Kungahuset – dags att lägga ned?

Av , , Bli först att kommentera 7

Det stod till och med i magister Knuts terminsbrev vid jullovet när jag gick ut tredje klass: Britta vill ha millimeterrättvisa. Överlag var brevet författat i positiva ordalag, men jag har alltid funderat på om det där med rättvisetänket var alltigenom godkänt? När man är sju syskon behöver man en grundbult, något som fungerar och att dela en läsk i tre glas med okulär besiktning och att den som delat får det glas som blir kvar sist – är väl rättvist om något. Rättvisa får mig ofta att tänka på hur olika villkoren är för oss människor. Det slår mig att goda människor försöker bygga upp det som egoistiska och ”onda” människor förstört. Nu senast blev jag påmint om detta i ett brev från Svenska Kyrkan och information om deras internationella arbete, citat ”Genom att stärka människor som lever i utsatthet kan de själva påverka sitt samhälle; i Singida minskar könsstympningen…Var med i kampen för att stoppa övergreppen – ge din gåva idag!”

Jag tänker ofta på att övergreppsmänniskor, människor som startar krig, människor som skapar oreda och olycka för andra människor – behöver de goda människorna; men antagligen är det inte något som slår dem överhuvudtaget – att en klick människor skapar skräck, förtryck och skam och en större klick människor försöker hjälpa och lindra. Det är som när vi ropar efter fler poliser som ska skapa reda i allt det människor ställer till med. Några tycker att man ska legalisera droger, att det är ändå ingen idé att bekämpa exv hasch – när vi vet att droger är något som förstör. Som sänker människor, får dem att begå ohyggliga brott och de som fastnar i missbruk sjunker så djupt. Det får mig också att tänka på läkemedel som ordineras och som folk blir beroende av – sömntabletter, lugnande och allehanda piller.

Alla människor har en uppgift – att uppfylla livskontraktet. Det är väl det som är själva meningen – att när man vandrar vidare från detta klot – har man förhoppningsvis gjort mera nytta än skada. Man kanske har hållit i en hand vid en kris, man kanske har lyssnat, man kanske har snubblat – men rest sig igen och verkligen försökt att bli en bättre människa. Det som stör mig med kungahuset är att man utser en klick människor att vara lite mera förmer än andra. Det är alls inget fel på människorna där, men det måste väl kännas som ett fängelse att vara en roll och i dagens samhälle när vi säger du till varandra – att tilltala någon Ers majestät – det är som en medeltida pjäs. Om någon kallade mig Ers kungliga höghet skulle jag sjunka genom jorden, rodna eller dela upp en Portello eller en Champis i två glas och sedan säga: Jag väljer sist…

Myntet har två sidor…

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag har nyss sett dokumentären om Rachel Dolezal, den kvinna i USA som utgav sig för att vara afroamerikan – men visade sig hade fötts av vita föräldrar. Rachel som var frontfigur i NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) fick en tuff period efter avslöjandet. Dokumentären visar Rachels bakgrund och man kan på ett vis förstå varför hon gjorde som hon gjorde och sade det hon sade. Hon föddes in i en strängt religiös familj, där den förstfödde, brodern blev upphöjd och hon själv fick göra sig förtjänt av kärlek. Misshandel och misstanke om sexuella övergrepp av brodern. Föräldrarna adopterade fyra svarta barn och enligt dem själv blev de utsatta för misshandel och kärlekslöshet och det kom sig att Rachel senare tog hand om ett par av sina syskon och lät dem bo hos henne. Rachel har idag ingen kontakt med sina föräldrar och som en av henne svarta bröder, som ser Rachel som sin mamma, säger (fritt citerat) om paret som adopterade honom: en barndom ska inte ge bestående men och att man ska känna sig olycklig när man tänker tillbaka på den – i så fall har föräldrarna misslyckats. Jag har kunnat lämna mycket bakom mig, men inte allt.

De flesta som intervjuades i filmen tyckte att Rachel istället svikit de svarta – hur kan hon som vit ens förstå den diskriminering som de fått utstå?

Kan man ändå inte förstå att hon identifierade sig mera som afroamerikan än vit när det idag talas mycket om att man inte känner sig som kvinna om man är kvinna eller som man om man är man? Eller är det etiketten som man stämplar på människor om hur man bör vara om är ditt eller datt? Och är inte människan egentligen en enda sort och borde inte alla ha samma rättigheter – och skyldigheter? Och känner man inte som kvinna idag när män säger att de är feminister att det i och för sig är bra – men de kan aldrig någonsin veta hur det är att vara kvinna?

Pedofiler och katolska kyrkan…

Av , , 2 kommentarer 5

Man stålsätter sig. Vill ändå titta igenom dokumentären på SVT play ”Påven och pedofilerna”. Det vänder sig i magen. Av avsky för de katolska präster som utsatt och utsätter barn för brott. Övergrepp. Är den katolske prästen den perfekta täckmanteln? Ingen kan väl misstänka en kyrkans man för att vara ”a devil in disguise”? En djävul i förklädnad. Döva barn, barn från sju år ålder, tonårsbarn, alla sorters av barn – som olyckligtvis möter förövare som predikar om Gud, godhet och vikten av att bikta sina synder. En av de där prästerna begick övergrepp på en dövskola i Italien, sedan åkte han till Sydamerika på en annan skola för döva barn och fortsatte.

Ave Maria, piena di grazie – prega per noi peccatori – Ave Marie, full av nåd, bed för oss syndare. Rosenkransen.

Den katolska kyrkan är en dold värld. I biktstolar och bakom stängda dörrar skyddas förövare. Små, oskyldiga och värnlösa barn – mot vuxna män och en maktfullkomlig kyrka.

Ruttet är ordet…

Jag tvivlar på att män inte talar om känslor…

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag har svårt ibland att känna igen mig i en generaliserad bild av hur kvinnan är – och jag tänker – det borde väl i rimlighetens namn även finnas män som inte känner igen sig i stereotypbilden av män? Jag tror inte att den stämmer alls. När man ser dagens unga pappor och mammor leka med barnen, ha kul ihop – vara ett team, på ett helt annat sätt än jag var liten på 60-talet. Den tiden kan vi verkligen tala om mars och venus.

Jag gillar inte att prata om känslor. Alls. Blotta tanken på att jag skulle kura in mig i ett hörn med en väninna och prata väldigt djupt om känslor ger mig obehagliga vibbar. Nej, skriva om dem går bra, men att tala om dem är inte ok. Hur känns det? Finns det någon värre fråga, man blir helt ställd. Ska man ärligt tala om hur det känns eller ska man säga att allt känns underbart! Det är för övrigt en fråga som borde förbjudas. Men att vara sådär lagom tror jag att alla är idag. Finns det verkligen någon skillnad i hur man ventilerar känslor idag?

Ni vet den där känslan när man får en kommentar om att folk är så otroligt korkade – och kvinnor i synnerhet…

Av , , Bli först att kommentera 9

Det var du Micke – ta inte illa upp – jag vill bara utveckla resonemanget ytterligare. När jag gick ut 9:an hade jag 4,2 i medelbetyg (1-5 var betygsskalan då) och dessutom hade jag bäst resultat av alla i hela skolan på Nutidsorienteringen. Bara som ett exempel, men jag vet att jag själv brukar uttala mig om män ibland – fast många gånger är det då något som faktiskt är statistiskt fastställt. Ibland tycker jag också att folk är otroligt korkade – som flyger och åker bil mycket och köper färdigrätter som innehåller massor med kalorier och lite näring, men jag tror att det väger ganska jämnt här – kvinnor och män är ungefär lika korkade och lika smarta. Jag skulle önska att vi kom bort från etikettplacering av egenskaper på män och på kvinnor. Människor kan vara otroligt korkade och otroligt smarta.

Jag älskar Sverige…

Av , , Bli först att kommentera 5

Åkte in på akuten idag för undersökning efter att jag fått en elstöt i handen och en rodnad som växte. Ringde sjukvårdsupplysningen (för första gången) och sköterskans råd var – åk till akuten. En snäll granne skjutsade mig och det blev pulsmätning och EKG. Allt var ok. Det är fantastiskt att det finns hjälp när man behöver den. På eftermiddagen åkte jag till min dotter med familj och där blev jag bjuden på middag. Och innan dess hann jag träffa en gammal polare från förr tiden över en kopp kaffe och ett trevligt samtal.

I det stora hela en underbar lördag. Snön smälter. Våren är här. Än finns det tid…

Svenska Akademien – en gång till!

Av , , Bli först att kommentera 3

För att vara akademiker, författare, forskare and what so ever, detta uttalande som gjordes i ett pressmeddelande idag av Svenska Akademien: ”I december 1996 skickades ett brev till Svenska Akademien, där avsändaren berättade misstänkta sexuella övergrepp på Kulturprofilens klubb. Svenska Akademien beklagar djupt att brevet lades åt sidan, vilket ledde till att inga åtgärder vidtogs för att utreda saken så att fortsatta utbetalningar hade kunnat stoppas.” Känn på den meningen…

Pengar i all ära, men om gjort något för tjugo år sedan kanske det funnits typ 18 kvinnor som sluppit övergrepp från den sk kulturprofilen. För att vara en akademi som ansvarar för SAOL och SAOB så finns det något därutöver att önska. Allt blir så fel -.är det Gustaf III som har skissat på underlaget eller måhända en kassör?

Sänd du en stråle blid…

Av , , Bli först att kommentera 5

Nej, det är inte jul igen. Det är inte tusen juleljus som ska tändas. Jag vet inte hur många gånger jag har sjungit den – nu tändas tusen juleljus och lite senare…I varje hjärta, armt och mörkt. Sänd Du en stråle blid, Det är ingen lätt mening, vare sig att säga, sjunga eller förstå. Jag kanske inte heller helt har tänkt på den ordentligt förrän ikväll. I varje hjärta, armt och mörkt – sänd du en stråle blid. Så otroligt vacker mening.

Sänd du en stråle blid…

Kanske är jag i rätt mood efter att ha sett den japanska filmen ”Mot solnedgången”. Den var otroligt vacker och lågmäld, men ändå stark. Den gjorde intryck, liksom allt som har en riktning mot något, som ”Mot fyren” av Virginia Woolf. Det är kanske tio år sedan jag läste boken – men jag kan fortfarande tänka på den ibland och fundera över Mrs Ramsey.

Vägen går framåt. Riktningen går framåt. Handlingen går framåt. Vi är i rörelse. Vi tar äntligen båten ut till fyren och ingenting var förgäves. Allt är ännu möjligt…

Porrsurfande talas det tyst om…

Av , , 2 kommentarer 4

Det måste helt enkelt ha ett samband – våld mot kvinnor och porrsurfande. Det är sällan någon överhuvudtaget skriver om just det och det verkar vara helt accepterat av svenska folket att sitta och glo på porrfilm. Jag tycker det är ett distanserande från det mänskliga och humana. Många har åsikter om tiggare, snöröjningen, vägsaltet, skatterna, migranterna och än det ena och än det andra – men aldrig säger någon: det är rent åt skogen det här med porrsurfande. Vi borde starta ett upprop, göra en manifestation mot just det! Nej, Det är tyst, för det är väl helt ok att syssla med, lite sådär i skymundan. Det blir nog ingen het valfråga, det är ungefär som miljön: jag vill köra bil mil efter mil och flyga till Thailand och Maldiverna. Jag vill. Jag vill ju ha semester…

Tanken slog mig idag när jag läste att en kvinna blivit överfallen mitt på ljusa dagen i Luleå. Jag tror det är dags att börja prata om att det demoraliserar.

Porr är fult. Kärlek är mycket vackrare…

Odla din hippocampus – bli taxichaufför!

Av , , Bli först att kommentera 4

På SVTs sida Vetenskap läser jag om hjärnan. Det är ju det där om att nervceller fortsätter att bildas hela livet, trots vad man tidigare alltid fått itutat sig, ca 1400 nya friska varje dag. Det är i hippocampus det händer – denna viktiga plats för att hantera minnen. Fritt citerat så nämns det att Londons taxichaufförer ska lära sig ca 25 000 gator utantill och att man har konstaterat att dessa chaufförer inte bara har större hippocampus jämfört med andra utan även att ju längre de kört taxi – desto större hippocampus har de.

Kanske är det kombinationen av det oväntade (vart ska vi) problemlösningen (hur hittar jag snabbast dit) och strategierna de lärt sig för att hitta rätt som gör det.

Undvik GPS…