Hette den franska filmen på Netflix. I korta drag handlar filmen om en flirtig mansgris som brukar stirra på kvinnor. En dag vaknar han upp och världen är upp och ned – det är kvinnorna som bär kostym, har makten och hela härligheten och nu måste han anpassa sig till detta nya liv. Eftersom han är singel så tjatar hans mamma och pappa på honom att han måste träffa någon och gifta sig ”hur ska du klara dig annars”. Det är en kuslig film på så sätt att vanliga repliker från män och kvinnor som sägs av det andra könet blir så tydliga. Filmen är en lektion i vad både könen behöver jobba med. Dessa nedvärderande kommentarer som kvinnor (rent generellt) säger eller tycker om sig själva (budskapen har ju i och för sig hamrats in i kvinnors hjärnor i åratal genom reklam, gamla värderingar osv): jag är för tjock, jag är för smal, jag har för stora eller för små (whatsoever) etc. Och replikerna som män (rent generellt) kör med: komplimanger, lilla gumman, stirra på kvinnor, ta plats, etc. Filmen är suverän – helt enkelt, en lektion i jämställdhet.
Det är skillnad på tillåtelsekultur och anpassningskultur – OCH ATT TA PLATS. Det är fritt för alla att skriva och skapa utrymme. Det är fritt för alla att ha en röst – i orden finns tröst…
Att finna en uttrycksform, en yta, en plattform är också makt. Allt behöver inte vara i det stora formatet – det är ju trots allt droppen som urholkar stenen. De tysta manifestationerna. Knytblus utan facklor.
Edit Södergrans dikt ”Dagen svalnar” – sista versen:
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.
En bra poet kan ge ord åt det tidlösa och även uppmana till förändring…
Senaste kommentarerna