Får man inte bara ibland en känsla av att världen är galen…

Av , , 8 kommentarer 9

Min rosa t-tröja har klibbat fast i huden efter kvällens promenadrunda som mera kändes som ett kvalmigt Rom än Umeå. Allt är upp och ned. Jag har ju en förkärlek till TV-program och TLC är en kanal där det visas en del udda program. Det har mycket med utseende att göra. I Say yes to the dress är det blivande brudar som provar ut brudklänningar och deras mammor och tjejkompisar sitter med och har åsikter. Ofta ska klänningen vara sexig och stå ut. Sedan är det program där människor kämpar med vikten och till slut blir sittande orörliga i sina hem, beställer hem mat och bara äter. Man får se deras kamp för att ändra sina vanor och att lyckas gå ned så mycket i vikt att det går att genomföra en gastric bypass, sedan finns det också de som själv lyckas gå ned i vikt, men får så mycket löst skinn efter viktnedgången att det måste opereras bort. Det är som att alla kämpar med utseende och välmående och jag blir glad när de lyckas med vad de vill åstadkomma.

I ett program igår om plastikoperationer var det en kvinna som opererat sig så mycket att hon fått andningsproblem – näsan var alldeles för tillplattad. Hon hade lagt ut 100 000 dollar på operationer för att se så ”plastig” ut som möjligt och för att inte på minsta vis vara lik sin mamma. I Here comes Honey Boo Boo, en amerikansk realityserie om en familj som inte har det minsta hyfs och huvudpersonen är dottern Alana, en talför, liten skönhetsdrottning, var det blåbärspajätartävling och hela familjen stod och skrek Heja Alana! under tiden som Alana tryckte in blåbärspaj i munnen och det var blåbär i hela ansiktet, på tröjan och överallt. Alana vann. Alanas mamma har tydligen för något år sedan genomgått en magsäcksoperation.

Det pågår mycket kroppsaktivism på Instagram, har jag läst. Knubbiga kvinnor kastar kläderna och Stina Wollter dansar för att visa att alla kroppar duger.

På Instagram lägger Arnold Schwarzenegger ut en filmsnutt när han tränar och visar sedan upp musklerna på sin spända överarm.

Sedan är det ju programmen som till och med visas i SVT Gift vid första ögonkastet, fritt citerat SVTs hemsida: ”Sex modiga singlar låter en expertpanel hjälpa dem att hitta sin perfekta partner. Första gången de träffas är vid altaret och därefter ska de leva som äkta makar.” Kanske är modig och dumdristig synonymer i det här fallet.

Många är stolta över sina kroppar och kastar kläderna. Vilket får mig att minnas ett program på TV3 där Robert Aschberg var programledare, kommer inte ihåg om det var Diskutabelt, men i hela studion satt det nudister och naturister. Alla vara nakna och skära. Ingen vacker syn direkt.

Jag funderar bara på – vad kännetecknar en fri och modig människa och måste jag lägga ut en bild på det?

Quando ho i soldi mi piace comprare qualcosa di speciale per me…

Av , , 2 kommentarer 10

För ni som inte kan ett endaste ord italienska så betyder dessa ord på ett ungefär: När jag har pengar så gillar jag att köpa något speciellt till mig själv. Nu är inte betydelsen det viktigaste, utan stavningen och språket. Trots flera år av kursande på Folkuniversitetet och underbara lärarinnan Cristina Parascandolo (nu är det ett antal år sedan) en intensivkurs i italienska i Rom för fem år sedan i 35-gradig hetta, en nätt CD-samling av Michael Thomas med syfte att lära sig italienska från engelska – har allt nästan fallit i glömska. Jag kanske inte har rätta knycken? När jag tänker tillbaka har jag under skoltiden pluggat engelska, franska, tyska och sedan italienska på fritiden – vart tog allt vägen? Det verkar vara något utvecklingssteg som jag inte når för att tillgodogöra mig all denna korrekta stavning och grammatik – man måste kanske tala språket med någon? Kanske skulle alla tjocka anteckningsblock kunna göra sig använda om en endaste människa stannade mig på gatan och sa ”Sai parlare italiano?” Jag skulle falla ned på knä och kyssa främlingen på handen och strålande säga: Sei dall’italia? Cosa fa oggi? Ti piacerebbe parlare italiano con me?

Det händer knappast på Kungsgatan i Umeå.

Min dröm om Italien är fortfarande levande:-) Ci facciamo un bel caffé?

”Som ett hjul som aldrig stannar som en resa utan slut…”

Av , , Bli först att kommentera 10

Berndt Egerbladh.

Jag såg en repris på TV av programmet ”Jag minns mitt 60-tal”. Årtalet var 1969. Jag minns själv väldigt levande detta årtal. Här fick man se Partaj, Magnus och Brasse, Robban Broberg och musik i studion av Gladys del Pilar och kör med låtar av Diana Ross och the Supremes. Inslag av Tommy Körberg och en väldigt ung och snygg Björn Skifs som vandrade omkring i en lummig skog och sjöng låten ”Mellan dröm och verklighet”:

Som ett hjul som aldrig stannar som en resa utan slut
Som en vandring i en tunnel där du aldrig kommer ut
Som ett litet barn som springer i en ändlös labyrint
Som en liten boll som rullar utför berget tyst och blint
Och som visaren på ett ur som aldrig någonsin når ett mål
Som en jord som ensam snurrar i en kylig rymdkupol
Tumlar dina minnen kring, mellan dröm och verklighet

Vilken underbar text! Enligt Egerbladh så fanns låten med i en amerikansk film med Steve McQueen och översattes sedan på svenska. Berndt Egerbladh tillhörde en av mina tidiga TV-favoriter och när sedan Lena Nyman spelade in en LP med Egerbladhs tonsatta dikter av Karin Boye köpte jag den genast. Den finns i mitt förråd, nedpackad, men i kärt minne bevarad. Den är helt underbar. Orden, tonerna spelas på själens strängar och hur mycket tro, hopp och kärlek finns det inte i musik och dikter.

Då anar vi det villkor vi en gång fick – att brinna i det levandes ögonblick…/Evighet/Karin Boye

Novichok och ”influencers”…

Av , , Bli först att kommentera 11

Uppriktigt, jag lever i en bubbla ibland och innan far och dotter Skripal förmodades ha förgiftats av ”novichok” så hade jag inte hört talas om substansen överhuvudtaget. Efter denna händelse har ju två andra personer blivit utsatta för samma nervgift och en av dem, kvinnan, avled. På SVTs nyhetssida kan man läsa om novichok, som utvecklades på 70- och 80-talet i Sovjetunionen för att användas i kemisk krigsföring.

Så här påverkar novichok kroppen, fritt citerat: Novichok blockerar nervsystemets signaler till kroppens muskler, vilket i sin tur kan leda till att kroppens organ slutar att fungera. De vanligaste dödsorsakerna är hjärtstillestånd eller kvävning, då hjärtat respektive lungorna påverkas. I andra fall kan giftet leda till spasmer, kraftigt illamående och till att den drabbade faller i koma.

Visst låter det som en gastkramande spionthriller man ibland slötittar på – men, det är verklighet. Det är verkligheten som överträffar dikten. Det är ledare i dessa länder som utsätter sin befolkning och oliktänkande för nervgifter. Låt det sjunka in.

Jag vet att det inte är PK, vad nu det betyder, att säga att om världen hade styrts av kvinnor hade inte världen varit lika förorenad, länder inte annekterade, krigen hade varit på ett annat sätt (jag gillar dig inte – men, låt oss gå vidare – du hade kunnat vara min dotter eller min son – typ). Vem är så djupt depraverad att man uppfinner nervgift som dödar människor på trettio sekunder? Notera att det här är inget angrepp på män. Det finns underbara män och kvinnor och likaså åt andra hållet. Jag försöker bara komma underfund med vitsen att att leka ”herre på täppan”? Hur tomt är inte det – vem vill vara ”herre på täppan”?

Det är fint att vara en ”influencer” – att ha många ”följare” på Instagram, Twitter och bloggar. Syftet är förstås att tjäna pengar. Det är ju det livet går ut på. Kanske är det därför två vuxna människor, som säger sig vara influerare (på svenska) gör intrång på en stängd badanläggning kvällstid, tar ett foto och lägger ut det på ”sociala medier” och säger sedan att det var bara en kul grej och att det var förbjudet hade man ingen som helst aning om och blir till och med uppmärksammad i den lokala pressen. Det verkar mera som om att man vill influera ungdomar att begå brott och dessutom få lite extra uppmärksamhet på sina ”flöden” så att man kan få mera klirr i kassan…

Det är förvisso ett långt steg mellan novichok och att vara influencer – men syftet kanske är samma? Money, money, money…

Sverige inte bara ett av världens mest sekulariserade länder – utan även det gnälligaste?

Av , , Bli först att kommentera 10

Hur kan det komma sig att vi som har det så bra, relativt rika, välmående, bra sjukvård, en polis som inte är korrumperad, mat på bordet, dagis, äldrevård, 40 timmars arbetsvecka, etc etc – ändå har så lätt för att gnälla? Är det varmt redan i maj så blir det ingen sommar och på midsommarafton vänder det och blir mörkare igen. Vi borde kanske gå i samtalsskola för att utveckla vad man kan tala om istället – men allt är för känsligt. I Sverige där ensamheten breder ut sig som en sliten frihetsfilt finns det vissa ämnen som är helt tabu att ta upp – om man inte är i rätt miljö vill säga. Man om man är en vanlig person som funderar över livets frågor finns det knappt någon bekant man kan fråga om denne tror på något annat än marknaden och ett nytt kök, typ Gud. Då är man förmodligen såväl naiv som svag och med all säkerhet får man svaret att ”om inte religion fanns så skulle det vara fred på jorden”.

Jag är oerhört fascinerad över berättelser där människor varit med om ovanliga händelser och gudsupplevelser. Jag antar att det är helt enligt gällande bloggregelverk att ändå få skriva om detta:-) Jag har inga svar, men det verkar som om det finns människor som vet något som inte jag vet. Enbart att erkänna just det faktumet är väl väldigt generöst av mig i dessa tider av ”ståpåsigtillsdenandragersig”. Och jag frågar mig något som säkerligen kommer från psykologin: vill jag ha rätt eller vill jag bli lycklig?

Vill jag ha ett nytt kök eller vill jag uppleva en djupare glädje? Vill jag få vänner som jag kan tala om dessa saker med? Vill jag se människor med andra ögon och inte vara så fördömande? Vill jag utveckla mitt inre och erkänna att för att vara ensam måste man vara väldigt stark?

Friheten kanske inte ligger i allt det materiella, frihet kanske är en andlighet. Ett behov av att vara del av ett större sammanhang. Eftersom jag ändå har den här tråden på gång och knappt någon fortfarande läser det jag skriver, så är det ganska riskfritt för mig att fortsätta. Eller rättare sagt så lägger jag ut några länkar på saker jag läst under de senaste åren som fått mig att tänka mera.

Simon Ådahl om hur hans kampsång för ett enat Korea kom till

En lördag 1996 for Sven-Erik i väg till jobbet på Sandvikens järnverk och fick se Jesus på fabriksgolvet

Den danska journalisten Charlotte Rorths möte med Jesus i kapellet La Sacra Capilla del Salvador del Mundo i byn Úbeda under en pressresa i södra Andalusien.

Allt detta får mig att tänka och känna. Ett nytt kök är enbart ett nytt kök.

Hoppas bränderna i Sverige lugnar ned sig. Tack alla ni som kämpar därute!

Klimatet och miljön måste bli en huvudfråga…

Av , , Bli först att kommentera 4

Skriver Frode Pleym, chef för Greenpeace Sverige, i Expressen idag. I artikeln kan man även läsa att, citat ”I Algeriet uppmättes förra veckan ett nytt värmerekord – 51,3 grader, den varmaste temperaturen som någonsin uppmätts i Afrika.”

Det är ett budskap som sakta håller på att sjunka in. Vi förstår att klimatet är en fråga att ta på allvar, men ”Sverjevännerna” fortsätter att trumma ut sitt enda mål och budskap – att det finns en speciell sorts svenskhet, att inte alla som är i Sverige borde vara i Sverige eller kan betraktas som svenskar. Wake up! Det är allvar nu. Men, vad kan man vänta sig när USAs president sitter och skakar hand med Putin i största ”samförstånd” och hellre satsar på tillväxt än miljön. När över 60 miljölagar hade avskaffats ett år efter att han blivit president. Tänk er att leva i ett land där en diktator tar makten – man får inte skriva eller säga något dåligt om staten – då är man en landsförrädare – och vad som händer med ”förrädare” vet enbart diktatorerna.

Den nationalistiska staten är ett enda stort navelskåderi. Det är inte mitt Sverige som håller på sådär. Det är fruktansvärt osvenskt att säga sig vilja införa ”ett obligatoriskt medborgarskapstest”. Sveriges grodor måste snart hoppa upp från grytan…

Why worry?

Av , , 2 kommentarer 9

”But baby I’ll wipe away those bitter tears – I’ll chase away those restless fears that turn your blue skies into grey” Dire Straits.

Det är söndag. Ännu en dag med sol, blå himmel och små, vita, lätta moln vid horisonten. Det är sommar och uti hagen växer snart blå bär. Kanske. Efter en tur ute i barndomsmyllan där björnar lurar runt husknuten och huggormar syns på ängen är jag tillbaka i den trygga staden. Jag har kanske för alltid blivit resistent mot livet på landet. Man måste vara otroligt stark för att leva på landet. Vill man ha ett test för vad man kan tåla ska man skaffa sig ett litet småbruk vid en vacker sjö och gå all in. Odla potatis, morötter och dill. Mjölka sina kor morgon och kväll. Oroa sig för regn, torka och kyla och tända eldar vid potatislandet för att mota frosten.

Man ska ha sett mörkret sänka sig vid höstarna, stormarna ta tag i husets väggar och se blixtarna lysa upp en svart himmel. Man ska ha åkt i en liten rödmålad eka över sjön efter att ha hämtat fiskenäten och plötsligt har vågorna blivit otäckt stora. Man ska ha använt utedass när vattnet varje vinter sinat. Man ska ha besökt människor i staden och med ångest sett hur disken slösaktigt sköljts under rinnande vatten. Man ska ha haft sex mil till närmsta vårdcentral och sju mil till akuten. Man ska ha fått post fyra dagar i veckan och åkt tolv mil varje dag för att ta sig till fram- och tillbaka till en skola. Man ska ha noterat varje sällsynt bil som passerade förbi. Man ska ha läst bokhyllans Invandrarna, Utvandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige och förstått vad det hela handlade om.

”Why worry, there should be laughter after pain, there should be sunshine after rain – these things have always been the same so why worry now”.

Om många generationer före dig bott på samma plats skulle du ha hört släkthistorien om och om igen. Du skulle ha velat lyfta och flyga bort, du skulle ha velat se allt med nya ögon. Man måste vara stark för att återvända. Att hitta tråden som man ändå inte vill hitta, för idag är en annan dag och igår är för alltid förbi.

”Baby when I get down I turn to you and you make sense of what I do”.

Why worry?

”Lögnen har normaliserats” skriver Göran Rosenberg…

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag läser hans essä ”Därför har jag förlorat hoppet om journalistiken” i dagens Expressen (8/7 2018), citat: ”Hur vi berättar världen är ingen liten sak. Vi kan berätta den bättre och vi kan berätta den sämre, beroende på vår förmåga att sanningsenligt gestalta våra erfarenheter av den. Sanningsenlighet är inte detsamma som sanning. Sanningsenlighet är en strävan, inte ett resultat. Journalistiskt berättande kan ta sig många uttryck och handla om allt mellan himmel och jord, men journalistik kan inte vara fiktion och lögn.”

Det är något med skrivna ordet som måste tas på allvar. Ett skrivet ord står där för alltid. Falska påståenden, anklagelser, tillmälen, lögner står där för alltid. När man läst något är det som om det fastnar i hjärnan. Lögnen har normaliserats, skriver Göran Rosenberg. Det tål att tänka på. Inte minst när man läser en del bloggar här på VK med anklagelser hit och dit – får man verkligen skriva vad man vill om andra som en sanning? Hur ska jag som läsare veta om det är sanning eller ej – och inte enbart den uppfattning som skrivaren har? Kommer anklagelserna att ta slut?

Jag tänker en del på Donald Trump, att någon kan bli president i USA som på möten, i television och twitter uttalade sig nedlåtande om kvinnor, gör narr av en funktionshindrad reporter, gör uttalanden som ”det är bara ”locker room talk”, ”grab her by the pussy”, säger att seriösa journalister är ”folkets fiender”. Det är inte osant att skriva det – han har bevisligen sagt de här sakerna och skriver ofta om olika personer ”a sad person, a very sad person”. Ändå, trots detta blir han USAs president.

Det tål att tänka på…

Jag tänker göra min mormor viral postumt…

Av , , Bli först att kommentera 10

När min mamma dog för ett och halvt år sedan hittade jag bland hennes ägodelar ett blad med tre små texter som min mormor skrivit. Det var en kopia från en dagbok. Jag har alltid tyckt om att skriva och tänkt att intresset kom från min pappas sida, där Gustaf Edin, byapoeten var min farmors kusin (om jag minns rätt i släktskapet). När jag städade kontoret idag hittade jag papperet och läste det igen.

Min mormor hette Margareta, men kallades Greta. Hon var kort, vithårig och lite rund. Hon födde tio flickor och min mor var det tredje barnet. Jag lärde aldrig känna min mormor på djupet. Hon hade så många barn och ännu fler barnbarn och barnbarnsbarn. Mormor var köket, det blåmålade skåpet, blåbärssaft, vedspis, kokkaffe, små kakor och bullar. Alltid när vi hälsat på och sedan tog adjö fick vi barn med oss de senaste numren av veckotidningen Saxons. Vi älskade mormor lite på avstånd och veckotidningarna var guld värda. Greta hade en speciell integritet, men hon var alltid vänlig och god.

Min mor hade också integritet. Jag lärde aldrig riktigt känna min mor på djupet, men jag älskade henne och på samma sätt kanske hon älskade mig – ett barn bland så många andra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Ni vet – ingenting är nytt under solen. Det vi tror är en ny händelse kanske ibland endast är en upprepning, ett minne, ett mönster – ett liv. Hennes sista natt i livet höll jag hennes hand och vi var ett.

Nu till texten Livet: Tisdagen den 21 Januari 1969 (texten får ej kopieras).

Livet!

Vad är livet? Då jag sitter och tänker på hur mitt liv har varit, då blir det så mycket som passerar mej. I stort sett har det bestått utav glädje och sorg. Ett ständigt tänkande framåt, då man får göra det och det och det när barnen blir fullvuxna, då skall allt bli bra.
Fåfänga tanke! Dock är jag glad för mina barn, livet hade nog varit trist om man ingen haft att tänka på och leva för, om än det inte alltid är så roligt. Herre, lär mig förstå att det är ett lån från dig och hjälp mig du att förvalta detta lån. Herre, du ser min svaghet, men Du är stark, tag dem i din vård. 

Ibland önskar jag att man kunde läsa tankar…

 

Sommaren och Almedalen pågår…

Av , , Bli först att kommentera 20

Jag har semester. Det är underbara dagar, även om jag är på hemmaplan. Jag älskar att vara hemma. Om jag ville skulle jag kunna åka till Australien, Dublin eller Mallorca – problemet är bara att jag vill inte – tillräckligt mycket. Kanske har det med min barndom att göra – vi åkte aldrig bort på semester – med världens finaste badsjö nedanför ängen fanns egentligen ingen anledning. Sedan var det slåttern och korna som skulle mjölkas. Jag har räfsat en och annan slåtteräng till strängar i mina dagar och hässjat otaliga famnar med hö och trampat hö på höskullar. Semester var för mig att pappa var hemma på sommaren. Familjen. Alla var tillsammans. I arbete. Det låter kanske trist, och visst kände jag ibland att jag hellre velat bada hela dagarna istället för att hjälpa till, men det var verkligen teamwork. Alla bidrog.

Så jag är hemma – än så länge. Jag har gjort lite grejer som annars är lågprioriterat när man jobbar, som att städa tvättstugan i källaren i huset där jag bor, putsa fönstrena på utsidan (det blir några gånger varje år – de blir väldigt smutsiga i stan), skura ytterfarstuns golv med såpa och skrubba trasmattan ren i balja med tvättmedel, såpa och rotborste och hänga upp den på tork ute i solen. I morse klev jag upp vanlig arbetstid, klockan fem, bryggde mitt kaffe och satte mig ute på bron. Det gick nästan att föreställa sig en glittrande sjö nedanför den asfalterade parkeringen. Jag kollar på TV – debatter och tal från Almedalen. Jag har gjort mitt val för längesedan. Det betyder något. Det har något att göra med ”demokratisk socialism”. Det går bra att googla på det. Annars lyssnar jag lite på sommarprogrammen i P1, umgås med min familj, dotter, svärson och barnbarn – kollar på fotbollsmatcher och älskar Sverige.

Jag har semester…