ugnstemperatur från början. Vit citronpannkaka med jordgubbssylt. Imorgon blir det lunchlåda…

I promised myself…

Av , , Bli först att kommentera 4

Det är mycket man har lovat sig själv. Nu senast var jag helt på det klara med att jag måste gå en femkilometerspromenad varje dag efter jobbet. Det lär ta 19 dagar att skapa en ny vana eller 21 dagar eller kanske 90? Om man googlar så finner man i en artikel i SvD en intervju med forskaren Ola Hermansson, citat:

”Han börjar rita upp på tavlan hur en nervcell i hjärnan kontaktar en annan nervcell. Ett mottagarämne på ytan gör att signalen går vidare in i den andra nervcellen. Om stimuleringen är bra, till ­exempel att kroppen mår bra efter att ha fått frukost, så händer något i kärnan i nervcellen. Paketeringen av DNA förändras något så att det blir lättare att producera mottagarämnen.

– Det man tror händer, väldigt förenklat, är att kromatinet, DNA-molekylen som är hoppackad till en liten boll, kommer att öppna sig lite grand mera precis där de här ämnena produceras. Det blir lättare att producera de här ämnena efter hand. När du har upprepat vanan ett antal gånger blir det lättare för signalen att gå den vägen.”

Jag mådde ganska bra efter promenaden igår och även efter den som jag gjorde ikväll. Jag vet att jag mår väldigt mycket bättre när jag motionerar. Jag hoppas att mina DNA-molekyler ska fatta snabbt den här gången. Tyvärr har jag också mått bra den senaste veckan när jag endast ätit ett äpple till lunch. Fyra luncher med äpplen – har jag skapat en ny vana? Jag har suttit framför datorn de senaste dagarna och kollat på SVT play – en ny vana?

Det är enkelt med vanor – man slipper tänka. Man kliver upp på morgonen, brygger sitt kaffe, tittar ut genom fönstret etc…

Man får massor med träffar på ”vanor”, bland annat 10 vanor för att leva lyckligare… och nr 1 är: Spendera mer tid utomhus:-) Jag känner att jag är på väg. Svettas mera, kan man väl hoppa över – men sedan: Lyssna till positiv musik!

I promised myself…

Dra upp volymen!

 

Knausgårds…

Av , , Bli först att kommentera 3

Tittar på kvällens avsnitt av Babel. Linda Knausgård är gäst och jag kan inte låta bli att tänka på att Karl-Ove på något sätt gjort hennes offentliga liv omöjligt. Hennes böcker ses i ljuset av det som har skrivits om henne i hans böcker och hennes bipolära sjukdom blir centrum. Och på något sätt blir vi alltid till för någon annan. Även om det är i äktenskapet, kanske främst om det är i äktenskapet. Det är alltid någon som styr skutan, sällan båda samtidigt, fast jag läste en bra liknelse om att det kan vara annorlunda för ett tag sedan: Vi sitter i samma båt – men har var sin åra som vi ror med.

Men att man ska tycka synd om Karl-Ove när han våndas över att han utelämnat sin familjs privatliv, det gör jag inte. Vilkens sanning väger tyngst och skulle man inte i rättvisans namn ha velat läsa Lindas kamp också – i ett par volymer minst för att kunna avgöra hur det var egentligen. Trots allt bygger så mycket i livet på subjektiva känslor och inte alls objektivitet…

Sleepless in Seattle…

Av , , Bli först att kommentera 2

90-talsrullen med Tom Hanks och Meg Ryan har nog många sett. Mötet i slutet av filmen, i Empire State Building. Romantiken. Annie och Sam. Idag finns det andra möjligheter i Seattle – man kan helt enkelt hyra en professionell kramare. Heather, 27, jobbar som proffskramare och har ett tjugotal stamkunder. I artikeln i AB kan man läsa att grundaren fick idén när han tröttnade på dagen asociala beteenden som han tycker att datorer och mobiler skapar – människor har helt enkelt skin hunger…

Affärerna går strålande och nätverket som startade i slutet på förra året har idag ett 50-tal proffskramare runt om i USA. Heather säger, fritt citerat, att efter en session som kan innebära att man får känslorna ”cuddling high”, är det inte tillrådligt att direkt efteråt köra bil.

Så om man tycker att dagens gym är för asociala – ta av öronsnäckorna och se en annan person i ögonen istället…

Presentation

BrittaBloggen

Jag kommer från en liten charmig by i Norrbotten. Det var där jag formades och försökte komma på vad livet gick ut på egentligen.

Livet är en resa. Jag reser ibland. Tittar mig nyfiket omkring. Punktlig. Allt det andra kan vara svårt. Hållplatserna. Trängseln. Intrycken. Jag försöker fortfarande komma på hur livet ska levas. Kan inte låta bli att skriva. Kanske för att det blir för mycket i hjärnan ibland. Det finns så många saker att fundera på.

Jag är introvert, vilket innebär att jag regelbundet måste tanka energi tillsammans med mig själv.

Vad jag borde göra - kasta mig ut i livet.

Min andra blogg på Wordpress heter
Brittas Betraktelser

Sök på Brittabloggen
Arkiv
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Kategorier
RSS Nytt från vk.se
Meta
RSS BrittaBloggen på vk.se